Då och då har jag träffar människor som, trots att de snart försvunnit fysiskt ur mitt liv, finns kvar länge i känslor och minne. De lämnar mig inte trots att tiden spär ut den klara hågkomsten av dem mer och mer, allteftersom. Det kan vara de mest alldagliga typer till de mest underliga av figurer som återstår inne i huvudet. Varför? Jag vet inte.
Nej, jag vet inte. Och frågan "varför?" finns för att en del människor som jag mött och som gjort ett stort intryck på mig då de på ett eller annat sätt funnits vid min sida kan lämna mig, och med dem försvinner även minnet och känslan för dem lika omgående. Det är underliga val om vad som ska vara tydligt eller dolt som känslo- och minnesapparaten i kroppen gör.
Det finns ett par som jag ofta tänker på. Vilket förvånar mig. Två människor som för några år sedan korsade min väg under några minuter då de knackade dörr i området där jag bor. De var från Jehovas Vittnen (naturligtvis) och jag har både pratat och avvisat medlemmar från denna religion förr. Den dagen då dessa båda, en man med streberlook i 40-årsåldern och en kvinna som måste varit någonstans mellan 75 och 100 år, kom till min dörr var jag öppen för en stunds samtal.
Och vad pratade vi om då? Jo, om det vanliga. Om Gud och hans storhet. Fast jag höll inte med dem. Eller honom, för det var han som pratade. Och han valde alla möjliga ingångar till att övertyga mig. Allt från grässtråns enkelhet till det komplexa hos människans DNA skulle förhoppningsvis få mig att bli gudfruktig, på deras sätt. Men tyvärr för dem så föll jag inte för vad de hade att erbjuda min förlorade själ. Så de lämnade mig med ett vakttorn och, som det verkar, ett evigt minne av dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar