Otydlig tydning i tidningen tydligen

 Jag tänker inte göra ett enda inlägg på den här bloggen under 2022. Framför allt tänker jag inte göra något inlägg som berättar att jag inte tänker göra något inlägg. Ett sådant inlägg hade ju motsagt sig själv lite grand. Vad skönt med semester från SAPE. Eller hur?

Eller hur?

Medan du funderar på svaret fortsätter jag att skriva. Vips så dyker det upp en annan fråga: Vad ska jag göra i stället för att skriva här då? Frågan är motiverad. Att skriva här har varit min huvudsakliga uppgift sedan jag startade bloggen 2005 och min huvudsakliga inkomstkälla. Denna fråga är kanske min att svara snarare än din?

Har jag något svar? Ja. Eller nej. Jag vet inte. Svar finns ju alltid men frågan är om det finns något vettigt svar, något svar som ger dig, mig, alla något matnyttigt. För det är ju med svar på frågor som val inför situationer, det finns alltid minst ett. Men, vilket bör påpekas, det finns inte alltid något vettigt. Så när jag säger att jag har svar på frågan om vad jag ska göra i stället för att skriva här kan det svaret vara: jag vet inte. Ok, då är det så. Men vare sig du, jag eller alla andra känner sig säkert speciellt tillfreds med ett sådant svar. Precis som vi i vissa situationer inte tycker att vi har något val men då det kommer någon frihetlig typ och säger att vi har alltid ett val. "Vi har ALLTID ETT VAL!!!" Då är det kanske så att valet står mellan...

vill vi säga "mellan pest och kolera"?

... mellan hästjord och kolera...

Nåväl. Bloggskämt åsido. Vi har alltid ett val men inte alltid ett vettigt, bra, värdigt, vackert konsekvens-snällt val. Ordet val förlorar på att det är så och endast en frihetlig typ - blind och okunnig in för andras livserfarenheter - gillar att dra ordet i denna smuts.

Så vad är ditt svar på frågan ovan?

Kort bild långt kort

Ett kort tag

även med mänskliga mått mätt

vandrade två 

sida vi sida

på behörigt avstånd så klart

på behörigt avstånd

alldeles för kort 

för den ena

alldeles tillräckligt 

för den andra

Ha, båda såg

båda visste

avgrunden mellan dem

som en grav

ingen bro

ingen skatt

men en kista

nu kan du säkert utlista

att jag inte finner fler ord

att bygga denna text

så

please tryck på next

Med motstycke

Han simmar ryggsim bort mot horisonten. Raka armar vevar som långsamma propellerblad på var sida av hans huvud. Rytmiskt. Den ena dyker upp ur vattnet samtidigt som den andra försvinner ner. Varje tag distanserar honom från land. Vågor i silverkammar sköljer över hans kropp då och då. På en klippa ovan oceanen sitter jag. Vid mina fötter ligger ett gevärsformat fodral. Med min högerhand håller jag ett dricksglas. Vattnet glaset en gång innehöll är uppdrucket sedan länge. Jag tittar på glasets torra botten genom dess sida och vänder det långsamt så att jag i stället ser ner genom öppningen. Inte en droppe finns att följa med i rörelsen. För vilken gång i ordningen jag sedan sätter kanten mot min underläpp, böjer huvudet bakåt och drar in allt som finns i glaset vet jag inte. Och som varje gång tidigare, bara luft.

Med glaset ställt vid min sida kisar jag ut över havet, ser skepp, vågor, vevande armar och en sol som förbereder sig för att möta ytan. Jag lutar mig bakåt och tittar upp mot en himmel som håller på att måla sitt turkosa tak i rött, orange och rosa. Stjärnor börjar tindra och jag vill sova men jag sträcker mig mot fodralet och drar det till mig. I mörkret monterar jag ihop geväret, vilar sedan pipan på en liten upphöjd sten, lägger mig bakom och tittar in i kikarsiktet. Skepp. Vågor. Vatten. Fåglar. Och där. Där. Ett par vevande armar. Jag tar fram ammunitionen, fyller magasinet och sätter det på plats, hela tiden med blicken genom siktet mot armarna. Nu så, ett laddat gevär och simmaren inom skotthåll. Men jag vilar på hanen. Andas. Vilar. Blundar. Känner gevärets tyngd mot axeln, genom armen upp i huvudet och ut i ögonen.

Fåglar kvittrar, flugor surrar och hela havet brusar. Ett grässtrå smeker min panna. Långsamt öppnar jag ögonen, ser en klarblå himmel, viftar bort växter och flygfän från ansiktet och sätter mig upp. Geväret ligger kvar på den lilla höjden. Jag ser mig omkring. Inga människor inom synhåll. Reser mig upp, böjer mig åt sidan och grabbar tag i fodralet med vänster hand och efter ett steg framåt, geväret med min högra. Jag sätter pipmynningen mot näsan och andas in. Krutdoft. Jag lossar magasinet och räknar patroner. En kort. Vid mina fötter dräller en tomhylsa. Jag plockar upp den och släpper ner den i en tygpåse. Den ger ifrån sig några små metalliska pling när den når de andra tomhylsorna.

Nere vid kustlinjen i en solstol ligger simmaren på rygg med fötterna ute i vattnet. Under tiden som jag demonterar geväret och lägger dess delar på plats i sitt fodral reser han på sig, viker ihop stolen och smörjer sedan in sin kropp med något från en plasttub. Medan han vadar ut mot djupare vatten sätter jag mig på en klippa. Han vänder sig om och faller följsamt in i havets välkomnande famn. Med en pinne sträcker jag mig efter glaset som ligger på en liten gräsbevuxen plätt av berget en dryg armlängd från mig. Mina ögon går genom glasets sida mot dess botten innan jag vänder det så att jag ser botten genom öppningen. I periferin, långt där nere ser jag ett par armar som börjar veva bort mot horisonten. Jag drar in luft, ställer ifrån mig glaset och kisar ut över havet.

Avveckling under utveckling

Vi är bästa vänner nu

Jag och

Inte du

Det är som det alltid varit

Inget nytt under molnen

Inget nytt

Inget alls

Men vi är bästa vänner nu

Jag och

Inte du

Inte så sent i november

Utan att förstå hur det har gått till sitter jag här i gräset igen. I skräddarställning. Det är mjukt och mattan det skapar sträcker sig långt bort till brynet med stammar, grenar och löv. Det är inte långt ifrån att det omringar platsen men aningen åt vänster, nedanför backen växer staden fram med sina hus, ljus och vägar. Det susar från båda platserna men annorlunda.

Du går en bit bort, barfota, stannar, böjer dig ner och rycker loss några grässtrån för att sedan fortsätta gå. Jag vinkar åt dig och du vinkar tillbaka. Även mitt leende besvarar du. En varm bris når mig, omfamnar mig och jag drar in så mycket jag kan av den in i mina lungor. Blundar och håller luften fången en stund innan jag andas ut. När jag öppnar ögonen står du alldeles bredvid mig och håller dina grässtrån i höger hand. Jag smeker din nakna fot och kisar upp mot ditt ansikte med ett öga.

Du pekar bort mot en sten och säger något. Jag tittar åt hållet du pekar, håller en hand som skydd för solen. Jag nickar och svarar något. Du sätter dig ner bredvid mig, lutar ditt huvud mot min axel och jag vilar min kínd mot ditt hår.

Vi har brett ut filten nu och ligger raklånga på den. Jag på rygg längs en kant och du, också på rygg, med ditt huvud på min mage. Vi ser ut som ett T. Du har lurar i öronen och lyssnar på din bok, med en hand håller jag en pocket på en armlängds avstånd upp i luften och läser med ett öga ur den. Ganska ofta byter jag hand. 

Du blundar. Ibland skrattar du. Jag lägger ner min pocket och letar rätt på ett långt grässtrå med fjun längs upp. Rycker det och drar det mjuka över din näsa. Dina händer flyger mot ansiktet och viftar fram och tillbaka samtidigt som du sätter dig upp. När du ser att jag håller i ett strå slår du mig löst på en arm och lägger dig ner igen.

Näst sista morgonen i oktober 2021

Om jag går nu kommer jag fram precis när de öppnar. Så tänker jag den där morgonen för inte så många timmar sedan. Men jag går inte nu utan låter digitala distraktioner fängsla mig i ytterligare fyrtio minuter innan det blir av.

Ska jag inte ta den vägen där i stället för den vanliga som jag alltid går? är tanken som slår mig när jag äntligen- fyrtio minuter efter att jag borde gett mig av - ger mig av. Jag svarar med att ta till vänster i stället för den så ofta använda högersvängen ute på gången mellan husen. 

Dimman som internet utlovat är dold i dis. Blöt asfalt med gula löv som matta, en virvlande vind och gråa moln som ett fallande tak, bäddar in mig. Det luktar våt jord och löv som dör. 

En morgon, eller förmiddag, som denna där årstiden målar med alla sina färger och avger alla sina dofter för att göra oss påminda om att nu, nu är det dennes tur att regera, drar jag in så mycket luft jag kan genom näsan ner i lungorna och låter den sedan lämna mig med ett leende. Jag sträcker ut min armarna för att krama om allt. Gensvaret är noll och jag snubblar fram några steg med flaxande armar och med en mun som en brunn.

Gångbanan flyter ut i en väg som jag korsar och på andra sidan tar jag ett hoppsteg upp på en trottoar. Denna följer jag till den och ett staket böjer sig runt en gräsmatta och leder oss in i ett område av sovande villor. Doften av fallna äpplen och eldad ved når mig. Mellan hus och häck, genom lövtomma kvistar och grenar, under skorstenars rök och bortom dis och dimma ser jag det höga vita och röda huset långt borta vid bron över älven. Dit ska jag. Och vidare.

Mycket närmare men ändå en bra bit från mig sliter sig en figur lös ur hösten och kommer gående mot mig på trottoaren. En människa med ett ansikte av sten och ögon fyllda av tankar. 

Är inte det...? tänker jag och kisar mot gestalten som nu bara är några meter från mig. Han hoppar ner på vägen för att inte vara i vägen på trottoaren och lyfter sin blick som möter min. Samtidigt höjer han sin högra hand i en romarlik hälsning. Ögonen följer inte med det vaga leendet han får till och direkt efter mitt "tjänare" som enda ljud mellan oss, har vi passerat varandra.

Om jag fortsätter att gå nu, så är jag framme ungefär fyrtio minuter efter att de har öppnat, tänker jag. Det och gula löv och brasor i ugn och droppar från träd och tak är vad som distraherar mig när jag fyrtio minuter in i personalens arbetsdag kliver in i deras butik och drar in doften av titlar, papper och trycksvärta.

The Power of Non

 

Nov eller rom an er

Idag är det måndag 

och dessutom september

Sträcker vi på oss 

når vi oktober

Lite till 

och vi nuddar november

Rinnande näsa? Röd luva? 

December?

Innan vi vet ordet av 

åker vi ut

rakt in i ett annat år

med dallrande mage

och okammat hår

Men hur det än blir med det

måste den här texten ta slut.

Om ändå

"ller"  - är de enda bokstäverna jag ser på den blå muggen vid sidan om datorn. Insidan av muggen är vit och en bit ner bubblar nyupphälld c-cola.

Om jag hade varit lika frekvent i mitt bloggskrivande nu som jag var under de första åren (2005 - 2011) då jag satt och knattrade på tangenterna för att skriva något oläst inlägg åtminstone ett par gånger i månaden, så hade nog alla mina muggar, glas och bägare haft flera egna inlägg var vid det här laget. "Egna inlägg" är väl att ta i kanske. Men de hade onekligen fått dela utrymme i dessa bloggrutor med annat jag i så fall hade skrivit om.

Hur många böcker finns det? Bara i min lägenhet - flera tusen. Allt som allt? Omöjligt att säga. Men visst är det fascinerande hur mycket det skrivs? Hur människor sätter sig ner vid sina datorer, sina skrivmaskiner, sina anteckningsblock eller sitt mobilelände och författar en massa text. Ord som skapar mening och som sätts på pränt och hamnar i bokhyllor världen över. Det finns så mycket att säga hos en del. Så mycket att skriva om.

Och det stoppar inte vid böcker naturligtvis. Folk skriver artiklar i tidningar och tidskrifter, filmmanus och blogginlägg. I ord räknat kommenterar en del på internet lika mycket som en hel romansvit eller två. Överallt skrivna ord. Ord ord, ord. Vi kan drunkna i ord. Ord om sanna saker, om falskheter, om påhittade händelser och om faktiska fantasier. Det verkar, helt klart, som att det inte finns något sinande i detta flöde av text.

En av alla dessa som skriver och som vill skriva är jag. Det är inte mycket och det är inte ofta och det jag skriver, det hamnar här. Så sällan. För, vad svårt det är att komma igång, att hitta något att skriva om. Och hur ska jag formulera mig? Hur gör alla de där som skriver så mycket och så ofta? Hur gör de? Jag tittar på bokhyllan framför mig. Böcker, böcker böcker. Hur har de gjort?

Det är väl bara att skriva, tänker jag, som den riskskribent jag så gärna vill vara. Skärmen är bländande vit. Jag blundar, sträcker fram händerna mot tangentbordet, känner hur fingertopparna når de fyrkantiga knapparna. Kom igen nu! Jag öppnar ena ögat och kisar mot skärmen för att se om det hänt något. Jo, där står något. Jag lyfter ögonlocket lite till och läser. Något om en mugg, en blå med företagsreklam på. Det är en början, tänker jag. Och ett slut. Men inte en mitt.

.

Duyou

"Om vi nu säger,  rent hypotetiskt alltså, att du kommer att leva upp till förebilden som du beskriver, skulle man då..."

"Ja."

"Skulle man då kunna säga att du är lika, ska vi säga åtråvärd?, som förebilden?"

"Minst sagt är jag det."

"Så, det tycker du?"

"Det tycker jag. Och inte bara tycker, det är så."

"Men inte riktigt än, va?"

"Inte än?"

"Du är ju inte skriven än."

"Så sant. Men jag finns där inne i ditt huvud. Det hänger på dig att få ut mig på papper eller plattform bara."

"Men vänta lite nu, om du nu kommer bli så åtråvärd, eller vad vi ska kalla det, när du skrivs ner av mig då är det ju jag som skapat det där åtråvärda. Det kommer ju från mig. Det är ju..."

"Stopp, vänta, vänta! Javisst, det är du som kommer skriva ner den där versionen av mig som sedan kommer vara så bra, så inspirerande, så bäst, precis som 'förebilden' allt är baserat på, men ingen kommer att bry sig om dig sedan. När jag väl finns på plats och glänser som förebilden du har till ordkombinationerna du skriver ner så är det bara jag som kommer att existera i folks medvetande. Du kommer att förpassas till periferin. Eller snarare: du kommer att få stanna i periferin. Var glad för det du. Jag kommer ta alla stötar. Goda så väl som onda. Ta nu och ät lite, sedan kan du börja med att jobba på mig i den version som kommer överträffa allt, allt utom en sak."

"Förebilden?"

"Ja, förebilden."

För några få dolkar.

Framför mig på den långa bänken ligger en bok uppslagen. 50 står det längst ner på den vänstra sidan. Samma siffra som igår. Samma siffra som för två dagar sedan. Texten under rubriken Trefasmotor är oläst. Bilden på sidan är suddig trots att jag har den i blickfånget. På något sätt lyckas jag istället fokusera det som pågår i periferin. Där åker en hand upp från ett knä till en anteckningsbok som ligger på samma bänk som boken framför mig. Handen gör några drag med en penna och tas sedan tillbaka till knäet igen där pennan förvandlas till trumpinne. Benet som agerar trumma åker upp och ner som en symaskinsnål.  Samtidigt får den andra handens naglar och nagelband en grov manikyr av innehavarens mun. 

Hur ska jag gestalta en som honom, tänker jag och tittar på mitt anteckningsblock jag köpt just för sådana uppgifter. En person som han borde vara ett minimikrav att kunna måla upp i en roman eller novell. Jag vek upp en tom sida och lyfte en bläckpenna. Sedan tog det stopp. Alla mina tankar föll platt. Om jag inte kan det så kan jag lika gärna läsa om de där jävla trefasmotorerna. Jag suckade och drog boken mot mig men istället för att läsa i den lutade jag mig bakåt på stolen och böjde nacken så att jag tittade rakt upp i taket.  

"Nej, jag kan fan inte det här! Du får visa mig hur man ska göra."

Tony (låt oss kalla honom det) lutar pannan i den bitna handen och slår ett par slag på min arm med sin trumpinnepenna. Han läser matematik och hatar det. Det sista får jag höra minst en gång i kvarten. Mina egna trefasmotorstudier hade inte bara hamnat bakom mina gestaltningstankar i prioriteringskön utan även bakom min nyvunna roll som matematiklärare åt denne matematikhatande elev. De två äldre herrar som är anställda att hjälpa oss elever, är fullt upptagna med att sitta inne på sitt gemensamma kontor och göra, tja inte vet jag. 

För två veckor sedan hade Tony för första gången gått igenom dörren i bortre änden av klassrummet för att påbörja sin teoretiska färd mot elektrikeryrket. Platsen bredvid min var tom så han satte sig där efter det inledande mötet med våra lärare. Vi hälsade på varandra och han visade boken han fått med sig: Matematik för elektriker. Under de två första dagarna hade han haft de båda lärarna, en åt gången, hängandes vid vår bänk på heltid för att förklara de trigonometriska grunderna. Den tredje dagen hade de inte lämnat sitt lärarrum. Det var då jag fått ta över rollen som lärare. 

Tonys studier i matematik och mina försök att vara till hjälp mynnade allt som oftast ut i samtal som inte hade med vinklar att göra. Vid ett tillfälle berättade han om sin tid på en flyttfirma. Inte sällan, sa han, fick de åka till bostäder där någon ensam människa utan arvingar kolat och städa ur. Då och då hittade de ganska stora summor pengar undangömda i skåp och lådor. Naturligtvis skulle dessa lämnas in med alla övriga pinaler men eftersom ingen mer än de kände till pengarna hamnade de, jämnt fördelade, i deras egna fickor. Då jag undrade om det inte kändes fel tittade han på mig och log utan att säga något.

En morgon kom han sent, satte sig som ett S på sin stol och la sin mattebok på bänken utan att öppna den. Benet som brukade sy i fyrtakt var stilla. Jag som höll på att tvinga mig igenom ett kapitel om elföreskrifter tog en paus och frågade hur det var fatt.

"Min cykel har blivit stulen", sa han utan att röra sig.

"Åh, nej vad tråkigt. Har du anmält det?"

Han skakade på huvudet, öppnade sin mattebok och försjunk in bland cos och sinus. Jag lät det vara där och återvände till mina studier men ganska snart vände han sig mot mig med sin första fråga. Med linjal och gradskiva försökte jag förklara så gott jag kunde och förstod av matematiken för honom. Då jag var mitt inne i förhållandet mellan en cirkels omkrets och dess diameter - som jag höll på att rita - avbröt han mig.

"Det var inte min cykel."

Jag tittade på honom.

"Jag hade hittat den. Den stod i ett cykelställ. Olåst."

"Jaha?"

"Ja, jag tog den. Testade den lite och jag har aldrig cyklat på en så bra cykel. Så jag behöll den."

Cirkelns diameter passerade periferin.

"Jag hade planerat en cykelsemester i sommar. Nu blir den nog inte av."

Mina studier har alltså vid det här laget hunnit fram till men inte in på sidan 50. Året är 2014, det är maj och snart ska jag stänga min studiebok för alltid, lämna Tony till lärarna och dra på mig helt andra arbetskläder än de elektriker har. Fast ändå samma. Någon gestaltning vare sig av Tony eller något annat blir det nog inte för min del. Men det finns gott om folk som inte vill annat än att gestalta. 

Mina strömmars stad

- Händer det någon gång att du står i strömmen? Eller... följer du strömmen, ner för...

- "Ner för" vad då?

- Längs med...

- "Längs med" vad?

- Jag vet inte. Jag vet inget om strömmen. Vet du?

- Ja.

- Berätta för mig. Har du stått i strömmen? Har du känt den? Åkt med? Har du rundat öarna i den? Smekt deras stränder? Hur var det?

När de orden yttrats blir han tyst och tittar ner på sina händer som han vilar på sina lår. Han drar högra handens pekfingertopp över ett veck i huden på den vänstra handen. Hur har det hamnat där?

- Hej, vart tog du vägen?

- Förlåt, jag... jag...

Han reser sig från stolen han sitter på så att den faller bakåt. Innan dess ryggstöd når golvet har han hunnit ut ur rummet.

- Men du? Hur är det? Sa jag något... kom tillbaka, vi kan inte fortsätta det här inlägget utan dig.

Den vanliga visaren

"Vi borde inte göra det här."

"Inte?"

"Nej, jag tycker inte det."

"Varför då?"

"Jag tror inte att det kommer att bli bra."

"Aldrig någonsin? Inte ens om vi övar?"

"Det beror på hur länge vi övar. Men det är ingen garanti."

"Så du vill inte?"

"Nej."

"Synd. Jag som var så inställd på att göra det här."

"Jag vet. Men jag har inte känt samma sak för det. Inte som du känner och jag tror att det krävs, nej jag vet att det krävs att vi båda känner samma sak för det. Annars blir det aldrig bra. Hur mycket vi än övar."

"Det har du såklar rätt i. Tråkigt att du inte känner samma som jag."

Bella notte

Ni är som natt och dag.

Natt

och

dag.

Hej på er båda.

Både natt och dag.

Ni är där.

Och här, här är jag.

Ni där.

Och jag här.

Ibland.

En hästsynonym

Han satte på sig hörlurarna och klickade in sig på Spityfo. Under rubriken "Skapat för dig" hittade han den lista med låtar som sajten skapar för honom varje vecka. Han hade ingen aning om vad den baseras på. Kunde den verkligenn baseras på det han lyssnar på då han själv väljer musik? Han ryckte på axlarna när han läste urvalet. Låtarna och artisterna kändes inte som några han skulle välja. Doobie Brothers, Dr Hook, Depeche Mode, David Lee Roth med flera. Nåväl, tänkte han och tryckte på play sedan alt, tab:ade han sig till bloggen. 

"Vad fan ska jag mig dig till, sa han till skärmen när bloggen dök upp." 

"Vad sa du?" Han tittade ut mot hallen. 

"Ingenting." 

"Stopp!!! Vänta lite", hon lyfte en hand och viftade med den framför skärmen. "Skriv inte mer." 

"Vad är det nu?" 

"Läs det där igen, det du skrivit där ovan." 

"Varför då?" 

"Fråga inte, läs bara." 

Han läste orden som stod längst upp i blogginlägget, ord som han nyligen skrivit. 

 "Är du klar?" undrade hon. 

"Ja." 

"Ser du?" 

Han skakade på huvudet. 

"Ser vad då?" 

"Han lyssnar på musik, i hörlurar, och hör utan problem någon som ställer en fråga till honom." 

"Ja?" 

"En uppmärksam läsare skulle reagerat på en gång. Hur kan han höra frågan utan problem genom musiken?" 

"Ingen läser den här bloggen." 

"Sant. Men du ser problemet?" 

"Visst. Vad det något mer?" 

"Nej, skriv vidare du." 

Han lutade huvudet bakåt mot soffans ryggstöd, tittade upp i taket och suckade. Vad fan ska jag skriva om då, tänkte han. Om boken som jag just läst? Om boken som jag håller på och läser? Om jobbet? Om henne? Nej. Inget lockade. Eller snarare, allt lockade men han tvivlade på sin förmåga att kunna formulera sig om något av det. Och så fanns det ju ingen som skulle läsa det heller. Han kunde lika gärna gå ut i trappen, bända upp det förseglade sopnedkastet och skrika ut orden i betongröret. Låta meningarna eka upp och ner längs cylindern för att dö ut någonstans mellan våningarna. 

"Var inte så förbannat melodramatisk", sa hon. 

Han lyfte huvudet och tittade på henne. Hon läste orden han just tänkt. Han nickade och flyttade blicken från hennes ansiktsprofil till datorskärmen. 

"Du har rätt", sa han, böjde sig fram mot henne och kysste henne på kinden. 

"Jag tycker du ska skriva om "henne"", sa hon och pekade på den mening här ovan där hans funderingar om eventuellt blogginnehåll fanns. 

"Mmm", lät han och rörde axlarna upp och ner. 

"Skriv lite så ringer jag efter pizza." 

En timme och tre minuter senare satt de båda och åt sina pizzor. Under tiden hade han publicerat ännu ett blogginlägg ute i det digitala ingenmansland som var hans blogg. Nu använde de datorn för att se på S2, A5 av den serie de påbörjat tidigare i veckan. Den här stunden, tänkte han och tittade på henne samtidigt som han tog tag i den andra pizzaslicen, det borde varit om den här stunden som jag skrivit. Hon satt bredvid honom, lutad över pizzakartongen framför sig. Hennes hand, fylld av pizza lyfte mot hennes mun. Hon tog ett bett samtidigt som hon följde människornas öden på skärmen. Men nej, han skulle ändå inte kunna förmedla den känslan som fyllde honom, så det kunde kvitta. Han lyfte sin vänsterhand, la den på hennes axel, lät handen smeka hennes skulderparti, tog sedan ännu en bit pizza och koncentrerade sig på serien.

V

- Vad tänker du på?
Jag släpper datorskärmen med blicken och tittar på henne. Hon står med en rykande mugg i höger hand nära sin mun och armbågen stödd mot sidan av kroppen. Den andra armen går i en vinkel från axeln snett neråt, vänder av in mot kroppen igen vid armbågen och slutar med handen mot höften. Hennes kläder är svarta. Jeansen smala och tröjan har en krage som når upp till hakan. Hennes hår är fullt av lockar som spretar åt alla håll.
- På namn, svarar jag.
- Namn?
- Ja, jag vet inte om jag ska byta ut ditt namn eller förkorta det till din initialbokstav.
- I see, säger hon, nickar lite och dricker ur muggen. - Du kan väl använda mitt riktiga namn?
- Jo, i och för sig. Men jag känner inte att jag vill det. Jag...
- Du gör som du vill. Mig spelar det ingen roll.
- Jag vet.
Hon lämnar rummet.

Mitt pågående projekt tittar på mig från datorns skärm. Det öppnade dokumentet i word och alla mappar på skrivbordet. För att inte tala om anteckningsböckerna som ligger utspridda i soffan bredvid mig. Och på golvet. De tittar på mig och pratar med mig. Men de säger aldrig vad jag ska göra utan bara att jag måste göra något.

Måste jag vara konsekvent med namn? Nej. De som inte bett om att få vara med i detta, de kommer bara betecknas med sin initial. Men de andra då?

Jag ställer ifrån mig datorn på fotpallen och sträcker mig efter en av anteckningsböckerna i högen J. Det är den hög med flest sidor och slitnast pärmar. Vissa sidor sitter lösa. Jag har för säkerhets skull numrerat alla blad och block så att jag vet vad som tillhör vad om något ramlar ur. Anteckningarna i boken jag fick tag på ser ut att vara i kaos. Fullt med överstrykningar och understrykningar. Vissa ord och en del meningar inringade. Svart bläck, rött bläck. Jag ser mönstret. Jag vet vad jag ska leta efter. Men anteckningsboken blir liggande i knät, uppslagen på en sida jag inte behöver. Min blick hittar inte fokus i rummet och mina tankar vandrar bort i tiden.

- Var är du nån stans?
Jag vrider huvudet mot henne så hastigt att blocket som ligger i knät faller till golvet.
- Oj, det var inte mening att skrämma dig.
- Det är lugnt, jag... Jag...
- Är du hungrig? Jag är sugen på pizza. Tänkte beställa.
Hon fiskar fram sin mobil ur framfickan och söker efter pizza online-appen.
- Kan vi inte ta en promenad istället och äta på plats? säger jag.
- Brunnsbo?
- Selmas.
- Ok.

Jag samlar ihop anteckningsböckerna som ligger i soffan och på golvet och lägger dem i en tygkasse. Datorn låter jag vara på men innan jag reser mig sparar jag det senaste jag skrivit.

Vi promenerar med kyrkogård och rödorange-tegelhus på vår högersida och parkeringsdäck och parkeringsplatser på vår vänstra. Vägen är spikrak och vi ser den grå fasaden som vi ska till redan då vi lämnar vårt område en kilometer bort. En strimma gräsplantering med oxlar som sträcker sig över oss som ett tak skiljer vår gångväg från den lokala körbanan. Lukter och ljud avlöser varandra från de rödorange-tegelhusen. Cigarettrök och stekos, hostningar och musik.

V:s mobil ringer. Hon svarar. Under hennes samtal funderar jag åter igen på namn. Jag beslutar att bara kalla henne vid sin initial. Jag gillar det egentligen inte. Men jag har ingen bättre lösning. V avslutar samtalet och tittar leende på mig när hon lägger mobilen i fickan. Hon lägger handen på min axel och stryker den snabbt längs ryggen. Även jag ler när jag lägger min arm över hennes axlar och drar henne till mig.

Mitt i en gäspning

Boken beskriver mannen. Eller, den låter honom göra det med hans egna ord. Han är 58 år, ensamstående och har - jag nämner bara den - en beige jacka.

Mannen ovan finns inte. Han är fiktion. Men vilken man, som bor ensam i en lägenhet, har inte en beige jacka? I våra huvuden. Det är kanske stereotypt? Men också arketypiskt. Väldigt typiskt?

Jag tar med mig det där. Lägger undan boken och fortsätter själv.

Bör han inte också ha kvar håret över öronen och längs bakhuvudet men inget på toppen? Ett lönlöst försök att hålla kvar i något som oundvikligen kommer att försvinna. Han går till sin frisör och klipper sig varannan månad. Och mustasch, såklart, en kraftig mörk sak som han ansar själv var morgon innan han beger sig till jobbet, finns där under näsan.

Han är naturligtvis tjänsteman. Ingen arbetare i blåställ. Ingen chef i kavaj och slips. Nej, han har sin beige jacka och under den en pullover och skjorta. På näsan ett par glasögon vars tjocka linser får dem att kana ner längs näsryggen.

Framme vid skrivbordet i hans lilla kontorsrum, med ett fönster ut mot grannbyggnadens stålvägg, ställer han sin portfölj på golvet. Han hänger av sig sin jacka på en krok bakom dörren, tar av sig sina skor och tar på sina arbetstofflor. På morgonen drar han upp fönstrets persienner. Han böjer sig lite åt sidan så att han kan se förbi väggen ner mot gatan han nyss gått på. Den är dränkt av solsken. Framåt middagen sänker han persiennen igen för att hindra solen att göra rummet till en bastu. Någon AC är inte att tänka på.

Längre ner i korridoren i ett öppet kontorslandskap jobbar en ung kvinna, relativt nyutexaminerad från en utbildning han inte riktigt greppat vad den gått ut på. Inte heller har han förstått vilken typ av skola hon läst på. Det finns ju så många varianter numer. Han vet att ingen kommer att ta över det jobb som han gör nu, när han går i pension. Han och hans sätt att jobba på är obsoleta. Den unga kvinnan är övergången till det nya. Därför har han och hon jobbat ihop sedan dagen då hon började.

Då han avslutar ett projekt trycker han ut det väsentliga på papper och skriver en rapport på en halv till en A4-sida med Times New Roman, storlek 12 och en och en halv i radavstånd om dess innehåll. Han gör ett titelblad där han skriver projektets namn och nummer och fokuserar det i mitten av pappret. Längst ner till vänster skriver han dagens datum och längst ner till höger sitt namn, sin titel och sitt mobilnummer. Detta sätter han sedan en plastmapp. Detta gör han för henne.

Med en sådan mapp liggandes i knäet andas han djupt några gånger och blundar under tiden. Det sista andetaget stannar kvar i lungorna en, två, tre, fyra sekunder. Så blåser han ut luften med läpparna formade som ett o samtidigt som han öppnar ögonen. Han greppar mappen, reser sig från sin stol, öppnar dörren lite på glänt och tittar ner längs korridoren bort mot det öppna landskapet. Hennes plats är tom men hennes ryggsäck ligger på golvet vid ett av skrivbordsbenen.

Det här är sista rapporten. Det här är sista promenaden ner längs korridoren in bland de många skrivborden och de unga nya. Det här är sista gången han lämnar över till henne. Om två timmar är han pensionär. Flera år tidigare än han planerat. Men det är nya tider nu och företagets erbjudande var för bra för att inte tacka ja till. Han väntar vid dörren tills han ser att hon satt sig vid sin dator.

Under alla år som han varit anställd på företaget är hon den enda som han kommit nära, den enda genom alla år som han vill kalla arbetskamrat och inte kollega. Hans jobb har passat honom. Genom telefon, brev och under senare år även mejl har han kommunicerat med klienter och kollegor. Lunch har han värmt i mikron ute i lunchrummet men ätit för sig själv inne på sitt rum. Den mänskliga kontakten mellan fyra ögon har varit minimal. Tills för ett halvår sedan då hon började.

Nu ska han lämna över sitt sista projekt till henne och samtidigt fråga henne om hon vill följa med och äta en bit mat efter jobbet som en liten avskedsfest. Han är medveten om att han borde ha frågat henne för länge sedan, så att hon kunnat planera in det. Men det var först under gårdagen han kom på tanken. Eller snarare vågade tänka tanken fullt ut.

Han tittar på henne genom dörrspringan. Hon är försjunken i lapptoppens skärm. När hon koncentrerar sig närmar sig hennes ögonbryn varandra och skapar ett veck mellan sig. Hennes huvud rör sig lite uppåt och neråt. Blicken hoppar mellan skärm och tangentbord. Ibland lutar hon sig tillbaka mot ryggstödet och sträcker upp händerna över huvudet. Hon gäspar och tar tag i sin mobil. Scrollar lite innan datorn och jobbet tar över uppmärksamheten igen.

Sidan av pullovern får ta emot svetten från hans handflator. Han skjuter upp glasögonen mot näsroten, harklar sig, öppnar dörren och börjar stegen mot henne. Med sin rapport. Med sin fråga. För sista gången.

Vid sidan av-hållning

Det hade varit tråkigt om du sökte något som du tror går att hitta här. Inget av det som du fått för dig ska förekomma här kommer att dyka upp i denna blogg. Inte här uppe på ytan, inte där under mattan. Inte mittemellan. Ingenstans. Det finns inte här helt enkelt. Tyvärr.

Det är min officiella hållning.

Jag undrar om det finns något där, under ytan. Inne i det inofficiella. Bakom de stängda dörrarna. Nedgrävt långt ner i jorden.

- Det är klart att det gör.
- Är det så klart egentligen?
- Ja.

- Så det... Du! Lyssna! Jag har en fråga. Så det finns alltså något här trots allt?
- Vad menar du med här?
- Här. Här i denna blogg. I detta inlägg.
- Det finns det alltid. Men jag vill inte att du ska gå och avslöja det nu. Officiellt så...
- Ja, ja, officiellt finns här ingenting. Inte ens en blogg. Om någon råkar klicka sig hit så är det ett stort tomrum de blickar ner i. Jag fattar.

Tiden går. Våren blir till sommar som övergår i höst som sträcker sig så lång att den når nästa vår. På en gångbana i skuggan under grenarna från en björk med ljusgröna små musöron stannar en person till, tar upp sin mobil och tittar på skärmen.

- Hej! Kommer du ihåg mej?
- Nej, vem är du?
- Det är jag, din blogg. Den du brukade läsa så fort ett nytt inlägg publicerats för att se om du skulle hitta något litet, litet, litet om dig själv däri.
- När du säger det så. Men så var det inte. Nej. Inte riktigt så. Sån är inte jag.
- Inte?
- Nej, jag ville bara läsa lite om... om...
- Om?
- Tja, inte vet jag. Läsa. Jag ville bara läsa.
- Så bra. Jag är här igen.

Fanns du ens?

Detta blogginlägg kommer inte att kunna läsas här utan på ett annat ställe någon gång inom en relativt snar framtid. Det andra stället är inte bestämt. Än. Och när i framtiden är inte klockat till något speciellt datum. Än.

Tanken idag var att skriva en liten försmak på den kommande texten här. Men eftersom jag inte bestämt mig hur den andra texten ska formuleras och vilket innehållet ska vara så blir detta inlägg bara som en påminnelse för mig om vad jag har gett mig in på. Lite som en inköpslista att ha i mobilen eller på en lapp i en ficka för vad som ska handlas.

Temat har jag dock klart för mig, men alltså inte riktigt hur det ska paketeras.

Vad är det för tema då? Det tänker jag inte avslöja här heller. Men det är inget ovanligt tema vare sig i litteratur eller låttexter. Det som gör det hela aningens originellt är att det har sitt ursprung ur min erfarenhet och att det kommer att vara skrivet av mig. Dessutom skrivet på ett sådant sätt att det hela ska skickas till en förläggare. Så. Nu var det sagt också. Nu måste det alltså ske.

Pe- och vinter

De kom, två stycken, och tog tag i var sin arm. De drog mig baklänges till en vägg och lutade mig mot den. De lämnade rummet. Och återvände med ett bord, en stol, en penna och en bunt papper. De pekade på stolen och sträckte pennan mot mig. De gick. Stängde dörren efter sig. Ett metalliskt rasslande och ett klick från dörren.

I taket hänger en lampa.
Från taket hänger en lampa.

Jag drar stolen till den sida av bordet där jag kan sitta utan att min hand kastar en skugga över papperna. En nyckelpiga går över ett av bladen. Nej, ingen nyckelpiga. Ingenting går över något blad.

Sidorna som ligger på bordet är utan linjer. Olinjerade. De är blanka men matta och aningen gula. De är mindre än A4 men större än A5. Kanterna är oregelbundna. Tjocka som skiss... nej, som ritblockspapper. De ligger där utan att vara fästa vid varandra. De övre böjer sig aningen uppåt med sina båda motstående sidor, så att de ser ut som en trött skateboardramp. Jag trycker ner dem genom att lägga pennan tvärs över översta sidan. Spetsen på pennan gör ett vagt litet streck där den möter pappret.

På en hylla med ett enda hyllplan placerat några decimeter under taket står en kassettbandspelare. Jag försöker rita av den. De runda högtalarna blir ovala och olika stora på pappret. Handtaget på ovansidan blir för kort och lutar åt fel håll. Kassettluckans vänstra sida är kortare än den högra. Jag skakar på huvudet och drar två streck över bilden. De blir raka och ser ut att korsa varandra precis på mitten.

Finns det någon musik i bandspelaren? Framme vid väggen sträcker jag min arm uppåt mot bandspelaren och trycker på PLAY. De båda hjulen innanför luckfönstret börjar rulla och dra band till ljudhuvudet. Det brusar, blir tyst och så sjunger Kate Bush om Catherine, Heathcliff och de svindlande höjder de befann sig på. Under låtens gång går jag tillbaka till bordet och sätter mig, tar pennan och börjar skriva.

Jag fyller två sidor med text. När jag nått den tredje sidans andra rad stannar jag upp och går tillbaka till papper nummer två. Jag ögnar igenom det utan att finna vad jag letar efter. Hade jag inte skrivit de där orden där? Konstigt, jag minns det som att jag gjort det. Men om inte, måste jag skriva dem nu. Så jag gör det, skriver ner det som jag trodde att jag redan skrivit.

Jag fyller den tredje sidan och ytterligare en. När jag nått den femte sidans tredje rad stannar jag upp och går tillbaka till papper nummer tre. Jag läser igenom det utan att finna vad jag söker. Hade jag inte skrivit det? Konstigt, jag minns det som att jag skrivit det. Om och om igen dessutom. På den sjätte sidan börjar jag skriva det jag trodde att jag redan hade skrivit.

Kate har för längesedan slutat sjunga. Vad hon ersatts av vet jag inte. Mitt skrivande och mitt letande efter vad jag trott jag har skrivit har trängt bort musiken. Men nu tar den sin plats igen. Come Undone med Duran Dur... Dörren öppnas. In kommer en människa klädd i mörk kostym och en ljust blå skjorta med översta knapparna öppna. Personen stannar några steg in i rummet, ser mig i ögonen i vad som känns som en evighet. Sänker sedan blicken mot mina papper. Med båda händerna greppar jag dem och sträcker dem mot kostymen som lyfter sitt finger i en skakande gest och går mot bandspelaren. Musiken stängs av. En knappnål faller någonstans, den syns inte men jag hör den då den når golvet.

Personen i kostym trycker på rewind. Då bandet åter nått noll vänder sig människan om och riktar blicken mot mig. Men stolen jag suttit på är tom. Kvar på bordet ligger en penna och en bunt papper utspridda. Sex av dem är det något skrivet på och ett har en massa streck som tillsammans ser ut som en överkorsad bandspelare. Personen går fram till bordet, samlar ihop alla papper i en hög, lyfter den och slår kanten av bunten några gånger i bordet så att de lägger sig jämnt, plockar sedan även upp pennan och går mot dörröppningen. Där stannar människan upp, vänder sig om och tittar på bandspelaren på hyllan för att sedan sänka blicken mot papperna i sin hand. Överst ligger teckningen. Personen skakar på huvudet, går ut och stänger dörren bakom sig.