Mrs Diet, away and tainted

Jag tror att jag satt här i trettiofem minuter innan dessa ord släpptes genom tangenterna och hit. Trettiofem minuter utan att göra någonting mer än att glo på det där blinkande strecket. Efter en stunds inaktivitet slutar det att blinka. Efter ytterligare någon tid vill hela rutan slockna. Om inte jag gjort det innan, ser jag till att inget lägger av med ett litet dragande av höger pekfinger över musplattan.

Trettiofem minuter av ingenting för att sedan göra detta. Det påminner om frukostflingor. Gå till vilken Co-op-, I-ca- eller Hem-köpbutik som helst och du kan hitta en hylla med frukostflingor. Mittemot hyllan finns det kanske en kyl med yoghurt? Hur många kombinationer kan du blanda bär i yoghurt så att det blir säljande gott? Räkna yoghurtsorterna i din butik någon gång. Och flingsorterna. Och fundera på hur det såg ut på åttiotalet. Vilka fling- och yoghurtsorter har tillkommit? Vilka finns inte kvar?

Visst känner du igen en hel del flingpaket från trettio, ja kanske till och med fyrtio år tillbaka i tiden? Vissa smaker verkar tilltala oss genom decennier och generationer. Även om jag är präktig idag och mest äter gröt till frukost så kan jag då och då välja att köpa ett paket flingor. Puffar, crispies, fras, frosties. Eller de lite beigea flakesen. Jag gillar dem alla men favoriten var och är puffarna.

Det kan finnas små människor som har samma favoriter idag, som jag hade då. De och jag kan äta dessa när vi vill.

Alla dessa fanns på hyllorna för fyrtio år sedan. Och bredvid dem står andra sorter. Så är det även i yoghurtkylen. Och på gröthyllan. Där finns också att välja på. Råg. Havre. Manna. Ris. Fullkorn. Fiberberikade.

Gröt. Flingor. Yoghurt. Mjölk. Sojadryck. Havredryck. Fil. Jag behöver inte räkna upp allt som finns i en butik. Du vet, jag vet, vi alla vet vad deras hyllor, frysar och kylar innehåller. Det nyttiga. Det nödvändiga. Det goda. År efter år står de där. Sorterna. Tar sina platser på hyllplanen. Och vi plockar, lägger i våra röda korgar eller vagnar. Vi fyller dem med råge. Vi gör det dagligen eller nån dag i veckan.

Dags att knyta ihop vår utflykt till butikerna och flingorna med trettiofem overksamma minuter som resulterat i detta inlägg. Jag skulle kunnat skriva om vad som helst, det hade passat ändå. Nu blev det detta.

Och jag kan
handla de där flingorna idag, som jag alltid kunnat.

Och jag kan
hälla upp skål efter skål. År efter år.

Och jag förväntar
mig att paketen står i hyllorna när jag kommer till butiken nästa gång.

Och jag kan
slå på datorn och sitta och glo på ett blinkande streck minut efter minut.

Och jag kan
klicka mig till en flix och där välja film efter film att titta på. Eller varför inte en tv-serie att konsumera från första till sista avsnitt. I ett sträck.

Och jag kan
bädda ner fötter och ben i en filt och luta mig tillbaka mot ett mjukt ryggstöd.

Och jag kan
spendera tid med att skriva nonsens på min blogg.

Det är ett liv, över tid, som är bortskämt.

Och jag har
vant mig.

Till dig helt i onödan, som vanligt

Allt jag skriver är till dig. Om du bara visste vem jag är. Fast det spelar ingen roll. Jo, det gör det. Så klart. Det är nog bra att du inte känner mig. Att du inte vet om min existens. Då kan jag känna mig säker. Säker här hemma under min filt i soffan med benen på en fotpall och datorn i knäet. Alt+tab hit och alt+tab dit. Lite trolig info på wiki, scroll genom fb, musik från spityfo.

All musik jag spelar påminner om dig. Alla artiklar på wiki handlar om dig. Alla inlägg på fb är som... en saknad av dina.

Tapeterna på väggen på andra sidan av rummet som jag just nu befinner mig i hänger där eftersom du tapetserade dem. Bokhyllan framför är fylld med dina böcker.

Jag tar ut en av de böcker som du skrivit. Tittar på fotot på omslaget. Du har tagit det. Det är på dig. Texten på baksidan är dina ord. Jag öppnar och lyssnar på det lilla knarrandet från din bok. Bläddrar mellan sidorna 102 och 152. Fram och tillbaka. Ibland stannar jag och läser en rad, ibland två.

Om jag hade kunnat skriva. Om jag kunde skriva som du. Jag luktar på boken. Den luktar nya bokstäver. Den luktar som du. Jag blundar och tar ett andetag till. Håller kvar luften ett tag innan jag andas ut. Så ställer jag tillbaka boken bland de andra böckerna. Böcker som du har skrivit.

Om jag vetat att du skulle läsa detta inlägg skulle jag inte publicera det. Men jag vet inte. Troligtvis läser du det inte eftersom du är så upptagen med att skapa världen. Och hela världen är upptagen av dig. Av vad du skapar. Hela världen är skapad av dig. Allt utom detta blogginlägg. Och piedestalen som jag placerat dig på.