Veronicas version

DIALOG UTAN TITEL

av

Veronica

Peter 

(Rummet är mörkt. Långsamt ökar ljuset. En man, Peter, halvligger på rygg i en soffa. På magen har han en laptop som han försiktigt skriver på. Soffan är placerad en bit in på scenen och till höger. Framför soffan står ett soffbord med en tom fruktskål. Scenens vänstra del är ej ljussatt. In från vänster kommer Veronica med ett skutt.)

VERONICA
Hej! Skriver du dagbok?

PETER
Nej.

VERONICA
Nähä, vad skriver du på då?

PETER
En dialog.

VERONICA
Jaha, är det för den där kursen du läser?

PETER
Ja.

VERONICA
Hur går det då?

PETER
Inte så bra. Får inte till det. Kan inte komma på något vettigt.

VERONICA
Vad handlar den om då?

PETER
Vet inte. Eller, jag fick för mig att skriva om något som hände på jobbet idag. Min chef och en chef på en annan avdelning rök ihop mitt på verkstadsgolvet. Det var…

VERONICA (avbryter)
Oh, spännande, vad hände?

PETER
Äh, det var om inköpsrutiner. Eller snarare bristen på rutiner.

VERONICA
Skriv om det då.

PETER
Men jag kommer inte ihåg så noga. Och de pratade med en massa underliga företagstermer som jag i så fall måste förenkla eller förklara och… nä, jag får inte till det.


(En stunds tystnad. Peter vrider sig i soffan och ser ut att försöka skriva något på datorn medan Veronica tittar på honom.)

PETER
Nej, det går inte. Det är hopplöst.

VERONICA
Jo då. Kom igen nu. Det kan väl inte vara så svårt. Låt mig hjälpa till lite.

PETER
Nä tack, helst inte. Jag vill göra det här själv.

VERONICA
Ok, men i vilken form skriver du då?

PETER
Vad då form?

VERONICA
Är det romanform, novellform eller kanske teatermanus? Jag tycker att du ska göra ett teatermanus.

PETER
Oj, jag vet inte. Novellform kanske? Inte teatermanus i alla fall. Sånt kan inte jag.

VERONICA
Jo, jag tycker att du ska skriva ett teatermanus. Tänk dig verkstadsgolvet som ett scengolv. Publiken, det är ni vid era verkstadsbord. Ridån går upp, ni rasslar med era verktyg och maskiner, som applåder, på golvet framför er står de två aktörerna verkstadschef och inköpschef. Så vad händer?

(Veronica sträcker ut en hand mot Peter.)

PETER
Va? Ska jag komma på det?

VERONICA
Men, ja, det är ju du som ska skriva dialogen. Knäppskalle. Vad säger de?

PETER
Ja, vad sa de? De började prata om att beställningspunkterna var satta helt fel och att…

VERONICA (avbryter)
Eller vänta! Det ska börja såhär:

(Veronica ställer sig längst fram på scenen och lyses upp av en strålkastare som bara når henne. En kort stund är övriga scenen svart innan ett litet kvadratiskt köksbord med en skrivmaskin på samt en pinnstol i trä träffas av ett dunkelt sken på scenens vänstra sida. På bordet står även en flaska whiskey och ett glas. Medan Veronica berättar sätter sig Peter på stolen. Han har på sig ett par byxor med hängslen som hänger ner längs höfterna, ett solkigt linne är nedstoppat i byxorna som hålls uppe av en livrem.)

VERONICA
Du heter Pete, är en fattig författare, som kämpar med sina manus. Du bor i en förfallen lägenhet i New York. Lägenheten är tom på allt utom lite sprit och skrivmaskin. Du skriver på en roman.

(Pete börjar knattra på maskinen och fortsätter sedan att i bakgrunden agera utefter vad Veronica säger.)

VERONICA 
Du drar pappret ur maskinen, skrynklar ihop det utan att läsa vad du skrivit och slänger det i ett hörn. Så tar du whiskeyflaskan och tömmer det lilla som är kvar i glaset, tittar på den tomma buteljen och skickar iväg den in i väggen så att glasbitar yr. Du tömmer glaset i ett svep, reser dig och går till fönstret. Du öppnar det och in strömmar musiken som New Yorks bakgator ger: polissirener, rusande motorer, tjutande däck, tutande bilar, katter som råmar och soptunnelock som faller till marken med ett dån. Neonskyltar blinkar förföriskt mot dig. Speciellt den från Joe’s Bar. Du stoppar handen i ena fickan och fiskar upp en sedel. Det borde räcka till en eller två, tänker du och kisar mot ingången till Joes. Där nere finns inspirationen till din dialog. Du tar på dig en kavaj, ett par skor och en hatt så…

(Ett snarkande avbryter Veronica. Scenen blir åter svart sånär som på Veronica. Så faller ljuset på rummet med Peter i soffan igen. Han ligger och sover.)

VERONICA:
Men, har du somnat?

PETER:
Va, nej. Jag lyssnar. ”Whiskey och Joe”.

(Han vänder sig om med ansiktet mot ryggstödet och börjar snarka igen. Veronica går fram till honom och tar försiktigt datorn som ligger på soffkanten och vippar. Hon sätter sig ner och raderar allt Peter skrivit om sin verkstadsdialog. Så börjar hon skriva en egen dialog i form liknande ett teatermanus. Det blir en dialog mellan henne och Peter. När hon är klar skickar hon in den till Peters skola, fast självklart i hans namn. Ingen ska misstänka att han tar någon annan till hjälp med sina uppgifter.)