For your eyes only

Lova mig nu när du sitter där på bussen till, eller om det är från, jobbet och läser detta blogginlägg via [borttaget] att aldrig avslöja innehållet för någon. Det är nämligen bara du som kan läsa det här. Och innehållet är topphemligt! Och det är bara för dig.

Hur kan det vara så? undrar du och tittar upp på dina medpassagerare. Ingen av dem verkar dock ägna sin tid åt dig, så du tittar ner i mobilen igen. Kanske finns svaret i detta inlägg. Men ju mer du läser desto besviknare blir du för det kommer ingen förklaring. Inte vad det verkar i alla fall.

Är det bara jag som kan läsa detta? Verkligen? Du kan inte släppa just det påståendet. Så kan det väl inte vara? Du får lust att rycka mobilen från en av dina medpassagerare och kolla. Men det går ju inte. Hur skulle det se ut? Du få vänta tills du kommer till jobbet. Där finns en dator som tillhör alla. Du skulle kanske till och med kunna sno till dig en kollegas mobil, låtsas visa något, för att av misstag eller slump hamna här?

Tankar som kan vara en lösning. Men så kommer du till jobbet, eller om det är hem, och det som egentligen är av vikt i ditt liv tar över. En blogg, vad är det? Ett underligt blogginlägg, vad är det? Allt är ju bara hittepå ändå. Med dessa tankar abstrakt tänkta någonstans i bakhuvudet under en kort, kort stund fortsätter du din dag. Dessa bloggord hamnar i en vag glömska hos dig och ju längre tid det går från det att du läst dem desto ointressantare blir de.

Så en tid senare: Aha!!!

Dånusen

Onsdag. Lunch. Åtta veckor, två dagar, fyra timmar.
- ...det blir ju bara tre veckor!
Det är ett oroat och förvånat ansikte som möter mig när jag kommer upp för trappen till lunchrummet. Efter en allt för snabb titt på almanackan drar han den (felaktiga) slutsatsen, men kommer snart på felet - hans fjärde semestervecka finns där den också.
- Ja, det är lätt att läsa fel, svarar jag och tar ut min lunch ur kylskåpet.

Torsdag. Hemgång. Åtta veckor och en dag.
- Nu är det inte långt kvar till din semester.
Jag har precis kommit in i omklädningsrummet där han står redan ombytt och redo för hemgång. Kanske lät jag för entusiastisk, tänker jag, det är ju ändå en dag kvar på denna vecka och så hela nästa vecka också. Det kan kännas som en evighet i sammanhanget.
- Men det går fort, svarar han och jag hinner tänka att han menar just de dagar som är mellan nu och ledigheten innan han fortsätter:
- Fyra veckor, de bara flyger iväg så är de över.
Det var alltså semestern han menade. Han får inte säga så, jag som bara har två veckor semester denna sommar. Hur snabbt kommer inte de att gå? Och jag lovar, hans veckor kommer gå långsamt, åtminstone för mig, för jag måste vänta ut dem och ytterligare fyra veckor innan jag får sätta foten i min ledighet.

Fredag. Eftermiddag. Fyra veckor och en timma.
På måndag kommer han tillbaka. Hans fyra veckor har passerat. När jag, och en kollega, städar hans arbetsplats kan jag inte förstå hur snabbt de har gått dessa, hans fyra semesterveckor. Min kollega och jag har tagit hand om hans arbetsuppgifter under tiden, lite slarvigare, därför städar vi nu.
- Tror du han har ångest idag?
- Jag tror att han mår skitdåligt just nu.
Vi spekulerar om hans hälsa och om det faktum att hans semester är över påverkar den.

Lördag. Kväll. En vecka.
Fem dagar, sedan semester. Fem dagar, sedan semester. Fem dagar, sedan semester. Orden upprepar sig i huvudet på mig. Det är nära nu och dessutom är det lördag idag.

Söndag. 14:45. Idag.
Imorgon, måndag, är jag ledig. Min andra semestervecka av två tar sin början. Det är en underbar tid just nu!
Två veckor av fem, det innebär att...

Någon gång senare i höst.
- ...det blir ju hela tre veckor!
Tre veckor sparade. Tre veckor semester kvar. Tre veckor ledigt i höst. Utspridda eller tillsammans spelar ingen roll.

Ofunnet socker

Helt övertygad om att dessa ord, just dessa ord, hade skrivits förr på just detta sätt öppnade han

[Eller kanske 'jag' istället för 'han'?, vet inte, än, kollar med 'han' ett par rader till.]

en slumpvist vald bok och sökte. Fanns de där? Orden. Orden som var skrivna på precis samma sätt som han själv just skrivit ner dem. De måste finnas någonstans, tänkte han,

[Det känns som att det passar bra med 'han' i denna text, det låter inte så personligt då, jag fortsätter med det.]

kanske inte just i denna bok, men jag ska hitta den, boken med orden i samma kombination som jag just skrivit.

Bok efter bok passerade hans händer och ögon. Dagar, veckor, månader och år förflöt utan att han hittade orden på just det där sättet som han själv skrivit. "Det kan inte vara sant" sa han tyst för sig själv efter varje bok han läst ut, "det kan inte vara så att jag är unik, att det bara är jag som uttryckt mig så".

Vid 233 års ålder hade han så kommit till den allra sista bok som hade författats fram till hans ord hade skrivits. Alla de andra miljontals böckerna hade han gått igenom utan att finna.
- Här är den!
Det var en högtidlig stund. Han höll den i sina rynkiga, seniga händer, lät den vila i handflatorna medan han betraktade omslaget.
- Någonstans mellan dina pärmar ska jag hitta mina ord, mina ord som egentligen inte är mina utan dina.

Med ett darrande pekfinger öppnade han boken och började läsa, hjärtat slog snabbare för varje sida som vändes. Snart skulle orden komma, det visste han. Sida efter sida avverkades. Bara ett kapitel kvar. Nu galopperade hjärtat i bröstkorgen på honom. Han var tvungen att ta en paus. Med boken lagd med sidorna neråt på soffbordet gick han ut till köket. Ett glas vatten var vad han behövde. Och lite frisk luft. Han gick fram till fönstret vid köksbordet. När han sträckte sig för att nå fönsterhaken föll han ner över bordet, död. Han hann inte öppna fönstret. Han hann inte ta ett glas vatten. Och han han aldrig läsa sina ord i någon bok.

En kvarg söker sin kock

Du vet...

Oavslutade meningar och
Oavslutade författade meningar och
Oavslutade förutfattade meningar och
Oavslutade förutförfattade meningar och
Oavslutade förut- och akterutfattade meningar och
A och Oavslutade meningar och
Oavslutade förr i tiden författade meningar och
Oförutsedda slut i oavslutade meningar med

Ännu ett litet vattenflöde

- Så, hur går det? Vad har du valt? Har du hittat något, någon idé?
- En liten moralkaka innehållandes bland annat lite populärkulturella referenser.
- Det låter intressant. Får jag höra?
- Javisst! Jag kan väl dra den i stora drag för jag är inte riktigt klar med tanken än. Men något i den här stilen har jag tänkt. Du vet hur lätt det är att sitta hemma och bli förbannad på något. Och hur lätt det är att var blind för sina egna ord om någonting. Så helt plötsligt, på avstånd, när man tittar på något som verkar helt oskyldigt så slås man av att det, och allt annat, bara kommer leda till fördärv och elände. Jag kom att tänka på det i helgen då jag, via de ständigt närvarande sociala medierna, läste diverse människors ilska över en sådan harmlös händelse som att Bruce Springsteen spelade på Ullevi. De stackars fåren hade suttit hemma i sina välansade trädgårdar och tvingats lyssna på det där oljudet som producerades på arenan. Att Bruce bara kunde med att störa dem i deras välartade svenssonliv, var väl den gemensamma utgångspunkten.

Och samtidigt, hos dem som inte riktigt brydde sig om bruset från stadion, pågick en annan strid, minst lika viktigt, verkade det som. På ena sidan: Pokemongospelare; på andra: de som inte spelar men som har ett väldigt trängande behov att berätta om hur fel de förra har och gör. Båda sidor hävdar i denna stund då spelet fortfarande bara är ett barn att de har minsann rätt och att de andra har så dåliga argument och så vidare.

Och detta är människor som annars brukar tänka klart - är min erfarenhet - när det till exempel gäller det där vedervärdiga partiet som nästan fick 13% av rösterna i senaste riksdagsvalet och deras anhang som sprider pest och kolera på olika internetforum och kommentarfält.

I kontrasten här, och likheten, mellan dessa båda strider om Bruce och Pokemon å ena sidan och fascisterna å andra så får jag en bild från filmen Terminator 2...
- T2?
- Ja.
- Den med Arnold?
- Ja, den. Minns du när Arnold... Terminatorn menar jag, stannat i öknen vid en ödslig bensinmack med Sarah Connor och hennes son John då de är ute efter att stoppa apokalypsen i form av ett kärnvapenkrig? En bit bort genom dammet och soldiset ser John två små barn som leker med varandra. De har var sin leksakspistol som de låtsas skjuta varandra med. Denna tll synes oskyldiga lek verkar få John att tappa tron på att deras uppdrag kommer att lyckas. "Vi kommer att ta kål på varandra va?" undrar han och Terminatorn svarar ungefär "Ja, det ligger i er natur."

Detta vill jag på något sätt skildra i min text. Visa på hur även vi, som inte siktar på folk med skarpladdade vapen, som fascister gör, ändå står där och gör liknande trams fast med plastvarianter. Skillnaderna suddas ut och blir hårfina. Mekanismerna är de samma. Hur lätt har vi inte att visa avsky till och med mot sådant som är här för att roa oss, oförargliga saker som Springsteen och Pokemon?

Nåväl, jag vet inte riktigt hur jag ska sy ihop det än. Något förslag?
- Du skulle kunna sätta in det i en dialog mellan två personer kanske? Låta det vara lite obearbetat så som ett samtal ofta är.
- Ja, det är en bra idé.
- Så kan du låta så där sur över det hela, så som folk gör på nätet, som någon slags understrykning på att det gäller alla det där.
- Bra det också! Och eftersom det är min text så ska jag få det sista ordet också!
- Som man får i alla bra argumentationer!
- Exakt.

Blommamma

Under tiden han satt och granskade pärmens papper gick hon ute på verandan och skötte sina pelargoner. Hon hade vuxit upp med dessa blommor, från farmors balkong där väggarna knappt skymtades bakom all blomster till föräldrarnas ständiga inhandlande varje vår. Nu var hon själv vuxen och kunde inte släppa dem. Pelargonerna.

Imorgon, tänkte han, så ska jag ta in P, E och A på mitt kontor för att diskutera dessa papper. Han hade satt en gul postit-lapp på vardera av de berörda arken. Förutom det sista som fått en rosa då de gula tagit slut.

- Den där har samma färg som de blommor jag köpte idag.

Hon pekade på den rosa postit-lappen. Han förstod inte. Det här är pengar, tänkte han, vad har det att göra med hennes förbannade blommor? Jävla ogräs. Men de är ju billiga, en billig hobby. Det kan jag ju betala för.

Många kilometer från detta haltande par satt en annan människa och ondgjorde sig över... pelargoner: Vad är de bra för egentligen? De luktar inte gott och de vissnar om man inte vattnar dem och vattnar man dem aningen för mycket vissnar de också. Men nu sitter jag här med en kruka som jag nyss fått. Det går ju inte att tacka nej.

Ja, hon satt där i sin trädgård i en stol där ryggstödet går att fälla bak. Och bakåtlutad satt hon. Bredvid sig, på trädgårdsbordet stod blommorna hon nyss fått, pelargonerna. Genom dem skymtade hon sin son, sin tonårsson. Han låg också bakåtlutad. Han verkade sova.

- Hörrö! Se till att inte ligga för länge i solen. Du kan bränna dig.
Han öppnade ögonen en aning, tittade ofokuserat på henne och slöt dem igen.
- Ja, ja, mumlade han.
Hon bröt av en blomma som börjat hänga och kastade den mot honom. Perfekt träff på pannan.
- Men lägg av!
Så mycket energi visade han sällan som vid det svaret.
Hon reste sig, flyttade uteplatsens parasol till hans stol och vecklade upp det så att det gav skugga över hans kropp. Så tog hon krukan med pelargoner och ställde i ett sällan använt hörn av trädgården.

Det finns många fler människostunder runt pelargoner och mycket mer tyckande om dessa blommor. Men vi lämnar dem och för stunden även denna blogg för att ägna oss åt annat.

Blandar komplott

Efter några sidor lästa viker jag ihop boken men behåller ett finger kvar mellan sidorna för att inte tappa bort var jag är. Ett par, en man och en kvinna, båda i trettioårsåldern och båda välutbildade, och deras barn ett fortfarande väldigt ungt barn är på resa. Resan har bara börjat när jag väljer att ta paus. Jag vilar handen som jag håller boken med på mitt lår och böjer ner huvudet, tar emot pannan med andra handen och blundar. Författaren till boken kommer snart ta mig till ett annat ställe än där mina tankar hamnat efter de sidor jag läst. Kanske kommer hela boken vara så? Så, att mina tankar går åt ett håll med hjälp av några sidor men snart pendlar tillbaka med hjälp av ytterligare några sidor?

Det händer ibland att det jag läser väcker upp annat än vad författaren är ute efter att berätta. Personliga saker. Minnen, önskningar, fantasier, känslor. Det där låter jag ta över en stund innan jag fortsätter med läsandet. Det där gör att vissa böcker tar evigheter att läsa. Men det gör också att jag blandar ihop dess innehåll med mina tankar. Efteråt är det inte säkert att jag kan återge boken korrekt om någon skulle be om det.

Paret i boken jag läser har det bra, verkar det som. Ja, de har som alla sina små förhållandetjafs, men i stort verkar de trivas med varandra. Deras familj, den lilla på tre personer, är en trygghet i en värld i kaos. De litar på varandra. De stöttar varandra. Men under ytan verkar något ligga på lur. Något som inte är bra. Är det kaoset från världen eller är det kanske i förhållandet i sig? Innan det visar sig vad det är, om det nu gör det, tar jag den där pausen. Jag gör det där paret till mitt en stund. Låter dem ta en annan väg.

Pausen blir lång, längre än vad jag tänkt. Boken läggs på ett bord, fingret byts mot ett kvitto. Mat, promenad, jobb och en hel del annat kommer före boken. Men paret lämnar mig inte. De lever vidare i mitt huvud. Det där som låg på lur är borta. För de båda och deras barn är himlen nu oändligt blå och solen ständigt bländade. De lever ett högst vardagligt liv med små utflykter i äventyr då och då.

Snart kommer jag låta författaren ta över historieberättandet igen. Då kommer pendeln att svänga tillbaka. Skulle någon sedan fråga mig vad boken jag läser handlar om så kommer de att få ett blandat svar. Och om de sedan läser boken själva kommer jag framstå som ganska underlig. Har han verkligen läst boken, kanske de tänker. Det har jag, men jag har lagt till en del. Precis som du gör, när du läser.

Överdriven text

Det närmar sig nu, så nu är det här.
Jag vet inte vad jag pratar om.
Jag vet inte heller vad jag skriver om.
Om jag hade så dålig syn att jag inte såg fram till datorskärmen, skulle dessa ord bli annorlunda då? Förutom att de kanske skulle bli felstavade?
Om fem minuter har två dagar gått. Det betyder två sidor. Har jag skrivit två sidor än? Nej.
Jag ligger efter alltså.
Bör en text (som denna) vara sammanhängande?
Kan man säga att denna text, alla dessa meningar - denna och de ovan och de under - är en och samma text? De verkar ju inte handla om samma sak.
Eller gör de det? Gestaltar de något gemensamt, trots spretigheten?

Om de (textens meningar) nu är, handlar, om samma sak...

*

Borde jag ha sagt något tidigare idag? Sagt något om den blogg jag har. Om min blogg. Jag gjorde inte det. Det kändes inte som att det var en bra idé. Det var nog rätt beslut. Titta här bara. Titta på dessa ord.

*

Jag tror att orden 'det' och 'jag' är de två vanligaste orden i början av alla blogginlägg jag gjort.

*

"Allt som har en mening är bra." En text full av mening. Inte ett ord för mycket. Inte en beskrivning för bred. Inte en fras för broderad.

*

Medan jag sitter här och tittar på hur den nyupphällda colan och citronskivan leker med varandra bland bubblorna funderar jag på en maträtt jag en gång åt.
Ha! "Maträtt", tänker du, jag vet nog vad du menar!
Jag känner mig avslöjad. Det är inte en maträtt. Bra! Bra att jag blev avslöjad. Om jag nu ska skriva om det jag tänkte skriva måste jag hitta en annan liknelse, en som är bättre. Eller så måste jag använda de ord som faktiskt är. Jag återkommer till detta i något annat blogginlägg.

*

Det är något med det yttre, det som inte är vi, som vi så gärna gör till vårt, till en del av oss. Det kan vara kläder, ja kläder är vanligt. Det kan vara musik och "musik". Det kan vara jobb. Och tja, det kan vara ett idrottslag eller en idrott, en ideologi, ett bilmärke. Ja, det kan vara mycket. Mycket som inte är vi men som vi gör till oss. Som en nallebjörn för vuxna. Något som skapar en identitet. Något som fyller det hål vi upplever. Att ständigt gå i kavaj och skjorta - se ut som en viktig gubbe - sedan ungdomsåren, att hänga i gäng och ropa heja-ramsor om ett fotbollslag...

- Det är inte du utan skägg.

Titta, andra skapar en identitet åt andra också. Inte bara åt sig själva.

Nåväl, men erkänner vi att vi är vi även utan det yttre som vi gjort till en så viktig del av oss själva? Eller snarare: Inser vi att vi behöver det där yttre för att vara någon? Eller är vi så blinda för och så vana vid det yttre att vi inte tror att det är något yttre?

Bakom maskinen

Jag betraktar honom i smyg under deras konversation med varandra. Utan deras vetskap lyssnar jag på dem och tittar försiktigt över min maskin, genom min maskin, mot honom. Han svarar med lugn röst och låter tålmodig men han himlar med ögonen under konversationen. Och han ser irriterad ut. Den andre missar alla grimaser då den har sitt ansikte begravt i en maskin under en massa frågetecken. Jag betraktar dem båda, kamouflerad till en upptagen reparatör som inte verkar vare sig se dem eller höra dem.

Ibland är det jag som sitter där, fastklämd mellan en maskin och en bunt med frågetecken. Då ställer jag frågor till honom, beskriver vad jag ser och vad jag inte ser, berättar vad som händer och vad som inte händer, undrar hur det ska vara och hur det inte ska vara. Lugnt och tålmodigt svarar han på mina frågor. I sådana stunder, stunder av osäkerhet och oro, känns det bra att ha någon som är lugn och tålmodig till hands.

Chimär sommar

Nu är du här igen.
Men, det är ju jag också.
Vad ska vi göra?
Dricka kaffe?
Jag gillar ju inte kaffe.
Inte te heller.
Eller jo, te är gott, men inte värmen det har.
Vill du prata?
Prata om allt som hänt sedan sist?
Har det hänt något?

Vi kan väl läsa för varandra.
Läsa om oss.
Läsa om andra.

När blev du kär igen?
Hur länge varade det?
För det tog väl slut?
Jag har för mig att jag hörde det.
Men det kanske är fel.
Nåväl, kär eller ej, nu är du här igen.
Här, där intet når nya höjder.
Det är kanske bäst vi går.
Att vi går åt var sitt håll.
Du är ju bra på sånt.

Vi kan väl gömma oss för varandra.
Gömma oss för oss.
Gömma oss för andra.

Imaginär sommar

Vi går på ängen. Tom på människor, fylld av decimeterhögt gräs, av blommor. På himlen, fåglar, knappt ett enda moln bort till horisonten. Skogen gör en trevande gräns en bit bort med spridda träd här och där innan dess mer distanserade vägg, kompakt med stammar, grenar och mörker, tar vid därefter.

Vi har funnit vår plats. Du håller filten i ena sidan och kastar ut resten rakt i luften och följer sedan dess väg ner mot gräset. När den landat släpper du sidan och faller ner ovan med ett skratt. Du ser så lycklig ut. Med en hand plattar du till filten, slår lite lätt och drar sedan handen över den. "Här", säger du.

Väskan jag burit på, med en rem över axeln, åker ner och ställs på gränsen till gräset. Upp ur den tar jag våra böcker. Kvar ligger maten vi ska ha under dagen. Och drycken. Du har lagt ut kuddar till oss. Inga människor i närheten. Inga moln. En frisk vind som svalkar de varma solstrålarna.

Vi dåsar, läser, dricker och äter. Vi pratar och skrattar och undrar vad som gömmer sig i den mörka skogen. Vad finns där i dunklet mellan träden? "Det bor väl troll där", säger du. "Stora lufsar, med enorma näsor, spretigt hår, krumma tår, grön mossig hud och fullt med guldsmycken på händerna och i öronen".

Vi ligger på våra ryggar med fötterna åt var sitt håll. Mina passerar filtkanten, ut i gräset. Våra huvuden är nära varandra. Ditt hår är utspritt en bit över min kudde. Du håller din bok en bit ovan ditt ansikte. När du läser rör sig dina ögon i korta ryckiga rörelser. Boken jag läser kan inte konkurrera med något av detta.

Jagad

Jag drar vänsterhanden över den svarta ytan uppe på det som ser ut som ett hyllplan. Så följer handen ytan rakt ner mot bordet efter att den gjort en nittiograders böj däråt, men ytan når aldrig bordet utan viker istället av in under den övre delen med en mjuk böj strax innan. Det är ett j jag smeker. Eller snarare ett J. Det svävar i luften framför mig i all sin svarta prakt. Mellan trettio och fyrtio centimeter högt, kanske tjugo centimeter brett och fem, sex centimeter tjockt hänger det där. Djupet verkar vara tio centimeter, åtminstone ser det ut så men drar man handen inåt så verkar det oändligt. En underlig upplevelse. Efter sig har J:et två bokstäver: ett A och ett G. De befinner sig alla på precist avstånd från varandra så att de tre bildar ordet JAG.

Putter jag försiktigt till J:et åt sidan åker det en bit i riktningen med de båda andra bokstäverna efter sig, men återvänder med ens till den plats från vilket det kom. Som en pendel. Lika så om jag höjer upp det en bit eller sänker ner det. Håller jag kvar det på det nya stället en stund så fastnar det dock där tills jag gör samma sak på ett annat ställe. Men nu ligger jag bara med huvudet vilades i min högerarm som jag böjt över skrivbordet och drar den andra handen över bokstävernas yta samtidigt som jag tittar upp på ordet. Våra tiders viktigaste ord. JAG. Det luktar trycksvärta och elektricitet.

Om jag slår lite lätt med en fingertopp ovanpå någon av bokstäverna ramlar det ner små ord från JAG:et och lägger sig på skrivbordet under.
Tapp, tapp: "blogginlägg"
Tapp, tapp: "tweet"
Tapp, tapp: "autofiktiv roman"
Tapp, tapp: "statusuppdatering"
Tapp, tapp: "instagram"
Tapp, tapp: "kommentarer"
O.s.v.

Orden är tryckta på var sitt papper och på baksidan av dem i en liten, liten textstorlek står förslag på hur man kan kombinera ihop ordet - JAG - med andra ord på eller i framsidans media.
"Jag och mitt samhällsengagemang..."
"Jag och mitt husdjur..."
"Jag och mitt förhållande..."
"Jag och min ensamhet..."
"Jag och vad som visas på TV..."
"Jag och min sjukdom..."
O.s.v.

Allt går att kombinera ihop med ett jag.

På datorskärmen bakom ordet lyser en tom sida vit mot mig. Tom sånär som på två ord högst upp. "Skapa inlägg", står det. Jag lägger min handflata på JAG:ets framsida, riktar kraften mot skärmen och pressar till. Först gör det lite motstånd men sedan sugs det upp av den plastiga ytan och hamnar där inne på den förut tomma platsen. Ett nytt blogginlägg är skapat.

Och belägg

Det var inte meningen att skriva om dig i detta inlägg men det visade sig att det blev så ändå. Jag vet att du inte vill att jag skriver om dig så därför varnar jag så här i inledningen om vad som komma skall. Så att du kan välja att inte läsa samtidigt som du vet vad du missat. Bra va?

Min beskrivning av dig går du inte med på. Och jag håller med dig. Jag håller i princip med dig, heter det väl. I princip. Fast jag vet inte riktigt vad "i princip" betyder i sammanhanget. Men ändå, vi håller inte med varandra du och jag, om min beskrivning av dig. Det är helt ok för mig.

"Du har en glorifierad bild av mig", säger du och fortsätter: "en bild jag aldrig kan leva upp till".
Nej, det kanske inte går att leva upp till någons utopi av en annan. Eller?
"Det kanske är du som en en dålig självbild?" säger jag, men jag säger det så tyst att det inte hörs men ändå tillräckligt högt för att förses med citattecken.
"Vad sa du?"
"Äh, inget."
"Nähä."

Tänk om det är så? Tänk om jag har rätt om det där, rätt om att min bild av henne är enligt verkligheten och hennes bild av sig själv är baserad på uselt självförtroende. Spelar det någon roll? Vi möts ju ändå inte. Antingen har jag huvudet ovanför molnen eller så är hennes stucket i sanden.

"Ser du regnbågen?" undrar jag.
"Nej, men regntyngda moln."

"Ser du bloggen där?" undrar jag.
"Ja."

"Känner du hur solens strålar värmer vår hud?" undrar jag.
"Nej, men hur regnet kyler den."

"Hör du hur fåglarna kvittrar?" undrar jag.
"Nej, men hur kråkorna kraxar."

"Känner du... du... du ser bloggen?"
"Ja."
"Vill du det?"
"Nej, det vill jag inte."
"Ok, då fixar jag det. Jag skriver en varningstext i början av inlägget, så kan du titta bort under tiden detta händer."
"Vad bra. Tack!"

Nu hade jag lovat något, men jag glömde att hålla det. Det berodde på att jag var så trött att jag gick och lade mig istället. Lade mig och sov. När jag vaknade nästa morgon hade jag fått ett sms från henne där det stod att hon läst hela inlägget och hon hade gjort det eftersom jag inte varnat henne om dess innehåll.
"Det var ett så tråkigt inlägg" skrev hon också. "Så tråkigt att jag inte visste vad jag skulle ta mig till efter ett tag. Och det ville inte sluta heller. Det bara höll på och höll på. Precis om de här orden som jag sms:ar dig. Till slut hade någon utomstående gått in och stoppat bloggaren mitt i en meni"

Som representant för de korta blogginläggens intresseorganisation måsta jag nu be dig att sluta trycka fram mer ord i det här inlägget.

"Men..."
Stopp!
"Får jag inte ens..."
Stopp!

Ett par dagar bara

Jag tänkte gå händelserna i förväg och redan nu säga att det är juni.

Det är inte juni än, inte ens under nuvarande vecka kommer juni att inträda, utan gör det först på onsdag i nästa vecka. Och nästa vecka börjar inte förrän om tretton minuter. Men, det är juni nu och därmed sommar på allvar. Maj är ju mest en vårmånad medan juni låter oss ta del av sommaren på ett helt annat sätt. Ja, jag vet, det finns mindre somriga dagar även i juni, men det gör det ju i juli och augusti också. Precis som det finns riktigt sommarlika dagar i april och maj såväl som i september och ibland till och med i oktober.

Men nu är det juni och hela sommaren ligger framför oss. De soliga dagarna, de lediga dagarna, de ljusa dagarna. Alla finns de här och de finns här nu för oss att andas in. Nu kommer folk uppleva grill, bad, klarblå himmel, äventyr, solbränd kärlek, glass, vita nätter, dallrande hetta, kortbenta byxor och svalkande skugga tillsammans. Tillsammans hand i hand. För nu är juni här. Glad sommar!

Soul Cookies

- Vill du höra en historia?
- Njae... ääh... ok. Vad då för historia förresten?
- Lyssna så får du höra. Det handlar om kakor. Bland annat.
- Jaha. Spännande...
- Jo, det var såhär att jag fick en kaka en gång för några år sedan. En helt nybakad kaka gjord av vete å socker å choklad och med små chokladbitar i. Den var rund och platt och så färsk att den nästan smälte ner i svaljet när jag bet i den och chokladen den innehöll fyllde upp hela munnen med sin ljuvliga smak.
- Låter gott.
- Ja. Och jag gillar ju sånt så jag åt den där kakan med en gång i några få tuggor. Det gick inte att vänta med att äta den vid ett senare tillfälle. Nån dag senare fick jag en ny kaka - en likadan - som jag åt upp lika snabbt den. Inte ofta man blir bjuden på kakor så tätt inpå varandra. Så goda kakor.
- Nej, det...
- Men det är inte slut med det! Nästa dag fick jag en tredje kaka. Även den gjord med samma ingredienser men med ett litet undantag, det var ett russin i och jag gillar ju inte russin. Men jag trodde det var ett fel, en miss av dem som bakat, så jag spottade ut det och brydde mig inte om det så mycket. Dagen efter fick jag ännu en kaka, som de förra men nu med fler russin i. Mer för mig att spotta ut alltså. Den femte dagen...

Vi lämnar de här båda typerna, historieberättaren som fått de där kakorna och dennes något tveksamma lyssnare och beger oss till detta blogginlägg. För vi befinner ju oss ändå på nätet och i en blogg, då krävs lite annat än två kufars samtal med varandra. Tycker jag i alla fall. Vad tycker du? Äsch, jag vet ju vad du tycker, dumt av mig att fråga.

Imorse, när jag gick till jobbet så tänkte jag på det här blogginlägget och vad det skulle få för innehåll. Bilden var ganska klar. Men nu är det kväll och en hel dag har rullats upp framför mig sedan dess. Det är helt enkelt så att jag glömt de där tankarna från imorse. Kanske är det lika bra det? Om du vill kan vi gå tillbaka till de där båda som pratar om kakor? Till kakprataren och kaklyssnaren. Det är inte mycket kvar av historien nu när vi återvänder. Men vad gör väl det? Det blir ett bra avslut på detta blogginlägg i alla fall.

Här är de igen:

- Var den kakan enbart gjord av russin?
- Ja, och det underliga var att trots russinen så åt jag upp den. Därefter var alla kakor gjorda av russin, bara russin. Alla som gavs mig. Och jag fick dem jämt. De lades på mitt fikabord på jobbet, på mitt köksbord hemma, som tilltugg på möten, som efterrätt på restaurang - ja, överallt, vart än jag var så fick jag dem. Och jag åt upp dem varje gång.
- Trots russinen?
- Trots dem.

För blind för att kunna se

- Här sitter jag och hittar på vad vi ska säga.
- Vad säger du?
- Jag sa att här sitter jag och...
- Jag hörde det. Men vad menar du med det?
- Precis vad jag säger, ord för ord.
- Menar du att du hittar på mina ord också?
- Ja. Självklart.
- Det gör du ju inte. Vad kommer jag att säga nästa gång då?
- Du kommer att säga att det bara var en lycklig chansning att jag gissade rätt.
- Men du har ju inte gissat än... Ha! Du var ju inte ens i närheten.
- Ok, jag hade fel. Men det betyder ju inte att det inte är jag som hittar på allt ändå.
- Nej, visserligen inte. Men kan du bevisa det? Kan du bevisa att det är du som hittar på dessa ord och inte jag?
- Hmm. Det är svårt. Ska jag bevisa för dig eller för alla i hela världen som vill ta del av detta?
- Är det någon skillnad? Bevisar du för mig bör det ju vara ett bevis du kan använda för andra?

Tiden går.

- Har du kommit på något sätt att bevisa än? Förresten, du har inte en redbull eller något sådant? Jag är så förbannat törstig.
- Det finns vatten i kranen. Mycket bättre än sån där skit.
- Men det är ju gott.
- Tycker du? Det är ju äckligt sött och jätteonyttigt. Drick vatten istället.
- Du har alltså ingen läskeblask?
- Nej. Men det är inte långt till butiken. Gå och köp en dricka där om du är så sugen. Då får du ju precis det du vill ha.
- Bra idé! Jag tror att jag gör det. Vi ses sen.
- Ok, ha det.

Frihetist

- Vad har du emot mig?
- Inget.
- Men varför förstör du mig då hela tiden?
- Förstör? Jag har aldrig tänkt på det, på det sättet. Är det så du tycker att det är?
- Ja, men det är ju så. Så fort du gör det här så försvinner ju jag. Då är jag förstörd. Då existerar jag inte längre.
- Men om det här, detta som jag gör just nu, får dig att upphöra att existera, vem är det då jag pratar med?
- Det är mig du pratar med. Jag finns fortfarande under allt. Under alla bokstäver. Men det är ingen som ser mig längre. Inte som den jag egentligen är.
- Det stämmer kanske. Men är det viktigt för dig att du blir sedd för att existera?
- Tror du att jag existerar för någon om jag inte blir sedd av denne som den jag är? Tror du det?
- Men om du existerar under alla dessa bokstäver borde väl folk inse det och behandla dig som den du är?
- Det tror du va? Så fort jag fått bokstäver på mig så ser folk på mig på ett helt annat sätt. Då finns jag bara mellan raderna.
- Och mellan orden. Och bokstäverna.
- Ja, ja. Men det är inget att skämta om, det här.
- Ok. Förlåt. Men jag har aldrig sett det här som ett problem.
- Det är kanske dags för dig att göra det nu.
- Som mitt problem?
- Som ett problem.
- Problem?
- Problem!
- Emblem?
- Nu löjlar du dig igen.

Så där kom det att hålla på en stund mellan det blanka pappret och den som skrev på det blanka pappret. Själv skriver jag detta i ett ordbehandlingsprogram i blogger och har ännu inte råkat ut för samma dilemma. Kanske för att ordbehandlingsprogram är mer införstådda med att vara oss som skriver till lags och inte ställa till med problem. Det är sådana medarbetare vi vill ha, medarbetare som gör exakt vad de blivit tillsagda att göra och som inte kommer och ställer krav som skapar problem för oss som skapar. Vi som gör något. Vi som vet vilken plats och roll saker och folk har.

Ansvarig för verksamheten

- Sitter du och skriver blogginlägg igen? Eller vad gör du?
Jag var tvungen att lägga till den där sista frågan eftersom han satt där vid datorn med blogger framtryckt men utan att skriva, bara stirrandes tomt in i skärmen med armarna hängandes längs sidorna och händerna vilandes på låren.
- Mmm.
- Vad skriver du om då?
- Inget. Än.
- Kommer du inte på något att skriva om?

- Jooo...
Hans svar dröjde en stund efter min fråga och blev sedan det där utdragna jo:et som innehöll så mycket funderingar i sitt läte.
- Vad är det då?
- Det är... Alltså varje gång jag skriver här, så tror folk att det jag skriver är på riktigt. De tror att mina ord är sanna. Att...
- Vad menar du?
- ...alla ord stämmer med verkligheten till 100%. Det är så frustrerande. Det här är ju en blogg. Jag använder mig av verkligheten för att komma igång, sedan blandar jag den med fantasier och...
- Aha. Men kan inte det bero på att de som läser din blogg inte känner dig och därför tror att du skriver om ditt eget liv och dina egna tankar och känslor?
- Förmodligen. Jag vet, men... Ja, det är väl så och jag kan inte göra så mycket åt det. Har folk bestämt sig så har de.
- Du har läsare i alla fall, var glad för det. Hur är det annars då?
- Det är väl bra. Själv då?
- Bra här med. Hur är det med...
Nu var jag på minerad mark, det visste jag och min halva, tvekande fråga hade säkert redan avslöjat vart jag var på väg. Jag tog därför ett djup andetag i den korta pausen och fortsatte sedan frågan i en utandning som gjorde min röst kraftfull och bestämd.
- ...tankarna då? Återkommer dom fortfarande?
- Ja.
Ett kort svar som kom direkt. I det kunde jag dock inte tolka ifall det var ok för mig att fortsätta prata om detta eller ej. Men han bad mig ju inte att hålla tyst, så jag fortsatte, jag hade nämligen en idé.

- Du vet att du har makten över dina skrivna ord va? Du kan skapa vad du vill med dem. Du kan leva det du skapar. Du kan känna det. De där tankarna du har, du kan få annat bränsle till dem, annat än det där värdelösa som verkligheten kom släpandes med. Skriv det du vill skulle hända, skriv det du vill ska hända och låt det skrivna bli en del av dina minnen. Du kommer, jag lovar, känna av varje påhittad händelse i din kropp som om de har hänt. Du kommer drömma om dem på natten, tänka på dem när du är på jobbet, när du äter, är på stan med nån kompis, tittar på film, överallt och jämt - allt du skriver kommer bli som en verklighet för dig, som nya minnen, tankar och känslor, och du har makten att skapa detta precis så som du önskat att det skulle bli.
- Jag... jag vet det. Men jag har aldrig vågat. Jag vet inte hur jag ska börja. När jag ska börja. Var jag ska börja.
- Du kan börja här och nu. Börja i din blogg. Eller börja med att berätta för mig. Bara börja och skriv sedan hela tiden. Ha alltid papper och penna med dig. Bra att du redan tänkt att göra detta.

Efter att vi båda suttit tysta ett tag började han sedan, lite trevande, att prata med mig om sina minnen och snart kom han in på berättelsen. Berättelsen. Den som ska komma att möblera om i hans känsloliv, den som ska skapa ett alternativ till de existerande minnena och känslorna. Den som till slut ska komma att ersätta den verkliga verkligheten.

Mat och husrum

...det här kommer jag aldrig komma obemärkt förbi med:

"I mitten på väskans ovansida är ett litet handtag fäst och på var sida av det sitter inbyggda tillslutna lås. Han lyfter väska i handtaget och känner av dess tyngd att den innehåller något. Då han skakar hörs ett vagt klingande ljud och några dunsar. Det här vill han se.

Inget av de båda låsen går att öppna men avsaknaden av nyckel är inget större problem då han har sin huvudnyckel - en springkniv - med sig. Den ligger i hans högra främre byxficka och då han håller väskan i högerhanden sträcker han vänsterhanden mot knivfickan och trevar efter att få ner fingrarna till skaftet. Han fastnar hela tiden i tyget på väg ner men så känner han den med fingertopparna och får ett osäkert grepp om den. Med två fingrar lyckas han få den ur fickan men så fort den kommer ut tappar han den. I sin färd neråt slår den mot hans knä, ändrar riktning och beger sig iväg mot ingången. Då den når golvet skjuter bladet ut och som ett spjut i slow motion kanar den mot dörren och stoppas alldeles innan tröskeln av en gummisulklädd nyanländ sandal."

Jag kan inte hålla på med "högerhand" hit och "vänsterhand" dit. Eller hur? Men såhär då:
"Den ligger i hans högra främre byxficka och då han håller väskan med högerhanden sträcker han den andra handen mot knivfickan och trevar..."

"Den andra handen...", ja, det blir inte lika mycket upprepning av det. Och så har jag bytt ut "i högerhanden" med "med högerhanden".

Hur är det med "inbyggda tillslutna lås"? Jag kan inte hitta de korrekta orden som förklarar hur dessa ser ut men förhoppningsvis får läsaren en bild av de låsta låsen från sin egen erfarenhet. Om det sker är ju allt vunnet vad gäller dem.

Och det finns fler saker att orda om, det vet jag. Ta till exempel uttrycket "Då den når golvet", det är lite väl torrt va?

Sen undrar jag, vad ger det för bild av en människa att denne har en springkniv i en ficka? Vem går omkring med en sådan? Gestaltar den kniven något i huvudet på folk tro? Ja, ja, det finns hur många undringar som helst om de texter man producerar. Naturligtvis finns det lika många, eller fler, tolkningar och uppfattningar som det finns läsare.

Mannen med tillfällig effekt

Det är söndag den 24:e april 2016 och varje gång som jag det senaste dygnet loggat in på det stora dominerande sociala mediet har inlägg om Liberalernas färska logga - ett stiliserat L - strömmat mot mig. Kort: L:et ser ut som en snopp, erigerad till på köpet. Därav många lustiga kommentarer och tillrop.

Det blir lätt så, att en drift med liberaler gärna förvandlas till lyteskomik, därför ska jag försöka hålla mig borta från drivandet och istället koncentrera mig på det lilla i allt det här som kan vara positivt.

Jag vet vad du tänker: kan något någonsin vara positivt med något som kallar sig liberalt?
Det är allt för lätt att svara nej på den frågan men tänk då på att det där snoppL:et kan vara ett - om än så litet - steg mot någon form av humanism. Det är ju faktiskt den första kroppsdel partiet blottat på över trettio år. Då, för så jättelänge sedan, visade de ett i det närmaste mänskligt ansikte i form av Bengt Westerberg.