Veronicas version

DIALOG UTAN TITEL

av

Veronica

Peter 

(Rummet är mörkt. Långsamt ökar ljuset. En man, Peter, halvligger på rygg i en soffa. På magen har han en laptop som han försiktigt skriver på. Soffan är placerad en bit in på scenen och till höger. Framför soffan står ett soffbord med en tom fruktskål. Scenens vänstra del är ej ljussatt. In från vänster kommer Veronica med ett skutt.)

VERONICA
Hej! Skriver du dagbok?

PETER
Nej.

VERONICA
Nähä, vad skriver du på då?

PETER
En dialog.

VERONICA
Jaha, är det för den där kursen du läser?

PETER
Ja.

VERONICA
Hur går det då?

PETER
Inte så bra. Får inte till det. Kan inte komma på något vettigt.

VERONICA
Vad handlar den om då?

PETER
Vet inte. Eller, jag fick för mig att skriva om något som hände på jobbet idag. Min chef och en chef på en annan avdelning rök ihop mitt på verkstadsgolvet. Det var…

VERONICA (avbryter)
Oh, spännande, vad hände?

PETER
Äh, det var om inköpsrutiner. Eller snarare bristen på rutiner.

VERONICA
Skriv om det då.

PETER
Men jag kommer inte ihåg så noga. Och de pratade med en massa underliga företagstermer som jag i så fall måste förenkla eller förklara och… nä, jag får inte till det.


(En stunds tystnad. Peter vrider sig i soffan och ser ut att försöka skriva något på datorn medan Veronica tittar på honom.)

PETER
Nej, det går inte. Det är hopplöst.

VERONICA
Jo då. Kom igen nu. Det kan väl inte vara så svårt. Låt mig hjälpa till lite.

PETER
Nä tack, helst inte. Jag vill göra det här själv.

VERONICA
Ok, men i vilken form skriver du då?

PETER
Vad då form?

VERONICA
Är det romanform, novellform eller kanske teatermanus? Jag tycker att du ska göra ett teatermanus.

PETER
Oj, jag vet inte. Novellform kanske? Inte teatermanus i alla fall. Sånt kan inte jag.

VERONICA
Jo, jag tycker att du ska skriva ett teatermanus. Tänk dig verkstadsgolvet som ett scengolv. Publiken, det är ni vid era verkstadsbord. Ridån går upp, ni rasslar med era verktyg och maskiner, som applåder, på golvet framför er står de två aktörerna verkstadschef och inköpschef. Så vad händer?

(Veronica sträcker ut en hand mot Peter.)

PETER
Va? Ska jag komma på det?

VERONICA
Men, ja, det är ju du som ska skriva dialogen. Knäppskalle. Vad säger de?

PETER
Ja, vad sa de? De började prata om att beställningspunkterna var satta helt fel och att…

VERONICA (avbryter)
Eller vänta! Det ska börja såhär:

(Veronica ställer sig längst fram på scenen och lyses upp av en strålkastare som bara når henne. En kort stund är övriga scenen svart innan ett litet kvadratiskt köksbord med en skrivmaskin på samt en pinnstol i trä träffas av ett dunkelt sken på scenens vänstra sida. På bordet står även en flaska whiskey och ett glas. Medan Veronica berättar sätter sig Peter på stolen. Han har på sig ett par byxor med hängslen som hänger ner längs höfterna, ett solkigt linne är nedstoppat i byxorna som hålls uppe av en livrem.)

VERONICA
Du heter Pete, är en fattig författare, som kämpar med sina manus. Du bor i en förfallen lägenhet i New York. Lägenheten är tom på allt utom lite sprit och skrivmaskin. Du skriver på en roman.

(Pete börjar knattra på maskinen och fortsätter sedan att i bakgrunden agera utefter vad Veronica säger.)

VERONICA 
Du drar pappret ur maskinen, skrynklar ihop det utan att läsa vad du skrivit och slänger det i ett hörn. Så tar du whiskeyflaskan och tömmer det lilla som är kvar i glaset, tittar på den tomma buteljen och skickar iväg den in i väggen så att glasbitar yr. Du tömmer glaset i ett svep, reser dig och går till fönstret. Du öppnar det och in strömmar musiken som New Yorks bakgator ger: polissirener, rusande motorer, tjutande däck, tutande bilar, katter som råmar och soptunnelock som faller till marken med ett dån. Neonskyltar blinkar förföriskt mot dig. Speciellt den från Joe’s Bar. Du stoppar handen i ena fickan och fiskar upp en sedel. Det borde räcka till en eller två, tänker du och kisar mot ingången till Joes. Där nere finns inspirationen till din dialog. Du tar på dig en kavaj, ett par skor och en hatt så…

(Ett snarkande avbryter Veronica. Scenen blir åter svart sånär som på Veronica. Så faller ljuset på rummet med Peter i soffan igen. Han ligger och sover.)

VERONICA:
Men, har du somnat?

PETER:
Va, nej. Jag lyssnar. ”Whiskey och Joe”.

(Han vänder sig om med ansiktet mot ryggstödet och börjar snarka igen. Veronica går fram till honom och tar försiktigt datorn som ligger på soffkanten och vippar. Hon sätter sig ner och raderar allt Peter skrivit om sin verkstadsdialog. Så börjar hon skriva en egen dialog i form liknande ett teatermanus. Det blir en dialog mellan henne och Peter. När hon är klar skickar hon in den till Peters skola, fast självklart i hans namn. Ingen ska misstänka att han tar någon annan till hjälp med sina uppgifter.)

Vilken känsla!

Har klockan ringt än? Nej, det är elva minuter kvar. Jag går upp, korsar rummet, når klockradion och drar knappen åt sidan så att den lilla lampan som berättar att larmet är aktiverat slocknar.

Genom persiennens uppvrida lameller ser jag en himmel fylld av blygrå moln. Gula löv slits från sina grenar och virvlar runt en stund innan de fångas av vattenpölar. Jag öppnar balkongdörren och drar ett djupt andetag av den kalla luften, tittar upp mot himlen och bländas av solljuset. Värmen jag känner får mig att blunda och le. Jag går genom rummet utan att nudda golvet, bort mot hallen, in till köket mot kylskåpet. Mjölken är sur, brödet är torrt och smöret är slut men det smakar himmelskt ändå.

Byxorna och skorna har inte hunnit torka från nattens promenad, de är kalla och tunga och när jag drar på mig dem helt försvunna, ersatta av mjuk päls som kittlar och värmer.

Paraplyet vänds ut och in och slits fram och tillbaka i min hand. Den lilla knoppen gjord att hålla i skaver mot min handflata. Jag släpper taget om det och ser hur det flyger upp i luften förvandlad till en praktfull fågel. Rosa och röda märken i min hand bildar vägar som leder till oändligheten.

Bussen är inte sen, jag har missat den. Tiden jag tappar på jobbet tar jag igen mellan alla andra arbetsuppgifter som läggs i högar på mitt skrivbord. Och idag är hantverkarna med sina sladdar, maskiner och verktyg inne i mitt rum för att borra, såga och hamra. Det låter som musik. Jag nynnar med i deras osynkroniserade takter. Hittar ord och hittar på ord som blir till en sång.

Kön till lunchen är lång, som en orm ringlar den sig bort mot trapphuset ner längs trapporna, ut genom entrédörren, smälter in längs fasaden och blir ett med huset. Längst bak står jag med en mage som mullrar och arbetsuppgifter som hopar sig. Det börjar regna igen. Stora droppar i regnbågens alla färger stannar upp i ansiktshöjd, ler och säger Hej! innan de splittras på min skjorta och gör den genomskinlig.

Mina lunchkuponger tog slut igår och jag kan inte köpa några nya för min plånbok ligger i en av skrivbordslådorna på kontoret. Ingen kollega finns i närheten så jag går omatad ut på gatan och äter spunnet socker och marschmallows som bjuds av älvorna i lyktstolparna.

Högarna med jobb når nästan taket efter lunch. Byggjobbarna bilar i alla väggar. Golvplankor är uppbrutna. Nya sågas på. Damm och spån yr. Mitt skrivbord vibrerar. Datorskärmen hoppar runt på bordet och visar bilder på blomstrande ängar mellan kalkylsidorna. Blommor från ängarna ramlar ut, täcker skrivbordet och fortsätter till golvet. Några slår rot i dammet. Snabbt börjar de växa. Mitt rum är nu ett vrålade, dammande, skakande, blomdoftande växthus.

Jobbhögarna och blommorna tävlar om vilka som kan växa mest, högst och längst. Blommorna ser ut att vinna. Jobbhögarna hänger med axlarna och suckar. Jag kramar om dem och säger "så ja".

Min armbandsklocka ropar mitt namn så jag tittar på den. "Se här", säger den och pekar på sina visare, "arbetsdagen är slut!". Som ett skott står jag vid busshållplatsen. Nere på gatan flyger en hästdriven buss fram och plockar upp mig med sina stora händer. Kusken drar i tömmarna, så flyger vi mellan regndroppar och lövvirlar, över bilköer och hustak. Efter alla ignorerade stoppljus landar vi till slut vid din port.

Kartongerna

DAG 1
Golvet är städat, dammsugit och sopat, flera gånger. Ingen disk att diska. Ingen obäddad säng att bädda. Ingen tvätt att vika. Allt verkar vara på plats eller rent nu. Så jag sätter mig ner och tittar på skåpets två dörrar. Jag följer den millimeterstora springan mellan dem med blicken, upp och ner och upp. Handtagen på de vita dörrarna är av björk. Jag förmodar att jag måste använda dem för att öppna skåpet. Med blicken går det inte. Med tanken går det inte. Så jag lutar mig fram en aning, lyfter min vänstra arm så att jag når skåpets ena handtag, nuddar det med fingertopparna, fastnar i den ställningen en liten stund innan jag faller tillbaka mot ryggstödet igen. Med oförättat ärende.

DAG 2
Det går att borsta golvet ännu en gång. Golvet i hallen utanför rummet med skåpet. Varje gång jag går förbi dörröppningen tittar jag in på skåpet. Dörrarna är stängda. Om jag skulle testa att använda lite av den energi som nu strömmar genom min kropp ut i borsten och skyffeln på att öppna dörrarna till skåpet? Tanken går genom mitt huvud vid varje passering av rummet. När jag befinner mig i änden av hallen och det är dags att vända planerar jag mitt försök. Då jag kommer fram till dörren ska jag släppa både borste och skyffel, ta ett stort steg mot skåpet och snabbt få tag på handtagen och rycka upp dörrarna. Det borde gå.

DAG 3
Öppningen in till rummet med skåpet är tre kanske fyra meter bort. Bakom mig finns ytterdörren. Ståendes lutar jag ryggen mot den. I höger hand, en borste. I vänster hand, en skyffel. Jag tar ett andetag, bröstkorg och axlar höjs. Och sänks. Samtidigt tar jag det första steget mot rummets öppning. Drar borsten längs med vägglisten nere vid golvet. Ett steg. Två steg. Jag släpper inte dörröppningen med blicken. Tre steg. Borsten fastnar i något. Mitt fjärde steg avbryts och jag tappar taget om borsten vars skaft far i golvet. "Vad i...?", får jag ur mig när jag stannar och tittar ner. En bit list har lossnat och tagit ett tag om borstens strån.

DAG 4
Från sängen ser jag borsten som ligger på golvet. Denna jävla borste. Det har blivit för mycket av den. Jag rinner ner från sängen på golvet, ålar mig bort mot rummet med skåpet. Tar mig över tröskeln som skapar en liten våg av min kropp. På golvet i rummet vänder jag blicken uppåt och tittar på skåpets dörrar. De reser sig upp mot taket som två vita skyskrapor. De står så tätt ihop. Från handtagen verkar det ha vuxit ut små grenar med bladknoppar. Är det björk tro? En liten gren sträcker sig mot mig. I dess ände vecklar fem mindre grenar ut sig. En hjälpande hand som vill ta mig i kragen? Mina armar ligger orörliga längs med min kropp. Jag är för långt ifrån den hjälpande handen. Men jag får ena axeln i rörelse, kan skjuta den framåt en bit och så den andra. Med dem hasar jag mig den sista biten mot skåpet. Med örat vilandes mot skåpets ena dörr hör jag tystnad där inifrån. Så borde det inte vara. Jag borde höra något.

DAG 5
Min frukost består av gröt, mjölk, banan och en skiva melon. Allt är fixat på fem minuter. Inte många minuter senare är det uppätet och det är dags att diska. Kastrullen först, så tallriken, skeden, kniven och skärbrädan. Korken åter på mjölkpaketet och in med det i kylen. Bananskal och resterna av melonen ner i en påse som jag tror är bra för miljön. Ett par svep av disktrasan över disk- och arbetsbänk. Och några drag över köksbordet. Jag sköljer och vrider ut disktrasan och hänger den över kranen för att torka. Det är hål i den. Dags att byta. Har jag några fler? Jo, någonstans, har jag för mig. Ligger det inte några i... skåpet?

DAG 6
Disktrasan, full av hål, hänger kvar på kranen. Dagen är bara en timme och femton minuter ung. Sara sitter osynlig bredvid mig och ger mig ord från en av sina böcker. Ibland tar hennes ord tag i mig och håller mig i ett fast grepp. Som ett inverterat skåp. Jag får energi från henne. Från hennes ord. Jag sitter i soffan. Böjer jag huvudet bakåt och vrider det åt höger kan jag se dörröppningen in till rummet med skåpet. Hade det inte varit den sjätte dagen skulle jag rest mig upp nu, gått in i rummet öppnat skåpet, tagit ut en av lådorna där inne, tagit ett eller två av de papper som också finns där och tömt ut lådans innehåll på dem. Jag hade tryckt sakerna på arken, fått dem att fastna där.

Ett par händer ligger i en av kartongerna. De sticker ut ur ärmarna på en kritvit slät skjorta. Ett par manschettknappar i guld och med gravyr håller fast manschetterna och sluter ärmen tätt mot handlederna. Händerna är grova men utan valkar. På ena ringfingret sitter en vigselring, på den andra en klackring. Båda i guld, klackringen med en svart, slät polerad sten.

Högerhandens fingrar leker med vigselringen. För den upp mot knogen och blottar huden där ringen vanligen sitter. Huden är ljusare där.
Högerhanden släpper ringen och sträcker sig efter en pappmugg med kaffe. Med tumme, pekfinger och långfinger greppar handen muggen, men lite för långt ner, släpper den så att det skvätter några droppar. Handen gör ett nytt försök lite längre upp på muggen. Dropparna rinner längs muggens utsida och faller ner på skrivbordet. En mobil ringer. Vänster hands pekfinger letar sig till den och förs åt sidan på dess glas. Ett samtal förs mellan kaffeintag. Innan samtalets slut flyger muggen, nu hopkramad, genom luften och landar i en papperskorg. En påse dras fram och ur den tas en skokartong. Nu är samtalet slut och båda händerna är koncentrerade på att öppna kartongen och ta ut ett par rykande svarta lågskor. Det går att spegla sig i dess yta. Ett par gamla skor lämnar fötterna de sitter på och läggs i kartongen som nyss innehöll spegelskorna. De nya skorna tar plats på fötterna. Kartongen med de gamla läggs i papperskorgen ovanpå muggen.

Det där skulle förmodligen getts ett sammanhang innan det kom på papper. Men nu är det sent och imorgon bitti går tåget. Det får jag inte missa.