Fåloskel och Kåliché

Alla har en historia att berätta. Länge gick jag utan någon, men så plötsligt damp en ner vid mina fötter, som ett brev på posten. Här är den. Håll till godo.

Det var en mörk och kulen natt. Vinden ven längs husväggarna och regnet piskade mot mina kinder när jag gick genom stadens tomma gator. Jag försökte skydda mig så gott jag kunde mot vädrets makter genom en rejält nerdragen hatt och en uppvikt rockkrage som sånär mötte brättet. I min högra hand hade jag en svart portfölj av konstläder. Det var en portfölj med bara ett fack och i det låg två papper av A4-format.

Jag litade inte på att det där konstskinnet i min hand skulle hålla vätan borta från papperna, så jag beslutade mig för att ta en taxi den fortsatta vägen. Men det fanns ingen bil i sikte så långt ögat kunde nå. En bit bort reflekterade vattnet på gatan neonskylten från Joe's Bar. Jag tittade på mitt armbandsur och skakade på huvudet. Men en, bara en kunde jag hinna med? Och kanske skulle det sluta regna under tiden?

Blickarna som slängdes på mig av den fåhövdade samlingen inne på Joe’s kändes som om jag var något katten släpat in. Jag nickade åt bartendern samtidigt som jag hängde av mig min droppande rock och rinnande hatt på en krok vid dörren. Med väskan klämd mellan överarm och bröstkorg gick jag till bardiskens hörn och satte mig på en barstol. Väskan la jag på bardisken.
"En whisky."
Bartendern ställde ifrån sig glaset han höll på att polera, slängde handduken över axeln och sträckte sig efter en flaska av den starka sorten.
"Vatten?"
"Nej. Is."
"Om du insisterar."
Han vände sig om och tog med en tång ett par isbitar och la i botten på ett glas. Jag tittade på hans rörelser men distraherades snart av röken från andra änden av baren. Genom den skymtade jag att par röda läppar som perfekt matchade den röda korta klänningen med ett versalt U upptill.

Bartendern la en liten rund servett framför mig och ställde sedan whiskyn därpå. Jag lyfte glaset till en skål mot klänningen och tog en försiktig klunk. Innan jag ställt ner glaset hade den röda uppenbarelsen satt sig på stolen bredvid mig.
"Bjuder du på en?"
Hon pekade på mitt glas.
"Visst. En whisky till damen."
"Gör den dubbel. Utan is."
Bartendern tittade på mig. Jag nickade.

”Så, kommer du hit ofta?”, undrade jag.
Hon blåste rök i mitt ansikte.
”Nej, det här är första gången. Du får gärna guida mig igenom sortimentet.”
”Tja”, sa jag och hostade ”jag är rätt usel på det här jag också, men det här är en single malt whisky som…”
”Intressant. Skål!”
Hon lyfte sin dubbla och svalde allt i ett svep innan jag ens hunnit fatta tag i mitt glas.
”Jag tar gärna en till.”
”Varsågod.” Jag nickade åt bartendern.

”Vad har du i den där?” hon pekade på min portfölj.
”Inget särskilt”, sa jag och skakade på huvudet.
”Nähä. Så vad är det där som inte är så särskilt för något då?”
”Det är…” jag tog min whisky och svalde resten, ”oh, det är… ooh, det är två papper, bara.”
”Två papper, minsann.” Hon fick sin andra whisky och gjorde saken kort med innehållet denna runda också.

”Får jag se på de där osärskilda papperna?”, sa hon och torkade bort lite whisky från läppen med översidan av handen.

Hon sträckte sig över mig och tog tag i portföljen snabbare än jag han reagera. Innan hon satte sig tillrätta igen stannade hennes ansikte bara centimeter från mitt, vi såg in i varandras ögon och det var som om tiden stod stilla. Vad var det jag såg i dessa blå brunnar? Innan jag drunknade rörde de sig sakta bort från mig så att jag höll mig kvar över ytan.
”Du vill inte veta vad som står på de där bladen.”, sa jag och la försiktigt en hand på hennes axel. Hon tvekade en stund med att öppna väskan men fortsatte sedan.

Med en cigarett i ena handen och mina båda papper i andra började hon läsa. Efter bara ett par bloss hade hon läst allt och sänkte ner papperna i sitt knä. Hon vände bort ansiktet och lät ett litet flämtande lämna läpparna.
”Du skjuter ju bredvid målet”, sa hon sedan och hyttade handen med de båda lapparna mot mig. De skrynklades i hennes grepp.
”’…bredvid målet?’, vad menar du?”
”Men inser du inte det? Uppgiften, eller uppgifterna, var ju glasklara och detta är vad du har åstadkommit? Du hade ju all chans i världen att göra något av det där. Så blev det såhär.”
Hon gjorde en boll av de båda bladen som hon kastade iväg över rummet.
”Ursäkta mig”, bartendern lutade sig en aning över disken mot henne och fortsatte: ”Jag vill inte att du skräpar ner här i baren, skulle du vara så vänlig att plocka upp det där du slängde.”
”Visst, visst. Häll upp en whisky till.”
Bartendern tittade på mig. Jag svalde trots att min mun var torr och nickade till kort och stelt.

Hon gick bort till bollen, tog upp den och vecklade försiktigt ut den igen. Hon räckte mig dem och sa: ”Gör om.” så vände hon sig till bartendern och bad att få whiskyflaskan. Hon tog sitt nya glas och gav till mig. När hon fått flaskan svingade hon den med botten mot glaset i min hand och skålade. Sedan tömde hon flaskan på allt innehåll.

Det här kan inte vara sant, tänkte jag. Och mycket riktigt. Jag vaknade med ett ryck. Allt hade bara varit en dröm. Men låg det inte något i hennes ord ändå?

Femelleretta

Tjoho tralala
För varje steg till jobbet
Tjoho tralala
---
Ann skriver lyrik
och sitter nära nära
Ann sitter dikt an
---
Något om sommar
ej höst vinter eller vår
sandaler och tår
---
Dikt och poesi
så fria de är för sig
fängelser för mig
---
Tjoho tralala
För varje steg från jobbet
Tjoho tralala

Niondesto

Jag tar…
Nej.
Han tar…
Nej, jag tar.

Jag tar tag i smörpaketet som med sin lätthet flyger upp från sin hylla i kylskåpet så att jag jonglerar med det fram och tillbaka ett par gånger innan jag får still på det, pressat mot hand och bröstkorg. På den lilla arbetsbänken mellan spis och diskbänk lägger jag fyra skorpor på en tallrik och breder det smör som är kvar i byttan på dem.

…och breder det smör som är kvar i byttan på dem. Byttan. Byttan.

Han smakar på orden.

Nej, jag smakar på orden. Fast det borde jag inte skriva, det ska framgå. Fan, jag skulle behöva ha någon som styr upp det här.

Med en skorpa i munnen och de tre på tallriken går jag in till vardagsrummet. Tallriken ställer jag på den ena av två säten i soffan. Framför soffan står en fotpall med en laptop på. Jag sätter mig i soffan, drar fotpallen till mig, tar datorn och sätter den i knät. Så häver jag upp benen på pallen. En sladd går från datorn till ett par hörlurar som ligger på golvet. De fiskar jag upp med ena handen samtidigt som jag tar en ny skorpa med den andra. Med hörlurarna på plats över öronen tar jag så tag i den filt som ligger på armstödet och drar över axlarna. Jag öppnar ett nytt skrivdokument i datorn och blickar på den tomma vita skärmen. Det är något som saknas. Ord? Nej. Jo, men något annat också. Något mer vitalt.

Cola, jag har glömt cola.

Ut med an stor suck, av med filt och hörlurar, ner med benen från pallen, bort med datorn och ut till köket igen. Två burkar med läsk står inne i kylen, bakom det tomma smörpaketet. Alla andra hyllor är tomma. Den ena av de båda burkarna är öppnad och det som är kvar av drycken är avslagen. Jag sväljer det i ett par klunkar. Stannar upp lite i slukandet med det sista kvar i munnen och hulkar till innan det åker ner i magen. ”Åh, fy fan”, får jag ur mig och sträcker mig efter den andra burken. ”Pfffff”, säger den när jag trycker ner ringen så att ett hål skapas på dess ovansida.

Tillbaka i soffan igen. Filt på plats. Hörlurar och ben likaså. Två skorpor kvar, en kall cola och en tom skärm. På soffbordet, en oändlighet från mina händer ligger en bunt papper som jag skrivit ut på jobbet. Det är artiklar som har med de ord som inte ännu finns på min skärm att göra. På bunten ligger min mobil. Tyst.

Skriv bara. Skriv något. Om vad som helst. Markörjävel. Blinkar så retfullt ensamt där uppe till höger. Nej, till vänster. Att jag alltid ska ta fel på höger och vänster. Skorporna är slut. Colan som är kvar i burken har nått rumstemperatur. Jag glider ner mer och mer i min sittande ställning mot en halvliggande variant. Jag lutar huvudet bakåt mot ryggstödet och dåsar till.

Mobilen tutar och jag vaknar med ett ryck. Nej, nej, nej, inga ryck, jag får spara uppvaknanden på det där sättet tills det är dags för klichéer. Just den sticker ut för mycket, även här. Tillbaka således, till sömnen och strax innan mobilen gör sitt ljud.

Så: ”Tut, tut”, säger mobilen. Jag öppnar mina ögon, stänger min mun och torkar saliven från hakan. Långsamt rör jag på kroppen så att stelheten ställningen gett ger vika. Datorn ställer jag på golvet och i samma rörelse lägger jag ner överkroppen på det tomma sätet bredvid det jag sitter på. Därifrån gör jag sedan högerarmen så lång att den når hela vägen till soffbordet och mobilen.

Veronica, Veronica låt det vara Veronica.

Med de orden i tankarna blundar jag och tar mig snabbt in i sömnens rike igen utan att ha hunnit titta på vem som messat mig. Hörlurarna, som klämmer mot öronen, hjälper mig att komma tillbaka till vaket tillstånd. Jag tar av mig dem. Lägger dem på golvet och ser min mobil där nere. En grön lampa blinkar till på den. Messet ja! Får tag på mobilen, sätter mig upp och öppnar meddelandet. Det är från Veronica.

Veronica:
Är du hemma (18:43)
Hallå! (18:50)

Jag:

Ja (19:03)

Veronica:
Men du sover? (19:04)

Jag:

Nej, jag skriver. Är inte du på dejt? (19:05)

Åter igen halkar jag ner med kroppen i soffan, låter huvudet vila mot armstödet och sjunker in i en dröm som snart avbryts av ett knackande ljud. ”Vad…?”, jag lyfter huvudet en aning från armstödet och tittar mig omkring i rummet. Så knackar det igen och jag lokaliserar ljudet till ytterdörren. ”Men? Vem kommer en fredagskväll och stör? Förbannat!”. Haltande, vacklande och med stöd mot väggen tar jag mig till dörren och öppnar.

Med en tvåliters flaska cola och en till bredden fylld påse med smågodis i ena handen och två pizzakartongen i den andra står Gud utanför och verkar ha hört mina obedda böner.

”Men, skulle inte du på…”
”Jo, men nu blev det inte så.”
"Varför inte det?”

Veronica går in i hallen och tar av sig skorna.

”Här.” Hon räcker mig de båda kartongerna och går ut i köket. Där tar hon en skål från ett skåp och häller upp godiset. Sedan plockar hon två glas ur ett annat skåp och en sax ur en låda. Tillsammans går vi in till soffan.

”Vad är det här för papper?”

”Det är till mina uppgifter som jag håller på med.”

”Så du skrev alltså? Jag trodde du sov bort denna fredagskväll också.”

”Nej, jag… Jag skriver. Hela tiden, jag…”

”Ja, ja. Nu äter vi.” Hon ställer ner glas, skål och sax på mina papper och går ut i hallen igen. Jag öppnar pizzakartongerna. En vegopizza i den ena och en kebabpizza till bredden fylld med kött och vitlökssås i den andra.

”Som vanligt?”
”Ja.”

Jag tar saxen och klipper de båda pizzorna på mitten och lyfter över var sin halva från den ena kartongen till den andra och vice versa.

Hon kommer tillbaka, nu klädd i mjuka byxor och ett par tofflor i form av kaniner med långa öron som sträcker sig upp en bit längs benen. Längst fram putar ett par tänder ut ur en mun med morrhår spretande åt var sitt håll.

Jag tittar på dem, på henne och på dem igen.
”Ja, ja. De är varma i alla fall.”

Vi sätter oss ner och börjar äta. Veronica tar under tiden en titt på de papper jag printat ut.

”Hur går det då?” Hon viftar med häftena.
”Tja, sådär.”
”Svårt att skriva om verkligheten?”
”Mm.”
”Har du läst den här artikeln?” Jag skakar på huvudet.
”Ge mig en penna.”

Jag går upp och hämtar en penna från skrivbordet en bit från soffan och ger till henne. Hon gör några streck och slänger texten till mig.

”Enkelt. Du behöver bara hitta på, fantisera, ljuga, men kalla det för sanning, verklighet, fakta.”

Jag läser de understrukna raderna: ”…gör om tre personer till en… skriver att det regnar en solig dag…”.

Fredag har blivit lördag. På golvet ligger två pizzakartonger med en kvarts pizza kvar i den ena och aningens mer i den andra. En halvfull skål med godis står på soffbordet bredvid en flaska till hälften fylld med cola. I soffan ligger två personer skavfötters under en filt. De sover. Den ene med kaniner på fötterna, den andre med kaniner uppe i ansiktet. En laptop står på en fotpall framför dem och i ett uppslaget ordbehandlingsprogram blinkar en markör. Till höger denna gång. Längst ner efter en massa ord, till höger.

Plåtvals

Raderna husen står i är spikraka, precis som vägarna mellan dem. Men, vad är det för hus det här lilla samhället jag betraktar består av? De där svarta byggnaderna, de som det finns flest av måste vara små bostadshus. Villor kanske? De ovanför, de avlånga, är lagerbyggnader och verkstäder. Så högst upp har vi alltså ett industriområde, nedanför det ett villaområde och till höger om dessa reser sig stadens kolossala kontors- och kommerskomplex. Och så lite överallt: silos. Vattensilos, vetesilos…

-Hur går det Peter? Funkade maskinen när du bytte till det nya kortet?
-Va? Oj, jag vet inte. Än. Men snart. Jag… har inte fått dit det. Men snart, snart.

Staden jag håller i mina händer består av plast, koppar, kisel, silver och keramik och den styr fördelningen av strömmen i svetsmaskinen. Det är det kretskort som oftast strular. Maskinen dör inte men fungerar inte heller så som den har för avsikt att göra. Det är en av de få saker jag hittills lärt mig denna första vecka som jag jobbat här i verkstaden. Verkstaden för sjuka svetsmaskiner. Vi är fyra som tar hand om patienterna. Jag är placerad längs in i ett hörn. En lång arbetsbänk sträcker sig hela vägen från mig längs ytterväggen förbi Ralf, en ung grabb som ska lära mig detta esoteriska yrke; Kristian, som en gång i tiden lärde upp Ralf och så i andra änden av lokalen veteranen Bosse som kan allt från minsta detalj om hur ett trasigt kretskort ska lagas till alla varianter av hur man svetsar med en fungerande svetsmaskin. Mittemot min plats står Anton med ryggen mot mig och lagar svetspistoler. Jag tror de kallas slangpaket. Det är de handtag som är kopplade till maskinerna och består av vattenslangar, trådledare, signalkablar och gasledning. De finns i olika längder. Från ett par meter upp till 16 meter. Antons bänk är fem meter lång. Han vandrar fram och tillbaka längs den, från klockan sju på morgonen till fyra på eftermiddagen och tittar på de utdragna paketen som ligger där. Ibland böjer han sig ner mot dem. Kanske har han upptäckt en vattenläcka så liten att strålen inte är större än en tråd i ett spindelnät? Det tar evigheter innan en sådan läcka bildar en synlig pöl. Med ett instrument som ger ifrån sig ett ljud likt en gnisslande dörr kontrollerar han motståndet i kopparstrumpan som omsluter vattenslangen, han provtrycker gasslangen och han ser till så att strömbrytaren i handtaget, pistolen, fungerar. Jag följer hans vandring fram och tillbaka längs bänken en stund. Så tittar jag på de tre andra. Nu är de alla, även Ralf, upptagna med sina respektive maskiner. De skruvar och bänder, mäter spänning, motstånd och ström. De rör sig runt sina maskiner med instrument och verktyg i sina händer.

Utanför vår verkstad håller solen på att gå upp. Himlen skiftar färg från fönstrets överdel till nederkant. Mina kollegor speglas i glaset. Deras rörelser är som en långsam dans med en stillastående partner av stål. De verkar så uppslukade av sina uppgifter. Hur går tankarna i deras huvuden just nu? Är de helt upptagna av volt, ohm och ampere, kallödningar, kortslutningar och glapp? Eller luras jag av vad jag ser? I takt med att dagen tar över där ute blir deras rörelser mer och mer genomskinliga. Istället ser jag hus och byggnader som förut låg dolda i mörkret. Delar av Göteborg breder ut sig framför mig. Läppstiftet reser sig mot himlen vid Götaälvbron upp i norr. I söder sträcker sig Masthuggskyrkan upp mot inbillade makter. Mellan dessa båda torn finns ett myller av plåt-, trä- och betonglådor med arbetande människor, tränande människor, pigga människor, trötta människor, människor på exakt rätt plats, människor som inte har en aning om vad de gör där de är…

-Peter! Maskinen! Hur går det med den? Funkar den?