Sjulingsunder

Så jag hamnade på den här spårvagnen. Det var bara för att den kom först och för att jag inte orkade inte stå där på Marklandsgatan i utan mössa och vantar med en röd rinnande näsa och vänta ytterligare tio minuter. Jag ville bort därifrån. Så jag sitter på fel spårvagn och läser en nyköpt pocketbok. Hållplatser passerar och jag lyfter automatiskt, nästan omedvetet, blicken från min bok varje gång spårvagnen stannar. Var är jag? Jag tittar bort mot på- och avstigningsdörren som är några säten snett framför mig. På var sida av trappen som leder upp från dörren finns plattor av rostfri plåt som skymmer min sikt ut genom dörrens glasruta. Den öppnar och går igen utan att någon passerar.

Jag sitter nästan längst bak i vagnen, på vänster sida. Mina medpassagerare är få här, bara en. Men nu stannar vagnen igen och jag tittar bort mot dörrarna igen. Hon kliver på. Såg hon mig? Det kan hon inte ha gjort, plåtarna skymde sikten även för henne och då jag såg henne tittade hon framåt mot de sätena som hon nu satt sig på. Borde jag gå fram och säga "hej"? Hade hon sagt hej om hon sett mig? Hade hon känt sig tvungen att komma bak till min plats och prata? Eller skulle hon nöjt sig med ett hej och sedan satt sig längre fram i vagnen, skymd för mig?

Har inte bestämt mig ännu för vilken hållplats jag ska hoppa av på. Chalmers? Korsvägen? Oavsett vilken det blir väntar en promenad. Samtidigt som jag lägger min pocketbok i jackfickan och hon lutar sitt huvud mot en ruta bestämmer jag hållplats.

Nu är det snart dags för mig att kliva av. Korsvägen närmar sig. Tunneln mellan Chalmers och Korsvägen är längre än jag mindes den. Och vägen från tunnelmynningen till hållplatsen, den vill aldrig ta slut. När så spårvagnen saktar in en bit innan den stannar tittar jag på henne igen och väljer de dörrar som är längst bak. Jag ställer mig vid dem, väntar på att vagnen ska stanna - den stannar, dörrarna öppnas - jag kliver av och börjar gå uppåt längs med spårvagnen.

Det är först när jag passerat fönstret hon sitter vid jag kommer på detta faktum. Hennes blick bränner i min nacke. Vare sig den är där eller inte. Jag fortsätter att gå, passerar spårvagnen, snart ska jag korsa dess väg men jag hinner inte göra det förrän den ger ifrån sig ett litet ringande och startar från sin paus. Långsamt börjar den köra precis framför mina fötter. Jag tittar in i varje fönster som passerar. Så kommer det med henne i, våra blickar möts och hålls kvar den korta stund som tillåts. Nu har hon sett mig. Nu vet jag.

Baksidan av spårvagnen jag nyss suttit på blir mindre och mindre när jag står kvar och tittar på den där den åker på fortsatt fel väg, med henne i. "Hej", säger jag mot den distanserande farkosten bakdel, tyst, så att ingen annan hör. Kanske borde jag lagt till ett "då"?

Utanför stadsbiblioteket nybyggda fasad sätter jag mig på en bänk för att vänta på min buss. Om tio minuter ska den komma enligt uppgift. Ur min innerficka tar jag fram ett litet anteckningsblock och en penna och börjar anteckna:

"När spårvagnen stannar på hållplatserna längs dess väg lyfter jag automatiskt, nästan omedvetet, blicken från min pocketbok och blickar mot på- och avstigningsdörren snett framför mig."

Längre än så hinner jag inte innan bussen stannar vid sin hållplats. Då jag klivit på fortsätter jag med orden och historien, men utan papper och penna, bara i tankarna.

Någon gång inom snar framtid ska jag ta fram den där anteckningsboken och minnas de där tankarna från bussfärden om spårvagnsfärden och skriva ner det hela. På något sätt tror jag mig kunna använda orden jag skapade den där kvällen. Men när det kommer att bli vet jag inte. Kanske kommer jag att ändra lite av vad som hände också? Det lockar mig att ställa saker till rätta. Eller så skriver jag exakt vad som hände. Åtminstone så exakt mitt minne tillåter.