Så möts vi då igen, du och jag. Jag, med ett från tidigare möten kvarvarande behov av dig. Du, utan något egentligt behov av mig. Trots det kan inte heller du, som inte heller jag, hålla dig borta från dig och mig. Så vi möts, vi möts i år igen.
Dina berättelser är många och jag bär med mig några hem. Här stannar de som minnen, som minnen utav dig. De är vad som blir kvar, då du åter lämnat mig.
För den dagen kommer och den kommer ganska snart. Men, vem vet, kanske blir det så, att jag redan handlat färdigt och det blir du, du som får se mig gå?
Det är rea på böcker min vän, rea på böcker i år igen.
torsdag, februari 26, 2015
onsdag, februari 25, 2015
Rutan
Om du läser detta inlägg baklänges så kommer natas det att visa sig att jag, här och där, har skrivit sjab ord som inte anses vara så snälla eller fina av alla. Det är inte min mening nrab nårf sidog läjts att vara ond eller reta upp personer men ibland blir det så ändå. Min intention är dock en annan, min intention är att testa gränser.
Men så är det ju, tyvärr, man kan ha de godaste av avsikter nevör men ändå göra någon ledsen eller förbannad. Det går nog inte att komma ifrån. Folk tar åt sig ord, ageranden etc olika ttivålb och så står man där som avsändare och känner sig dum och missförstådd. Inta allt är vad det ser ut att vara, inte alla tolkningar är i takt med sanningen.
Vad man bör göra, emellertid, skulle jag vilka föreslå, det är att avstå att göra något man ogillar om man vet att man ogillar det. Som, om man vet att detta inlägg innehåller fula baklängesord och dumma baklängesuppmaningar, gid ren tiks och man ogillar sånt: läs det inte baklänges då naf röf.
Men även framlängesord skriva såhär kan tolkas fel. Och det är jobbigt, framför allt när man vill vara tydlig och tror att man är det. Fast är det meningen att vara dunkel och det uppfattas så, då har man ju lyckats. Åtminstone med det. Ggälni tsöledräv.
PS
Det finns, kommer jag på nu, ord och bokstavskombinationer som blir riktigt fula baklänges:
DS
Men så är det ju, tyvärr, man kan ha de godaste av avsikter nevör men ändå göra någon ledsen eller förbannad. Det går nog inte att komma ifrån. Folk tar åt sig ord, ageranden etc olika ttivålb och så står man där som avsändare och känner sig dum och missförstådd. Inta allt är vad det ser ut att vara, inte alla tolkningar är i takt med sanningen.
Vad man bör göra, emellertid, skulle jag vilka föreslå, det är att avstå att göra något man ogillar om man vet att man ogillar det. Som, om man vet att detta inlägg innehåller fula baklängesord och dumma baklängesuppmaningar, gid ren tiks och man ogillar sånt: läs det inte baklänges då naf röf.
Men även framlängesord skriva såhär kan tolkas fel. Och det är jobbigt, framför allt när man vill vara tydlig och tror att man är det. Fast är det meningen att vara dunkel och det uppfattas så, då har man ju lyckats. Åtminstone med det. Ggälni tsöledräv.
PS
Det finns, kommer jag på nu, ord och bokstavskombinationer som blir riktigt fula baklänges:
DS
tisdag, februari 24, 2015
måndag, februari 23, 2015
Tid att andas
Jag övar på att skriva ett normalt mejl till en speciell människa. Det borde inte vara så svårt att hitta ord, kan man tycka. Men det är det. Eller snarare, det är omöjligt. För orden ska accepteras av mina känslor. Ja, jag har fått för mig att det måste vara så, att de ska gå hand i hand, orden och mina känslor. Men hur jag än formulerar mig så bråkar de bara med varandra, orden och känslorna. Vilken tur att det finns datorer och ordbehandlingsprogram, annars hade jag haft slut på allt papper som finns. Eller alla radergummin.
Men, jag har tur.
Så, nu har jag ratat ännu ett utkast. Vad ska jag ta mig till? Mina armar börjar få röda utslag. Stress? Jag drar ett finger över den irriterade huden, känner hur det svider. På skärmen finns bara ett vitt digitalt papper. Under det en digital knapp på vilken det står "skicka". Ha! Vad fan ska jag skicka då? Mina röda fläckar? Dags att testa igen, dags att försöka. Det måste iväg idag. Det måste iväg snart. Det borde redan varit iväg. Men det är det inte.
Men, jag har tur.
Det första ordet, "Hej!" - inga problem. Det andra till sista ordet - problem. Hur många ord är det mellan första och sista? Det behöver inte vara så många. Det kanske räcker med fyrtio? Trettio? Tjugo? Ok, efter hej, vad blir det för ord där? "Jo"? "Jo, jag"? "Jo, jag vill", nej. "Jo, jag skulle vilja", nej. Om igen: "Hej! Jo, jag skulle vilja...", vad fan är det jag vill då? Men? Måste jag gå rakt på sak? Jag kan väl börja prata om vädret? "Hej! Nu närmar sig våren med stormsteg. Visst är det skönt med ljusa kvällar och fågelkvitter...". Nej, det där måste jag radera.
Men, jag har tur.
Så, nu har jag spelat lite wordfeud och annat nervlugnande på min mobil, dags att återgå till mejlet. Mejlet från helvetet. Hur kan man vara så tom på ord? Helt utan fantasi och originalitet. Det enda som återstår är floskler och ord fyllda med rädsla. Om jag skulle ta och lyssna på lite musik samtidigt då? Kanske det lugnar mig och får mig på andra tankar som i sin tur får igång ett skrivande? Vilken musik ska jag välja då? Nej, men titta där, en dammsugare. Jag måste nog dammsuga lite.
Men, jag har tur.
- Det var ett jävla tjatande om att jag har tur? Vad menar jag med det? Va? Svara då?
- Jo, jag har ju bara hittat på allt i det här blogginlägget. Det finns inget nödvändigt mejl som väntar på att bli skrivet och skickat. Inte från eller av mig i alla fall. Det är tur. Och en lättnad. Men lite trist.
- Ja, lite trist, det håller jag med om. Men, fick jag dammsugit då?
- Ja, det fick jag. Och det är ju kul, att det är gjort.
Men, jag har tur.
Så, nu har jag ratat ännu ett utkast. Vad ska jag ta mig till? Mina armar börjar få röda utslag. Stress? Jag drar ett finger över den irriterade huden, känner hur det svider. På skärmen finns bara ett vitt digitalt papper. Under det en digital knapp på vilken det står "skicka". Ha! Vad fan ska jag skicka då? Mina röda fläckar? Dags att testa igen, dags att försöka. Det måste iväg idag. Det måste iväg snart. Det borde redan varit iväg. Men det är det inte.
Men, jag har tur.
Det första ordet, "Hej!" - inga problem. Det andra till sista ordet - problem. Hur många ord är det mellan första och sista? Det behöver inte vara så många. Det kanske räcker med fyrtio? Trettio? Tjugo? Ok, efter hej, vad blir det för ord där? "Jo"? "Jo, jag"? "Jo, jag vill", nej. "Jo, jag skulle vilja", nej. Om igen: "Hej! Jo, jag skulle vilja...", vad fan är det jag vill då? Men? Måste jag gå rakt på sak? Jag kan väl börja prata om vädret? "Hej! Nu närmar sig våren med stormsteg. Visst är det skönt med ljusa kvällar och fågelkvitter...". Nej, det där måste jag radera.
Men, jag har tur.
Så, nu har jag spelat lite wordfeud och annat nervlugnande på min mobil, dags att återgå till mejlet. Mejlet från helvetet. Hur kan man vara så tom på ord? Helt utan fantasi och originalitet. Det enda som återstår är floskler och ord fyllda med rädsla. Om jag skulle ta och lyssna på lite musik samtidigt då? Kanske det lugnar mig och får mig på andra tankar som i sin tur får igång ett skrivande? Vilken musik ska jag välja då? Nej, men titta där, en dammsugare. Jag måste nog dammsuga lite.
Men, jag har tur.
- Det var ett jävla tjatande om att jag har tur? Vad menar jag med det? Va? Svara då?
- Jo, jag har ju bara hittat på allt i det här blogginlägget. Det finns inget nödvändigt mejl som väntar på att bli skrivet och skickat. Inte från eller av mig i alla fall. Det är tur. Och en lättnad. Men lite trist.
- Ja, lite trist, det håller jag med om. Men, fick jag dammsugit då?
- Ja, det fick jag. Och det är ju kul, att det är gjort.
söndag, februari 22, 2015
Hör ni
Nu är det söndag igen. Eller vänta, jag måste bekänna en sak. Som du kan se, om du scrollar ner längs inläggen, så har jag publicerat ett sådant per dag den senaste veckan. Det tillhör inte vanligheterna för denna blogg. Alla inlägg är dock skrivna på samma dag, idag, lördag den 14 februari, alla hjärtans dag, osv. Jag började skriva imorse vid nio-tiden och skriver nu detta, när mörkret lagt sig utanför mitt fönster. Klockan närmar sig åtta på kvällen. Snart, om cirka fyra timmar, är det alltså söndag och när detta publiceras en annan söndag, söndag den 22 februari. Om en lite dryg vecka. Det är i framtiden det.
Vad har hänt i livet då, om sju dagar? Förmodligen inte mycket mer än de senaste sju dagarna. Livet brukar ju vara så. Små överraskningar smyger sig visserligen in ibland, men de flesta förändringar är man beredd på. Om de inte utannonserar sig själva då de tar sina steg in ens liv så är man den som skapar och regisserar dem. Inte alltid med önskat resultat naturligtvis, ty de små överraskningarna finns ju där för att ställa till det. På gott och ont.
Undantag till detta förekommer dock. Och det gör livet lite mer spännande. Det är det där hörnet du vet, det bak vilket man aldrig vet vad som väntar. Oftast är det, som nämnts, tomt runt dessa hörnen på annat än det väntade, men någon gång, då och då, står där något som vänder livet upponer. Till förnöjelse eller dess motsats.
Som sagt, det är lördag idag, söndag imorgon och det är söndag om en vecka då detta publiceras. Det finns många vägar att vandra, många vägskäl att välja väg vid och många hörn att runda eller passerar från idag lördag till idag publiceringsdagen, söndagen 22 februari. Och en vecka från idag då detta publiceras - alltså söndag 22 - så är det söndag igen och då är det en ny månad: mars. Hur många hörn har mars?
Vad har hänt i livet då, om sju dagar? Förmodligen inte mycket mer än de senaste sju dagarna. Livet brukar ju vara så. Små överraskningar smyger sig visserligen in ibland, men de flesta förändringar är man beredd på. Om de inte utannonserar sig själva då de tar sina steg in ens liv så är man den som skapar och regisserar dem. Inte alltid med önskat resultat naturligtvis, ty de små överraskningarna finns ju där för att ställa till det. På gott och ont.
Undantag till detta förekommer dock. Och det gör livet lite mer spännande. Det är det där hörnet du vet, det bak vilket man aldrig vet vad som väntar. Oftast är det, som nämnts, tomt runt dessa hörnen på annat än det väntade, men någon gång, då och då, står där något som vänder livet upponer. Till förnöjelse eller dess motsats.
Som sagt, det är lördag idag, söndag imorgon och det är söndag om en vecka då detta publiceras. Det finns många vägar att vandra, många vägskäl att välja väg vid och många hörn att runda eller passerar från idag lördag till idag publiceringsdagen, söndagen 22 februari. Och en vecka från idag då detta publiceras - alltså söndag 22 - så är det söndag igen och då är det en ny månad: mars. Hur många hörn har mars?
lördag, februari 21, 2015
Affekt
Det är lördag idag men jag har inte riktigt lämnat fredagen bakom mig än. Jag vet inte om det beror på att jag fortfarande vill att det ska vara fredag eller om det var något jag inte fick gjort igår, som borde gjorts igår. Vad nu det kan vara. Det enda som enbart hör fredagen till är väl fredagsmys och det kan man väl säga att jag gjorde. I viss mån. Så varför denna känsla om en kvarvarande bit fredag i mig?
Jag vet precis hur det här kommer att sluta. Om en liten stund är känslan borta och tanken glömd. Skulle jag påminna mig senare infinner sig inte känslan, allt glöms snabbt igen och det hela är sålunda över. Det är alltså känslan som styr det här. Så måste det vara. Så länge känslan finns kvar för något är detta närvarande och kanske till och med viktigt. Det är följaktligen känslan jag ska bli av med, först då kan jag glömma.
Jag vet precis hur det här kommer att sluta. Om en liten stund är känslan borta och tanken glömd. Skulle jag påminna mig senare infinner sig inte känslan, allt glöms snabbt igen och det hela är sålunda över. Det är alltså känslan som styr det här. Så måste det vara. Så länge känslan finns kvar för något är detta närvarande och kanske till och med viktigt. Det är följaktligen känslan jag ska bli av med, först då kan jag glömma.
fredag, februari 20, 2015
On and off the record
För det här inlägget har jag laddat upp med inte mindre än elva låtar i kölistan på Sp_tify. Det betyder att jag har gott om tid att skriva orden på.
Apropå låtar, vi har en alldeles egen DJ på jobbet. Förut, i en annan tid, för länge sedan när jag hade ett annat yrke och var ute på byggen, hördes från olika håll, genom slagborrmaskiners mullranden och hammarslags bankanden, en och annan låt mellan reklaminslagen från radiokanalerna som stod på. Nu susar det och brummar lite då och då där jag jobbar men över detta strömmar musik ur datorn på väggen, musik från jutube, omsorgsfullt vald av vår DJ.
Och det får inte bli tyst. Iallafall inte mellan de timmar vår DJ jobbar. "Varför är det tyst?", "Vart tog musiken vägen?" - dessa och liknande frågor dyker upp bara sekunder efter det att en låt tagit slut eller någon sänkt volymen så att telefonsamtal kan genomföras i normal samtalston. Därför har vår DJ oftast laddat upp med långa låtlistor och fullängdare som sträcker sig någon timme eller så framåt.
Men det är inte alltid lätt att hitta musik, har jag förstått. Det är ju inte kul att upprepa sig. "Vad ska vi spela nu?" är en fråga som ställs titt som tätt. Då, innan den är besvarad, kan tystnaden få bre ut sig en stund, för då står han där vår DJ, vid datorskärmen med pekfunktion och scrollar listor upp och ner efter artister vi inte lyssnat på. Åtminstone inte sedan igår.
När inspirationen tryter helt finns det en reservartist som alltid finns till hands: Phil Collins. Dennes "Best of". Några gånger varje vecka får vi följa Collins kärleksöden genom låtar som anses vara hans bästa. Det är en svajig tur upp och ner för kärleksbackar som han erbjuder, Collins. I någon låt får vi höra en betraktelse över hans käresta, i nästa är han överlyckligt kär för att därefter känna tveksamhet. Så känner han plötsligt att han kommer i luften i natt, för att därpå vara helt tom och utan kärlek. Så när hoppet verkar vara helt ute för Phil finner han åter någon att dela livet med.
Mitt i all närvarande och frånvarande kärlek ser han för några minuter längre bort än sig själv och blir samhällstillvänd. Då påminner han oss alla om att vi - till skillnad från dem som sitter på gatan utan något annat i sin ägo än en pappersmugg i vilken de hoppas få ett litet bidrag - lever i ett paradis. Och det bör man väl påminna sig om, att det faktiskt är så, vid de tillfällen man så igenkännande följer med Phil ner i de sorgligaste av låtar där kärlek slocknar eller uteblir och ensamhet brer ut sig.
Inte en enda av mina elva låtar var en Phil Collins-låt. But I can feel him coming on the tube today, oh Lord.
Apropå låtar, vi har en alldeles egen DJ på jobbet. Förut, i en annan tid, för länge sedan när jag hade ett annat yrke och var ute på byggen, hördes från olika håll, genom slagborrmaskiners mullranden och hammarslags bankanden, en och annan låt mellan reklaminslagen från radiokanalerna som stod på. Nu susar det och brummar lite då och då där jag jobbar men över detta strömmar musik ur datorn på väggen, musik från jutube, omsorgsfullt vald av vår DJ.
Och det får inte bli tyst. Iallafall inte mellan de timmar vår DJ jobbar. "Varför är det tyst?", "Vart tog musiken vägen?" - dessa och liknande frågor dyker upp bara sekunder efter det att en låt tagit slut eller någon sänkt volymen så att telefonsamtal kan genomföras i normal samtalston. Därför har vår DJ oftast laddat upp med långa låtlistor och fullängdare som sträcker sig någon timme eller så framåt.
Men det är inte alltid lätt att hitta musik, har jag förstått. Det är ju inte kul att upprepa sig. "Vad ska vi spela nu?" är en fråga som ställs titt som tätt. Då, innan den är besvarad, kan tystnaden få bre ut sig en stund, för då står han där vår DJ, vid datorskärmen med pekfunktion och scrollar listor upp och ner efter artister vi inte lyssnat på. Åtminstone inte sedan igår.
När inspirationen tryter helt finns det en reservartist som alltid finns till hands: Phil Collins. Dennes "Best of". Några gånger varje vecka får vi följa Collins kärleksöden genom låtar som anses vara hans bästa. Det är en svajig tur upp och ner för kärleksbackar som han erbjuder, Collins. I någon låt får vi höra en betraktelse över hans käresta, i nästa är han överlyckligt kär för att därefter känna tveksamhet. Så känner han plötsligt att han kommer i luften i natt, för att därpå vara helt tom och utan kärlek. Så när hoppet verkar vara helt ute för Phil finner han åter någon att dela livet med.
Mitt i all närvarande och frånvarande kärlek ser han för några minuter längre bort än sig själv och blir samhällstillvänd. Då påminner han oss alla om att vi - till skillnad från dem som sitter på gatan utan något annat i sin ägo än en pappersmugg i vilken de hoppas få ett litet bidrag - lever i ett paradis. Och det bör man väl påminna sig om, att det faktiskt är så, vid de tillfällen man så igenkännande följer med Phil ner i de sorgligaste av låtar där kärlek slocknar eller uteblir och ensamhet brer ut sig.
Inte en enda av mina elva låtar var en Phil Collins-låt. But I can feel him coming on the tube today, oh Lord.
torsdag, februari 19, 2015
Illudera
Blöta filtar flyger omkring i luften och träffar våra axlar då och då. Så ligger de där och gör sig påminda med sin tyngd och sura stank. Ibland hinner man skaka av sig en innan en annan landar. Ibland bär man en hel hög som slåss med varandra om ens uppmärksamhet.
Vad finns det mer för flygande föremål som man kan få sig till livs? Stekta sparvar. Flängar.
- Flängar?
Ja. Men nu kom jag av mig. Vad var det jag egentligen tänkte skriva här när jag inledde detta inlägg?
Efter lång tankeverksamhet:
Jo! Det var ju det här med att återkomma till något som man en gång i tiden upplevde eller gjorde mer frekvent i livet. Hur ofta? Det kan vara olika. Men så slutar man helt plötsligt (eller successivt) med att... Ja, med vad det nu var man gjorde. Joggade. Följde en TV-serie. Läste sin favoritförfattares böcker. Åt en viss maträtt. Spelade ett spel. Ja, du fattar. Vad som helst. Och så en dag, efter ett långt uppehåll, är man tillbaka där igen. Och då känns det inte det minsta spännande eller kul längre, utan bara som en, ja, som en tung, blöt filt som hänger sig över axlarna. Något man vill skaka av sig så fort som möjligt.
Men inte allt man återkommer till efter lång frånvaro är som en blöt filt. Carjamming till exempel. För ett tag sedan gjorde jag ett litet uppehåll härifrån. Oplanerat. Så en dag klickade jag mig hit igen och vad fann jag? Blöta filtar? Åh, nej. Inte här. För här skiner solen, här flyger fjärilar över gröna blomsterängar, här skuttar harar från klöver till klöver, här bor tomtar i flugsvampar, här är det plusgrader i vinden, här flyger måsar på behörigt avstånd i skyn, här bakas pizzor var dag, här värmer filtar om natten, här...
Ja, ja, min dator lämnade just ett meddelande till mig om att jag snart har förbrukat min tangenttid för idag. Typiskt. Jag som hade tänkt att
Vad finns det mer för flygande föremål som man kan få sig till livs? Stekta sparvar. Flängar.
- Flängar?
Ja. Men nu kom jag av mig. Vad var det jag egentligen tänkte skriva här när jag inledde detta inlägg?
Efter lång tankeverksamhet:
Jo! Det var ju det här med att återkomma till något som man en gång i tiden upplevde eller gjorde mer frekvent i livet. Hur ofta? Det kan vara olika. Men så slutar man helt plötsligt (eller successivt) med att... Ja, med vad det nu var man gjorde. Joggade. Följde en TV-serie. Läste sin favoritförfattares böcker. Åt en viss maträtt. Spelade ett spel. Ja, du fattar. Vad som helst. Och så en dag, efter ett långt uppehåll, är man tillbaka där igen. Och då känns det inte det minsta spännande eller kul längre, utan bara som en, ja, som en tung, blöt filt som hänger sig över axlarna. Något man vill skaka av sig så fort som möjligt.
Men inte allt man återkommer till efter lång frånvaro är som en blöt filt. Carjamming till exempel. För ett tag sedan gjorde jag ett litet uppehåll härifrån. Oplanerat. Så en dag klickade jag mig hit igen och vad fann jag? Blöta filtar? Åh, nej. Inte här. För här skiner solen, här flyger fjärilar över gröna blomsterängar, här skuttar harar från klöver till klöver, här bor tomtar i flugsvampar, här är det plusgrader i vinden, här flyger måsar på behörigt avstånd i skyn, här bakas pizzor var dag, här värmer filtar om natten, här...
Ja, ja, min dator lämnade just ett meddelande till mig om att jag snart har förbrukat min tangenttid för idag. Typiskt. Jag som hade tänkt att
onsdag, februari 18, 2015
Efemär
Vad var det jag gjorde dig till?
Till någon som brydde sig.
Varför gjorde jag det? Det var att göra verkligheten en otjänst.
Vad var det jag förväntade mig?
Att du skulle bry dig.
Varför gjorde jag det? Det var att göra mig en otjänst.
Vad stod dig närmast?
Det du såg i spegeln.
Vad kom därnäst?
Det du såg i spegeln.
Vad inbillade jag mig om mig själv?
Att jag var förstående, storsint och empatisk.
Vilka andra illusioner hade jag om mig själv?
Att jag var annorlunda, tålmodig och god.
Närheten förblindade och gjorde saker svåra att se. Men på håll såg vi förmodligen likadana ut, du, jag och våra handlingar.
Vi tre, skapta och formade av vår egoism.
En egoism förklädd till vänskap.
En egoism förklädd så vi inte ens själva kände igen den som egoism.
Jag gav din egoism kläder som du aldrig bett om att få. Mitt ego trodde, ett tag, på de luftslott och bländverk som den klädde dig med, trodde att det var dina egna, dina riktiga. Inte min rekvisita till dig. De verkade så vackra och passande där i skenen mellan alla skuggor. Men de var en otjänst gjord och given av egoism. En otjänst gjord och given till oss båda.
Till någon som brydde sig.
Varför gjorde jag det? Det var att göra verkligheten en otjänst.
Vad var det jag förväntade mig?
Att du skulle bry dig.
Varför gjorde jag det? Det var att göra mig en otjänst.
Vad stod dig närmast?
Det du såg i spegeln.
Vad kom därnäst?
Det du såg i spegeln.
Vad inbillade jag mig om mig själv?
Att jag var förstående, storsint och empatisk.
Vilka andra illusioner hade jag om mig själv?
Att jag var annorlunda, tålmodig och god.
Närheten förblindade och gjorde saker svåra att se. Men på håll såg vi förmodligen likadana ut, du, jag och våra handlingar.
Vi tre, skapta och formade av vår egoism.
En egoism förklädd till vänskap.
En egoism förklädd så vi inte ens själva kände igen den som egoism.
Jag gav din egoism kläder som du aldrig bett om att få. Mitt ego trodde, ett tag, på de luftslott och bländverk som den klädde dig med, trodde att det var dina egna, dina riktiga. Inte min rekvisita till dig. De verkade så vackra och passande där i skenen mellan alla skuggor. Men de var en otjänst gjord och given av egoism. En otjänst gjord och given till oss båda.
tisdag, februari 17, 2015
Bokstavligt viskat
Nu ska vi se: Ett glas fyllt med cola; ett ganska städat skrivbord; hörlurar över öronen; Metallica i dem och så en vit, tom skärmbild inne på carjamming, en sorglig underavdelning på blogger. En bra start på ett blogginlägg in spe. Markören, ett blinkande streck, väntar på att flyttas från vänster till höger och lämna bokstäver efter sig. Bokstäver som bildar ord. Som bildar meningar. Som... Jag tittar på strecket. Det blinkar och jag blinkar tillbaka. Vi blinkar åt varandra ett tag. Så vänder jag blicken mot glaset med cola. Det är tomt. Men hur...? Jag tar av mig hörlurarna och går ut till köket, med glaset i handen, och fyller det med mer dryck.
Tillbaka vid datorn. Markören har rört på sig. Den blinkar långt ner på sidan och efter sig har den lämnat en massa ord. Förvånad och famlande försöker jag sätta mig ner, missar nästan att få glaset på skrivbordsskivan, sparkar till stolen så den flyttar sig från mig en liten bit. Läser samtidigt orden som står där på skärmen. Det är de här orden. Det är inte jag som skrivit dem. Skärmen var tom, som glaset, när jag gick härifrån för att fylla glaset. Nu, när jag återvänt med ett fyllt glas är skärmen också fylld. Med ord. Dessa ord.
Hur gick det till? Metallica har slutat spela och ut ur hörlurarna strömmar Elton John. Elton John?! Vad är det som händer egentligen? Frågor hopar sig i mitt huvud. Vet inte vad jag ska ta mig till. Blir sittandes med distanserad, ofokuserad blick. Framför mig till vänster - ett glas cola; rakt fram - det underliga på skärmen; till höger - ett par hörlurar där Elton John lämnat över mikrofonen till Thåström. Eller är det Imperiet?
Det här är inte bra, tänker jag, det här måste jag radera. Men det går inte. Jag försöker på alla möjliga sätt. Jag blåmarkerar hela texten och trycker på Delete - allt är kvar. Jag trycker på tillbakaknappen - inget försvinner. Jag loggar ut ur carjamming, stänger ner blogger, slår av datorn och så på med allt igen. Allt är kvar. Inger här ändrats. Alla ord är kvar som bildar detta inlägg.
Efter omstarten av datorn börjar Bee Gees spela i hörlurarna. De, hörlurarna, ligger strax till höger om datorn. För en stund släpper jag carjamming och tar tag i de där hörlurarna, lyfter dem till mitt huvud och sätter dem till rätta över öronen samtidigt som falsettrösterna tonar ut och ersätts av Offspring. Usch. Motvilligt sjunger jag med i texten som sjungs. Fast jag missar var och vartannat ord. Har de ändrat texten i låten? Eller är det jag som inte lärt mig? Jag försöker inte få svar på de båda frågorna. Med ett alt+tab-tryck skiftar jag scen från blogger till låtspelarsidan. Nu är det min tur att välja låt igen. Skrollar ner längs historiklistan och hittar Starland Vocal Band. Det kan jag behöva, lite Afternoon Delight. Klickar på den och får, faktiskt, som jag vill.
Tillbaka på carjamming och alla ord som står där. Alla ord som jag inte kan stå för. Hur ska jag få bort dem? Det går inte. Jag läser orden igen: Det går inte. Måste jag publicera dem? Ja. Jag är fast. Jag försöker resonera med datorn. Jag pratar med skärmen, gestikulerar med händerna, skakar på huvudet, ser ledsen ut. Ja, jag gör allt som min fantasi tillåter mig. Men orden står kvar. De viskar något till mig: Publicera oss! Publicera oss! Varför då, undrar jag, ni säger ju inget. Vi säger mer än du tror, svarar de och fortsätter: Det går att läsa ut så mycket mer av oss än det som först kommer till dina ögon. Din hjärna, Sape, kommer att tolka detta...
- Nej! Stopp! Jag vill inte höra mer. Jag publicerar er. Ok?
- Bra.
- Låter ni mig vara sedan?
- Det kan vi inte lova. Men vi kan säga att vi gör det om det känns bättre för dig.
- Tack!
- Varsågod Sape. Men kom ihåg, du kan inbilla dig att orden här inte är ditt verk, men sanningen vinner alltid till slut.
- Snälla, tyst nu!
Så tryckte jag på den orangea rutan uppe till höger i vilken det står Publicera. Nu finns de där ute på nätet, precis som de ville. Själv gick jag ut i köket igen för ännu ett glas cola. Jag har inte återvänt till datorn efter det.
Tillbaka vid datorn. Markören har rört på sig. Den blinkar långt ner på sidan och efter sig har den lämnat en massa ord. Förvånad och famlande försöker jag sätta mig ner, missar nästan att få glaset på skrivbordsskivan, sparkar till stolen så den flyttar sig från mig en liten bit. Läser samtidigt orden som står där på skärmen. Det är de här orden. Det är inte jag som skrivit dem. Skärmen var tom, som glaset, när jag gick härifrån för att fylla glaset. Nu, när jag återvänt med ett fyllt glas är skärmen också fylld. Med ord. Dessa ord.
Hur gick det till? Metallica har slutat spela och ut ur hörlurarna strömmar Elton John. Elton John?! Vad är det som händer egentligen? Frågor hopar sig i mitt huvud. Vet inte vad jag ska ta mig till. Blir sittandes med distanserad, ofokuserad blick. Framför mig till vänster - ett glas cola; rakt fram - det underliga på skärmen; till höger - ett par hörlurar där Elton John lämnat över mikrofonen till Thåström. Eller är det Imperiet?
Det här är inte bra, tänker jag, det här måste jag radera. Men det går inte. Jag försöker på alla möjliga sätt. Jag blåmarkerar hela texten och trycker på Delete - allt är kvar. Jag trycker på tillbakaknappen - inget försvinner. Jag loggar ut ur carjamming, stänger ner blogger, slår av datorn och så på med allt igen. Allt är kvar. Inger här ändrats. Alla ord är kvar som bildar detta inlägg.
Efter omstarten av datorn börjar Bee Gees spela i hörlurarna. De, hörlurarna, ligger strax till höger om datorn. För en stund släpper jag carjamming och tar tag i de där hörlurarna, lyfter dem till mitt huvud och sätter dem till rätta över öronen samtidigt som falsettrösterna tonar ut och ersätts av Offspring. Usch. Motvilligt sjunger jag med i texten som sjungs. Fast jag missar var och vartannat ord. Har de ändrat texten i låten? Eller är det jag som inte lärt mig? Jag försöker inte få svar på de båda frågorna. Med ett alt+tab-tryck skiftar jag scen från blogger till låtspelarsidan. Nu är det min tur att välja låt igen. Skrollar ner längs historiklistan och hittar Starland Vocal Band. Det kan jag behöva, lite Afternoon Delight. Klickar på den och får, faktiskt, som jag vill.
Tillbaka på carjamming och alla ord som står där. Alla ord som jag inte kan stå för. Hur ska jag få bort dem? Det går inte. Jag läser orden igen: Det går inte. Måste jag publicera dem? Ja. Jag är fast. Jag försöker resonera med datorn. Jag pratar med skärmen, gestikulerar med händerna, skakar på huvudet, ser ledsen ut. Ja, jag gör allt som min fantasi tillåter mig. Men orden står kvar. De viskar något till mig: Publicera oss! Publicera oss! Varför då, undrar jag, ni säger ju inget. Vi säger mer än du tror, svarar de och fortsätter: Det går att läsa ut så mycket mer av oss än det som först kommer till dina ögon. Din hjärna, Sape, kommer att tolka detta...
- Nej! Stopp! Jag vill inte höra mer. Jag publicerar er. Ok?
- Bra.
- Låter ni mig vara sedan?
- Det kan vi inte lova. Men vi kan säga att vi gör det om det känns bättre för dig.
- Tack!
- Varsågod Sape. Men kom ihåg, du kan inbilla dig att orden här inte är ditt verk, men sanningen vinner alltid till slut.
- Snälla, tyst nu!
Så tryckte jag på den orangea rutan uppe till höger i vilken det står Publicera. Nu finns de där ute på nätet, precis som de ville. Själv gick jag ut i köket igen för ännu ett glas cola. Jag har inte återvänt till datorn efter det.
måndag, februari 16, 2015
Immanent
Då och då har jag träffar människor som, trots att de snart försvunnit fysiskt ur mitt liv, finns kvar länge i känslor och minne. De lämnar mig inte trots att tiden spär ut den klara hågkomsten av dem mer och mer, allteftersom. Det kan vara de mest alldagliga typer till de mest underliga av figurer som återstår inne i huvudet. Varför? Jag vet inte.
Nej, jag vet inte. Och frågan "varför?" finns för att en del människor som jag mött och som gjort ett stort intryck på mig då de på ett eller annat sätt funnits vid min sida kan lämna mig, och med dem försvinner även minnet och känslan för dem lika omgående. Det är underliga val om vad som ska vara tydligt eller dolt som känslo- och minnesapparaten i kroppen gör.
Det finns ett par som jag ofta tänker på. Vilket förvånar mig. Två människor som för några år sedan korsade min väg under några minuter då de knackade dörr i området där jag bor. De var från Jehovas Vittnen (naturligtvis) och jag har både pratat och avvisat medlemmar från denna religion förr. Den dagen då dessa båda, en man med streberlook i 40-årsåldern och en kvinna som måste varit någonstans mellan 75 och 100 år, kom till min dörr var jag öppen för en stunds samtal.
Och vad pratade vi om då? Jo, om det vanliga. Om Gud och hans storhet. Fast jag höll inte med dem. Eller honom, för det var han som pratade. Och han valde alla möjliga ingångar till att övertyga mig. Allt från grässtråns enkelhet till det komplexa hos människans DNA skulle förhoppningsvis få mig att bli gudfruktig, på deras sätt. Men tyvärr för dem så föll jag inte för vad de hade att erbjuda min förlorade själ. Så de lämnade mig med ett vakttorn och, som det verkar, ett evigt minne av dem.
Nej, jag vet inte. Och frågan "varför?" finns för att en del människor som jag mött och som gjort ett stort intryck på mig då de på ett eller annat sätt funnits vid min sida kan lämna mig, och med dem försvinner även minnet och känslan för dem lika omgående. Det är underliga val om vad som ska vara tydligt eller dolt som känslo- och minnesapparaten i kroppen gör.
Det finns ett par som jag ofta tänker på. Vilket förvånar mig. Två människor som för några år sedan korsade min väg under några minuter då de knackade dörr i området där jag bor. De var från Jehovas Vittnen (naturligtvis) och jag har både pratat och avvisat medlemmar från denna religion förr. Den dagen då dessa båda, en man med streberlook i 40-årsåldern och en kvinna som måste varit någonstans mellan 75 och 100 år, kom till min dörr var jag öppen för en stunds samtal.
Och vad pratade vi om då? Jo, om det vanliga. Om Gud och hans storhet. Fast jag höll inte med dem. Eller honom, för det var han som pratade. Och han valde alla möjliga ingångar till att övertyga mig. Allt från grässtråns enkelhet till det komplexa hos människans DNA skulle förhoppningsvis få mig att bli gudfruktig, på deras sätt. Men tyvärr för dem så föll jag inte för vad de hade att erbjuda min förlorade själ. Så de lämnade mig med ett vakttorn och, som det verkar, ett evigt minne av dem.
söndag, februari 08, 2015
Sort nummer tolv
Klockan fem på söndagsmorgonen ljuder min mobiltelefon. Lagd alldeles bredvid mig efter ett maratonspelande kvällen innan tar det mig inte lång tid att få den i handen och försöka se vem som ringer. Hemligt nummer. Det innebär med största sannolikhet att det är Lars.
- Ja, hallå! svarar jag hest. Jag borde harklat mig. Åtminstone.
Tystnad.
- Är det du Lars? undrar jag.
Fortsatt tystnad.
- Ok, Lars, om det är du så håll tyst.
Tystnad.
- Hej Lars. Vad vill du?
Fortsatt tystnad.
- Är det om din medverkan i min blogg?
Tystnad bortsett från en liten harkling.
- Om det är det, bloggen, så svara med tystnad.
Tystnad.
- Ok, då vet jag. Jo, du ska få vara med, med jag har inte riktigt bestämt hur än. Ha tålamod.
Tystnad.
- Vi säger så, så länge. Jag måste sova vidare nu. Vi hörs.
Jag klickar bort den tysta Lars och lägger mig tillrätta i min säng ingen. Men jag är för mycket uppe i varv för att somna om med en gång. Tankarna drar åt bloggandet. Suck. Den där jävla bloggen. Varför lovade jag Lars att han skulle få vara med? Det innebär ju att jag måste blogga igen.
Klockan tickar vidare. Och mina tankar vill inte bli till drömmar. Genom persiennerna tar sig morgonljuset in och jag känner mig hungrig. Frukost och pappersGP kanske? Jag går upp, ut till köket, vill ha bröd men det är slut, häller upp flingor och mjölk i en tallrik istället. Tar på mig kläder för att gå ut och hämta tidningen. Känner morgonkylan. Stannar upp innan jag går in i lägenheten igen och lyssnar på de ljud som erbjuds. Det är tyst bortsett från det kroniska susandet från vägar. Det är tyst. Som ett telefonsamtal. Äter frukost och läser tidning och känner att tröttheten återvänder till mig. Diskar tallrik och sked och går till sängs igen. Min mobil visar missade samtal. Två stycken. Hemliga nummer. Lars. Det hade inte varit lönt att svara ändå, han hade inget sagt och i ett sådant sammanhang, när det krävs ord men tystnad ersätter dem, blir situationen jättejobbig. En underlig dialog som liknar en monolog där orden är mina och tystnaden bådas. Förbannade blogg, varför lovade jag honom...
Jag somnar. Om.
- Ja, hallå! svarar jag hest. Jag borde harklat mig. Åtminstone.
Tystnad.
- Är det du Lars? undrar jag.
Fortsatt tystnad.
- Ok, Lars, om det är du så håll tyst.
Tystnad.
- Hej Lars. Vad vill du?
Fortsatt tystnad.
- Är det om din medverkan i min blogg?
Tystnad bortsett från en liten harkling.
- Om det är det, bloggen, så svara med tystnad.
Tystnad.
- Ok, då vet jag. Jo, du ska få vara med, med jag har inte riktigt bestämt hur än. Ha tålamod.
Tystnad.
- Vi säger så, så länge. Jag måste sova vidare nu. Vi hörs.
Jag klickar bort den tysta Lars och lägger mig tillrätta i min säng ingen. Men jag är för mycket uppe i varv för att somna om med en gång. Tankarna drar åt bloggandet. Suck. Den där jävla bloggen. Varför lovade jag Lars att han skulle få vara med? Det innebär ju att jag måste blogga igen.
Klockan tickar vidare. Och mina tankar vill inte bli till drömmar. Genom persiennerna tar sig morgonljuset in och jag känner mig hungrig. Frukost och pappersGP kanske? Jag går upp, ut till köket, vill ha bröd men det är slut, häller upp flingor och mjölk i en tallrik istället. Tar på mig kläder för att gå ut och hämta tidningen. Känner morgonkylan. Stannar upp innan jag går in i lägenheten igen och lyssnar på de ljud som erbjuds. Det är tyst bortsett från det kroniska susandet från vägar. Det är tyst. Som ett telefonsamtal. Äter frukost och läser tidning och känner att tröttheten återvänder till mig. Diskar tallrik och sked och går till sängs igen. Min mobil visar missade samtal. Två stycken. Hemliga nummer. Lars. Det hade inte varit lönt att svara ändå, han hade inget sagt och i ett sådant sammanhang, när det krävs ord men tystnad ersätter dem, blir situationen jättejobbig. En underlig dialog som liknar en monolog där orden är mina och tystnaden bådas. Förbannade blogg, varför lovade jag honom...
Jag somnar. Om.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)