Niondesto

Jag tar…
Nej.
Han tar…
Nej, jag tar.

Jag tar tag i smörpaketet som med sin lätthet flyger upp från sin hylla i kylskåpet så att jag jonglerar med det fram och tillbaka ett par gånger innan jag får still på det, pressat mot hand och bröstkorg. På den lilla arbetsbänken mellan spis och diskbänk lägger jag fyra skorpor på en tallrik och breder det smör som är kvar i byttan på dem.

…och breder det smör som är kvar i byttan på dem. Byttan. Byttan.

Han smakar på orden.

Nej, jag smakar på orden. Fast det borde jag inte skriva, det ska framgå. Fan, jag skulle behöva ha någon som styr upp det här.

Med en skorpa i munnen och de tre på tallriken går jag in till vardagsrummet. Tallriken ställer jag på den ena av två säten i soffan. Framför soffan står en fotpall med en laptop på. Jag sätter mig i soffan, drar fotpallen till mig, tar datorn och sätter den i knät. Så häver jag upp benen på pallen. En sladd går från datorn till ett par hörlurar som ligger på golvet. De fiskar jag upp med ena handen samtidigt som jag tar en ny skorpa med den andra. Med hörlurarna på plats över öronen tar jag så tag i den filt som ligger på armstödet och drar över axlarna. Jag öppnar ett nytt skrivdokument i datorn och blickar på den tomma vita skärmen. Det är något som saknas. Ord? Nej. Jo, men något annat också. Något mer vitalt.

Cola, jag har glömt cola.

Ut med an stor suck, av med filt och hörlurar, ner med benen från pallen, bort med datorn och ut till köket igen. Två burkar med läsk står inne i kylen, bakom det tomma smörpaketet. Alla andra hyllor är tomma. Den ena av de båda burkarna är öppnad och det som är kvar av drycken är avslagen. Jag sväljer det i ett par klunkar. Stannar upp lite i slukandet med det sista kvar i munnen och hulkar till innan det åker ner i magen. ”Åh, fy fan”, får jag ur mig och sträcker mig efter den andra burken. ”Pfffff”, säger den när jag trycker ner ringen så att ett hål skapas på dess ovansida.

Tillbaka i soffan igen. Filt på plats. Hörlurar och ben likaså. Två skorpor kvar, en kall cola och en tom skärm. På soffbordet, en oändlighet från mina händer ligger en bunt papper som jag skrivit ut på jobbet. Det är artiklar som har med de ord som inte ännu finns på min skärm att göra. På bunten ligger min mobil. Tyst.

Skriv bara. Skriv något. Om vad som helst. Markörjävel. Blinkar så retfullt ensamt där uppe till höger. Nej, till vänster. Att jag alltid ska ta fel på höger och vänster. Skorporna är slut. Colan som är kvar i burken har nått rumstemperatur. Jag glider ner mer och mer i min sittande ställning mot en halvliggande variant. Jag lutar huvudet bakåt mot ryggstödet och dåsar till.

Mobilen tutar och jag vaknar med ett ryck. Nej, nej, nej, inga ryck, jag får spara uppvaknanden på det där sättet tills det är dags för klichéer. Just den sticker ut för mycket, även här. Tillbaka således, till sömnen och strax innan mobilen gör sitt ljud.

Så: ”Tut, tut”, säger mobilen. Jag öppnar mina ögon, stänger min mun och torkar saliven från hakan. Långsamt rör jag på kroppen så att stelheten ställningen gett ger vika. Datorn ställer jag på golvet och i samma rörelse lägger jag ner överkroppen på det tomma sätet bredvid det jag sitter på. Därifrån gör jag sedan högerarmen så lång att den når hela vägen till soffbordet och mobilen.

Veronica, Veronica låt det vara Veronica.

Med de orden i tankarna blundar jag och tar mig snabbt in i sömnens rike igen utan att ha hunnit titta på vem som messat mig. Hörlurarna, som klämmer mot öronen, hjälper mig att komma tillbaka till vaket tillstånd. Jag tar av mig dem. Lägger dem på golvet och ser min mobil där nere. En grön lampa blinkar till på den. Messet ja! Får tag på mobilen, sätter mig upp och öppnar meddelandet. Det är från Veronica.

Veronica:
Är du hemma (18:43)
Hallå! (18:50)

Jag:

Ja (19:03)

Veronica:
Men du sover? (19:04)

Jag:

Nej, jag skriver. Är inte du på dejt? (19:05)

Åter igen halkar jag ner med kroppen i soffan, låter huvudet vila mot armstödet och sjunker in i en dröm som snart avbryts av ett knackande ljud. ”Vad…?”, jag lyfter huvudet en aning från armstödet och tittar mig omkring i rummet. Så knackar det igen och jag lokaliserar ljudet till ytterdörren. ”Men? Vem kommer en fredagskväll och stör? Förbannat!”. Haltande, vacklande och med stöd mot väggen tar jag mig till dörren och öppnar.

Med en tvåliters flaska cola och en till bredden fylld påse med smågodis i ena handen och två pizzakartongen i den andra står Gud utanför och verkar ha hört mina obedda böner.

”Men, skulle inte du på…”
”Jo, men nu blev det inte så.”
"Varför inte det?”

Veronica går in i hallen och tar av sig skorna.

”Här.” Hon räcker mig de båda kartongerna och går ut i köket. Där tar hon en skål från ett skåp och häller upp godiset. Sedan plockar hon två glas ur ett annat skåp och en sax ur en låda. Tillsammans går vi in till soffan.

”Vad är det här för papper?”

”Det är till mina uppgifter som jag håller på med.”

”Så du skrev alltså? Jag trodde du sov bort denna fredagskväll också.”

”Nej, jag… Jag skriver. Hela tiden, jag…”

”Ja, ja. Nu äter vi.” Hon ställer ner glas, skål och sax på mina papper och går ut i hallen igen. Jag öppnar pizzakartongerna. En vegopizza i den ena och en kebabpizza till bredden fylld med kött och vitlökssås i den andra.

”Som vanligt?”
”Ja.”

Jag tar saxen och klipper de båda pizzorna på mitten och lyfter över var sin halva från den ena kartongen till den andra och vice versa.

Hon kommer tillbaka, nu klädd i mjuka byxor och ett par tofflor i form av kaniner med långa öron som sträcker sig upp en bit längs benen. Längst fram putar ett par tänder ut ur en mun med morrhår spretande åt var sitt håll.

Jag tittar på dem, på henne och på dem igen.
”Ja, ja. De är varma i alla fall.”

Vi sätter oss ner och börjar äta. Veronica tar under tiden en titt på de papper jag printat ut.

”Hur går det då?” Hon viftar med häftena.
”Tja, sådär.”
”Svårt att skriva om verkligheten?”
”Mm.”
”Har du läst den här artikeln?” Jag skakar på huvudet.
”Ge mig en penna.”

Jag går upp och hämtar en penna från skrivbordet en bit från soffan och ger till henne. Hon gör några streck och slänger texten till mig.

”Enkelt. Du behöver bara hitta på, fantisera, ljuga, men kalla det för sanning, verklighet, fakta.”

Jag läser de understrukna raderna: ”…gör om tre personer till en… skriver att det regnar en solig dag…”.

Fredag har blivit lördag. På golvet ligger två pizzakartonger med en kvarts pizza kvar i den ena och aningens mer i den andra. En halvfull skål med godis står på soffbordet bredvid en flaska till hälften fylld med cola. I soffan ligger två personer skavfötters under en filt. De sover. Den ene med kaniner på fötterna, den andre med kaniner uppe i ansiktet. En laptop står på en fotpall framför dem och i ett uppslaget ordbehandlingsprogram blinkar en markör. Till höger denna gång. Längst ner efter en massa ord, till höger.