Ljudet dörren ger när jag stiger in här stör mig. Trögheten i gångjärnen visar på en sällan öppnad väg. Golvet under dörren när öppningen nästan är så stor att det går att ta sig in utan att gå med ena axeln före är förhöjt. Varför då? På grund av ålder. Och vatten. Jag sätter punkt efter de båda förra meningarna eftersom jag anser att svaren är bra. Det kanske beror på annat, dåligt snickeri, annan vanskötsel, men jag väljer bort det.
Golvet och de ovana gångjärnen stoppar upp dörrens möjlighet att öppnas stort och med lätthet. Dörren är fast. Jag stänger den inte efter mig utan går in. Här. Går in och tittar mig omkring. Tyst tar jag fram orden. Jag viskar fram dem. Vet inte vilka jag ska använda och jag vet inte var jag ska placera dem. Trots det gamla känns allt som nytt. En nybörjade, det är jag i sammanhanget, fast jag varit här förr.
Det finns böcker här inne. De står på hyllor, under damm. Skenet från min ficklampa träffar dem, fem och fem. En dammsugare står en bit in i ett annat rum, färdigpluggad i väggen. Slangen ser på mig med sin mun formad som ett O. Med sin mun? Det känns så. Foten, min, på strömbrytaren och motorn drar igång. Det luktar bränt, som det ska när en motor stått still ett tag och samlat damm. Med munstycket släpandes över böckerna klär jag av dem sin dammslöja.
De är välbekanta titlar. De har stått här länge, samlat damm och förvarat ord. Men det är inga viskande ord, inte som mina. När jag ser alla de där bokryggarna undrar jag om det verkligen behövs fler. Behövs det mer ord? Måste det skapas mening på mening? Är vi inte mättade nu? I vissa fall är vi ju det, onekligen. I vissa fall har tystnaden vunnit för alltid. Vissa tystnader är som en lisa för själen, andra får det att isa i själen.
Det verkar inte finnas plats för orden som jag så försiktigt tagit fram. Inte på någon hylla, inte i något rum. Jag sätter mig ner i en stol och lägger orden i knät. De, i plats för liten, på sig rör och i oordning hamnar. Som en dadaistisk dikt, tänker jag. Men jag är ingen poet, kan inte skapa poesi, så jag försöker lägga dem till rätta igen, fastän det är dåligt med utrymme. Några på låret, det vänstra, några på knäskålen, där kan de hänga, så lika dant på det högra. Några vill falla andra ligger still.
På ett bord intill står ett glas. Det är fyllt till hälften med kylskåpskall cola. Det borde kanske inte vara så men så är det. Jag sträcker mig efter det och för det mot munnen, sippar lite ur det, låtsas att det är vin, rött vin, och ställer tillbaka det på bordet. Ett underligt beteende. Glaset är ett ölglas med fot och inget vinglas. Och jag gillar inte vin, inte rött inte vitt. Ändå denna charad. Fast den är ju bara för mig, ingen ser, ingen alls.
Glaset är tomt och benen värker. Med ett svepande föser jag iväg orden så att de sprider sig över golvet. Nu finns där ingen mening längre. Stapplande går jag mot dörren. Jag smiter ut genom öppningen som jag också lämnar bakom mig, orörd. Nästa gång jag kommer hit kommer det säkert att se annorlunda ut. Allt kommer att vara som vanligt, men kännas som nytt. Gammalt som det är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar