Fåloskel och Kåliché

Alla har en historia att berätta. Länge gick jag utan någon, men så plötsligt damp en ner vid mina fötter, som ett brev på posten. Här är den. Håll till godo.

Det var en mörk och kulen natt. Vinden ven längs husväggarna och regnet piskade mot mina kinder när jag gick genom stadens tomma gator. Jag försökte skydda mig så gott jag kunde mot vädrets makter genom en rejält nerdragen hatt och en uppvikt rockkrage som sånär mötte brättet. I min högra hand hade jag en svart portfölj av konstläder. Det var en portfölj med bara ett fack och i det låg två papper av A4-format.

Jag litade inte på att det där konstskinnet i min hand skulle hålla vätan borta från papperna, så jag beslutade mig för att ta en taxi den fortsatta vägen. Men det fanns ingen bil i sikte så långt ögat kunde nå. En bit bort reflekterade vattnet på gatan neonskylten från Joe's Bar. Jag tittade på mitt armbandsur och skakade på huvudet. Men en, bara en kunde jag hinna med? Och kanske skulle det sluta regna under tiden?

Blickarna som slängdes på mig av den fåhövdade samlingen inne på Joe’s kändes som om jag var något katten släpat in. Jag nickade åt bartendern samtidigt som jag hängde av mig min droppande rock och rinnande hatt på en krok vid dörren. Med väskan klämd mellan överarm och bröstkorg gick jag till bardiskens hörn och satte mig på en barstol. Väskan la jag på bardisken.
"En whisky."
Bartendern ställde ifrån sig glaset han höll på att polera, slängde handduken över axeln och sträckte sig efter en flaska av den starka sorten.
"Vatten?"
"Nej. Is."
"Om du insisterar."
Han vände sig om och tog med en tång ett par isbitar och la i botten på ett glas. Jag tittade på hans rörelser men distraherades snart av röken från andra änden av baren. Genom den skymtade jag att par röda läppar som perfekt matchade den röda korta klänningen med ett versalt U upptill.

Bartendern la en liten rund servett framför mig och ställde sedan whiskyn därpå. Jag lyfte glaset till en skål mot klänningen och tog en försiktig klunk. Innan jag ställt ner glaset hade den röda uppenbarelsen satt sig på stolen bredvid mig.
"Bjuder du på en?"
Hon pekade på mitt glas.
"Visst. En whisky till damen."
"Gör den dubbel. Utan is."
Bartendern tittade på mig. Jag nickade.

”Så, kommer du hit ofta?”, undrade jag.
Hon blåste rök i mitt ansikte.
”Nej, det här är första gången. Du får gärna guida mig igenom sortimentet.”
”Tja”, sa jag och hostade ”jag är rätt usel på det här jag också, men det här är en single malt whisky som…”
”Intressant. Skål!”
Hon lyfte sin dubbla och svalde allt i ett svep innan jag ens hunnit fatta tag i mitt glas.
”Jag tar gärna en till.”
”Varsågod.” Jag nickade åt bartendern.

”Vad har du i den där?” hon pekade på min portfölj.
”Inget särskilt”, sa jag och skakade på huvudet.
”Nähä. Så vad är det där som inte är så särskilt för något då?”
”Det är…” jag tog min whisky och svalde resten, ”oh, det är… ooh, det är två papper, bara.”
”Två papper, minsann.” Hon fick sin andra whisky och gjorde saken kort med innehållet denna runda också.

”Får jag se på de där osärskilda papperna?”, sa hon och torkade bort lite whisky från läppen med översidan av handen.

Hon sträckte sig över mig och tog tag i portföljen snabbare än jag han reagera. Innan hon satte sig tillrätta igen stannade hennes ansikte bara centimeter från mitt, vi såg in i varandras ögon och det var som om tiden stod stilla. Vad var det jag såg i dessa blå brunnar? Innan jag drunknade rörde de sig sakta bort från mig så att jag höll mig kvar över ytan.
”Du vill inte veta vad som står på de där bladen.”, sa jag och la försiktigt en hand på hennes axel. Hon tvekade en stund med att öppna väskan men fortsatte sedan.

Med en cigarett i ena handen och mina båda papper i andra började hon läsa. Efter bara ett par bloss hade hon läst allt och sänkte ner papperna i sitt knä. Hon vände bort ansiktet och lät ett litet flämtande lämna läpparna.
”Du skjuter ju bredvid målet”, sa hon sedan och hyttade handen med de båda lapparna mot mig. De skrynklades i hennes grepp.
”’…bredvid målet?’, vad menar du?”
”Men inser du inte det? Uppgiften, eller uppgifterna, var ju glasklara och detta är vad du har åstadkommit? Du hade ju all chans i världen att göra något av det där. Så blev det såhär.”
Hon gjorde en boll av de båda bladen som hon kastade iväg över rummet.
”Ursäkta mig”, bartendern lutade sig en aning över disken mot henne och fortsatte: ”Jag vill inte att du skräpar ner här i baren, skulle du vara så vänlig att plocka upp det där du slängde.”
”Visst, visst. Häll upp en whisky till.”
Bartendern tittade på mig. Jag svalde trots att min mun var torr och nickade till kort och stelt.

Hon gick bort till bollen, tog upp den och vecklade försiktigt ut den igen. Hon räckte mig dem och sa: ”Gör om.” så vände hon sig till bartendern och bad att få whiskyflaskan. Hon tog sitt nya glas och gav till mig. När hon fått flaskan svingade hon den med botten mot glaset i min hand och skålade. Sedan tömde hon flaskan på allt innehåll.

Det här kan inte vara sant, tänkte jag. Och mycket riktigt. Jag vaknade med ett ryck. Allt hade bara varit en dröm. Men låg det inte något i hennes ord ändå?