Återmoment

den anländer sist detta år

nyårsafton
nej inte idag
utan imorgon

det blir som vanligt
en kväll
med glitter
med bubbel
med mat
med hemlängtan

det blir som vanligt
redan
på eftermiddagen
på middagen
på förmiddagen
på morgonen

läser jag tidtabellen
inte för bussen dit
utan hem

den går först nästa år

Varm sand

Ingången är alldeles bredvid vår fönsterbänk och dörren öppnas och stängs hela tiden. In och ut går unga par med händerna fulla av dagens kommers, barnvagnar med sina mammor och pappor och de med grått hår stödda på käppar och varandra. Inga stolar och bord är lediga. Överallt i lokalen sitter folk med sina rykande koppar och sitt tilltugg. Ett ständigt sorl råder. Vid ett stort fönster som sträcker sig från golv till tak, på ett par höga barstolar av stål och trä sitter vi med våra ryggar mot allt detta. Hon med sitt rykande kaffe framför sig, jag med min läsk och en kanelbulle.

Jag följer kaffemuggen när hon lyfter den mot sina läppar. Hon stannar först en liten bit ifrån och blåser på den rykande brygden innan hon gör ett kort
sippande. Så blåser hon igen. Muggen håller hon med båda händernas tummar och pekfingrar högst upp. Ett kort sippande till, så ner med muggen på bänken framför oss. Hon riktar blicken ut genom fönstret hela tiden, ut på busshållplatsens väntande skara, på Järntorgets strosande fötter, på spårvagnar, bussar och bilar. Doften av hennes kaffe når mig och blandar sig med lokalens söta lukter av bullar och bakelser, kaffevarianter och läsk.

Isen i mitt glas håller på att smälta. Colan är kvar i sin flaska. Min mun är torr och jag fyller den med vattnet som bildats i glaset innan jag häller upp drycken över de minskande isbitarna. De lyfts upp av vätskan, döljs en kort stund i skummet och blottas sedan som försvinnande små glaskulor. Jag tar en stor klunk, andas ut och dricker sedan ner drycken till bara någon centimeter från botten. Hon släpper under tiden inte blicken från den böljande vyn utanför.

Efter att ha hällt upp den sista slatten i mitt glas och sedan halsat det och isen i ett svep harklar jag mig och tittar på henne igen. Efter en harkling till släpper hon fönstret och vrider sitt huvud mot mig. Våra blickar möts och jag riktar snabbt ner min på bänkskivan och flackar fram och tillbaka mellan hennes fulla mugg och mitt tomma glas.

"Jo, jag...", "Vad var...", säger vi i munnen på varandra.
"Förlåt, du först", skyndar jag.
"Nej, jag ville bara veta varför du ville ses."

Min blick dras mot mitt glas och jag önskar att det fanns åtminstone en liten droppe kvar där i för min tunga och gom att ta del av. Jag tar tag i det och konstaterar att det är tomt och sjunker ner med armarna mot mina lår. Glaset är kvar i händerna. Jag skruvar lite på det. En liten droppe av kondensvatten rinner ner längs glasets utsida. Den stannar upp en kort stund och tar sedan en annan väg ner mot botten än vad jag förväntade mig.

"Jo" säger jag, ställer glaset på bänken och tittar henne i ögonen, "jag var så himla sugen på kanelbulle och ville inte äta den här för mig själv."
Jag tar ett bett av bullen som fastnar i gommen.

"Jaha, du. Men jag är rädd att du måste äta upp den själv i alla fall för jag har lite bråttom", säger hon och glider ner på golvet från stolen. Hon tar på sig sin vita långa jacka i en svepande rörelse och hänger sin halsduk över nacken.
"Vi kan kanske fika igen en annan dag men nu hinner jag inte mer tyvärr. Ha det!"
Hon öppnar dörren, släpper in en barnvagn och går sedan ut och blandar sig med rörelserna där ute. Jag lägger ifrån mig bullen på dess fat. Kondensdroppen har lämnat glaset och spridit ut sig i en liten mörk fläck på bänkskivan. Som om den krossats där, mellan glas och trä.

Hjulfjäder

Jag har inte sagt A, men jag har gjort A. Däremot har jag inte gjort B. Inte än. B i det här fallet är att säga A. Så då står vi här igen, du och jag, och väntar på A. Som egentligen är ett B. I alla fall det B:et som blir av att göra det A:et som jag just gjort. Jag hatar när andra gör eller säger A för att sedan vänta in min eller andras fråga om att säga eller göra B. Snälla, vad menar du? Fortsätt! Säg nu B, vi väntar. Som sagt, nu står vi här du och jag vid ett A som är gjort och väntar på att B ska ske. På mitt B dessutom. Men det är ett B som också är ett A, som sagt. För det första A:et var en (om inte tidigare så är det runt här någonstans som detta inlägg tappar den siste läsaren, vilket betyder att jag kan gå in på väsentligheterna nu och skippa det här A- och B-snacket).

Nej, det är mitt i natten, jag får lämna det här stället för stunden, glömma detta inlägg och låtsas som om det aldrig hänt.
Vadå?

Återförbrukat

Pappersexercis
- Men, nu igen! Vad har du emot mig?
- Va? Inget. Ingenting.
- Men varför förstör du mig då hela tiden?
- Förstör?
- Ja.
- Det gör jag väl inte.
- Ser du det inte? Alla dessa ord som sätts på mig?
- Jag har aldrig tänkt på det, inte på det sättet. Är det så du tycker att det är?
- Ja, men det är ju så det är. Så fort du gör det här så försvinner ju jag. Då är jag förstörd. Då existerar inte jag längre.
- Men om det här, detta som jag gör just nu, får dig att upphöra att existera, vem är det då jag pratar med?
- Det är mig du pratar med. Jag finns fortfarande under allt. Under alla bokstäver. Men det är ingen som ser mig längre. Inte som den jag egentligen är.
- Det stämmer kanske. Men är det viktigt för dig att du blir sedd för att existera?
- Tror du att jag existerar för någon om jag inte blir sedd av denne som den jag är? Tror du det?
- Men om du existerar under alla dessa bokstäver borde väl folk inse det och behandla dig som den du är?
- Det tror du va? Så fort jag fått bokstäver på mig så ser folk på mig på ett helt annat sätt. Då finns jag bara mellan raderna.
- Och mellan orden. Och bokstäverna.
- Ja, ja. Det är inget att skämta om, det här.
- Ok. Förlåt. Men jag har aldrig sett det här som ett problem.
- Det är kanske dags för dig att göra det nu.
- Som mitt problem?
- Som ett problem.