Mina strömmars stad

- Händer det någon gång att du står i strömmen? Eller... följer du strömmen, ner för...

- "Ner för" vad då?

- Längs med...

- "Längs med" vad?

- Jag vet inte. Jag vet inget om strömmen. Vet du?

- Ja.

- Berätta för mig. Har du stått i strömmen? Har du känt den? Åkt med? Har du rundat öarna i den? Smekt deras stränder? Hur var det?

När de orden yttrats blir han tyst och tittar ner på sina händer som han vilar på sina lår. Han drar högra handens pekfingertopp över ett veck i huden på den vänstra handen. Hur har det hamnat där?

- Hej, vart tog du vägen?

- Förlåt, jag... jag...

Han reser sig från stolen han sitter på så att den faller bakåt. Innan dess ryggstöd når golvet har han hunnit ut ur rummet.

- Men du? Hur är det? Sa jag något... kom tillbaka, vi kan inte fortsätta det här inlägget utan dig.

Den vanliga visaren

"Vi borde inte göra det här."

"Inte?"

"Nej, jag tycker inte det."

"Varför då?"

"Jag tror inte att det kommer att bli bra."

"Aldrig någonsin? Inte ens om vi övar?"

"Det beror på hur länge vi övar. Men det är ingen garanti."

"Så du vill inte?"

"Nej."

"Synd. Jag som var så inställd på att göra det här."

"Jag vet. Men jag har inte känt samma sak för det. Inte som du känner och jag tror att det krävs, nej jag vet att det krävs att vi båda känner samma sak för det. Annars blir det aldrig bra. Hur mycket vi än övar."

"Det har du såklar rätt i. Tråkigt att du inte känner samma som jag."

Bella notte

Ni är som natt och dag.

Natt

och

dag.

Hej på er båda.

Både natt och dag.

Ni är där.

Och här, här är jag.

Ni där.

Och jag här.

Ibland.

En hästsynonym

Han satte på sig hörlurarna och klickade in sig på Spityfo. Under rubriken "Skapat för dig" hittade han den lista med låtar som sajten skapar för honom varje vecka. Han hade ingen aning om vad den baseras på. Kunde den verkligenn baseras på det han lyssnar på då han själv väljer musik? Han ryckte på axlarna när han läste urvalet. Låtarna och artisterna kändes inte som några han skulle välja. Doobie Brothers, Dr Hook, Depeche Mode, David Lee Roth med flera. Nåväl, tänkte han och tryckte på play sedan alt, tab:ade han sig till bloggen. 

"Vad fan ska jag mig dig till, sa han till skärmen när bloggen dök upp." 

"Vad sa du?" Han tittade ut mot hallen. 

"Ingenting." 

"Stopp!!! Vänta lite", hon lyfte en hand och viftade med den framför skärmen. "Skriv inte mer." 

"Vad är det nu?" 

"Läs det där igen, det du skrivit där ovan." 

"Varför då?" 

"Fråga inte, läs bara." 

Han läste orden som stod längst upp i blogginlägget, ord som han nyligen skrivit. 

 "Är du klar?" undrade hon. 

"Ja." 

"Ser du?" 

Han skakade på huvudet. 

"Ser vad då?" 

"Han lyssnar på musik, i hörlurar, och hör utan problem någon som ställer en fråga till honom." 

"Ja?" 

"En uppmärksam läsare skulle reagerat på en gång. Hur kan han höra frågan utan problem genom musiken?" 

"Ingen läser den här bloggen." 

"Sant. Men du ser problemet?" 

"Visst. Vad det något mer?" 

"Nej, skriv vidare du." 

Han lutade huvudet bakåt mot soffans ryggstöd, tittade upp i taket och suckade. Vad fan ska jag skriva om då, tänkte han. Om boken som jag just läst? Om boken som jag håller på och läser? Om jobbet? Om henne? Nej. Inget lockade. Eller snarare, allt lockade men han tvivlade på sin förmåga att kunna formulera sig om något av det. Och så fanns det ju ingen som skulle läsa det heller. Han kunde lika gärna gå ut i trappen, bända upp det förseglade sopnedkastet och skrika ut orden i betongröret. Låta meningarna eka upp och ner längs cylindern för att dö ut någonstans mellan våningarna. 

"Var inte så förbannat melodramatisk", sa hon. 

Han lyfte huvudet och tittade på henne. Hon läste orden han just tänkt. Han nickade och flyttade blicken från hennes ansiktsprofil till datorskärmen. 

"Du har rätt", sa han, böjde sig fram mot henne och kysste henne på kinden. 

"Jag tycker du ska skriva om "henne"", sa hon och pekade på den mening här ovan där hans funderingar om eventuellt blogginnehåll fanns. 

"Mmm", lät han och rörde axlarna upp och ner. 

"Skriv lite så ringer jag efter pizza." 

En timme och tre minuter senare satt de båda och åt sina pizzor. Under tiden hade han publicerat ännu ett blogginlägg ute i det digitala ingenmansland som var hans blogg. Nu använde de datorn för att se på S2, A5 av den serie de påbörjat tidigare i veckan. Den här stunden, tänkte han och tittade på henne samtidigt som han tog tag i den andra pizzaslicen, det borde varit om den här stunden som jag skrivit. Hon satt bredvid honom, lutad över pizzakartongen framför sig. Hennes hand, fylld av pizza lyfte mot hennes mun. Hon tog ett bett samtidigt som hon följde människornas öden på skärmen. Men nej, han skulle ändå inte kunna förmedla den känslan som fyllde honom, så det kunde kvitta. Han lyfte sin vänsterhand, la den på hennes axel, lät handen smeka hennes skulderparti, tog sedan ännu en bit pizza och koncentrerade sig på serien.

V

- Vad tänker du på?
Jag släpper datorskärmen med blicken och tittar på henne. Hon står med en rykande mugg i höger hand nära sin mun och armbågen stödd mot sidan av kroppen. Den andra armen går i en vinkel från axeln snett neråt, vänder av in mot kroppen igen vid armbågen och slutar med handen mot höften. Hennes kläder är svarta. Jeansen smala och tröjan har en krage som når upp till hakan. Hennes hår är fullt av lockar som spretar åt alla håll.
- På namn, svarar jag.
- Namn?
- Ja, jag vet inte om jag ska byta ut ditt namn eller förkorta det till din initialbokstav.
- I see, säger hon, nickar lite och dricker ur muggen. - Du kan väl använda mitt riktiga namn?
- Jo, i och för sig. Men jag känner inte att jag vill det. Jag...
- Du gör som du vill. Mig spelar det ingen roll.
- Jag vet.
Hon lämnar rummet.

Mitt pågående projekt tittar på mig från datorns skärm. Det öppnade dokumentet i word och alla mappar på skrivbordet. För att inte tala om anteckningsböckerna som ligger utspridda i soffan bredvid mig. Och på golvet. De tittar på mig och pratar med mig. Men de säger aldrig vad jag ska göra utan bara att jag måste göra något.

Måste jag vara konsekvent med namn? Nej. De som inte bett om att få vara med i detta, de kommer bara betecknas med sin initial. Men de andra då?

Jag ställer ifrån mig datorn på fotpallen och sträcker mig efter en av anteckningsböckerna i högen J. Det är den hög med flest sidor och slitnast pärmar. Vissa sidor sitter lösa. Jag har för säkerhets skull numrerat alla blad och block så att jag vet vad som tillhör vad om något ramlar ur. Anteckningarna i boken jag fick tag på ser ut att vara i kaos. Fullt med överstrykningar och understrykningar. Vissa ord och en del meningar inringade. Svart bläck, rött bläck. Jag ser mönstret. Jag vet vad jag ska leta efter. Men anteckningsboken blir liggande i knät, uppslagen på en sida jag inte behöver. Min blick hittar inte fokus i rummet och mina tankar vandrar bort i tiden.

- Var är du nån stans?
Jag vrider huvudet mot henne så hastigt att blocket som ligger i knät faller till golvet.
- Oj, det var inte mening att skrämma dig.
- Det är lugnt, jag... Jag...
- Är du hungrig? Jag är sugen på pizza. Tänkte beställa.
Hon fiskar fram sin mobil ur framfickan och söker efter pizza online-appen.
- Kan vi inte ta en promenad istället och äta på plats? säger jag.
- Brunnsbo?
- Selmas.
- Ok.

Jag samlar ihop anteckningsböckerna som ligger i soffan och på golvet och lägger dem i en tygkasse. Datorn låter jag vara på men innan jag reser mig sparar jag det senaste jag skrivit.

Vi promenerar med kyrkogård och rödorange-tegelhus på vår högersida och parkeringsdäck och parkeringsplatser på vår vänstra. Vägen är spikrak och vi ser den grå fasaden som vi ska till redan då vi lämnar vårt område en kilometer bort. En strimma gräsplantering med oxlar som sträcker sig över oss som ett tak skiljer vår gångväg från den lokala körbanan. Lukter och ljud avlöser varandra från de rödorange-tegelhusen. Cigarettrök och stekos, hostningar och musik.

V:s mobil ringer. Hon svarar. Under hennes samtal funderar jag åter igen på namn. Jag beslutar att bara kalla henne vid sin initial. Jag gillar det egentligen inte. Men jag har ingen bättre lösning. V avslutar samtalet och tittar leende på mig när hon lägger mobilen i fickan. Hon lägger handen på min axel och stryker den snabbt längs ryggen. Även jag ler när jag lägger min arm över hennes axlar och drar henne till mig.

Mitt i en gäspning

Boken beskriver mannen. Eller, den låter honom göra det med hans egna ord. Han är 58 år, ensamstående och har - jag nämner bara den - en beige jacka.

Mannen ovan finns inte. Han är fiktion. Men vilken man, som bor ensam i en lägenhet, har inte en beige jacka? I våra huvuden. Det är kanske stereotypt? Men också arketypiskt. Väldigt typiskt?

Jag tar med mig det där. Lägger undan boken och fortsätter själv.

Bör han inte också ha kvar håret över öronen och längs bakhuvudet men inget på toppen? Ett lönlöst försök att hålla kvar i något som oundvikligen kommer att försvinna. Han går till sin frisör och klipper sig varannan månad. Och mustasch, såklart, en kraftig mörk sak som han ansar själv var morgon innan han beger sig till jobbet, finns där under näsan.

Han är naturligtvis tjänsteman. Ingen arbetare i blåställ. Ingen chef i kavaj och slips. Nej, han har sin beige jacka och under den en pullover och skjorta. På näsan ett par glasögon vars tjocka linser får dem att kana ner längs näsryggen.

Framme vid skrivbordet i hans lilla kontorsrum, med ett fönster ut mot grannbyggnadens stålvägg, ställer han sin portfölj på golvet. Han hänger av sig sin jacka på en krok bakom dörren, tar av sig sina skor och tar på sina arbetstofflor. På morgonen drar han upp fönstrets persienner. Han böjer sig lite åt sidan så att han kan se förbi väggen ner mot gatan han nyss gått på. Den är dränkt av solsken. Framåt middagen sänker han persiennen igen för att hindra solen att göra rummet till en bastu. Någon AC är inte att tänka på.

Längre ner i korridoren i ett öppet kontorslandskap jobbar en ung kvinna, relativt nyutexaminerad från en utbildning han inte riktigt greppat vad den gått ut på. Inte heller har han förstått vilken typ av skola hon läst på. Det finns ju så många varianter numer. Han vet att ingen kommer att ta över det jobb som han gör nu, när han går i pension. Han och hans sätt att jobba på är obsoleta. Den unga kvinnan är övergången till det nya. Därför har han och hon jobbat ihop sedan dagen då hon började.

Då han avslutar ett projekt trycker han ut det väsentliga på papper och skriver en rapport på en halv till en A4-sida med Times New Roman, storlek 12 och en och en halv i radavstånd om dess innehåll. Han gör ett titelblad där han skriver projektets namn och nummer och fokuserar det i mitten av pappret. Längst ner till vänster skriver han dagens datum och längst ner till höger sitt namn, sin titel och sitt mobilnummer. Detta sätter han sedan en plastmapp. Detta gör han för henne.

Med en sådan mapp liggandes i knäet andas han djupt några gånger och blundar under tiden. Det sista andetaget stannar kvar i lungorna en, två, tre, fyra sekunder. Så blåser han ut luften med läpparna formade som ett o samtidigt som han öppnar ögonen. Han greppar mappen, reser sig från sin stol, öppnar dörren lite på glänt och tittar ner längs korridoren bort mot det öppna landskapet. Hennes plats är tom men hennes ryggsäck ligger på golvet vid ett av skrivbordsbenen.

Det här är sista rapporten. Det här är sista promenaden ner längs korridoren in bland de många skrivborden och de unga nya. Det här är sista gången han lämnar över till henne. Om två timmar är han pensionär. Flera år tidigare än han planerat. Men det är nya tider nu och företagets erbjudande var för bra för att inte tacka ja till. Han väntar vid dörren tills han ser att hon satt sig vid sin dator.

Under alla år som han varit anställd på företaget är hon den enda som han kommit nära, den enda genom alla år som han vill kalla arbetskamrat och inte kollega. Hans jobb har passat honom. Genom telefon, brev och under senare år även mejl har han kommunicerat med klienter och kollegor. Lunch har han värmt i mikron ute i lunchrummet men ätit för sig själv inne på sitt rum. Den mänskliga kontakten mellan fyra ögon har varit minimal. Tills för ett halvår sedan då hon började.

Nu ska han lämna över sitt sista projekt till henne och samtidigt fråga henne om hon vill följa med och äta en bit mat efter jobbet som en liten avskedsfest. Han är medveten om att han borde ha frågat henne för länge sedan, så att hon kunnat planera in det. Men det var först under gårdagen han kom på tanken. Eller snarare vågade tänka tanken fullt ut.

Han tittar på henne genom dörrspringan. Hon är försjunken i lapptoppens skärm. När hon koncentrerar sig närmar sig hennes ögonbryn varandra och skapar ett veck mellan sig. Hennes huvud rör sig lite uppåt och neråt. Blicken hoppar mellan skärm och tangentbord. Ibland lutar hon sig tillbaka mot ryggstödet och sträcker upp händerna över huvudet. Hon gäspar och tar tag i sin mobil. Scrollar lite innan datorn och jobbet tar över uppmärksamheten igen.

Sidan av pullovern får ta emot svetten från hans handflator. Han skjuter upp glasögonen mot näsroten, harklar sig, öppnar dörren och börjar stegen mot henne. Med sin rapport. Med sin fråga. För sista gången.

Vid sidan av-hållning

Det hade varit tråkigt om du sökte något som du tror går att hitta här. Inget av det som du fått för dig ska förekomma här kommer att dyka upp i denna blogg. Inte här uppe på ytan, inte där under mattan. Inte mittemellan. Ingenstans. Det finns inte här helt enkelt. Tyvärr.

Det är min officiella hållning.

Jag undrar om det finns något där, under ytan. Inne i det inofficiella. Bakom de stängda dörrarna. Nedgrävt långt ner i jorden.

- Det är klart att det gör.
- Är det så klart egentligen?
- Ja.

- Så det... Du! Lyssna! Jag har en fråga. Så det finns alltså något här trots allt?
- Vad menar du med här?
- Här. Här i denna blogg. I detta inlägg.
- Det finns det alltid. Men jag vill inte att du ska gå och avslöja det nu. Officiellt så...
- Ja, ja, officiellt finns här ingenting. Inte ens en blogg. Om någon råkar klicka sig hit så är det ett stort tomrum de blickar ner i. Jag fattar.

Tiden går. Våren blir till sommar som övergår i höst som sträcker sig så lång att den når nästa vår. På en gångbana i skuggan under grenarna från en björk med ljusgröna små musöron stannar en person till, tar upp sin mobil och tittar på skärmen.

- Hej! Kommer du ihåg mej?
- Nej, vem är du?
- Det är jag, din blogg. Den du brukade läsa så fort ett nytt inlägg publicerats för att se om du skulle hitta något litet, litet, litet om dig själv däri.
- När du säger det så. Men så var det inte. Nej. Inte riktigt så. Sån är inte jag.
- Inte?
- Nej, jag ville bara läsa lite om... om...
- Om?
- Tja, inte vet jag. Läsa. Jag ville bara läsa.
- Så bra. Jag är här igen.

Fanns du ens?

Detta blogginlägg kommer inte att kunna läsas här utan på ett annat ställe någon gång inom en relativt snar framtid. Det andra stället är inte bestämt. Än. Och när i framtiden är inte klockat till något speciellt datum. Än.

Tanken idag var att skriva en liten försmak på den kommande texten här. Men eftersom jag inte bestämt mig hur den andra texten ska formuleras och vilket innehållet ska vara så blir detta inlägg bara som en påminnelse för mig om vad jag har gett mig in på. Lite som en inköpslista att ha i mobilen eller på en lapp i en ficka för vad som ska handlas.

Temat har jag dock klart för mig, men alltså inte riktigt hur det ska paketeras.

Vad är det för tema då? Det tänker jag inte avslöja här heller. Men det är inget ovanligt tema vare sig i litteratur eller låttexter. Det som gör det hela aningens originellt är att det har sitt ursprung ur min erfarenhet och att det kommer att vara skrivet av mig. Dessutom skrivet på ett sådant sätt att det hela ska skickas till en förläggare. Så. Nu var det sagt också. Nu måste det alltså ske.

Pe- och vinter

De kom, två stycken, och tog tag i var sin arm. De drog mig baklänges till en vägg och lutade mig mot den. De lämnade rummet. Och återvände med ett bord, en stol, en penna och en bunt papper. De pekade på stolen och sträckte pennan mot mig. De gick. Stängde dörren efter sig. Ett metalliskt rasslande och ett klick från dörren.

I taket hänger en lampa.
Från taket hänger en lampa.

Jag drar stolen till den sida av bordet där jag kan sitta utan att min hand kastar en skugga över papperna. En nyckelpiga går över ett av bladen. Nej, ingen nyckelpiga. Ingenting går över något blad.

Sidorna som ligger på bordet är utan linjer. Olinjerade. De är blanka men matta och aningen gula. De är mindre än A4 men större än A5. Kanterna är oregelbundna. Tjocka som skiss... nej, som ritblockspapper. De ligger där utan att vara fästa vid varandra. De övre böjer sig aningen uppåt med sina båda motstående sidor, så att de ser ut som en trött skateboardramp. Jag trycker ner dem genom att lägga pennan tvärs över översta sidan. Spetsen på pennan gör ett vagt litet streck där den möter pappret.

På en hylla med ett enda hyllplan placerat några decimeter under taket står en kassettbandspelare. Jag försöker rita av den. De runda högtalarna blir ovala och olika stora på pappret. Handtaget på ovansidan blir för kort och lutar åt fel håll. Kassettluckans vänstra sida är kortare än den högra. Jag skakar på huvudet och drar två streck över bilden. De blir raka och ser ut att korsa varandra precis på mitten.

Finns det någon musik i bandspelaren? Framme vid väggen sträcker jag min arm uppåt mot bandspelaren och trycker på PLAY. De båda hjulen innanför luckfönstret börjar rulla och dra band till ljudhuvudet. Det brusar, blir tyst och så sjunger Kate Bush om Catherine, Heathcliff och de svindlande höjder de befann sig på. Under låtens gång går jag tillbaka till bordet och sätter mig, tar pennan och börjar skriva.

Jag fyller två sidor med text. När jag nått den tredje sidans andra rad stannar jag upp och går tillbaka till papper nummer två. Jag ögnar igenom det utan att finna vad jag letar efter. Hade jag inte skrivit de där orden där? Konstigt, jag minns det som att jag gjort det. Men om inte, måste jag skriva dem nu. Så jag gör det, skriver ner det som jag trodde att jag redan skrivit.

Jag fyller den tredje sidan och ytterligare en. När jag nått den femte sidans tredje rad stannar jag upp och går tillbaka till papper nummer tre. Jag läser igenom det utan att finna vad jag söker. Hade jag inte skrivit det? Konstigt, jag minns det som att jag skrivit det. Om och om igen dessutom. På den sjätte sidan börjar jag skriva det jag trodde att jag redan hade skrivit.

Kate har för längesedan slutat sjunga. Vad hon ersatts av vet jag inte. Mitt skrivande och mitt letande efter vad jag trott jag har skrivit har trängt bort musiken. Men nu tar den sin plats igen. Come Undone med Duran Dur... Dörren öppnas. In kommer en människa klädd i mörk kostym och en ljust blå skjorta med översta knapparna öppna. Personen stannar några steg in i rummet, ser mig i ögonen i vad som känns som en evighet. Sänker sedan blicken mot mina papper. Med båda händerna greppar jag dem och sträcker dem mot kostymen som lyfter sitt finger i en skakande gest och går mot bandspelaren. Musiken stängs av. En knappnål faller någonstans, den syns inte men jag hör den då den når golvet.

Personen i kostym trycker på rewind. Då bandet åter nått noll vänder sig människan om och riktar blicken mot mig. Men stolen jag suttit på är tom. Kvar på bordet ligger en penna och en bunt papper utspridda. Sex av dem är det något skrivet på och ett har en massa streck som tillsammans ser ut som en överkorsad bandspelare. Personen går fram till bordet, samlar ihop alla papper i en hög, lyfter den och slår kanten av bunten några gånger i bordet så att de lägger sig jämnt, plockar sedan även upp pennan och går mot dörröppningen. Där stannar människan upp, vänder sig om och tittar på bandspelaren på hyllan för att sedan sänka blicken mot papperna i sin hand. Överst ligger teckningen. Personen skakar på huvudet, går ut och stänger dörren bakom sig.

Utdrag ur en dagboks-bok

3 januari 2020
Jag lyckades skriva 2020 utan att gå via 2019. Får se när jag snubblar dit. /.../ Läser en bok som är skriven i dagboksform. Vet inte vad jag tycker om det formatet egentligen.

8 januari 2020
Fortsatte med dagboks-boken idag efter lite uppehåll. Gillar den mer nu. Eller: gillar formatet igen. Innehållet vet jag inte riktigt. Än. /.../ Sydafrika - det känns overkligt. /.../ Förbannar mig en aning när jag tittar på datorn som står halvöppen där borta på pallen. Hade ju tänkt att ha namnsdagstema på bloggen i år men nu har det redan gått åtta dagar av det här året. Fast jag skulle ju i så fall bara skriva om de namn som personer jag känner eller träffat har. Så tror jag att jag tänkte när jag fick idén. Ha! Vilken idé...

10 januari 2020
/.../ Imorgon åker jag till Sydafrika... /.../

21 januari 2020
Hemma igen. /.../ Här är sig likt. På pallen står datorn. På bordet ligger boken jag inte läst på ett tag. Ska jag fortsätta eller börja om? Jag minns inget av dess innehåll nu så börja om ligger närmast. /.../ Bloggen, min idé, att skriva om dagens namn? Nu har det gått 21 dagar av året. Vilka namn har jag missat, vilka skulle jag ha skrivit om hittills om jag varit en flitig bloggare? Alfred (3/1), Gunnar (9/1), Jan (11/1), Felix (14/1), Hjalmar (16/1) samt Henrik (19/1). Sex inlägg. Inte många missade. Men vad skulle jag skriva om dessa namn då? Eller om de personer som jag känner och känner till? Jag vet inte. Jag ska kanske hålla mig till att göra det här i min dagbok istället för på en offentlig (om än hopplöst oläst) blogg?

Alfred
Ung f.d. kollega som hoppade av jobbkarusellen ett tag och åkte jorden runt. Jobbar dag och natt i Sverige för att kunna göra detta. Egentligen känner jag ju inte den här människan men det ska ju inte göra något, det räcker att jag träffat personen. Är tanken. Vad kan jag skriva om dem jag bara nuddat vid? Inte så mycket mer än det ovan. Det räcker. Väl?

Gunnar
1. Min första chef. Hur gammal kan han vara idag? 100? 200? Eller en bit över 80 i alla fall. Om honom skulle jag kunna skriva en hel uppsats. Ett blogginlägg som skulle söva och pågå.
2. Andranamnet på en gammal gymnasiekompis. Utan att det var särskilt skoj så hade vi skoj (ett tag) åt att han hette som min chef. Men gills detta? Gunnar är hans andra namn. Han borde komma med på sitt förstanamnsdag istället.

Jan
1. Den äldre av två bröder från tiden innan jag började skolan. Vad kommer jag ihåg av honom?
2. En skeptiker och filosof. Den här mannen känner jag inte heller, men vi är fb-vänner och jag har träffat honom några gånger så han kvalar ju in. Lucky bastard.

Felix
F.d. kollega.

Hjalmar
En gammal släkting som jag träffade på sin höjd tre gånger innan han gick bort. Hur gammal var jag? 9?

Henrik
En (till) f.d. kollega. Vi jobbade tillsammans under ett par år. När vår chef slutade var H övertygad om att han skulle få frågan om att ta över. Så blev det inte. Han valde då att sluta. Jag är tacksam för båda händelserna. Om H skulle jag kunna skriva en del.

Nåväl, jag får se hur det blir med den här idén. Jag kanske börjar i februari?

25 januari 2019 2020
Vaknade tidigt. Tog bussen in till stan. Läste dagboks-boken under färden. Dagarna går framåt men allt annat verkar stå still. /.../ Gick av på Lilla Bommen och strosade i en ännu butiksstängd stad. Hann köpa ett par böcker och äta på Saluhallen (fint ska det va) innan jag satte mig på bussen hem. /.../ Ska jag eller ska jag inte läsa dagboks-boken? Ska jag eller ska jag inte blogga?