Ord helt utan ord

Han öppnar dörren till ordbutiken och går in. Från en genomskinlig hink tar han upp en liten plastskopa som han väger i handen. Han håller den i handtaget och gör några försök att snurra den samtidigt som han plockar fram en papperspåse från en hylla bredvid hinken. Så går han fram till den första av många lådor, denna har korta ord som börjar på a i sig, lyfter på locket och tar ett tag. Orden han fångar släpper han ner i påsen. I lådan under finns långa ord som börjar på a. Han plockar några där också. Så går han genom låda efter låda. Bokstav efter bokstav. Några hoppar han över, några gräver han ytligt i och några får ge ifrån sig en betydlig del av sitt innehåll. Han verkar veta vad han vill.

Utanför står jag och observerar det hela. Tittar genom glasrutan på vartenda spadtag. Fascineras. I min hand har jag en påse av liknande sort men fylld enbart med ord som inte är värda att nämnas. Plockade utan eftertanke. Ibland söker sig min blick ner till påsen i min hand och då börja tankar formas. Formas om. Eller ta form. Från att omedvetet vara den ständiga åskådaren blir jag där en medveten aktör.

I samma stund som han släpper locket på den sista lådan och börjar stega mot kassan går jag in i butiken igen. Jag ställer min påse på disken och pekar på ett block i hyllan bakom kassören.

"Jag glömde, jag ska ju ha ett sånt också."

Min plan är inte riktigt genomtänkt än, tiden har ju varit så knapp, men jag har turen med mig. Samtidigt som mannen i kassan vänder sig om för att ta fram ett block, som jag inte behöver, ställs den ordpåse jag traktar efter bredvid min och den man som tänkt bli ägare till den vänder bort sin blick och tittar ut över butiken. Snabbt och tar jag hans samlade ord och föser mina till hans plats. Ingen såg något. Jag betalar för blocket och säger hej då.

Nu sitter jag här vid min dator. Bredvid mig ligger ännu ett block tomt på ord men fullt med rader. På blocket står en påse ord, hans ord. Det är konstigt. Hur jag än försöker att pussla med dem så blir det som om det vore mina ord, mina valda ord. Inte hans, han som verkade veta vad han gjorde.