Bokstavligt viskat

Nu ska vi se: Ett glas fyllt med cola; ett ganska städat skrivbord; hörlurar över öronen; Metallica i dem och så en vit, tom skärmbild inne på carjamming, en sorglig underavdelning på blogger. En bra start på ett blogginlägg in spe. Markören, ett blinkande streck, väntar på att flyttas från vänster till höger och lämna bokstäver efter sig. Bokstäver som bildar ord. Som bildar meningar. Som... Jag tittar på strecket. Det blinkar och jag blinkar tillbaka. Vi blinkar åt varandra ett tag. Så vänder jag blicken mot glaset med cola. Det är tomt. Men hur...? Jag tar av mig hörlurarna och går ut till köket, med glaset i handen, och fyller det med mer dryck.

Tillbaka vid datorn. Markören har rört på sig. Den blinkar långt ner på sidan och efter sig har den lämnat en massa ord. Förvånad och famlande försöker jag sätta mig ner, missar nästan att få glaset på skrivbordsskivan, sparkar till stolen så den flyttar sig från mig en liten bit. Läser samtidigt orden som står där på skärmen. Det är de här orden. Det är inte jag som skrivit dem. Skärmen var tom, som glaset, när jag gick härifrån för att fylla glaset. Nu, när jag återvänt med ett fyllt glas är skärmen också fylld. Med ord. Dessa ord.

Hur gick det till? Metallica har slutat spela och ut ur hörlurarna strömmar Elton John. Elton John?! Vad är det som händer egentligen? Frågor hopar sig i mitt huvud. Vet inte vad jag ska ta mig till. Blir sittandes med distanserad, ofokuserad blick. Framför mig till vänster - ett glas cola; rakt fram - det underliga på skärmen; till höger - ett par hörlurar där Elton John lämnat över mikrofonen till Thåström. Eller är det Imperiet?

Det här är inte bra, tänker jag, det här måste jag radera. Men det går inte. Jag försöker på alla möjliga sätt. Jag blåmarkerar hela texten och trycker på Delete - allt är kvar. Jag trycker på tillbakaknappen - inget försvinner. Jag loggar ut ur carjamming, stänger ner blogger, slår av datorn och så på med allt igen. Allt är kvar. Inger här ändrats. Alla ord är kvar som bildar detta inlägg.

Efter omstarten av datorn börjar Bee Gees spela i hörlurarna. De, hörlurarna, ligger strax till höger om datorn. För en stund släpper jag carjamming och tar tag i de där hörlurarna, lyfter dem till mitt huvud och sätter dem till rätta över öronen samtidigt som falsettrösterna tonar ut och ersätts av Offspring. Usch. Motvilligt sjunger jag med i texten som sjungs. Fast jag missar var och vartannat ord. Har de ändrat texten i låten? Eller är det jag som inte lärt mig? Jag försöker inte få svar på de båda frågorna. Med ett alt+tab-tryck skiftar jag scen från blogger till låtspelarsidan. Nu är det min tur att välja låt igen. Skrollar ner längs historiklistan och hittar Starland Vocal Band. Det kan jag behöva, lite Afternoon Delight. Klickar på den och får, faktiskt, som jag vill.

Tillbaka på carjamming och alla ord som står där. Alla ord som jag inte kan stå för. Hur ska jag få bort dem? Det går inte. Jag läser orden igen: Det går inte. Måste jag publicera dem? Ja. Jag är fast. Jag försöker resonera med datorn. Jag pratar med skärmen, gestikulerar med händerna, skakar på huvudet, ser ledsen ut. Ja, jag gör allt som min fantasi tillåter mig. Men orden står kvar. De viskar något till mig: Publicera oss! Publicera oss! Varför då, undrar jag, ni säger ju inget. Vi säger mer än du tror, svarar de och fortsätter: Det går att läsa ut så mycket mer av oss än det som först kommer till dina ögon. Din hjärna, Sape, kommer att tolka detta...

- Nej! Stopp! Jag vill inte höra mer. Jag publicerar er. Ok?
- Bra.
- Låter ni mig vara sedan?
- Det kan vi inte lova. Men vi kan säga att vi gör det om det känns bättre för dig.
- Tack!
- Varsågod Sape. Men kom ihåg, du kan inbilla dig att orden här inte är ditt verk, men sanningen vinner alltid till slut.
- Snälla, tyst nu!

Så tryckte jag på den orangea rutan uppe till höger i vilken det står Publicera. Nu finns de där ute på nätet, precis som de ville. Själv gick jag ut i köket igen för ännu ett glas cola. Jag har inte återvänt till datorn efter det.