Kartongerna

DAG 1
Golvet är städat, dammsugit och sopat, flera gånger. Ingen disk att diska. Ingen obäddad säng att bädda. Ingen tvätt att vika. Allt verkar vara på plats eller rent nu. Så jag sätter mig ner och tittar på skåpets två dörrar. Jag följer den millimeterstora springan mellan dem med blicken, upp och ner och upp. Handtagen på de vita dörrarna är av björk. Jag förmodar att jag måste använda dem för att öppna skåpet. Med blicken går det inte. Med tanken går det inte. Så jag lutar mig fram en aning, lyfter min vänstra arm så att jag når skåpets ena handtag, nuddar det med fingertopparna, fastnar i den ställningen en liten stund innan jag faller tillbaka mot ryggstödet igen. Med oförättat ärende.

DAG 2
Det går att borsta golvet ännu en gång. Golvet i hallen utanför rummet med skåpet. Varje gång jag går förbi dörröppningen tittar jag in på skåpet. Dörrarna är stängda. Om jag skulle testa att använda lite av den energi som nu strömmar genom min kropp ut i borsten och skyffeln på att öppna dörrarna till skåpet? Tanken går genom mitt huvud vid varje passering av rummet. När jag befinner mig i änden av hallen och det är dags att vända planerar jag mitt försök. Då jag kommer fram till dörren ska jag släppa både borste och skyffel, ta ett stort steg mot skåpet och snabbt få tag på handtagen och rycka upp dörrarna. Det borde gå.

DAG 3
Öppningen in till rummet med skåpet är tre kanske fyra meter bort. Bakom mig finns ytterdörren. Ståendes lutar jag ryggen mot den. I höger hand, en borste. I vänster hand, en skyffel. Jag tar ett andetag, bröstkorg och axlar höjs. Och sänks. Samtidigt tar jag det första steget mot rummets öppning. Drar borsten längs med vägglisten nere vid golvet. Ett steg. Två steg. Jag släpper inte dörröppningen med blicken. Tre steg. Borsten fastnar i något. Mitt fjärde steg avbryts och jag tappar taget om borsten vars skaft far i golvet. "Vad i...?", får jag ur mig när jag stannar och tittar ner. En bit list har lossnat och tagit ett tag om borstens strån.

DAG 4
Från sängen ser jag borsten som ligger på golvet. Denna jävla borste. Det har blivit för mycket av den. Jag rinner ner från sängen på golvet, ålar mig bort mot rummet med skåpet. Tar mig över tröskeln som skapar en liten våg av min kropp. På golvet i rummet vänder jag blicken uppåt och tittar på skåpets dörrar. De reser sig upp mot taket som två vita skyskrapor. De står så tätt ihop. Från handtagen verkar det ha vuxit ut små grenar med bladknoppar. Är det björk tro? En liten gren sträcker sig mot mig. I dess ände vecklar fem mindre grenar ut sig. En hjälpande hand som vill ta mig i kragen? Mina armar ligger orörliga längs med min kropp. Jag är för långt ifrån den hjälpande handen. Men jag får ena axeln i rörelse, kan skjuta den framåt en bit och så den andra. Med dem hasar jag mig den sista biten mot skåpet. Med örat vilandes mot skåpets ena dörr hör jag tystnad där inifrån. Så borde det inte vara. Jag borde höra något.

DAG 5
Min frukost består av gröt, mjölk, banan och en skiva melon. Allt är fixat på fem minuter. Inte många minuter senare är det uppätet och det är dags att diska. Kastrullen först, så tallriken, skeden, kniven och skärbrädan. Korken åter på mjölkpaketet och in med det i kylen. Bananskal och resterna av melonen ner i en påse som jag tror är bra för miljön. Ett par svep av disktrasan över disk- och arbetsbänk. Och några drag över köksbordet. Jag sköljer och vrider ut disktrasan och hänger den över kranen för att torka. Det är hål i den. Dags att byta. Har jag några fler? Jo, någonstans, har jag för mig. Ligger det inte några i... skåpet?

DAG 6
Disktrasan, full av hål, hänger kvar på kranen. Dagen är bara en timme och femton minuter ung. Sara sitter osynlig bredvid mig och ger mig ord från en av sina böcker. Ibland tar hennes ord tag i mig och håller mig i ett fast grepp. Som ett inverterat skåp. Jag får energi från henne. Från hennes ord. Jag sitter i soffan. Böjer jag huvudet bakåt och vrider det åt höger kan jag se dörröppningen in till rummet med skåpet. Hade det inte varit den sjätte dagen skulle jag rest mig upp nu, gått in i rummet öppnat skåpet, tagit ut en av lådorna där inne, tagit ett eller två av de papper som också finns där och tömt ut lådans innehåll på dem. Jag hade tryckt sakerna på arken, fått dem att fastna där.

Ett par händer ligger i en av kartongerna. De sticker ut ur ärmarna på en kritvit slät skjorta. Ett par manschettknappar i guld och med gravyr håller fast manschetterna och sluter ärmen tätt mot handlederna. Händerna är grova men utan valkar. På ena ringfingret sitter en vigselring, på den andra en klackring. Båda i guld, klackringen med en svart, slät polerad sten.

Högerhandens fingrar leker med vigselringen. För den upp mot knogen och blottar huden där ringen vanligen sitter. Huden är ljusare där.
Högerhanden släpper ringen och sträcker sig efter en pappmugg med kaffe. Med tumme, pekfinger och långfinger greppar handen muggen, men lite för långt ner, släpper den så att det skvätter några droppar. Handen gör ett nytt försök lite längre upp på muggen. Dropparna rinner längs muggens utsida och faller ner på skrivbordet. En mobil ringer. Vänster hands pekfinger letar sig till den och förs åt sidan på dess glas. Ett samtal förs mellan kaffeintag. Innan samtalets slut flyger muggen, nu hopkramad, genom luften och landar i en papperskorg. En påse dras fram och ur den tas en skokartong. Nu är samtalet slut och båda händerna är koncentrerade på att öppna kartongen och ta ut ett par rykande svarta lågskor. Det går att spegla sig i dess yta. Ett par gamla skor lämnar fötterna de sitter på och läggs i kartongen som nyss innehöll spegelskorna. De nya skorna tar plats på fötterna. Kartongen med de gamla läggs i papperskorgen ovanpå muggen.

Det där skulle förmodligen getts ett sammanhang innan det kom på papper. Men nu är det sent och imorgon bitti går tåget. Det får jag inte missa.