Flaskoktaver

Kvinna vid havet
Ja, det kanske jag skulle göra. Börja skriva dagbok. Hur man gör det bäst vet jag inte för jag har aldrig gjort det. Hursomhelst skulle jag inte börja med orden ”Kära dagbok” eller liknande. Men början är väl inte det viktiga? Jag hittade förresten en dagbok häromdagen. Någon hade tappat (eller slängt?) sin dagbok på trottoaren utanför huset där jag jobbar. Sex dagar var noterade. Rubrikerna var DAG 1 och så vidare till DAG 6. Inget datum, ingen dag. De där dagarna följdes av många tomma sidor. Jag visste inte vad jag skulle göra med den så jag la den på ett elskåp i närheten och gick vidare till konsum för mat, choklad och annat gott. Vid ingången till butiken stod en hund bunden vid en stolpe. En otrevlig best som skällde så fradgan yrde. Ett tag trodde jag att den skulle slita loss stolpen ur marken och rusa mot mig. Men både stolpe och koppel höll. Undrar vad det är för typ som har en sån hund? Eller, var den kanske övergiven? Det skulle inte förvåna mig. Svårbegriplig sak i alla fall. För att slippa hunden på väg ut tog jag en annan dörr mot en annan gata. Jag hörde hundens fortsatta skall, men nu runt hörnet från där jag lämnade byggnaden. Istället för att gå hem, lite tidigare från jobbet än vanligt, med min matkasse, tog jag en kort promenad genom stan. Trots blygrå himmel och regnskur. Jag kurade ihop i en port till ett hus på Första långgatan medan dropparna föll. Gatan var nästan tom på gående under denna stund förutom på en man som inte verkade bry sig det minsta om att bli blöt. Han gick förbi med ett leende på läpparna även då hans kläder var genomsura. Hur gör man sånt? Nåväl, regnet upphörde efter en stund så jag fortsatte upp längs Stigbergsliden. Jag gick på backens västra (eller är det norra) trottoar och tittade in i det närliggande husets fönster. Cykelbutik, biljardhall, vegansk restaurang, trappuppgångar passerade. En bit från krönet där liden blir till torg stannade jag och slängde en snabb titt in i den dramatiska teaterns lokaler. De såg ut att repetera nån pjäs där. En av skådespelarna satt vid ett bord på scenen och skrev på en skrivmaskin medan en annan stod vid scenkanten och höll en monolog. Skådespelarna verkade göra ett bra jobb, manuset däremot behöver de nog arbeta lite mer på. Men men, det blir säkert bra den dag de repeterat klart. I huset efter teatern ligger Henriksberg med sin takterrass där man har utsikt över hela Göteborgs hamn. Alldeles bredvid men mycket högre upp står Sjömanshustrun och verkar vänta förgäves. Men vilken vy hon har framför sig. Klockan närmade sig nu ett och jag tänkte att det var väl dags att gå hem för en sen lunch, en överraskningslunch, med min man som sitter hemma om dagarna försörjd av mig och skriver på diverse skrivprojekt som en dag kommer att bli, ja inte vet jag. Trapporna i svalen i huset där vi bor är breda och går i en spiral upp genom våningarna. I dess centrum finns en gammal hiss omgiven av galler så att man kan se in i den och dess schakt. Oftast åker jag den upp de fyra våningarna till vår lägenhet men även om jag nu hade gått en promenad så tog jag trapporna som en sista del av denna motionsrunda. Choklad väntade ju. Med bara en halv trappa kvar att gå, på ett steg varifrån man kan se vår gråmålade ytterdörr, såg jag att den flög upp och ut kom en kvinna jag aldrig sett förut. Hon stängde dörren och rusade ner för trappan förbi mig utan att verka lägga märke till min närvaro. Hennes beige kappa fladdrade som en mantel efter henne. Jag blev stående en stund och undrade vad jag just sett. Vem var det där? Så tog jag de sista stegen upp till dörren, öppnade den och möttes av min man som grabbade tag i luften efter handtaget jag just ryckt från honom. Hans ansikte var likblekt. Just då orkade jag inte med en diskussion om vad det där betydde så jag satte matkassen på hallgolvet och gick långsamt ner för trapporna mot gatorna utanför. Jag tog vägen via jobbet men gick inte in utan förbi. Passerade elskåpet jag för ett par timmar sedan lagt den där dagboken på. Den var borta nu. Jag gick mot Stigbergstorget igen, gick till tornet med Sjömanshustrun och åkte upp de femtio metrarna till henne. Tio meter över mitt huvud blickade hon ut över Hisingen. Väntande och sörjande. Eller? Jag tyckte mig se något annat i hennes ögon, en visdom som inte handlade om en ständig väntan på den där sjömannen. Istället fanns där en insikt av frihet av att vara för sig själv, ensam, fri och oberoende. Jag vände mig om, lutade mig mot staketet och följde en Danmarksbåt bort mot horisonten. Jag kanske ska ta och börja skriva dagbok?