Jag tror att jag satt här i trettiofem minuter innan dessa ord släpptes genom tangenterna och hit. Trettiofem minuter utan att göra någonting mer än att glo på det där blinkande strecket. Efter en stunds inaktivitet slutar det att blinka. Efter ytterligare någon tid vill hela rutan slockna. Om inte jag gjort det innan, ser jag till att inget lägger av med ett litet dragande av höger pekfinger över musplattan.
Trettiofem minuter av ingenting för att sedan göra detta. Det påminner om frukostflingor. Gå till vilken Co-op-, I-ca- eller Hem-köpbutik som helst och du kan hitta en hylla med frukostflingor. Mittemot hyllan finns det kanske en kyl med yoghurt? Hur många kombinationer kan du blanda bär i yoghurt så att det blir säljande gott? Räkna yoghurtsorterna i din butik någon gång. Och flingsorterna. Och fundera på hur det såg ut på åttiotalet. Vilka fling- och yoghurtsorter har tillkommit? Vilka finns inte kvar?
Visst känner du igen en hel del flingpaket från trettio, ja kanske till och med fyrtio år tillbaka i tiden? Vissa smaker verkar tilltala oss genom decennier och generationer. Även om jag är präktig idag och mest äter gröt till frukost så kan jag då och då välja att köpa ett paket flingor. Puffar, crispies, fras, frosties. Eller de lite beigea flakesen. Jag gillar dem alla men favoriten var och är puffarna.
Det kan finnas små människor som har samma favoriter idag, som jag hade då. De och jag kan äta dessa när vi vill.
Alla dessa fanns på hyllorna för fyrtio år sedan. Och bredvid dem står andra sorter. Så är det även i yoghurtkylen. Och på gröthyllan. Där finns också att välja på. Råg. Havre. Manna. Ris. Fullkorn. Fiberberikade.
Gröt. Flingor. Yoghurt. Mjölk. Sojadryck. Havredryck. Fil. Jag behöver inte räkna upp allt som finns i en butik. Du vet, jag vet, vi alla vet vad deras hyllor, frysar och kylar innehåller. Det nyttiga. Det nödvändiga. Det goda. År efter år står de där. Sorterna. Tar sina platser på hyllplanen. Och vi plockar, lägger i våra röda korgar eller vagnar. Vi fyller dem med råge. Vi gör det dagligen eller nån dag i veckan.
Dags att knyta ihop vår utflykt till butikerna och flingorna med trettiofem overksamma minuter som resulterat i detta inlägg. Jag skulle kunnat skriva om vad som helst, det hade passat ändå. Nu blev det detta.
Och jag kan
handla de där flingorna idag, som jag alltid kunnat.
Och jag kan
hälla upp skål efter skål. År efter år.
Och jag förväntar
mig att paketen står i hyllorna när jag kommer till butiken nästa gång.
Och jag kan
slå på datorn och sitta och glo på ett blinkande streck minut efter minut.
Och jag kan
klicka mig till en flix och där välja film efter film att titta på. Eller varför inte en tv-serie att konsumera från första till sista avsnitt. I ett sträck.
Och jag kan
bädda ner fötter och ben i en filt och luta mig tillbaka mot ett mjukt ryggstöd.
Och jag kan
spendera tid med att skriva nonsens på min blogg.
Det är ett liv, över tid, som är bortskämt.
Och jag har
vant mig.
måndag, december 30, 2019
torsdag, december 05, 2019
Till dig helt i onödan, som vanligt
Allt jag skriver är till dig. Om du bara visste vem jag är. Fast det spelar ingen roll. Jo, det gör det. Så klart. Det är nog bra att du inte känner mig. Att du inte vet om min existens. Då kan jag känna mig säker. Säker här hemma under min filt i soffan med benen på en fotpall och datorn i knäet. Alt+tab hit och alt+tab dit. Lite trolig info på wiki, scroll genom fb, musik från spityfo.
All musik jag spelar påminner om dig. Alla artiklar på wiki handlar om dig. Alla inlägg på fb är som... en saknad av dina.
Tapeterna på väggen på andra sidan av rummet som jag just nu befinner mig i hänger där eftersom du tapetserade dem. Bokhyllan framför är fylld med dina böcker.
Jag tar ut en av de böcker som du skrivit. Tittar på fotot på omslaget. Du har tagit det. Det är på dig. Texten på baksidan är dina ord. Jag öppnar och lyssnar på det lilla knarrandet från din bok. Bläddrar mellan sidorna 102 och 152. Fram och tillbaka. Ibland stannar jag och läser en rad, ibland två.
Om jag hade kunnat skriva. Om jag kunde skriva som du. Jag luktar på boken. Den luktar nya bokstäver. Den luktar som du. Jag blundar och tar ett andetag till. Håller kvar luften ett tag innan jag andas ut. Så ställer jag tillbaka boken bland de andra böckerna. Böcker som du har skrivit.
Om jag vetat att du skulle läsa detta inlägg skulle jag inte publicera det. Men jag vet inte. Troligtvis läser du det inte eftersom du är så upptagen med att skapa världen. Och hela världen är upptagen av dig. Av vad du skapar. Hela världen är skapad av dig. Allt utom detta blogginlägg. Och piedestalen som jag placerat dig på.
All musik jag spelar påminner om dig. Alla artiklar på wiki handlar om dig. Alla inlägg på fb är som... en saknad av dina.
Tapeterna på väggen på andra sidan av rummet som jag just nu befinner mig i hänger där eftersom du tapetserade dem. Bokhyllan framför är fylld med dina böcker.
Jag tar ut en av de böcker som du skrivit. Tittar på fotot på omslaget. Du har tagit det. Det är på dig. Texten på baksidan är dina ord. Jag öppnar och lyssnar på det lilla knarrandet från din bok. Bläddrar mellan sidorna 102 och 152. Fram och tillbaka. Ibland stannar jag och läser en rad, ibland två.
Om jag hade kunnat skriva. Om jag kunde skriva som du. Jag luktar på boken. Den luktar nya bokstäver. Den luktar som du. Jag blundar och tar ett andetag till. Håller kvar luften ett tag innan jag andas ut. Så ställer jag tillbaka boken bland de andra böckerna. Böcker som du har skrivit.
Om jag vetat att du skulle läsa detta inlägg skulle jag inte publicera det. Men jag vet inte. Troligtvis läser du det inte eftersom du är så upptagen med att skapa världen. Och hela världen är upptagen av dig. Av vad du skapar. Hela världen är skapad av dig. Allt utom detta blogginlägg. Och piedestalen som jag placerat dig på.
torsdag, november 14, 2019
Inget oväsen för ingenting
Jag tryckte på Nytt inlägg-knappen av misstag. Misstag. Har ingen aning vad jag ska skriva om. Vet du? Vet du vad jag ska skriva? Skriva om. Fast du är ju läsare. Du kanske vet vad du ska läsa? Läsa om. I så fall så gör det inget att jag skriver om lite vad som helst. Skriver om lite vad som helst. Du kommer ändå att läsa det du vill läsa. Vill läsa om.
Du följde med hit. Hit till denna rad. Till dessa rader. Till detta stycke. Till det jag skriver här. Vad skriver jag här? Vad skriver jag om? Vad läser du? In. Vad läser du in? In i texten. Läser du in något i texten? Texten som jag skriver. Du borde det. Inte för att du måste utan för att jag vill det. Min text och din inläsning skapar mening. Mening. Med orden. Orden jag skriver.
Nu ska jag göra nästa misstag. Misstag. Jag ska trycka på Publicera-knappen. Trycka på Publicera-knappen av misstag. Därmed är mina misstag fullbordade. Fullbordade. Och med din inläsning spelar de i en egen liga. Fullkomliga.
Du följde med hit. Hit till denna rad. Till dessa rader. Till detta stycke. Till det jag skriver här. Vad skriver jag här? Vad skriver jag om? Vad läser du? In. Vad läser du in? In i texten. Läser du in något i texten? Texten som jag skriver. Du borde det. Inte för att du måste utan för att jag vill det. Min text och din inläsning skapar mening. Mening. Med orden. Orden jag skriver.
Nu ska jag göra nästa misstag. Misstag. Jag ska trycka på Publicera-knappen. Trycka på Publicera-knappen av misstag. Därmed är mina misstag fullbordade. Fullbordade. Och med din inläsning spelar de i en egen liga. Fullkomliga.
söndag, oktober 06, 2019
Annans börda
Jag såg dig ikväll men slog snabbt ner blicken och ökade på stegen runt hörnet. Utom synhåll från dig och dina åhnej-blickar fortsatte jag en stund med de raskande fötterna. Beredd att lugna ner armar och ben drogs jag med i en vindpust som slet tag i jacka och halsduk. Vinden vände och tryckte tillbaka mig några steg för att sedan dra i mig igen. Det ven genom luften och gula och bruna löv och vita blad virvlade runt mitt huvud. Från ingenstans började det regna. En kort skur. Vinandet fortsatte. Det lät som ett långt utdraget öh. Det hackade en stund innan det tystnade. Sedan tog det fart igen. Husen som jag haft vid min ena sida och gatan på den andra under min promenad var borta. Runt mig fanns nu bara träd som steg upp mot himlen och vars grenar och kronor bildade ett välvt tak fyllt med hål över mig. Salens golv var en stig av stark doftande fuktig jord och multnande löv. Trädens rötter blottades på båda sidor av mig. Som långa sjöodjur steg de upp och ner ur jorden och drogs mot varandra över stigen där de såg ut att medvetet vilja vara i vägen för mina fötter.
"Varföhöhöhör?"
Vad var det? Hörde jag det där? Var det ett "varför" som vinden bar på? Från vem? Från vinden själv? Jag tittade fram och tillbaka bland grenarna och upp mot den grå himlen ovan dem. Alla färger var som punkter framför mig men blev till långa streck i fallet. Så blev allt svart.
"...är det med dig? Hördu, vakna. Hur är det med dig?"
Någon slog mig lätt på ena kinden. Och sedan på den andra.
"Det... är, aj, bra", fick jag ur mig, fortfarande med stängda ögon.
"Så bra då," hörde jag och sedan följde ett knakande som om flera grenar brutits.
"Kan du sätta dig upp?"
"Ja. Jag ska."
Jag kände hur det brände i pannan. Jag antog att jag slagit i den i fallet. Nu låg jag på rygg och började jobbet med att resa på mig. Jag stötte mig på höger och vänster arm om vartannat till jag halvsatt bland rötterna som fått mig på fall. Jag kisade ut i trädsalen för att se vem det var som tagit hand om mig efter fallet men jag såg bara skog. Stammar, grenar, rötter, jord.
"Nej, jag är inget träd."
"Va? Vem? Var är du?"
"Du tittar på mig. Eller kisar. Här!"
Två grenliknande armar (eller var det armliknande grenar?) sträcktes ut på var sida om en stam. Längst ut på dessa grenar spretade fem bladklädda kvistar som nu skakade för uppmärksamhet. Mellan armgrenarna en bit högre upp på stammen stack en knubbig gren ut som såg ut som en barknäsa. Under den ett hål som log lite mot mig och på var sida lite ovanför näsan två hål som tittade på mig. Grenarna som tog vid ovan där spretade åt alla håll. Några hade löv på sig, andra var kala. Längst ner på stammen: rötter som fötter.
"Du... du är ett..."
"Nej, jag är inget träd. Det SA jag ju!"
"Men du ser precis..."
"...ut som sett träd, jag vet. Men saker är inte alltid vad de ser ut att vara."
"Nej, Det stammer, äh, stämmer förvisso. Men vad är du då?"
"Det vill du inte veta."
"Det är klart att jag vill. Berätta."
"Nej, du kommer inte att gilla vad du får höra."
"Hur kan du veta det? Du känner väl inte mig?"
Jag hade nu lyckats sätta mig upp utan att behöva stödja mig på någon arm.
"Men du är en människa. Ni är likadana allihop."
Stammens ögonhål stängdes och tårar började rinna från dem längs med dalarna i barken. Munnen öppnades och ett andetag inåt drog ta i mig för att sedan skjuta iväg mig åt andra hållet under utandningen. Ett vinande som ringde i öronen följde med och tårarna längs stammen splittrades och föll över mig. Som en kort regn.
"Du gråter som ett oväder", sa jag och torkade ansiktet från vätan.
"Men du behöver inte vara ledsen. Tror jag. Varför är du ledsen?"
"För att jag bara gör fel hela tiden."
"Hjälpte inte du mig nyss när jag föll?"
"Jo. Lite kanske. Förlåt."
"Men... inte "förlåt"! Varför ber du om ursäkt? Jag är jätteglad att du ville hjälpa mig. Tack!"
"Är du?"
"Ja, självklart."
Stammen hade slutat att gråta. Den tittade ner i marken. I sin kvisthand höll den en avbruten kvist från ett annat träd och ritade små oregelbundna cirklar i jorden med den. Den slängde iväg en snabb blick på mig men sänkte blicken igen.
"Jag gillar dig och jag tror att jag kommer att gilla dig även om du säger vem du är", sa jag.
Stammens bark blev en aningens röd över och bredvid näsan. Men den fortsatte att vara tyst och att rita sina cirklar. Vi satt så en stund. Jag la mig ner igen, vek armarna så jag kunde vila huvudet i händerna. Tittade upp bland trädkronorna. Blå himmel hittade ner mellan deras grenar och försvinnande blad.
En liten hög med löv hade bildats vid min sida. Jag greppade tag i så många jag kunde och kastade iväg mot stammen.
"Hej, du som gör fel hela tiden. Vem är du egentligen. Berätta nu."
Utan framgång vek stammen åt sidan. Den släppte ifrån sig ett litet "hehe" och kastade sin ritkvist mot mig. Jag greppade den i farten.
"Vad är det för fel du inbillar dig att du gör?"
Stammen suckade så att jag fick hålla i mig för att inte dras med i vinden som uppstod.
"Jag vet inte vad jag gör för fel. Men ni människor, ni skyller alla era problem på mig. Ni ser så glada ut på avstånd, men så kommer jag och då blir era ögon så mörka, era armar läggs i kors över era bröst och så gömmer ni er i era täckjackor och mössor. Ni pratar aldrig med mig bara om mig. På avstånd verkar ni tycka att jag är... tja, vacker, vilket är snällt, men när jag väl är här så hjälper inte det."
Jag nickade utan att titta på stammen.
Vi lät tystnaden ta över en stund.
"Vet du?", sa jag "jag tror inte att allt är som det ser ut att vara med oss människor heller. Fast vi vill nog inte själva erkänna det. Det är så enkelt att skylla allt på någon annan. Jag tror att det är det som hänt mellan oss och dig, det är inte ditt fel, det är vårat men vi klarar inte av att konfrontera oss själva. Så när du dyker upp gör du det så lägligt för oss. För många av oss i alla fall. Och så får du skulden för något du inte är skyldig till. Men du ska veta att jag gillar dig. Jag gillar dig mer än någon av dina tre andra syskon."
"Är det sant? Säger du inte bara det nu för att vi är..."
"Nej, det är sant. Tro mig."
"Så du gillar mig? Men vem är du då?"
"Ja, bra fråga, vem är jag?"
"Varföhöhöhör?"
Vad var det? Hörde jag det där? Var det ett "varför" som vinden bar på? Från vem? Från vinden själv? Jag tittade fram och tillbaka bland grenarna och upp mot den grå himlen ovan dem. Alla färger var som punkter framför mig men blev till långa streck i fallet. Så blev allt svart.
"...är det med dig? Hördu, vakna. Hur är det med dig?"
Någon slog mig lätt på ena kinden. Och sedan på den andra.
"Det... är, aj, bra", fick jag ur mig, fortfarande med stängda ögon.
"Så bra då," hörde jag och sedan följde ett knakande som om flera grenar brutits.
"Kan du sätta dig upp?"
"Ja. Jag ska."
Jag kände hur det brände i pannan. Jag antog att jag slagit i den i fallet. Nu låg jag på rygg och började jobbet med att resa på mig. Jag stötte mig på höger och vänster arm om vartannat till jag halvsatt bland rötterna som fått mig på fall. Jag kisade ut i trädsalen för att se vem det var som tagit hand om mig efter fallet men jag såg bara skog. Stammar, grenar, rötter, jord.
"Nej, jag är inget träd."
"Va? Vem? Var är du?"
"Du tittar på mig. Eller kisar. Här!"
Två grenliknande armar (eller var det armliknande grenar?) sträcktes ut på var sida om en stam. Längst ut på dessa grenar spretade fem bladklädda kvistar som nu skakade för uppmärksamhet. Mellan armgrenarna en bit högre upp på stammen stack en knubbig gren ut som såg ut som en barknäsa. Under den ett hål som log lite mot mig och på var sida lite ovanför näsan två hål som tittade på mig. Grenarna som tog vid ovan där spretade åt alla håll. Några hade löv på sig, andra var kala. Längst ner på stammen: rötter som fötter.
"Du... du är ett..."
"Nej, jag är inget träd. Det SA jag ju!"
"Men du ser precis..."
"...ut som sett träd, jag vet. Men saker är inte alltid vad de ser ut att vara."
"Nej, Det stammer, äh, stämmer förvisso. Men vad är du då?"
"Det vill du inte veta."
"Det är klart att jag vill. Berätta."
"Nej, du kommer inte att gilla vad du får höra."
"Hur kan du veta det? Du känner väl inte mig?"
Jag hade nu lyckats sätta mig upp utan att behöva stödja mig på någon arm.
"Men du är en människa. Ni är likadana allihop."
Stammens ögonhål stängdes och tårar började rinna från dem längs med dalarna i barken. Munnen öppnades och ett andetag inåt drog ta i mig för att sedan skjuta iväg mig åt andra hållet under utandningen. Ett vinande som ringde i öronen följde med och tårarna längs stammen splittrades och föll över mig. Som en kort regn.
"Du gråter som ett oväder", sa jag och torkade ansiktet från vätan.
"Men du behöver inte vara ledsen. Tror jag. Varför är du ledsen?"
"För att jag bara gör fel hela tiden."
"Hjälpte inte du mig nyss när jag föll?"
"Jo. Lite kanske. Förlåt."
"Men... inte "förlåt"! Varför ber du om ursäkt? Jag är jätteglad att du ville hjälpa mig. Tack!"
"Är du?"
"Ja, självklart."
Stammen hade slutat att gråta. Den tittade ner i marken. I sin kvisthand höll den en avbruten kvist från ett annat träd och ritade små oregelbundna cirklar i jorden med den. Den slängde iväg en snabb blick på mig men sänkte blicken igen.
"Jag gillar dig och jag tror att jag kommer att gilla dig även om du säger vem du är", sa jag.
Stammens bark blev en aningens röd över och bredvid näsan. Men den fortsatte att vara tyst och att rita sina cirklar. Vi satt så en stund. Jag la mig ner igen, vek armarna så jag kunde vila huvudet i händerna. Tittade upp bland trädkronorna. Blå himmel hittade ner mellan deras grenar och försvinnande blad.
En liten hög med löv hade bildats vid min sida. Jag greppade tag i så många jag kunde och kastade iväg mot stammen.
"Hej, du som gör fel hela tiden. Vem är du egentligen. Berätta nu."
Utan framgång vek stammen åt sidan. Den släppte ifrån sig ett litet "hehe" och kastade sin ritkvist mot mig. Jag greppade den i farten.
"Vad är det för fel du inbillar dig att du gör?"
Stammen suckade så att jag fick hålla i mig för att inte dras med i vinden som uppstod.
"Jag vet inte vad jag gör för fel. Men ni människor, ni skyller alla era problem på mig. Ni ser så glada ut på avstånd, men så kommer jag och då blir era ögon så mörka, era armar läggs i kors över era bröst och så gömmer ni er i era täckjackor och mössor. Ni pratar aldrig med mig bara om mig. På avstånd verkar ni tycka att jag är... tja, vacker, vilket är snällt, men när jag väl är här så hjälper inte det."
Jag nickade utan att titta på stammen.
Vi lät tystnaden ta över en stund.
"Vet du?", sa jag "jag tror inte att allt är som det ser ut att vara med oss människor heller. Fast vi vill nog inte själva erkänna det. Det är så enkelt att skylla allt på någon annan. Jag tror att det är det som hänt mellan oss och dig, det är inte ditt fel, det är vårat men vi klarar inte av att konfrontera oss själva. Så när du dyker upp gör du det så lägligt för oss. För många av oss i alla fall. Och så får du skulden för något du inte är skyldig till. Men du ska veta att jag gillar dig. Jag gillar dig mer än någon av dina tre andra syskon."
"Är det sant? Säger du inte bara det nu för att vi är..."
"Nej, det är sant. Tro mig."
"Så du gillar mig? Men vem är du då?"
"Ja, bra fråga, vem är jag?"
lördag, september 21, 2019
Skyll mig själv
Förord
Nedan en långtifrån färdig text. Men nu har den hängt med som ett opublicerat spöke i mer än ett halvår utan att jag har gjort något av det där mellanpartiet som står inom hakparenteser, så därför åker den nu ut bland cyberrymdens alla ettor och nollor. Varsågoda. Och ja, självklart hade både inledning och avslut putsats till oigenkännlighet jämfört med hur det ser ut just nu om jag gett mig på att färdigställa den där mittparten. Men jag hade ett val och det var att inte göra något åt det men publicera ändå. Så jag gjorde så. Du, varför tar inte du upp stafettpinnen och skriver den där dialogen? Att göra eller inte göra. Det är valet.
PERSONER
VSH - kan utläsas som Vem Som Helst
Lib - en politiskt/idéologiskt liberal person
VSH: Hej, vad skönt att du är här för jag behöver verkligen någon att prata med.
Lib: Har det hänt något?
VSH: Du anar inte hur mycket jävelskap som hänt idag, jag vet inte var jag ska börja.
Lib: Visst är det skönt att ha många valmöjligheter!
[Här emellan kommer VSH beskriva sin dag och de händelser den råkat ut för där. Svaret som Lib ger kommer alltid att vara att VSH hela tiden har haft ett val, ja så länge det inte är staten som lägger krokben för vår VSH. Förstås.]
VSH: Jag gjorde ett misstag att prata med dig märker jag.
Lib: Du gjorde ett val.
VSH: Ett missval.
Lib: Du kan kalla det vad du vill, det är ditt val.
VSH: Ja. Jag borde valt att prata med en vägg.
Lib: Vi står alla inför olika väggval.
VSH: Vägval heter det väl?
Lib: Om du väljer det så.
Nedan en långtifrån färdig text. Men nu har den hängt med som ett opublicerat spöke i mer än ett halvår utan att jag har gjort något av det där mellanpartiet som står inom hakparenteser, så därför åker den nu ut bland cyberrymdens alla ettor och nollor. Varsågoda. Och ja, självklart hade både inledning och avslut putsats till oigenkännlighet jämfört med hur det ser ut just nu om jag gett mig på att färdigställa den där mittparten. Men jag hade ett val och det var att inte göra något åt det men publicera ändå. Så jag gjorde så. Du, varför tar inte du upp stafettpinnen och skriver den där dialogen? Att göra eller inte göra. Det är valet.
Samtal med en liberal
Ett utkast till ett försök att skriva en dialog mellan en människa och en liberal
VSH - kan utläsas som Vem Som Helst
Lib - en politiskt/idéologiskt liberal person
VSH: Hej, vad skönt att du är här för jag behöver verkligen någon att prata med.
Lib: Har det hänt något?
VSH: Du anar inte hur mycket jävelskap som hänt idag, jag vet inte var jag ska börja.
Lib: Visst är det skönt att ha många valmöjligheter!
[Här emellan kommer VSH beskriva sin dag och de händelser den råkat ut för där. Svaret som Lib ger kommer alltid att vara att VSH hela tiden har haft ett val, ja så länge det inte är staten som lägger krokben för vår VSH. Förstås.]
VSH: Jag gjorde ett misstag att prata med dig märker jag.
Lib: Du gjorde ett val.
VSH: Ett missval.
Lib: Du kan kalla det vad du vill, det är ditt val.
VSH: Ja. Jag borde valt att prata med en vägg.
Lib: Vi står alla inför olika väggval.
VSH: Vägval heter det väl?
Lib: Om du väljer det så.
onsdag, september 18, 2019
It's not a gas
Vi sitter här igen, du och jag. Jag sträcker ut handen, den vänstra, för att känna på situationen. Fingrarna följer dess rundhet och kantighet, dess kyla och värme, dess mjukhet och vasshet. Det finns veck att sticka in fingrarna i. De försvinner, blir svalda, resten av handen följer efter.
Jag tittar på.
Armen står på tur. Men jag drar mig ur.
Jag drar mig ur. Men stannar kvar.
I situationen.
Jag vill vara här. Vill ha det här.
Om jag kunde förmedla betydelsen av de där fyra orden - VILL HA DET HÄR, om jag kunde visa vad jag känner, om jag kunde...
Jag tittar på.
Armen står på tur. Men jag drar mig ur.
Jag drar mig ur. Men stannar kvar.
I situationen.
Jag vill vara här. Vill ha det här.
Om jag kunde förmedla betydelsen av de där fyra orden - VILL HA DET HÄR, om jag kunde visa vad jag känner, om jag kunde...
söndag, september 15, 2019
Najtmär
Nedan
Scen ur en tanke
J
P
Båda klädda i svarta kläder från topp till tå.
(Till vänster är allt svart, lika så till höger. Däremellan är golvet helvitt. Det vita sträcker sig en bit upp på väggen längst bak. Två runda, svarta pallar av skinn, inte högre än trettio centimeter står på den vita yta.)
(En helt mörklagd scen lyses långsamt upp. Två personer, J och P, står en bit från varandra men riktade mot varandra. De står i den vita delen av scenen.)
J: Är det bara du och jag här? (Tittar sig omkring.)
P: Det verkar så.
J: Och våra initialer är förkopierade varannan gång. Det ser ut som om vi ska ha en dialog med varandra.
P: Mm.
J: Fan. Jag gillar inte det här.
P: Varför inte det?
J: För att jag inte vet vad jag ska prata med dig om i nästan – låt mig se (tittar ner längs sidorna och räknar tyst) - i nästan tre sidor. Tre A4-sidor.
P: Fast det är väl inte mer än tre minuter ungefär.
J: Kanske det.
P: Och fortsätter vi så här, med att prata om vad vi ska prata om, är både tid och utrymme snart till ända. Då behöver vi inte ta upp… (tystnar, sätter sig på en av pallarna)
J: Nej, det har du rätt i.
P: Jag hoppas det.
J: Du vill inte heller prata om det? Eller?
P: Vill och vill. Vad finns det att säga?
J: Det finns väl hur mycket som helst att säga.
P: Gör det?
J: Ja? (tittar på P och slår ut med armarna)
P: Fast du vill ju inte prata om det.
J: Det stämmer, men det är inte samma sak som att det inte finns något i ämnet att prata om.
(J tittar P i ögonen. P möter Js blick.)
P: Nej, sant. Och jag vill inte heller prata om det. (Slår ner sin blick.)
J: Bra, då är vi två.
P: Ja, det är ju jättebra.
J: Vi är alltså överens? Vi pratar inte om det.
P: Inte ett ord.
J: Nej, inte ett ord.
Denna text är kopierad från A4-sida 1. En tänkt fortsättning finns på de två A4-sidor som följer efter.
söndag, augusti 11, 2019
En fjärdedel
Hör du också rasslet genom buskar och busskurer? Eller är det ett sus? Om du koncentrerar dig kommer du att höra vad det är för ett ljud. Det är två ljud. Ett som närmar sig och ett som omsluter allt. Det ljud som närmar sig är steg, höstens steg. Det ljud som omsluter allt är människors klagan över att dessa steg närmar sig.
"Hej!", ropar jag åt stegen, med ett leende upp till öronen samtidigt som jag hoppar och vinkar. Med en röst som får träden att tappa löven får jag ett "Hej!" av blixtar och dunder tillbaka.
Moln i otaliga nyanser av grått bollar upp sig på himlen och skymmer det blå och vår sol. Människors brunbrända armar och ben täcks i foder och ylle. Paraplyer vänds ut och in. Folk håller sig torra i portar och under markiser. Uteserveringar plockas in och ingen vill gå ut. Frostiga, krispiga dagar avlöser dagar då vattenpölar och lövgegga skapas.
Regn kommer från norr och väst, uppifrån och från sidan. Gula, bruna, röda löv faller i omgångar ner runt våra skor. Det är inte långt kvar nu. Men.
Det går att kramas även på hösten.
"Hej!", ropar jag åt stegen, med ett leende upp till öronen samtidigt som jag hoppar och vinkar. Med en röst som får träden att tappa löven får jag ett "Hej!" av blixtar och dunder tillbaka.
Moln i otaliga nyanser av grått bollar upp sig på himlen och skymmer det blå och vår sol. Människors brunbrända armar och ben täcks i foder och ylle. Paraplyer vänds ut och in. Folk håller sig torra i portar och under markiser. Uteserveringar plockas in och ingen vill gå ut. Frostiga, krispiga dagar avlöser dagar då vattenpölar och lövgegga skapas.
Regn kommer från norr och väst, uppifrån och från sidan. Gula, bruna, röda löv faller i omgångar ner runt våra skor. Det är inte långt kvar nu. Men.
Det går att kramas även på hösten.
lördag, juni 15, 2019
Ett snabbt möte
Jag håller på att skriva ett blogginlägg med pretentioner som jag inte riktigt når upp till än. I väntan på dem gör jag det här.
Det finns en bro i Malmö med skor på. Gjutna skor, fästa intill båda sidors staket. En gång, i sin verkliga form, fyllda med fötter från kända, nu döda, människor. Bredvid denna bro, i trappor ner mot kanalen finns katter av metall. Jag längtar dit ibland. Ibland är en sådan stund just nu.
"Allt bra med dig?"
Jag tror att jag blundar innan jag svarar. Blundar och tar ett djupt andetag. Så tittar jag på dig, rakt in i dina ögon.
"Ja då, allt är bra med mig. Själv då?"
"Jo tack, det är bra med mig."
Fan också. Fan! Jag vill inte att det ska vara bra med dig. En sak ska vara kass, sedan kan det vara hur det vill med allt det andra i ditt liv. Jag vill att du svarar att nästan allt är bra, allt utom en sak. Och så släpper du mig med blicken en sekund, faller ner med huvud och axlar och får en glans i ögonen som blickar utan fokus mot marken.
Men inte.
"Ok. Ha det!"
...bra. Fast jag önskar dig inte det så klart, därför utesluter jag det ordet.
"Det samma!"
Varför springer vi på varandra hela tiden? Och överallt. Jag vill inte det. Det drar fram ensidiga känslor hos mig. Det skapar lågor av den glöd jag aldrig kan släcka. En glöd vars svaga röda och brandgula ljus pulserar mot mig i ett ständigt bakgrundsbrusljus.
Och så kommer du av alla människor, du, och ger den där glöden bränsle. Skapar lågor som åter igen sväljer mig. Jag har aldrig tyckt om dig. Få människor gör det. Men det finns undantag. Tyvärr. Ett undantag är glödens, och eldens, verkliga ursprung.
Om jag åker ner till Malmö då? Där kan jag strosa runt på stadens gator, hitta den där bron, slänga en blick på skorna och luta mig mot staketet och skåda katterna nere på trapporna. Där finns inte du. Där kan jag låta lågorna dra sig tillbaka och bli glöd igen. Det räcker så. Jag kommer bränna mig på denna glöd då och då genom livet. Jag vet. Men det blir bra så.
Det finns en bro i Malmö med skor på. Gjutna skor, fästa intill båda sidors staket. En gång, i sin verkliga form, fyllda med fötter från kända, nu döda, människor. Bredvid denna bro, i trappor ner mot kanalen finns katter av metall. Jag längtar dit ibland. Ibland är en sådan stund just nu.
"Allt bra med dig?"
Jag tror att jag blundar innan jag svarar. Blundar och tar ett djupt andetag. Så tittar jag på dig, rakt in i dina ögon.
"Ja då, allt är bra med mig. Själv då?"
"Jo tack, det är bra med mig."
Fan också. Fan! Jag vill inte att det ska vara bra med dig. En sak ska vara kass, sedan kan det vara hur det vill med allt det andra i ditt liv. Jag vill att du svarar att nästan allt är bra, allt utom en sak. Och så släpper du mig med blicken en sekund, faller ner med huvud och axlar och får en glans i ögonen som blickar utan fokus mot marken.
Men inte.
"Ok. Ha det!"
...bra. Fast jag önskar dig inte det så klart, därför utesluter jag det ordet.
"Det samma!"
Varför springer vi på varandra hela tiden? Och överallt. Jag vill inte det. Det drar fram ensidiga känslor hos mig. Det skapar lågor av den glöd jag aldrig kan släcka. En glöd vars svaga röda och brandgula ljus pulserar mot mig i ett ständigt bakgrundsbrusljus.
Och så kommer du av alla människor, du, och ger den där glöden bränsle. Skapar lågor som åter igen sväljer mig. Jag har aldrig tyckt om dig. Få människor gör det. Men det finns undantag. Tyvärr. Ett undantag är glödens, och eldens, verkliga ursprung.
Om jag åker ner till Malmö då? Där kan jag strosa runt på stadens gator, hitta den där bron, slänga en blick på skorna och luta mig mot staketet och skåda katterna nere på trapporna. Där finns inte du. Där kan jag låta lågorna dra sig tillbaka och bli glöd igen. Det räcker så. Jag kommer bränna mig på denna glöd då och då genom livet. Jag vet. Men det blir bra så.
onsdag, maj 01, 2019
Ett lidande med långtgående konsekvenser
Nyss läste jag en text i ett ämne som engagerar mig och jag höll med om allt hela vägen från den första stora bokstaven till den sista punkten. Nej, nästan allt. Nästan allt.
Nu efter att jag läst texten bollar jag med den klump i halsen som uppstått. Jag hänger med huvudet, tycker inte jag hittar någon styrka i nackmusklerna. Världen runt mig blir suddig av det ökade flödet av vätska i mina ögon. Jag andas snabbt och ryckigt och dessa rörelser sliter loss ögonvätan som börjar rinna ner längs mina kinder.
Jag saknar en klausul i den där texten som jag läste, en klausul som tar mitt perspektiv.
"Visst" säger du, "men är inte det någon annans text och någon annans syn på saken? Skriv en egen text där du tar upp det du saknar. Komplettera."
"Nej," säger jag, "det jag läser som är skrivet av någon annan i ett ämne som jag går i gång på ska tillfredsställa mig till hundra procent. Det är mitt krav. Jag ska inte behöva komplettera. Jag ska tillfredsställas."
Hon skriver bra men har fel här. Typiskt henne att inte kunna se saken i helt rätt perspektiv. Typiskt henne på grund av alla hennes privilegier.
Han skriver bra men har fel där. Typiskt honom att inte inse att saker är mer komplexa. Typiskt honom, så blind av sin omgivning.
Jag skriver och har fel. Typiskt mig som inte hittar alla svar, lösningar, inkluderingar, exkluderingar, formuleringar, frågeställningar med mera (och som bäddar in viktiga uppräkningar i "med mera").
Nu efter att jag läst texten bollar jag med den klump i halsen som uppstått. Jag hänger med huvudet, tycker inte jag hittar någon styrka i nackmusklerna. Världen runt mig blir suddig av det ökade flödet av vätska i mina ögon. Jag andas snabbt och ryckigt och dessa rörelser sliter loss ögonvätan som börjar rinna ner längs mina kinder.
Jag saknar en klausul i den där texten som jag läste, en klausul som tar mitt perspektiv.
"Visst" säger du, "men är inte det någon annans text och någon annans syn på saken? Skriv en egen text där du tar upp det du saknar. Komplettera."
"Nej," säger jag, "det jag läser som är skrivet av någon annan i ett ämne som jag går i gång på ska tillfredsställa mig till hundra procent. Det är mitt krav. Jag ska inte behöva komplettera. Jag ska tillfredsställas."
Hon skriver bra men har fel här. Typiskt henne att inte kunna se saken i helt rätt perspektiv. Typiskt henne på grund av alla hennes privilegier.
Han skriver bra men har fel där. Typiskt honom att inte inse att saker är mer komplexa. Typiskt honom, så blind av sin omgivning.
Jag skriver och har fel. Typiskt mig som inte hittar alla svar, lösningar, inkluderingar, exkluderingar, formuleringar, frågeställningar med mera (och som bäddar in viktiga uppräkningar i "med mera").
måndag, april 29, 2019
Höj röstarna
Varför använder inte jag siffrorna vid sidan av, utan de ovanför, bokstäverna? Nästan alla tangentbord har ju de där siffrorna med sin sjua högst upp till höger. Jag minns en gång som jag hade problem med något tangentbordrelaterat på jobbet. Min chef var övertygad om att jag hade glömt eller inte glömt "Num Lock" på. Det kunde nämligen strula till det. "Men," sa jag, "jag använder inte de där tangenterna". Han kunde dock inte tro att så var fallet eftersom han, och alla andra, gör det. Då måste ju den där Sape (fast jag kallas något annat på jobbet) också göra det. Vad felet var och hur det avhjälptes minns jag inte men det hade inte att göra med vilka tangentbordssiffror som nyttjades i alla fall. Borde jag börja använda de där siffrorna? Det skulle vara så mycket lättare att göra som alla andra gör.
Ja, det var dagens inlägg. Jag hoppas att det har förändrat världen lite grann.
Ja, det var dagens inlägg. Jag hoppas att det har förändrat världen lite grann.
fredag, januari 11, 2019
En första skiss
Titel: ...och vem fan är BKÖ (eller JKÖ)?
Av: Namn Efternamn
Nästan alla stannar upp några steg innanför dörren
innanför entrén
innanför entrédörren
och tittar på sina biljetter
de tar upp sina biljetter och söker över
de tittar på stolarna, söker sina platser
En del verkar vana, de vet redan hur de ska gå, de
de går
utan att tveka går de och sätter sig på sina platser
Elektrikern svettas
En droppe svett letar sig ner längs med kinden på elektrikern när han ser
Elektrikern befinner sig vid en nedsänkt ljusramp uppe på scen
Scenen är upphöjd
Elektrikern svettas
Elektrikern talar med en scenarbetare som ilar iväg
En mikrofon
i ett mikrofonstativ
står längst fram på scen. Elektrikern går fram till det,
till den,
håller upp vänster hand som skydd mot den starka belysningen.
"Kan du slå igång B-2?"
Inget.
"Kan du slå igång..." han går fram
går tillbaka till ljusrampen och läser, så ropar han "B-5"
Platserna på rad ett två och tre börjar fyllas. Ett sorl från publiken.
Ett sorl fyller teatersalongen
fyller rummet
En del iakttar elektrikern i tystnad.
Elektrikern tittar på sin klocka
på sitt armbandsur.
18:59. En knapp minut
kvar
till föreställningen ska börja. Han tar mikrofonstället med sig bak till rampen och ställer det så att han både kan arbeta och prata i mikrofonen samtidigt. Klockan på hans arm börjar tuta. Klockan är 19:00.
---------------ELEKTRIKERN (tittar ut över publiken)
---------------För en timme sedan satt jag hemma
---------------i mitt kök och lyssnade på radio.
---------------P3. Ett halvlöst korsord låg
---------------framför mig. Bredvid det en
---------------odiskad tallrik.
[Ett ord från korsordet gäckar honom. Han nämner det kort.]
---------------Så ringde de från jobbet. Härifrån.
[Han sätter sin mobil till örat och förställer rösten.}
---------------"Det är panik. Belysningen i rampen
---------------funkar inte." Så nu är jag här
Av: Namn Efternamn
Nästan alla stannar upp några steg innanför dörren
innanför entrén
innanför entrédörren
och tittar på sina biljetter
de tar upp sina biljetter och söker över
de tittar på stolarna, söker sina platser
En del verkar vana, de vet redan hur de ska gå, de
de går
utan att tveka går de och sätter sig på sina platser
Elektrikern svettas
En droppe svett letar sig ner längs med kinden på elektrikern när han ser
Elektrikern befinner sig vid en nedsänkt ljusramp uppe på scen
Scenen är upphöjd
Elektrikern svettas
Elektrikern talar med en scenarbetare som ilar iväg
En mikrofon
i ett mikrofonstativ
står längst fram på scen. Elektrikern går fram till det,
till den,
håller upp vänster hand som skydd mot den starka belysningen.
"Kan du slå igång B-2?"
Inget.
"Kan du slå igång..." han går fram
går tillbaka till ljusrampen och läser, så ropar han "B-5"
Platserna på rad ett två och tre börjar fyllas. Ett sorl från publiken.
Ett sorl fyller teatersalongen
fyller rummet
En del iakttar elektrikern i tystnad.
Elektrikern tittar på sin klocka
på sitt armbandsur.
18:59. En knapp minut
kvar
till föreställningen ska börja. Han tar mikrofonstället med sig bak till rampen och ställer det så att han både kan arbeta och prata i mikrofonen samtidigt. Klockan på hans arm börjar tuta. Klockan är 19:00.
---------------ELEKTRIKERN (tittar ut över publiken)
---------------För en timme sedan satt jag hemma
---------------i mitt kök och lyssnade på radio.
---------------P3. Ett halvlöst korsord låg
---------------framför mig. Bredvid det en
---------------odiskad tallrik.
[Ett ord från korsordet gäckar honom. Han nämner det kort.]
---------------Så ringde de från jobbet. Härifrån.
[Han sätter sin mobil till örat och förställer rösten.}
---------------"Det är panik. Belysningen i rampen
---------------funkar inte." Så nu är jag här
lördag, januari 05, 2019
Korrigerad korruption
När jag frågar om det vänder alla bort sina huvuden. En del tittar ner mot golvet. På sina grå byxben, på sina skoklädda fötter. En del tittar ut genom fönstret. På den grå himlen, på de lövsaknade träden. Någon harklar sig. Axlar höjs. Armar läggs i kors. Armar faller ner längs sidorna. Axlar sänks. Någon suckar. Huvuden är nedböjda. Ögon lyfts från golvet. Ögonbryn höjs. Blickar byts. Kort.
När jag håller tyst om det lyfts glasen. Mot mig. Mot andra. Mot varandra. - Skål! Folk börjar att röra på sig. Golvet mjuknar upp. Genom molnen utanför fönstret tränger sig solen fram. Löven på träden är ljust gröna. På solstrålarna transporteras de in genom rutan och lägger sig som kransar runt våra huvuden. Axlar och armar böljar. Höfter och ben snurrar. Ögon blundar och munnar är öppna.
Pekfingertoppen riktas mot min panna. Den stannar ett par decimeter ifrån och åker fram och tillbaka där i takt med de ord som strömmar ut ur munnen i bakgrunden. Jag följer fingret med blicken, från toppen. Det är nästan så att jag måste skela för att kunna fokusera det. Blicken vandrar längs fingret, mot handen. De andra fingrarna är upptagna med att hålla i ett glas, runt glasfoten och en bit upp på glaset. Vätskan i glaset är vitt med bubblor. Handen rör sig och skakar om så att det bildas skum. En droppe slipper ut och faller ner på handen. På handen som fortfarande jobbar med att visa var jag står. Var min panna är. Orden fortsätter att forsa. De träffar mig i ansiktet. En del fastnar, en del rinner ner längs mina kinder, ner på min tröja. Några blir kvar där, några fortsätter ner mot byxorna och fyller dem, några når golvet.
Handen försvinner och orden slutar spruta. Källan är borta. Jag är kvar och överallt på mig och runt mig ligger, hänger, ord. Ord, ord, ord. De är tunga och blöta och jag kan inte torka bort dem. De smetar ut sig istället. Blir bredare. Kryper in. Fäster.
Kroppar, som siluetter, rör sig till musik. Armar, långa, och ben, långa. Hår flyger. Skuggfigurer. Som en film.
I min hall hänger jag nyckeln på sin krok. Jag tar av mig mina kläder. Skorna ställer jag vid dörren. Jackan hänger jag över stolen. Byxorna och tröjan slänger jag i korgen. Min kropp är svart av orden som gått igenom alla kläder. Med en tång ställer jag mig framför spegeln. I min panna ser jag ett märke av ett finger som pekat. En lös flik hänger ut från min kind. Med tången greppar jag den och drar. Det är ett e som sitter samman med ett t ett n ett I. I tvättstället lyser ordet mot mig. Inte.
Fler flikar från kroppen.
Fler ord i handfatet.
Och
alltså
FAN
dum
huvudet
i
Du
jävel
korkad
nog
ALDRIG
stick
visste
häng
Handfatet är fullt. Vattnet från kranen når orden. De löses upp. Som en mörkt grå slemkropp åker de ner i hålet med ett slurp. En rand är kvar, mörk, svart, när vattnet stängts av. Kinderna är rena. Men mitt bröst är fortfarande fullt med ord. De får vara. Jag går till sängs. Det är natt ännu.
När jag håller tyst om det lyfts glasen. Mot mig. Mot andra. Mot varandra. - Skål! Folk börjar att röra på sig. Golvet mjuknar upp. Genom molnen utanför fönstret tränger sig solen fram. Löven på träden är ljust gröna. På solstrålarna transporteras de in genom rutan och lägger sig som kransar runt våra huvuden. Axlar och armar böljar. Höfter och ben snurrar. Ögon blundar och munnar är öppna.
Pekfingertoppen riktas mot min panna. Den stannar ett par decimeter ifrån och åker fram och tillbaka där i takt med de ord som strömmar ut ur munnen i bakgrunden. Jag följer fingret med blicken, från toppen. Det är nästan så att jag måste skela för att kunna fokusera det. Blicken vandrar längs fingret, mot handen. De andra fingrarna är upptagna med att hålla i ett glas, runt glasfoten och en bit upp på glaset. Vätskan i glaset är vitt med bubblor. Handen rör sig och skakar om så att det bildas skum. En droppe slipper ut och faller ner på handen. På handen som fortfarande jobbar med att visa var jag står. Var min panna är. Orden fortsätter att forsa. De träffar mig i ansiktet. En del fastnar, en del rinner ner längs mina kinder, ner på min tröja. Några blir kvar där, några fortsätter ner mot byxorna och fyller dem, några når golvet.
Handen försvinner och orden slutar spruta. Källan är borta. Jag är kvar och överallt på mig och runt mig ligger, hänger, ord. Ord, ord, ord. De är tunga och blöta och jag kan inte torka bort dem. De smetar ut sig istället. Blir bredare. Kryper in. Fäster.
Kroppar, som siluetter, rör sig till musik. Armar, långa, och ben, långa. Hår flyger. Skuggfigurer. Som en film.
I min hall hänger jag nyckeln på sin krok. Jag tar av mig mina kläder. Skorna ställer jag vid dörren. Jackan hänger jag över stolen. Byxorna och tröjan slänger jag i korgen. Min kropp är svart av orden som gått igenom alla kläder. Med en tång ställer jag mig framför spegeln. I min panna ser jag ett märke av ett finger som pekat. En lös flik hänger ut från min kind. Med tången greppar jag den och drar. Det är ett e som sitter samman med ett t ett n ett I. I tvättstället lyser ordet mot mig. Inte.
Fler flikar från kroppen.
Fler ord i handfatet.
Och
alltså
FAN
dum
huvudet
i
Du
jävel
korkad
nog
ALDRIG
stick
visste
häng
Handfatet är fullt. Vattnet från kranen når orden. De löses upp. Som en mörkt grå slemkropp åker de ner i hålet med ett slurp. En rand är kvar, mörk, svart, när vattnet stängts av. Kinderna är rena. Men mitt bröst är fortfarande fullt med ord. De får vara. Jag går till sängs. Det är natt ännu.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)