För det här inlägget har jag laddat upp med inte mindre än elva låtar i kölistan på Sp_tify. Det betyder att jag har gott om tid att skriva orden på.
Apropå låtar, vi har en alldeles egen DJ på jobbet. Förut, i en annan tid, för länge sedan när jag hade ett annat yrke och var ute på byggen, hördes från olika håll, genom slagborrmaskiners mullranden och hammarslags bankanden, en och annan låt mellan reklaminslagen från radiokanalerna som stod på. Nu susar det och brummar lite då och då där jag jobbar men över detta strömmar musik ur datorn på väggen, musik från jutube, omsorgsfullt vald av vår DJ.
Och det får inte bli tyst. Iallafall inte mellan de timmar vår DJ jobbar. "Varför är det tyst?", "Vart tog musiken vägen?" - dessa och liknande frågor dyker upp bara sekunder efter det att en låt tagit slut eller någon sänkt volymen så att telefonsamtal kan genomföras i normal samtalston. Därför har vår DJ oftast laddat upp med långa låtlistor och fullängdare som sträcker sig någon timme eller så framåt.
Men det är inte alltid lätt att hitta musik, har jag förstått. Det är ju inte kul att upprepa sig. "Vad ska vi spela nu?" är en fråga som ställs titt som tätt. Då, innan den är besvarad, kan tystnaden få bre ut sig en stund, för då står han där vår DJ, vid datorskärmen med pekfunktion och scrollar listor upp och ner efter artister vi inte lyssnat på. Åtminstone inte sedan igår.
När inspirationen tryter helt finns det en reservartist som alltid finns till hands: Phil Collins. Dennes "Best of". Några gånger varje vecka får vi följa Collins kärleksöden genom låtar som anses vara hans bästa. Det är en svajig tur upp och ner för kärleksbackar som han erbjuder, Collins. I någon låt får vi höra en betraktelse över hans käresta, i nästa är han överlyckligt kär för att därefter känna tveksamhet. Så känner han plötsligt att han kommer i luften i natt, för att därpå vara helt tom och utan kärlek. Så när hoppet verkar vara helt ute för Phil finner han åter någon att dela livet med.
Mitt i all närvarande och frånvarande kärlek ser han för några minuter längre bort än sig själv och blir samhällstillvänd. Då påminner han oss alla om att vi - till skillnad från dem som sitter på gatan utan något annat i sin ägo än en pappersmugg i vilken de hoppas få ett litet bidrag - lever i ett paradis. Och det bör man väl påminna sig om, att det faktiskt är så, vid de tillfällen man så igenkännande följer med Phil ner i de sorgligaste av låtar där kärlek slocknar eller uteblir och ensamhet brer ut sig.
Inte en enda av mina elva låtar var en Phil Collins-låt. But I can feel him coming on the tube today, oh Lord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar