Har klockan ringt än? Nej, det är elva minuter kvar. Jag går upp, korsar rummet, når klockradion och drar knappen åt sidan så att den lilla lampan som berättar att larmet är aktiverat slocknar.
Genom persiennens uppvrida lameller ser jag en himmel fylld av blygrå moln. Gula löv slits från sina grenar och virvlar runt en stund innan de fångas av vattenpölar. Jag öppnar balkongdörren och drar ett djupt andetag av den kalla luften, tittar upp mot himlen och bländas av solljuset. Värmen jag känner får mig att blunda och le. Jag går genom rummet utan att nudda golvet, bort mot hallen, in till köket mot kylskåpet. Mjölken är sur, brödet är torrt och smöret är slut men det smakar himmelskt ändå.
Byxorna och skorna har inte hunnit torka från nattens promenad, de är kalla och tunga och när jag drar på mig dem helt försvunna, ersatta av mjuk päls som kittlar och värmer.
Paraplyet vänds ut och in och slits fram och tillbaka i min hand. Den lilla knoppen gjord att hålla i skaver mot min handflata. Jag släpper taget om det och ser hur det flyger upp i luften förvandlad till en praktfull fågel. Rosa och röda märken i min hand bildar vägar som leder till oändligheten.
Bussen är inte sen, jag har missat den. Tiden jag tappar på jobbet tar jag igen mellan alla andra arbetsuppgifter som läggs i högar på mitt skrivbord. Och idag är hantverkarna med sina sladdar, maskiner och verktyg inne i mitt rum för att borra, såga och hamra. Det låter som musik. Jag nynnar med i deras osynkroniserade takter. Hittar ord och hittar på ord som blir till en sång.
Kön till lunchen är lång, som en orm ringlar den sig bort mot trapphuset ner längs trapporna, ut genom entrédörren, smälter in längs fasaden och blir ett med huset. Längst bak står jag med en mage som mullrar och arbetsuppgifter som hopar sig. Det börjar regna igen. Stora droppar i regnbågens alla färger stannar upp i ansiktshöjd, ler och säger Hej! innan de splittras på min skjorta och gör den genomskinlig.
Mina lunchkuponger tog slut igår och jag kan inte köpa några nya för min plånbok ligger i en av skrivbordslådorna på kontoret. Ingen kollega finns i närheten så jag går omatad ut på gatan och äter spunnet socker och marschmallows som bjuds av älvorna i lyktstolparna.
Högarna med jobb når nästan taket efter lunch. Byggjobbarna bilar i alla väggar. Golvplankor är uppbrutna. Nya sågas på. Damm och spån yr. Mitt skrivbord vibrerar. Datorskärmen hoppar runt på bordet och visar bilder på blomstrande ängar mellan kalkylsidorna. Blommor från ängarna ramlar ut, täcker skrivbordet och fortsätter till golvet. Några slår rot i dammet. Snabbt börjar de växa. Mitt rum är nu ett vrålade, dammande, skakande, blomdoftande växthus.
Jobbhögarna och blommorna tävlar om vilka som kan växa mest, högst och längst. Blommorna ser ut att vinna. Jobbhögarna hänger med axlarna och suckar. Jag kramar om dem och säger "så ja".
Min armbandsklocka ropar mitt namn så jag tittar på den. "Se här", säger den och pekar på sina visare, "arbetsdagen är slut!". Som ett skott står jag vid busshållplatsen. Nere på gatan flyger en hästdriven buss fram och plockar upp mig med sina stora händer. Kusken drar i tömmarna, så flyger vi mellan regndroppar och lövvirlar, över bilköer och hustak. Efter alla ignorerade stoppljus landar vi till slut vid din port.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar