Hungrande

1.
Alla försök hittills hade varit förgäves. Under det senaste ramlade han dessutom mot en hylla full med skolböcker vilka rasade ner över honom. Liggandes på rygg med en massa kurslitteratur över sig borde han förstått piken, att lära sig en läxa av alla misslyckanden. Men världen verkade fortfarande vara fylld av möjligheter för honom, även från den plats han nu befann sig på: raklång på golvet. Han föste bort de böcker som stannat på honom i sin färd från hyllplanen, för att kunna resa sig upp och börja på nytt. En dryg meter ovanför hans huvud var dock en av de få böcker som hållit sig kvar på väg att tappa greppet. En stor tung sak med hårda pärmar vägde mellan hylla och fall.

Trots hans minne av att boken såg ut att röra sig i slow motion mot honom hade han inte hunnit värja sig. Boken vred sig med ryggen neråt och vek ut sitt hårda omslag som vingar medan sidorna spred ut sig som en solfjäder ovanpå. Han träffades mitt i pannan.

Allt blev mörkt.

"... hallå, hur står det till?", ord ackompanjerade av ett par snabba kindsmällar.
"Aj! Vad gör du?"
"Är du OK? Varför ligger du här på golvet med alla böcker nerrivna?"

2.
Det fanns något i allt det där som hade hänt en gång i tiden, det var han övertygad om, något som en passande dag skulle flyta upp till ytan och tillsammans med honom förvandlas till guld och annat ädelt. Men vad? Och hur? Vad var det som saknades? Vad måste han göra och göra om? Hur ska allt vara arrangerat? Efter varje försök, som alla slutade i återvändsgränder (eller på golv under böcker) tog han sig tillbaka till den tomma gatan mellan de höga husen för att börja om på nytt. Neonskyltarna på tegelfasaderna blinkade ut alla frågor med ett bländande ljus. Orden reflekterades runt om i fönstren. Även i vattenpölarna kunde han se orden då de speglades mot honom. Han kunde dem utantill.

Längre fram på gatan såg han en öppning mellan två huskroppar. En ny väg. Där fanns möjligheten. Där måste den finnas. Han siktade in sig och förhoppningarna steg i takt med hastigheten på hans steg och övertygelsen av att äntligen ha hittat rätt. De första joggande stegen byttes snart ut mot ett snabbare språng. Andfådd gick han den sista biten och nådde så änden av det hus som följt honom på hans högra sida. Snart skulle han runda dess hörn och se vad som väntade mellan det och nästa hus.

Han stannade för att hämta andan, lutade sig mot stuprännan som löpte längs väggen bara en halvmeter från hörnet. En tomburk togs av vinden och rullade ner med ett skramlande från trottoaren på andra sidan. Han följde dess väg över gatan. Det här, tänkte han, är det sista jag ser innan det nya början. Han gjorde sig redo och började gå mot hörnet och in i det han visste skulle bli till något bra, till något utöver det vanliga, till något av en succé. Med en hand som varsamt smekte en ömmande bula i pannan stegade han så in mellan husen. Han var på väg, på ny väg.

3.
Fem, max tio meter in i gränden hängde en brandstege på fasaden. De skruvar och muttrar som en gång i tiden höll fast den var nu antingen borta eller av rost angripna. Vindpust efter vindpust utmanade dess existens på väggen. Ikväll skulle den inte längre orka hålla emot. Men den ville inte falla rakt ner på den hårda asfalten, den ville landa mjukt. Borta i korsningen såg lejdaren en man precis runda hörnet. Det här är min chans, tänkte den, och gjorde sig klar för fall.