Påsen för sopor som vi har i köket är bara halvfull men det är ändå dags att slänga den. Jag har ställt den på diskbänken men ännu inte knutit ihop den. Kanske finns det något mer i vardagsrummet att lägga i? Jag går dit, jag ska ändå dit, för hon är ju där. Hon halvligger i sin favoritfåtölj och läser boken jag köpte för ett par veckor sedan. Hon tittar inte på mig. När jag sätter mig ner bredvid henne och tar hennes hand och smeker hennes arm ler hon lite. Men hennes blick lämnar inte sidorna. Ögonen vandrar över orden. Hon har redan kommit halvvägs in i berättelsen. Hon får en liten rynka i pannan då hon läser något som engagerar henne.
När hon tar sin hand från mig för att vända sida får jag inte tillbaka den utan den landar i ett vilande på magen istället. Där jag fann den. På ett fat på soffbordet ligger ett clementinskal skalat i ett stycke och bredvid det, på bordsskivan, en bit skrynkligt hushållspapper. Det är alltid något att lägga i soppåsen. Jag lägger pappret på fatet och tar det samtidigt som jag reser mig upp. Innan jag står rakt ger jag henne en sista puss. På pannan, på rynkan. Jag känner doften av hennes hår. Så går jag till köket, slänger skräpet i påsen och ställer tallriken i den tomma diskhon.
Allt är förberett. Jag har aldrig ägt mer än vad som får plats i en ryggsäck. Några ombyten underkläder, en handduk, tandkräm och tandborste. Mitt pass. En penna, en anteckningsbok och då och då en pocketbok. Nu finns allt detta packat i ryggsäcken. Övriga kläder har jag på mig. När jag står i hallen och knyter mina vinterkängor har jag ryggsäcken på min ena sida och soppåsen på den andra. Jackan hänger ännu på kroken bredvid hennes rock. Med jacka och ryggsäck påhängd lyfter jag upp soppåsen och tittar genom hallen in mot rummet hon sitter i. Detta är sista gången jag ser henne. Och det jag ser är hennes huvud, hjässan med det ljusa håret. Benan som jag kysst så många gånger. Doften av hennes hår.
"Jag går ut med soporna."
"OK."
Som väntat tittar hon inte upp. Jag slipper se det förvånade uttrycket hennes ansikte hade gett när hon sett mig resklar. Jag går... nu.
Mina nycklar hänger på kroken i nyckelskåpet. Jag kan därför inte öppna soprummet så jag ställer påsen vid ingången och fortsätter gå mot busshållplatsen. Hon kommer naturligtvis snart börja undra var jag är, för det tar inte mer än några minuter att gå ut med en påse skräp.
Självklart har jag inte lämnat henne i total tystnad och ovisshet. Jag har skrivit ett brev och ställt på köksbordet. Och nu när jag är inne på centralstationen för att borda mitt tåg ser jag henne framför mig, hur hon lyfter blicken från sidorna, sitter tyst och lyssnar. Hon lägger boken på bordet, uppslagen med sidorna neråt och tittar bort mot dörren. Ropar mitt namn. Reser sig och kollar i sovrummet. Hon måste tända eftersom det är svart där inne. Så går hon till hallen, öppnar dörren till badrummet. Kanske behöver hon använda det? Efter det passerar hon ytterdörren. Inte långt från den hänger nyckelskåpet men hon tittar inte i det, ser inte att min nyckelknippa hänger där. Lägger inte heller märke till att mina skor och jacka saknas. Istället går hon ut i köket och ser att den lilla ställningen vi har soppåsarna i står på diskbänken utan ny påse i. Underligt. Nu börjar hennes oro komma. Var är jag? Var är han? Suget efter något i kylskåpet försvann i och med det. Så ser hon ett kuvert på bordet med hennes namn på. Det står lutat mot en tom vas.
Redan när vi träffades på Bells beach bland solbadare och surfbrädor berättade jag vad som var viktigast för mig. Solen. Vågorna. Friheten. Hon har alltid vetat det så inget som står i brevet kommer som en nyhet. Jag har aldrig behövt ett förhållande med en människa på regelbunden basis. Aldrig sökt mig till familjeliv eller önskat barn. Bara barrel och bomb, sol och sand. När jag lämnade Sverige för tio år sedan var det för att aldrig återvända. Nu gör jag det igen och lämnar det närmaste en perfekt våg landet har att erbjuda bakom mig.
fredag, december 29, 2017
torsdag, december 28, 2017
Ett ord är taget två ord i taget
Ljudet dörren ger när jag stiger in här stör mig. Trögheten i gångjärnen visar på en sällan öppnad väg. Golvet under dörren när öppningen nästan är så stor att det går att ta sig in utan att gå med ena axeln före är förhöjt. Varför då? På grund av ålder. Och vatten. Jag sätter punkt efter de båda förra meningarna eftersom jag anser att svaren är bra. Det kanske beror på annat, dåligt snickeri, annan vanskötsel, men jag väljer bort det.
Golvet och de ovana gångjärnen stoppar upp dörrens möjlighet att öppnas stort och med lätthet. Dörren är fast. Jag stänger den inte efter mig utan går in. Här. Går in och tittar mig omkring. Tyst tar jag fram orden. Jag viskar fram dem. Vet inte vilka jag ska använda och jag vet inte var jag ska placera dem. Trots det gamla känns allt som nytt. En nybörjade, det är jag i sammanhanget, fast jag varit här förr.
Det finns böcker här inne. De står på hyllor, under damm. Skenet från min ficklampa träffar dem, fem och fem. En dammsugare står en bit in i ett annat rum, färdigpluggad i väggen. Slangen ser på mig med sin mun formad som ett O. Med sin mun? Det känns så. Foten, min, på strömbrytaren och motorn drar igång. Det luktar bränt, som det ska när en motor stått still ett tag och samlat damm. Med munstycket släpandes över böckerna klär jag av dem sin dammslöja.
De är välbekanta titlar. De har stått här länge, samlat damm och förvarat ord. Men det är inga viskande ord, inte som mina. När jag ser alla de där bokryggarna undrar jag om det verkligen behövs fler. Behövs det mer ord? Måste det skapas mening på mening? Är vi inte mättade nu? I vissa fall är vi ju det, onekligen. I vissa fall har tystnaden vunnit för alltid. Vissa tystnader är som en lisa för själen, andra får det att isa i själen.
Det verkar inte finnas plats för orden som jag så försiktigt tagit fram. Inte på någon hylla, inte i något rum. Jag sätter mig ner i en stol och lägger orden i knät. De, i plats för liten, på sig rör och i oordning hamnar. Som en dadaistisk dikt, tänker jag. Men jag är ingen poet, kan inte skapa poesi, så jag försöker lägga dem till rätta igen, fastän det är dåligt med utrymme. Några på låret, det vänstra, några på knäskålen, där kan de hänga, så lika dant på det högra. Några vill falla andra ligger still.
På ett bord intill står ett glas. Det är fyllt till hälften med kylskåpskall cola. Det borde kanske inte vara så men så är det. Jag sträcker mig efter det och för det mot munnen, sippar lite ur det, låtsas att det är vin, rött vin, och ställer tillbaka det på bordet. Ett underligt beteende. Glaset är ett ölglas med fot och inget vinglas. Och jag gillar inte vin, inte rött inte vitt. Ändå denna charad. Fast den är ju bara för mig, ingen ser, ingen alls.
Glaset är tomt och benen värker. Med ett svepande föser jag iväg orden så att de sprider sig över golvet. Nu finns där ingen mening längre. Stapplande går jag mot dörren. Jag smiter ut genom öppningen som jag också lämnar bakom mig, orörd. Nästa gång jag kommer hit kommer det säkert att se annorlunda ut. Allt kommer att vara som vanligt, men kännas som nytt. Gammalt som det är.
Golvet och de ovana gångjärnen stoppar upp dörrens möjlighet att öppnas stort och med lätthet. Dörren är fast. Jag stänger den inte efter mig utan går in. Här. Går in och tittar mig omkring. Tyst tar jag fram orden. Jag viskar fram dem. Vet inte vilka jag ska använda och jag vet inte var jag ska placera dem. Trots det gamla känns allt som nytt. En nybörjade, det är jag i sammanhanget, fast jag varit här förr.
Det finns böcker här inne. De står på hyllor, under damm. Skenet från min ficklampa träffar dem, fem och fem. En dammsugare står en bit in i ett annat rum, färdigpluggad i väggen. Slangen ser på mig med sin mun formad som ett O. Med sin mun? Det känns så. Foten, min, på strömbrytaren och motorn drar igång. Det luktar bränt, som det ska när en motor stått still ett tag och samlat damm. Med munstycket släpandes över böckerna klär jag av dem sin dammslöja.
De är välbekanta titlar. De har stått här länge, samlat damm och förvarat ord. Men det är inga viskande ord, inte som mina. När jag ser alla de där bokryggarna undrar jag om det verkligen behövs fler. Behövs det mer ord? Måste det skapas mening på mening? Är vi inte mättade nu? I vissa fall är vi ju det, onekligen. I vissa fall har tystnaden vunnit för alltid. Vissa tystnader är som en lisa för själen, andra får det att isa i själen.
Det verkar inte finnas plats för orden som jag så försiktigt tagit fram. Inte på någon hylla, inte i något rum. Jag sätter mig ner i en stol och lägger orden i knät. De, i plats för liten, på sig rör och i oordning hamnar. Som en dadaistisk dikt, tänker jag. Men jag är ingen poet, kan inte skapa poesi, så jag försöker lägga dem till rätta igen, fastän det är dåligt med utrymme. Några på låret, det vänstra, några på knäskålen, där kan de hänga, så lika dant på det högra. Några vill falla andra ligger still.
På ett bord intill står ett glas. Det är fyllt till hälften med kylskåpskall cola. Det borde kanske inte vara så men så är det. Jag sträcker mig efter det och för det mot munnen, sippar lite ur det, låtsas att det är vin, rött vin, och ställer tillbaka det på bordet. Ett underligt beteende. Glaset är ett ölglas med fot och inget vinglas. Och jag gillar inte vin, inte rött inte vitt. Ändå denna charad. Fast den är ju bara för mig, ingen ser, ingen alls.
Glaset är tomt och benen värker. Med ett svepande föser jag iväg orden så att de sprider sig över golvet. Nu finns där ingen mening längre. Stapplande går jag mot dörren. Jag smiter ut genom öppningen som jag också lämnar bakom mig, orörd. Nästa gång jag kommer hit kommer det säkert att se annorlunda ut. Allt kommer att vara som vanligt, men kännas som nytt. Gammalt som det är.
tisdag, december 05, 2017
Hungrande
1.
Alla försök hittills hade varit förgäves. Under det senaste ramlade han dessutom mot en hylla full med skolböcker vilka rasade ner över honom. Liggandes på rygg med en massa kurslitteratur över sig borde han förstått piken, att lära sig en läxa av alla misslyckanden. Men världen verkade fortfarande vara fylld av möjligheter för honom, även från den plats han nu befann sig på: raklång på golvet. Han föste bort de böcker som stannat på honom i sin färd från hyllplanen, för att kunna resa sig upp och börja på nytt. En dryg meter ovanför hans huvud var dock en av de få böcker som hållit sig kvar på väg att tappa greppet. En stor tung sak med hårda pärmar vägde mellan hylla och fall.
Trots hans minne av att boken såg ut att röra sig i slow motion mot honom hade han inte hunnit värja sig. Boken vred sig med ryggen neråt och vek ut sitt hårda omslag som vingar medan sidorna spred ut sig som en solfjäder ovanpå. Han träffades mitt i pannan.
Allt blev mörkt.
"... hallå, hur står det till?", ord ackompanjerade av ett par snabba kindsmällar.
"Aj! Vad gör du?"
"Är du OK? Varför ligger du här på golvet med alla böcker nerrivna?"
2.
Det fanns något i allt det där som hade hänt en gång i tiden, det var han övertygad om, något som en passande dag skulle flyta upp till ytan och tillsammans med honom förvandlas till guld och annat ädelt. Men vad? Och hur? Vad var det som saknades? Vad måste han göra och göra om? Hur ska allt vara arrangerat? Efter varje försök, som alla slutade i återvändsgränder (eller på golv under böcker) tog han sig tillbaka till den tomma gatan mellan de höga husen för att börja om på nytt. Neonskyltarna på tegelfasaderna blinkade ut alla frågor med ett bländande ljus. Orden reflekterades runt om i fönstren. Även i vattenpölarna kunde han se orden då de speglades mot honom. Han kunde dem utantill.
Längre fram på gatan såg han en öppning mellan två huskroppar. En ny väg. Där fanns möjligheten. Där måste den finnas. Han siktade in sig och förhoppningarna steg i takt med hastigheten på hans steg och övertygelsen av att äntligen ha hittat rätt. De första joggande stegen byttes snart ut mot ett snabbare språng. Andfådd gick han den sista biten och nådde så änden av det hus som följt honom på hans högra sida. Snart skulle han runda dess hörn och se vad som väntade mellan det och nästa hus.
Han stannade för att hämta andan, lutade sig mot stuprännan som löpte längs väggen bara en halvmeter från hörnet. En tomburk togs av vinden och rullade ner med ett skramlande från trottoaren på andra sidan. Han följde dess väg över gatan. Det här, tänkte han, är det sista jag ser innan det nya början. Han gjorde sig redo och började gå mot hörnet och in i det han visste skulle bli till något bra, till något utöver det vanliga, till något av en succé. Med en hand som varsamt smekte en ömmande bula i pannan stegade han så in mellan husen. Han var på väg, på ny väg.
3.
Fem, max tio meter in i gränden hängde en brandstege på fasaden. De skruvar och muttrar som en gång i tiden höll fast den var nu antingen borta eller av rost angripna. Vindpust efter vindpust utmanade dess existens på väggen. Ikväll skulle den inte längre orka hålla emot. Men den ville inte falla rakt ner på den hårda asfalten, den ville landa mjukt. Borta i korsningen såg lejdaren en man precis runda hörnet. Det här är min chans, tänkte den, och gjorde sig klar för fall.
Alla försök hittills hade varit förgäves. Under det senaste ramlade han dessutom mot en hylla full med skolböcker vilka rasade ner över honom. Liggandes på rygg med en massa kurslitteratur över sig borde han förstått piken, att lära sig en läxa av alla misslyckanden. Men världen verkade fortfarande vara fylld av möjligheter för honom, även från den plats han nu befann sig på: raklång på golvet. Han föste bort de böcker som stannat på honom i sin färd från hyllplanen, för att kunna resa sig upp och börja på nytt. En dryg meter ovanför hans huvud var dock en av de få böcker som hållit sig kvar på väg att tappa greppet. En stor tung sak med hårda pärmar vägde mellan hylla och fall.
Trots hans minne av att boken såg ut att röra sig i slow motion mot honom hade han inte hunnit värja sig. Boken vred sig med ryggen neråt och vek ut sitt hårda omslag som vingar medan sidorna spred ut sig som en solfjäder ovanpå. Han träffades mitt i pannan.
Allt blev mörkt.
"... hallå, hur står det till?", ord ackompanjerade av ett par snabba kindsmällar.
"Aj! Vad gör du?"
"Är du OK? Varför ligger du här på golvet med alla böcker nerrivna?"
2.
Det fanns något i allt det där som hade hänt en gång i tiden, det var han övertygad om, något som en passande dag skulle flyta upp till ytan och tillsammans med honom förvandlas till guld och annat ädelt. Men vad? Och hur? Vad var det som saknades? Vad måste han göra och göra om? Hur ska allt vara arrangerat? Efter varje försök, som alla slutade i återvändsgränder (eller på golv under böcker) tog han sig tillbaka till den tomma gatan mellan de höga husen för att börja om på nytt. Neonskyltarna på tegelfasaderna blinkade ut alla frågor med ett bländande ljus. Orden reflekterades runt om i fönstren. Även i vattenpölarna kunde han se orden då de speglades mot honom. Han kunde dem utantill.
Längre fram på gatan såg han en öppning mellan två huskroppar. En ny väg. Där fanns möjligheten. Där måste den finnas. Han siktade in sig och förhoppningarna steg i takt med hastigheten på hans steg och övertygelsen av att äntligen ha hittat rätt. De första joggande stegen byttes snart ut mot ett snabbare språng. Andfådd gick han den sista biten och nådde så änden av det hus som följt honom på hans högra sida. Snart skulle han runda dess hörn och se vad som väntade mellan det och nästa hus.
Han stannade för att hämta andan, lutade sig mot stuprännan som löpte längs väggen bara en halvmeter från hörnet. En tomburk togs av vinden och rullade ner med ett skramlande från trottoaren på andra sidan. Han följde dess väg över gatan. Det här, tänkte han, är det sista jag ser innan det nya början. Han gjorde sig redo och började gå mot hörnet och in i det han visste skulle bli till något bra, till något utöver det vanliga, till något av en succé. Med en hand som varsamt smekte en ömmande bula i pannan stegade han så in mellan husen. Han var på väg, på ny väg.
3.
Fem, max tio meter in i gränden hängde en brandstege på fasaden. De skruvar och muttrar som en gång i tiden höll fast den var nu antingen borta eller av rost angripna. Vindpust efter vindpust utmanade dess existens på väggen. Ikväll skulle den inte längre orka hålla emot. Men den ville inte falla rakt ner på den hårda asfalten, den ville landa mjukt. Borta i korsningen såg lejdaren en man precis runda hörnet. Det här är min chans, tänkte den, och gjorde sig klar för fall.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)