Innan hon går delar hon ut ett visitkort till oss var och säger att vi kan ringa henne när som helst. Jag tittar på hennes namn som står tryckt med ett kurvigt typsnitt. Ett vanligt namn i Sverige men stavat på ett anglosaxiskt vis. Hon pratar lite till men jag lyssnar inte, drar fingret över bokstäverna för att känna på dem. De är aningen upphöjda ur den hårda pappersbiten. Hennes namn.
De andra börjar droppa av under tiden som hon packar ner de demosaker hon haft med sig och förevisat oss. Jag står fortfarande kvar med huvudet böjt över kortet i min hand med tankar några år tillbaka i tiden. Det var någon annan med det här namnet, fast stavat lite annorlunda, någon som dök upp i mitt liv, snuddade lite på ytan och försvann igen. När hon var borta vände jag på mitt huvud och tittade så gott jag kunde på min rygg som kändes konstig och såg att den var borta. Ingen ryggrad kvar och ingen bröstkorg och allt som varit där innanför var mosat.
Jag minns att jag hulkade när jag såg hur det såg ut. Men jag spydde aldrig. Istället gick jag omkring med ett långvarigt illamående. Jag klädde mig i tröjor och annat som dolde det där hålet som var karvat ur mig. Och jag låtsades inte om att det fanns där. Det lindrade mitt illamående inbillade jag mig. Men det var svårt att gå utan ryggrad. Och sitta och ligga och stå och spela fotboll. Fast jag spelade aldrig fotboll men skulle någon ha frågat hade jag en bra ursäkt att slippa. "Titta här", hade jag sagt och visat dem min försvunna rygg.
"Så vad tyckte du?" Jag drogs tillbaka in i nuet igen. Hon drog igen dragkedjan på väskan.
"Joo... intressant, jag hoppas att vårt företag skaffar dessa prylar." Jag hade ingen aning om vad jag skulle säga, hade kommit lite för sent till demonstrationen hon haft. Ställt mig en bit bort och egentligen bara utnyttjat förevisningen som ett legitimt sätt att slippa jobba en kvart.
Med väskan över ryggen, på väg bort mot utgången vänder hon huvudet mot mig. "Som sagt, det är bara att ringa när som helst."
Ja, tänker jag, men jag är inte rätt anställd att berätta det för, jag måste ju fråga tre personer innan det är ok att hämta ny tvål till dasset i verkstaden. Men jag ler och nickar till henne som svar. Så går jag in bland butikens hyllor och bort mot dörren som leder in i verkstaden. I en av lådorna på min arbetsplats lägger jag hennes visitkort och snart ska jag glömma bort henne och hennes erbjudande.
Dags att börja jobba igen, jag tittar på maskinen framför mig och försöker förstå vad som behöver göras. Skruvas, tänker jag, vad det än är för fel så behövs en skruvmejsel. På arbetsbänken en bit bort ligger verktyget jag behöver och då jag sträcker mig efter det känner jag hur det hugger till i ryggen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar