Påsen för sopor som vi har i köket är bara halvfull men det är ändå dags att slänga den. Jag har ställt den på diskbänken men ännu inte knutit ihop den. Kanske finns det något mer i vardagsrummet att lägga i? Jag går dit, jag ska ändå dit, för hon är ju där. Hon halvligger i sin favoritfåtölj och läser boken jag köpte för ett par veckor sedan. Hon tittar inte på mig. När jag sätter mig ner bredvid henne och tar hennes hand och smeker hennes arm ler hon lite. Men hennes blick lämnar inte sidorna. Ögonen vandrar över orden. Hon har redan kommit halvvägs in i berättelsen. Hon får en liten rynka i pannan då hon läser något som engagerar henne.
När hon tar sin hand från mig för att vända sida får jag inte tillbaka den utan den landar i ett vilande på magen istället. Där jag fann den. På ett fat på soffbordet ligger ett clementinskal skalat i ett stycke och bredvid det, på bordsskivan, en bit skrynkligt hushållspapper. Det är alltid något att lägga i soppåsen. Jag lägger pappret på fatet och tar det samtidigt som jag reser mig upp. Innan jag står rakt ger jag henne en sista puss. På pannan, på rynkan. Jag känner doften av hennes hår. Så går jag till köket, slänger skräpet i påsen och ställer tallriken i den tomma diskhon.
Allt är förberett. Jag har aldrig ägt mer än vad som får plats i en ryggsäck. Några ombyten underkläder, en handduk, tandkräm och tandborste. Mitt pass. En penna, en anteckningsbok och då och då en pocketbok. Nu finns allt detta packat i ryggsäcken. Övriga kläder har jag på mig. När jag står i hallen och knyter mina vinterkängor har jag ryggsäcken på min ena sida och soppåsen på den andra. Jackan hänger ännu på kroken bredvid hennes rock. Med jacka och ryggsäck påhängd lyfter jag upp soppåsen och tittar genom hallen in mot rummet hon sitter i. Detta är sista gången jag ser henne. Och det jag ser är hennes huvud, hjässan med det ljusa håret. Benan som jag kysst så många gånger. Doften av hennes hår.
"Jag går ut med soporna."
"OK."
Som väntat tittar hon inte upp. Jag slipper se det förvånade uttrycket hennes ansikte hade gett när hon sett mig resklar. Jag går... nu.
Mina nycklar hänger på kroken i nyckelskåpet. Jag kan därför inte öppna soprummet så jag ställer påsen vid ingången och fortsätter gå mot busshållplatsen. Hon kommer naturligtvis snart börja undra var jag är, för det tar inte mer än några minuter att gå ut med en påse skräp.
Självklart har jag inte lämnat henne i total tystnad och ovisshet. Jag har skrivit ett brev och ställt på köksbordet. Och nu när jag är inne på centralstationen för att borda mitt tåg ser jag henne framför mig, hur hon lyfter blicken från sidorna, sitter tyst och lyssnar. Hon lägger boken på bordet, uppslagen med sidorna neråt och tittar bort mot dörren. Ropar mitt namn. Reser sig och kollar i sovrummet. Hon måste tända eftersom det är svart där inne. Så går hon till hallen, öppnar dörren till badrummet. Kanske behöver hon använda det? Efter det passerar hon ytterdörren. Inte långt från den hänger nyckelskåpet men hon tittar inte i det, ser inte att min nyckelknippa hänger där. Lägger inte heller märke till att mina skor och jacka saknas. Istället går hon ut i köket och ser att den lilla ställningen vi har soppåsarna i står på diskbänken utan ny påse i. Underligt. Nu börjar hennes oro komma. Var är jag? Var är han? Suget efter något i kylskåpet försvann i och med det. Så ser hon ett kuvert på bordet med hennes namn på. Det står lutat mot en tom vas.
Redan när vi träffades på Bells beach bland solbadare och surfbrädor berättade jag vad som var viktigast för mig. Solen. Vågorna. Friheten. Hon har alltid vetat det så inget som står i brevet kommer som en nyhet. Jag har aldrig behövt ett förhållande med en människa på regelbunden basis. Aldrig sökt mig till familjeliv eller önskat barn. Bara barrel och bomb, sol och sand. När jag lämnade Sverige för tio år sedan var det för att aldrig återvända. Nu gör jag det igen och lämnar det närmaste en perfekt våg landet har att erbjuda bakom mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar