Plåtvals

Raderna husen står i är spikraka, precis som vägarna mellan dem. Men, vad är det för hus det här lilla samhället jag betraktar består av? De där svarta byggnaderna, de som det finns flest av måste vara små bostadshus. Villor kanske? De ovanför, de avlånga, är lagerbyggnader och verkstäder. Så högst upp har vi alltså ett industriområde, nedanför det ett villaområde och till höger om dessa reser sig stadens kolossala kontors- och kommerskomplex. Och så lite överallt: silos. Vattensilos, vetesilos…

-Hur går det Peter? Funkade maskinen när du bytte till det nya kortet?
-Va? Oj, jag vet inte. Än. Men snart. Jag… har inte fått dit det. Men snart, snart.

Staden jag håller i mina händer består av plast, koppar, kisel, silver och keramik och den styr fördelningen av strömmen i svetsmaskinen. Det är det kretskort som oftast strular. Maskinen dör inte men fungerar inte heller så som den har för avsikt att göra. Det är en av de få saker jag hittills lärt mig denna första vecka som jag jobbat här i verkstaden. Verkstaden för sjuka svetsmaskiner. Vi är fyra som tar hand om patienterna. Jag är placerad längs in i ett hörn. En lång arbetsbänk sträcker sig hela vägen från mig längs ytterväggen förbi Ralf, en ung grabb som ska lära mig detta esoteriska yrke; Kristian, som en gång i tiden lärde upp Ralf och så i andra änden av lokalen veteranen Bosse som kan allt från minsta detalj om hur ett trasigt kretskort ska lagas till alla varianter av hur man svetsar med en fungerande svetsmaskin. Mittemot min plats står Anton med ryggen mot mig och lagar svetspistoler. Jag tror de kallas slangpaket. Det är de handtag som är kopplade till maskinerna och består av vattenslangar, trådledare, signalkablar och gasledning. De finns i olika längder. Från ett par meter upp till 16 meter. Antons bänk är fem meter lång. Han vandrar fram och tillbaka längs den, från klockan sju på morgonen till fyra på eftermiddagen och tittar på de utdragna paketen som ligger där. Ibland böjer han sig ner mot dem. Kanske har han upptäckt en vattenläcka så liten att strålen inte är större än en tråd i ett spindelnät? Det tar evigheter innan en sådan läcka bildar en synlig pöl. Med ett instrument som ger ifrån sig ett ljud likt en gnisslande dörr kontrollerar han motståndet i kopparstrumpan som omsluter vattenslangen, han provtrycker gasslangen och han ser till så att strömbrytaren i handtaget, pistolen, fungerar. Jag följer hans vandring fram och tillbaka längs bänken en stund. Så tittar jag på de tre andra. Nu är de alla, även Ralf, upptagna med sina respektive maskiner. De skruvar och bänder, mäter spänning, motstånd och ström. De rör sig runt sina maskiner med instrument och verktyg i sina händer.

Utanför vår verkstad håller solen på att gå upp. Himlen skiftar färg från fönstrets överdel till nederkant. Mina kollegor speglas i glaset. Deras rörelser är som en långsam dans med en stillastående partner av stål. De verkar så uppslukade av sina uppgifter. Hur går tankarna i deras huvuden just nu? Är de helt upptagna av volt, ohm och ampere, kallödningar, kortslutningar och glapp? Eller luras jag av vad jag ser? I takt med att dagen tar över där ute blir deras rörelser mer och mer genomskinliga. Istället ser jag hus och byggnader som förut låg dolda i mörkret. Delar av Göteborg breder ut sig framför mig. Läppstiftet reser sig mot himlen vid Götaälvbron upp i norr. I söder sträcker sig Masthuggskyrkan upp mot inbillade makter. Mellan dessa båda torn finns ett myller av plåt-, trä- och betonglådor med arbetande människor, tränande människor, pigga människor, trötta människor, människor på exakt rätt plats, människor som inte har en aning om vad de gör där de är…

-Peter! Maskinen! Hur går det med den? Funkar den?