Var det inte ovanligt mycket folk på stan idag? Jag fick trängas, gå sicksack, stanna upp och ta omvägar. Överallt människor. Strida strömmar på trottoarerna. Jag balanserade på dess kanter för att komma fram. Bilar till höger, folkmassa till vänster. Inte ens mina vanliga tillflyktsgator var skonade från andras fötter. "Det är lördag, vi är lediga, låt oss dra in till stan!" verkade konsensus vara.
Tidigare på dagen, på morgonen, låg jag i sängen, nyvaken och tittade i taket. Där uppe såg jag hur min promenad gick från min ytterdörr genom området jag bor i, ut ur det och in i ett villaområde. Därefter promenerade jag en liten bit längs med den väg som går genom hela stadsdelen. Jag följde vägen till en korsning där jag fick stanna och vänta på att bilar skulle passera. Väl på andra sidan hade jag en lång sträcka utan några vägskäl alls. Efter en kort tunnel var det dags att ta sig upp på en bro och över en älv. Men först...
...frukost.
"Det där klistret har jag aldrig tyckt om." Några ord som ofta ploppar upp i mitt huvud då jag står vid spisen och rör om i min havregröt. Orden är en äldre kollegas som, om han hade haft ett liv utanför företagets portar gått i pension för ett år sedan. "Som klister? Då har du nog inte fått till den rätt." Ungefär så hade jag svarat. Jag hoppades att min passiva aggressivitet lyste igenom de där orden då de yttrades. Eller kanske var det tystnaden efter som varit mer talande?
Gröten rann ner i tallriken som den skulle och med kanel och mjölk åt jag den tillsammans med en banan. Salt och sött. Jag kände hur kroppen fylldes med energi och hur nattens trötthet rann av mig. Känslan skulle bara vara en kort stund men det var under denna tid som jag förberedde mig för utflykten jag legat och tänkt på nån timme tidigare. Inte långt efter att tallriken var diskad och bananskalet slängt stod jag vinterklädd ute på loftgången och låste min ytterdörr. Det är lördag, tänkte jag. Och jag är ledig. Jag drar in till stan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar