Ingången är alldeles bredvid vår fönsterbänk och dörren öppnas och stängs hela tiden. In och ut går unga par med händerna fulla av dagens kommers, barnvagnar med sina mammor och pappor och de med grått hår stödda på käppar och varandra. Inga stolar och bord är lediga. Överallt i lokalen sitter folk med sina rykande koppar och sitt tilltugg. Ett ständigt sorl råder. Vid ett stort fönster som sträcker sig från golv till tak, på ett par höga barstolar av stål och trä sitter vi med våra ryggar mot allt detta. Hon med sitt rykande kaffe framför sig, jag med min läsk och en kanelbulle.
Jag följer kaffemuggen när hon lyfter den mot sina läppar. Hon stannar först en liten bit ifrån och blåser på den rykande brygden innan hon gör ett kort
sippande. Så blåser hon igen. Muggen håller hon med båda händernas tummar och pekfingrar högst upp. Ett kort sippande till, så ner med muggen på bänken framför oss. Hon riktar blicken ut genom fönstret hela tiden, ut på busshållplatsens väntande skara, på Järntorgets strosande fötter, på spårvagnar, bussar och bilar. Doften av hennes kaffe når mig och blandar sig med lokalens söta lukter av bullar och bakelser, kaffevarianter och läsk.
Isen i mitt glas håller på att smälta. Colan är kvar i sin flaska. Min mun är torr och jag fyller den med vattnet som bildats i glaset innan jag häller upp drycken över de minskande isbitarna. De lyfts upp av vätskan, döljs en kort stund i skummet och blottas sedan som försvinnande små glaskulor. Jag tar en stor klunk, andas ut och dricker sedan ner drycken till bara någon centimeter från botten. Hon släpper under tiden inte blicken från den böljande vyn utanför.
Efter att ha hällt upp den sista slatten i mitt glas och sedan halsat det och isen i ett svep harklar jag mig och tittar på henne igen. Efter en harkling till släpper hon fönstret och vrider sitt huvud mot mig. Våra blickar möts och jag riktar snabbt ner min på bänkskivan och flackar fram och tillbaka mellan hennes fulla mugg och mitt tomma glas.
"Jo, jag...", "Vad var...", säger vi i munnen på varandra.
"Förlåt, du först", skyndar jag.
"Nej, jag ville bara veta varför du ville ses."
Min blick dras mot mitt glas och jag önskar att det fanns åtminstone en liten droppe kvar där i för min tunga och gom att ta del av. Jag tar tag i det och konstaterar att det är tomt och sjunker ner med armarna mot mina lår. Glaset är kvar i händerna. Jag skruvar lite på det. En liten droppe av kondensvatten rinner ner längs glasets utsida. Den stannar upp en kort stund och tar sedan en annan väg ner mot botten än vad jag förväntade mig.
"Jo" säger jag, ställer glaset på bänken och tittar henne i ögonen, "jag var så himla sugen på kanelbulle och ville inte äta den här för mig själv."
Jag tar ett bett av bullen som fastnar i gommen.
"Jaha, du. Men jag är rädd att du måste äta upp den själv i alla fall för jag har lite bråttom", säger hon och glider ner på golvet från stolen. Hon tar på sig sin vita långa jacka i en svepande rörelse och hänger sin halsduk över nacken.
"Vi kan kanske fika igen en annan dag men nu hinner jag inte mer tyvärr. Ha det!"
Hon öppnar dörren, släpper in en barnvagn och går sedan ut och blandar sig med rörelserna där ute. Jag lägger ifrån mig bullen på dess fat. Kondensdroppen har lämnat glaset och spridit ut sig i en liten mörk fläck på bänkskivan. Som om den krossats där, mellan glas och trä.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar