Undan utflykt

Var det inte ovanligt mycket folk på stan idag? Jag fick trängas, gå sicksack, stanna upp och ta omvägar. Överallt människor. Strida strömmar på trottoarerna. Jag balanserade på dess kanter för att komma fram. Bilar till höger, folkmassa till vänster. Inte ens mina vanliga tillflyktsgator var skonade från andras fötter. "Det är lördag, vi är lediga, låt oss dra in till stan!" verkade konsensus vara.

Tidigare på dagen, på morgonen, låg jag i sängen, nyvaken och tittade i taket. Där uppe såg jag hur min promenad gick från min ytterdörr genom området jag bor i, ut ur det och in i ett villaområde. Därefter promenerade jag en liten bit längs med den väg som går genom hela stadsdelen. Jag följde vägen till en korsning där jag fick stanna och vänta på att bilar skulle passera. Väl på andra sidan hade jag en lång sträcka utan några vägskäl alls. Efter en kort tunnel var det dags att ta sig upp på en bro och över en älv. Men först...

...frukost.

"Det där klistret har jag aldrig tyckt om." Några ord som ofta ploppar upp i mitt huvud då jag står vid spisen och rör om i min havregröt. Orden är en äldre kollegas som, om han hade haft ett liv utanför företagets portar gått i pension för ett år sedan. "Som klister? Då har du nog inte fått till den rätt." Ungefär så hade jag svarat. Jag hoppades att min passiva aggressivitet lyste igenom de där orden då de yttrades. Eller kanske var det tystnaden efter som varit mer talande?

Gröten rann ner i tallriken som den skulle och med kanel och mjölk åt jag den tillsammans med en banan. Salt och sött. Jag kände hur kroppen fylldes med energi och hur nattens trötthet rann av mig. Känslan skulle bara vara en kort stund men det var under denna tid som jag förberedde mig för utflykten jag legat och tänkt på nån timme tidigare. Inte långt efter att tallriken var diskad och bananskalet slängt stod jag vinterklädd ute på loftgången och låste min ytterdörr. Det är lördag, tänkte jag. Och jag är ledig. Jag drar in till stan.

Mycket längre

Vi får skynda oss, den är snart slut. Det är bara fyra dagar kvar. Vi måste skynda oss. Vad ska vi skylla på när de dagarna är över? Skynda innan januari tar slut.

Ingen fara, tar dagarna slut skyller vi på februari. Och sedan på mars. Och i april, april skyller vi på att vi blir lurade av april.

Men i maj, juni och juli har vi inget nu att skylla på, då får vi gömma våra tunga känslor i solsken och härda ut. I augusti lika så.

Tack och lov för september, oktober och november, de är likt december som gjorda för att ta på sig skulden för hur det känns.

När mörkret sluter sig runt oss under dessa månader blandas det med vårat eget. Då syns det inte så tydligt att det är från oss det kommer, det som egentligen påverkar oss. Vi skyller på vädret, på regnet, på molnen. När vi faller skyller vi på löven som gör det samma.

Det är en underligt skön känsla, komplex, fylld av motsatser. Mitt ansvar läggs i knät på månader, jordaxelns lutning, vattenpölar.

Men på sommaren får inget skyllas, den är som lästa böcker, behov av att hyllas.

Stressa alltså inte för att januari snart är slut, vi har tid kvar att skylla ifrån oss våra inre demoner på.

Ruta ett revisited

Innan hon går delar hon ut ett visitkort till oss var och säger att vi kan ringa henne när som helst. Jag tittar på hennes namn som står tryckt med ett kurvigt typsnitt. Ett vanligt namn i Sverige men stavat på ett anglosaxiskt vis. Hon pratar lite till men jag lyssnar inte, drar fingret över bokstäverna för att känna på dem. De är aningen upphöjda ur den hårda pappersbiten. Hennes namn.

De andra börjar droppa av under tiden som hon packar ner de demosaker hon haft med sig och förevisat oss. Jag står fortfarande kvar med huvudet böjt över kortet i min hand med tankar några år tillbaka i tiden. Det var någon annan med det här namnet, fast stavat lite annorlunda, någon som dök upp i mitt liv, snuddade lite på ytan och försvann igen. När hon var borta vände jag på mitt huvud och tittade så gott jag kunde på min rygg som kändes konstig och såg att den var borta. Ingen ryggrad kvar och ingen bröstkorg och allt som varit där innanför var mosat.

Jag minns att jag hulkade när jag såg hur det såg ut. Men jag spydde aldrig. Istället gick jag omkring med ett långvarigt illamående. Jag klädde mig i tröjor och annat som dolde det där hålet som var karvat ur mig. Och jag låtsades inte om att det fanns där. Det lindrade mitt illamående inbillade jag mig. Men det var svårt att gå utan ryggrad. Och sitta och ligga och stå och spela fotboll. Fast jag spelade aldrig fotboll men skulle någon ha frågat hade jag en bra ursäkt att slippa. "Titta här", hade jag sagt och visat dem min försvunna rygg.

"Så vad tyckte du?" Jag drogs tillbaka in i nuet igen. Hon drog igen dragkedjan på väskan.
"Joo... intressant, jag hoppas att vårt företag skaffar dessa prylar." Jag hade ingen aning om vad jag skulle säga, hade kommit lite för sent till demonstrationen hon haft. Ställt mig en bit bort och egentligen bara utnyttjat förevisningen som ett legitimt sätt att slippa jobba en kvart.

Med väskan över ryggen, på väg bort mot utgången vänder hon huvudet mot mig. "Som sagt, det är bara att ringa när som helst."

Ja, tänker jag, men jag är inte rätt anställd att berätta det för, jag måste ju fråga tre personer innan det är ok att hämta ny tvål till dasset i verkstaden. Men jag ler och nickar till henne som svar. Så går jag in bland butikens hyllor och bort mot dörren som leder in i verkstaden. I en av lådorna på min arbetsplats lägger jag hennes visitkort och snart ska jag glömma bort henne och hennes erbjudande.

Dags att börja jobba igen, jag tittar på maskinen framför mig och försöker förstå vad som behöver göras. Skruvas, tänker jag, vad det än är för fel så behövs en skruvmejsel. På arbetsbänken en bit bort ligger verktyget jag behöver och då jag sträcker mig efter det känner jag hur det hugger till i ryggen.

Ord helt utan ord

Han öppnar dörren till ordbutiken och går in. Från en genomskinlig hink tar han upp en liten plastskopa som han väger i handen. Han håller den i handtaget och gör några försök att snurra den samtidigt som han plockar fram en papperspåse från en hylla bredvid hinken. Så går han fram till den första av många lådor, denna har korta ord som börjar på a i sig, lyfter på locket och tar ett tag. Orden han fångar släpper han ner i påsen. I lådan under finns långa ord som börjar på a. Han plockar några där också. Så går han genom låda efter låda. Bokstav efter bokstav. Några hoppar han över, några gräver han ytligt i och några får ge ifrån sig en betydlig del av sitt innehåll. Han verkar veta vad han vill.

Utanför står jag och observerar det hela. Tittar genom glasrutan på vartenda spadtag. Fascineras. I min hand har jag en påse av liknande sort men fylld enbart med ord som inte är värda att nämnas. Plockade utan eftertanke. Ibland söker sig min blick ner till påsen i min hand och då börja tankar formas. Formas om. Eller ta form. Från att omedvetet vara den ständiga åskådaren blir jag där en medveten aktör.

I samma stund som han släpper locket på den sista lådan och börjar stega mot kassan går jag in i butiken igen. Jag ställer min påse på disken och pekar på ett block i hyllan bakom kassören.

"Jag glömde, jag ska ju ha ett sånt också."

Min plan är inte riktigt genomtänkt än, tiden har ju varit så knapp, men jag har turen med mig. Samtidigt som mannen i kassan vänder sig om för att ta fram ett block, som jag inte behöver, ställs den ordpåse jag traktar efter bredvid min och den man som tänkt bli ägare till den vänder bort sin blick och tittar ut över butiken. Snabbt och tar jag hans samlade ord och föser mina till hans plats. Ingen såg något. Jag betalar för blocket och säger hej då.

Nu sitter jag här vid min dator. Bredvid mig ligger ännu ett block tomt på ord men fullt med rader. På blocket står en påse ord, hans ord. Det är konstigt. Hur jag än försöker att pussla med dem så blir det som om det vore mina ord, mina valda ord. Inte hans, han som verkade veta vad han gjorde.