Klockan fem på söndagsmorgonen ljuder min mobiltelefon. Lagd alldeles bredvid mig efter ett maratonspelande kvällen innan tar det mig inte lång tid att få den i handen och försöka se vem som ringer. Hemligt nummer. Det innebär med största sannolikhet att det är Lars.
- Ja, hallå! svarar jag hest. Jag borde harklat mig. Åtminstone.
Tystnad.
- Är det du Lars? undrar jag.
Fortsatt tystnad.
- Ok, Lars, om det är du så håll tyst.
Tystnad.
- Hej Lars. Vad vill du?
Fortsatt tystnad.
- Är det om din medverkan i min blogg?
Tystnad bortsett från en liten harkling.
- Om det är det, bloggen, så svara med tystnad.
Tystnad.
- Ok, då vet jag. Jo, du ska få vara med, med jag har inte riktigt bestämt hur än. Ha tålamod.
Tystnad.
- Vi säger så, så länge. Jag måste sova vidare nu. Vi hörs.
Jag klickar bort den tysta Lars och lägger mig tillrätta i min säng ingen. Men jag är för mycket uppe i varv för att somna om med en gång. Tankarna drar åt bloggandet. Suck. Den där jävla bloggen. Varför lovade jag Lars att han skulle få vara med? Det innebär ju att jag måste blogga igen.
Klockan tickar vidare. Och mina tankar vill inte bli till drömmar. Genom persiennerna tar sig morgonljuset in och jag känner mig hungrig. Frukost och pappersGP kanske? Jag går upp, ut till köket, vill ha bröd men det är slut, häller upp flingor och mjölk i en tallrik istället. Tar på mig kläder för att gå ut och hämta tidningen. Känner morgonkylan. Stannar upp innan jag går in i lägenheten igen och lyssnar på de ljud som erbjuds. Det är tyst bortsett från det kroniska susandet från vägar. Det är tyst. Som ett telefonsamtal. Äter frukost och läser tidning och känner att tröttheten återvänder till mig. Diskar tallrik och sked och går till sängs igen. Min mobil visar missade samtal. Två stycken. Hemliga nummer. Lars. Det hade inte varit lönt att svara ändå, han hade inget sagt och i ett sådant sammanhang, när det krävs ord men tystnad ersätter dem, blir situationen jättejobbig. En underlig dialog som liknar en monolog där orden är mina och tystnaden bådas. Förbannade blogg, varför lovade jag honom...
Jag somnar. Om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar