Du har säkert lagt märke till det du också. Det är som om två personer står bredvid varandra och kämpar om att få sätta sig på samma stol, den enda stol som finns. De båda har var sin fot satt mot den andres fots sida, deras överkroppar är något framåtlutade, armarna knuffas och gruffas i sidorna på varandra. Det är svårt för en utomstående att veta om det är på skoj eller allvar. Deras ansikten syns knappt på grund av hår som hänger i vägen och de ständigt pågående, ryckiga rörelserna. Då och då skymtas en kind, alldeles röd; en mun, som ett strängt streck. Men är det av ilska eller av ansträngning i leken?
Vi vet, både du och jag, vem av de båda som kommer att vinna, vem som får sätta sig på stolen och vem som kommer att förlora och snällt måste vandra ut ur rummet. Vinnaren är den av de båda som har ett par bruna utsvängda manchesterbyxor och en stickad tröja i flera olika nyanser av brunt, orange, rött och gult med en krage som sitter tajt runt halsen och som nästan når upp till öronsnibbarna. Förloraren har en T-shirt i ljust gult, vitt och blått, ett par gröna shorts, det löjligaste av allt löjligt man kan ha på fötterna: flipp-flopps samt, på näsan, ett par solglasögon (som, sanningen att säga, mer är till för att dölja en flackande blick än för att skydda från solen).
Om mornarna verkar det som om den bruntröjade redan har vunnit. Det är svalt, skorna sparkar och trampar på fallna löv och gatubelysningen är tänd under hela vägen till jobbet. Och tittar du ut över en skog ser du hur kämpens tröja redan börjat färga av sig på trädtopparna. Fast inte på så många. Inte än. Men på dagen, då är det fortfarande flipp-flopparen som verkar vara den som är närmast att sätta sig till rätta igen. Då värmer solen på en nästan klarblå himmel. Endast ett par molntussar flyter omkring här och där som dekoration. Och att träden är gröna är det som dominerar sikten. Bedrägligt, naturligtvis.
tisdag, september 20, 2016
lördag, september 17, 2016
Underliggare
Vem är mig? Det funderar jag över nästan varje gång då jag promenerar till torget och tar vägen förbi kyrkan med den gamla kyrkogården framför sig. Alldeles i början av begravningsplatsen, nere vid vägen finns en svart gravsten på vilken det med bokstäver av guld står: "Tack för tiden och kärleken du gav mig!"
I jorden under vilar en ung man som inte hann fylla 30 år. Han har legat där i tio år nu. Igår när jag passerade stället hade någon placerat en lykta som kastade ett vagt sken på stenen samt en lite annorlunda sak för gravar, en stav med trådar som spretar som en bukett och, precis som lyktan, lyser lite. Upplivande kitsch i det gravallvarliga. Någon har berörts av den där unge mannen så mycket att hans minne hyllas med detta alla dessa år senare.
I vanliga fall brukar jag bara passera och slänga en blick åt sidan men igår stannade jag en stund och lutade mig mot muren som omger kyrkogården, för att betrakta det hela. Stenen får mig alltid att ta ett extra djupt, hastigt andetag samtidigt som bröstkorgen fylls med en underlig sorts fjärilar, svartaröda med vingar i form av hjärtan. Så även igår, fast lite mer, lite starkare. Jag gissar på att det var mig som varit där och gjort fint.
I jorden under vilar en ung man som inte hann fylla 30 år. Han har legat där i tio år nu. Igår när jag passerade stället hade någon placerat en lykta som kastade ett vagt sken på stenen samt en lite annorlunda sak för gravar, en stav med trådar som spretar som en bukett och, precis som lyktan, lyser lite. Upplivande kitsch i det gravallvarliga. Någon har berörts av den där unge mannen så mycket att hans minne hyllas med detta alla dessa år senare.
I vanliga fall brukar jag bara passera och slänga en blick åt sidan men igår stannade jag en stund och lutade mig mot muren som omger kyrkogården, för att betrakta det hela. Stenen får mig alltid att ta ett extra djupt, hastigt andetag samtidigt som bröstkorgen fylls med en underlig sorts fjärilar, svartaröda med vingar i form av hjärtan. Så även igår, fast lite mer, lite starkare. Jag gissar på att det var mig som varit där och gjort fint.
torsdag, september 08, 2016
Saker försvinner
Tänk dig ett rum med ett par öronlappsfåtöljer, ett passande bord till dem, en bokhylla med lite böcker, en byrå och ett skrivbord. På golvet en matta. Placera detta lite hur du vill med vilken typ av design på möblerna som helst. I rummet befinner sig dock ett par människor som jag bestämmer över vilka de är vad de gör.
De två är en kvinna och en man i nästan samma medelålder. De känner varandra endast vagt och brukar egentligen aldrig vara ensamma tillsammans. Nu har de trots det ändå hamnat där de är. Kvinnan står vid det vänstra av ett dubbelfönster och tittar ut genom persiennerna på en omgivning som vi inte vet mycket om. Hon har sina händer på ryggen. Den högra håller den vänstra. Mannen sitter i en av fåtöljerna. Han har en tidskrift i händerna som också vilar lite på hans ben. Kanske läser han i den ibland. Mest bläddrar han bland sidorna fram och tillbaka.
- Du?
Mannen stoppar sitt bläddrande och tittar upp på kvinnan. Han ser henne snett bakifrån. Ansiktet är skymt, vänt bort från honom, mot det persiennfyllda fönstret, vilket gör att han inte kan avläsa något ur det. Hennes "du" lät lite oroväckande, som att hon verkligen funderat på något som gällde honom och nu ska hon berätta det, om han vill. Det vill han fast han känner sig inte känslomässigt beredd på att ha något djupare samtal med henne om någonting, men han skulle känna sig allt för oartig för att inte svara:
- Ja?
Hon vänder sig om mot honom, snurrandes på höger häl med händerna fortfarande på ryggen och säger samtidigt:
- Jag har...
Hon avbryter sig och tittar ner i golvet. Han väntar på att hon ska fortsätta, men tystnad är det enda som händer. Han börjar bläddra i tidskriften utan att släppa henne med blicken. Ett pekfinger och en tumme dras åt var sitt håll på var sin sida, blad efter blad som för att vara säker på att alla papper säras. Så slår han tyst ihop tidskriften, rullar den till en cylinder, viker ut den och börjar bläddra igen. Hela tiden med blicken mot henne som i sin tur inte släpper golvet ur sin åsyn.
- Äh, det var inget.
Hon vänder tillbaka till fönstret en kort stund för att sedan gå ut ur rummet med snabba steg. Han följer den korta och snabbt avklarade processen med blicken, ser henne gå ut genom dörren och försvinna i hallen utom synhåll. Han hör ett rafsande ljud och en dörr som öppnas och stängs.
Tidskriften är omedvetet släppt och har kasat ner på golvet. Med båda händerna tar han sats i armstöden för att hastigt häva sig upp. Så rusar han ut i hallen där han blir stående. Han blundar och tar sig om näsroten, släpper den och sätter handen mot väggen istället. Överkroppen lutar framåt en aning medan huvudet är sänkt så att hakan möter bröstet. Tunga andetag lämnar honom. Så ett nytt ryck. Ut ur hallen mot ytterdörren. På med skorna utan att knyta upp dem. I samma ögonblick som han sträcker ut en hand mot dörrhandtaget rör det på sig. Dörren öppnas och där står en annan kvinna, hans fru.
- Hej! Är du på väg ut? Nu?
- Öh... ja... jag... Är du redan hemma?
- Passade på att gå tidigare idag. Har ju så mycket flex. Tänkte överraska dig. Har varit och handlat mat.
Hon lyfter upp den kasse hon har i handen i en visande gest och frågar samtidigt:
- Vart är du på väg då?
- Nej, jag tänkte bara ta en promenad. Lite frisk luft.
- Jaha. Jag trodde du skulle springa efter den där kvinnan som rusade ut ur vår lägenhet och ner för trappen.
De två är en kvinna och en man i nästan samma medelålder. De känner varandra endast vagt och brukar egentligen aldrig vara ensamma tillsammans. Nu har de trots det ändå hamnat där de är. Kvinnan står vid det vänstra av ett dubbelfönster och tittar ut genom persiennerna på en omgivning som vi inte vet mycket om. Hon har sina händer på ryggen. Den högra håller den vänstra. Mannen sitter i en av fåtöljerna. Han har en tidskrift i händerna som också vilar lite på hans ben. Kanske läser han i den ibland. Mest bläddrar han bland sidorna fram och tillbaka.
- Du?
Mannen stoppar sitt bläddrande och tittar upp på kvinnan. Han ser henne snett bakifrån. Ansiktet är skymt, vänt bort från honom, mot det persiennfyllda fönstret, vilket gör att han inte kan avläsa något ur det. Hennes "du" lät lite oroväckande, som att hon verkligen funderat på något som gällde honom och nu ska hon berätta det, om han vill. Det vill han fast han känner sig inte känslomässigt beredd på att ha något djupare samtal med henne om någonting, men han skulle känna sig allt för oartig för att inte svara:
- Ja?
Hon vänder sig om mot honom, snurrandes på höger häl med händerna fortfarande på ryggen och säger samtidigt:
- Jag har...
Hon avbryter sig och tittar ner i golvet. Han väntar på att hon ska fortsätta, men tystnad är det enda som händer. Han börjar bläddra i tidskriften utan att släppa henne med blicken. Ett pekfinger och en tumme dras åt var sitt håll på var sin sida, blad efter blad som för att vara säker på att alla papper säras. Så slår han tyst ihop tidskriften, rullar den till en cylinder, viker ut den och börjar bläddra igen. Hela tiden med blicken mot henne som i sin tur inte släpper golvet ur sin åsyn.
- Äh, det var inget.
Hon vänder tillbaka till fönstret en kort stund för att sedan gå ut ur rummet med snabba steg. Han följer den korta och snabbt avklarade processen med blicken, ser henne gå ut genom dörren och försvinna i hallen utom synhåll. Han hör ett rafsande ljud och en dörr som öppnas och stängs.
Tidskriften är omedvetet släppt och har kasat ner på golvet. Med båda händerna tar han sats i armstöden för att hastigt häva sig upp. Så rusar han ut i hallen där han blir stående. Han blundar och tar sig om näsroten, släpper den och sätter handen mot väggen istället. Överkroppen lutar framåt en aning medan huvudet är sänkt så att hakan möter bröstet. Tunga andetag lämnar honom. Så ett nytt ryck. Ut ur hallen mot ytterdörren. På med skorna utan att knyta upp dem. I samma ögonblick som han sträcker ut en hand mot dörrhandtaget rör det på sig. Dörren öppnas och där står en annan kvinna, hans fru.
- Hej! Är du på väg ut? Nu?
- Öh... ja... jag... Är du redan hemma?
- Passade på att gå tidigare idag. Har ju så mycket flex. Tänkte överraska dig. Har varit och handlat mat.
Hon lyfter upp den kasse hon har i handen i en visande gest och frågar samtidigt:
- Vart är du på väg då?
- Nej, jag tänkte bara ta en promenad. Lite frisk luft.
- Jaha. Jag trodde du skulle springa efter den där kvinnan som rusade ut ur vår lägenhet och ner för trappen.
tisdag, september 06, 2016
...just about enough
I höjd med smörgåsstället på Västra Hamngatan, strax efter pizzerian med de tjocka bottnarna, känner han den första regndroppen landa på baksidan av vänster öra. Bara något steg senare, en andra droppe på högra örats baksida. Han tittar upp mot skyn där molnen gaddat ihop sig som ett grått tak och motat bort de små öar av blått som funnits där hela dagen.
Ska det börja regna nu, tänker han och skyndar på stegen. Han känner med ett finger bakom örat, det är inte ofta han gillar organens utstående vinkling, men nu ger de honom i alla fall en tidig varning om regn.
Likt spretande paraboler som träffas av all möjlig information i alla möjliga väder tar mina öronen emot allt från ljud till regn. Vilken tur jag har! Det är inte ofta han är beredd att skämta om öronen, men med sig själv i ett miserabelt tillstånd som nu, går det bra.
Där Hamngatan möter Grönsakstorget greppar han kavajslagen och för ihop dem med bägge händerna. Kragen är uppvikt i ett försök att skydda nacken mot det regn som snabbt börjat strila. Han svänger höger och ställer sig under en markis vid skyltfönstret till en affär som säljer musikinstrument. Torget och gatorna avfolkas snabbt. Några få skyndar förbi honom. Med ryggen mot skyltfönstret tittar han på dem som trängt ihop sig i spårvagnskurerna på andra sidan gatan. Dörren till musikbutiken öppnas och innan den stängs igen hör han tonerna från ett instrument som testspelas. Han vänder sig om och tittar in i butikens fönster. Bakom ett galler står olika instrument uppställda. En saxofon, en akustisk gitarr och till vänster en synt.
En synt. Han drar in luft, blundar och låter luften försvinna ut ur honom, allt så att axlarna höjs och sänks i ett kort vågspel. För ett par år sedan spelades ideligen gamla glada syntlåtar upp i huvudet på honom. Så glada som de kan bli med en synt. "I just can't get enough", "The Model" ja, till och med en låt som den allt för lättillgängliga "Sounds like a melody". Hela tillvaron fick ett vackert plingande soundtrack av alla möjliga passande låtar. Det var en lycklig tid. Så tystnade de plötsligt, egentligen utan att han tänkte på det. Tanken kom först då de, för inte så länge sedan, börjat spela igen. Men denna gång var det låtarna i moll med texter som påminner om apokalypsen. Innehållet i känslolivet och innehållet i låtskatten går hand i hand hos honom.
Mobilen plingar till, fokus på synten byts mot hans egna ögon som speglas i fönstret. Fan vad tätt de sitter! Han kan inte hitta något bra med tillvaron just nu. Ett litet tvekande innan han tar upp mobilen. Han vet vem det är från och han vet vad som väntar. Han stegar ut i regnet så att mobilytan blir full av droppar. I huvudet spelas Depeche Modes "Wrong" upp.
"...I was in the wrong place at the wrong time
For the wrong reason and the wrong rhyme
On the wrong day of the wrong week
I used the wrong method with the wrong technique
..."
Dags att sätta känslorna åt sidan och låtsas var glad, hitta de rätta orden att svara med och fortsätta livet som en lycklig människa. Allt som förut var så rätt men nu är så wrong.
Ska det börja regna nu, tänker han och skyndar på stegen. Han känner med ett finger bakom örat, det är inte ofta han gillar organens utstående vinkling, men nu ger de honom i alla fall en tidig varning om regn.
Likt spretande paraboler som träffas av all möjlig information i alla möjliga väder tar mina öronen emot allt från ljud till regn. Vilken tur jag har! Det är inte ofta han är beredd att skämta om öronen, men med sig själv i ett miserabelt tillstånd som nu, går det bra.
Där Hamngatan möter Grönsakstorget greppar han kavajslagen och för ihop dem med bägge händerna. Kragen är uppvikt i ett försök att skydda nacken mot det regn som snabbt börjat strila. Han svänger höger och ställer sig under en markis vid skyltfönstret till en affär som säljer musikinstrument. Torget och gatorna avfolkas snabbt. Några få skyndar förbi honom. Med ryggen mot skyltfönstret tittar han på dem som trängt ihop sig i spårvagnskurerna på andra sidan gatan. Dörren till musikbutiken öppnas och innan den stängs igen hör han tonerna från ett instrument som testspelas. Han vänder sig om och tittar in i butikens fönster. Bakom ett galler står olika instrument uppställda. En saxofon, en akustisk gitarr och till vänster en synt.
En synt. Han drar in luft, blundar och låter luften försvinna ut ur honom, allt så att axlarna höjs och sänks i ett kort vågspel. För ett par år sedan spelades ideligen gamla glada syntlåtar upp i huvudet på honom. Så glada som de kan bli med en synt. "I just can't get enough", "The Model" ja, till och med en låt som den allt för lättillgängliga "Sounds like a melody". Hela tillvaron fick ett vackert plingande soundtrack av alla möjliga passande låtar. Det var en lycklig tid. Så tystnade de plötsligt, egentligen utan att han tänkte på det. Tanken kom först då de, för inte så länge sedan, börjat spela igen. Men denna gång var det låtarna i moll med texter som påminner om apokalypsen. Innehållet i känslolivet och innehållet i låtskatten går hand i hand hos honom.
Mobilen plingar till, fokus på synten byts mot hans egna ögon som speglas i fönstret. Fan vad tätt de sitter! Han kan inte hitta något bra med tillvaron just nu. Ett litet tvekande innan han tar upp mobilen. Han vet vem det är från och han vet vad som väntar. Han stegar ut i regnet så att mobilytan blir full av droppar. I huvudet spelas Depeche Modes "Wrong" upp.
"...I was in the wrong place at the wrong time
For the wrong reason and the wrong rhyme
On the wrong day of the wrong week
I used the wrong method with the wrong technique
..."
Dags att sätta känslorna åt sidan och låtsas var glad, hitta de rätta orden att svara med och fortsätta livet som en lycklig människa. Allt som förut var så rätt men nu är så wrong.
måndag, september 05, 2016
För det första: ingen motivering
- Du jag läste ett blogginlägg av dig där du pratar om identitetssökande.
- Har jag skrivit ett sådant? Det minns jag inte.
- Inlägget handlade om något annat, kommer inte ihåg vad, men som en kil i det hela hade du tryckt in din åsikt om detta, bara en mening eller två.
- Jaha?
- Ja, och vet du vad, jag har tänkt på det där och på hur även musik används i skapandet av våra identiteter. Vad vi lyssnar på. Vissa artister är mer nödvändiga än andra för att få oss att bli någon, tänker jag och har därför gjort en top fem-lista på grupper och artister jag tycker är störst för de mest identitetstörstande. Vill du höra?
- Egentligen inte, men eftersom du tar dig omaket att ta upp det här, i ett blogginlägg, så måste jag väl.
- Vad bra! På femte plats:
5. Morrissey
- På fjärde pl...
- Har du ingen motivering?
- Nej, ingen helt genomtänkt. Allt är bara på ett första, intuitivt stadie än. Men lite kan jag väl säga: Morrissey ger de introverta och själsligt kringirrande ord på känslor och... tja, känslor, abstrakta känslor, som de själva inte riktigt kan förstå sig på. Någon slags vardagsexistensialism med rötter i bland annat olycklig kärlek och förhållandet till andra människor.
- Ok...
- Fjärde plats:
4. Marilyn Manson
...vilket jag motiverar med att det finns så många som känner sig som arga men snälla outsiders levandes i en skräckgotisk fantasivärld vilket gör det lättare för dem att leva i vår verkliga skräckvärld. Här är en artist som ger dem vad de behöver för att kunna motivera sin existens i dessa världar.
3. Depeche Mode
- Depeche Mode?
- Ja, jag vet. Hade det varit 80-tal hade de inte fått vara med. Men nu finns det så många som gillade dem på 80-talet och som i vuxen ålder inte kan släppa dem och som känner sig tvugna att motivera sig hela tiden. Dessutom är de en föregångsgrupp till senare års emosar. Det kunde varit vilken syntgrupp som helst från den tiden, med de får stå som symbol för alla.
- Men alla syntgrupper försökte väl sig inte på att vara kvasidjupa med en mörk världsbild och tunga känslor?
- Nej, det fanns såklart lättlyssnad tyggummisynt i medryckande upptempopling också med jordnära vardagsproblem och både lycklig och olycklig kärlek i texterna. Lite neonrosa gull som kontrast till det metalliska och kliniska, pseudofilosofiska och allvarliga deppmaskinerna. Nu andra plats:
2. The Cure
- Finns de ens än?
- Jo då. De är till och med ute på turné nu. Och frontmannen är sig lik i kolsvart rufs och knallröda läppar. Låtarna lika så. Precis som Depeche Mode var de tidigt ute och tilltalade emosar, innan det begreppet ens fanns.
- Ettan då?
- Här kommer den. På första plats:
1. The Smiths
- Har jag skrivit ett sådant? Det minns jag inte.
- Inlägget handlade om något annat, kommer inte ihåg vad, men som en kil i det hela hade du tryckt in din åsikt om detta, bara en mening eller två.
- Jaha?
- Ja, och vet du vad, jag har tänkt på det där och på hur även musik används i skapandet av våra identiteter. Vad vi lyssnar på. Vissa artister är mer nödvändiga än andra för att få oss att bli någon, tänker jag och har därför gjort en top fem-lista på grupper och artister jag tycker är störst för de mest identitetstörstande. Vill du höra?
- Egentligen inte, men eftersom du tar dig omaket att ta upp det här, i ett blogginlägg, så måste jag väl.
- Vad bra! På femte plats:
5. Morrissey
- På fjärde pl...
- Har du ingen motivering?
- Nej, ingen helt genomtänkt. Allt är bara på ett första, intuitivt stadie än. Men lite kan jag väl säga: Morrissey ger de introverta och själsligt kringirrande ord på känslor och... tja, känslor, abstrakta känslor, som de själva inte riktigt kan förstå sig på. Någon slags vardagsexistensialism med rötter i bland annat olycklig kärlek och förhållandet till andra människor.
- Ok...
- Fjärde plats:
4. Marilyn Manson
...vilket jag motiverar med att det finns så många som känner sig som arga men snälla outsiders levandes i en skräckgotisk fantasivärld vilket gör det lättare för dem att leva i vår verkliga skräckvärld. Här är en artist som ger dem vad de behöver för att kunna motivera sin existens i dessa världar.
3. Depeche Mode
- Depeche Mode?
- Ja, jag vet. Hade det varit 80-tal hade de inte fått vara med. Men nu finns det så många som gillade dem på 80-talet och som i vuxen ålder inte kan släppa dem och som känner sig tvugna att motivera sig hela tiden. Dessutom är de en föregångsgrupp till senare års emosar. Det kunde varit vilken syntgrupp som helst från den tiden, med de får stå som symbol för alla.
- Men alla syntgrupper försökte väl sig inte på att vara kvasidjupa med en mörk världsbild och tunga känslor?
- Nej, det fanns såklart lättlyssnad tyggummisynt i medryckande upptempopling också med jordnära vardagsproblem och både lycklig och olycklig kärlek i texterna. Lite neonrosa gull som kontrast till det metalliska och kliniska, pseudofilosofiska och allvarliga deppmaskinerna. Nu andra plats:
2. The Cure
- Finns de ens än?
- Jo då. De är till och med ute på turné nu. Och frontmannen är sig lik i kolsvart rufs och knallröda läppar. Låtarna lika så. Precis som Depeche Mode var de tidigt ute och tilltalade emosar, innan det begreppet ens fanns.
- Ettan då?
- Här kommer den. På första plats:
1. The Smiths
söndag, september 04, 2016
Fel stavning av felstavnng
För att få kött på benen... Nej, förlåt de där inledande orden, det är inte min mening att använda klichéer, men jag kan inget annat. Hursomhelst, för att ta reda på något, skaffa fakta, besökte jag en för mig gammal välbekant internetplats för en stund sedan. Jag fann inte det jag var där för, men jag tog en lång promenad längs med Older Postsgatan. Varför det där inlägget jag sökte inte dök upp längs vägen vet jag inte? Kanske minns jag fel, kanske hade hon (ordskaparen) postat det på ett annat digitalt stället?
Det spelar ingen roll. Jag märkte under processens gång att Memorylane är placerad som en slöja över platser som den besökta. Ord och inlägg, illustrationer och bilder, det var som om jag sett och läst det igår. Men så är det inte, det var längre sedan. Längre. Men tänk vad hon producerade en gång i tiden. Och vad jag läste. Nu är det inget sånt längre, hon har nämligen valt en annan digital väg och den är jag inte intresserad av att vandra på. Gott då att det finns ett irl som går att besöka när du är afk och allt det där.
Vad var det jag sökte efter då? Och vad skulle jag ha det till? Jo, jag hade fått för mig att hon en gång i tiden fotat och publicerat en handskriven text, sin egna, för att visa hur hon upprepade gånger stavat fel på samma ord och märkt detta långt senare. Det ville jag ha som exempel, som en bredding, i ett inlägg om ordkonstruktion. Men fann inte. Istället fick jag ord på annat och bilder på andra. Där var recept; husfasader; hockeyrinkar; fester; öl och ölande; tunnlar; maträtter (såklart); lägenhetsinteriörer med mera, med mera.
Och personer. Bekanta ansikten och obekanta. Vissa en gång, andra flera gånger. Till och med jag dök upp vid ett par tillfällen. Men mest andra. Där var hon med de ledsna ögonen och den leende munnen; han den långe, tanige med ständiga ränder i tröjorna; hon som alltid läser en bok; han med mustasch, linne och egna blogg-, twitter- och whateverkonton; hon jag inte kom överens med; han, den grubblande och identitetssökande (det där är en hangup jag har och som troligtvis är fel men varje gång jag ser någon i hatt eller i gubbkläder (kostym)- som han har - och som är yngre än 54,5 år så ringer den där identitetssökaretikettklockan, varför är jag sån?) med flera, med flera.
Det och ingen felstavningsbild. Kanske den fanns där men att jag var för snabb med scrollandet, eller att jag gav upp innan den dök upp. På en tallrik här bredvid datorn ligger benen. Fortfarande blottade. Inget kött. Inget kött.
Det spelar ingen roll. Jag märkte under processens gång att Memorylane är placerad som en slöja över platser som den besökta. Ord och inlägg, illustrationer och bilder, det var som om jag sett och läst det igår. Men så är det inte, det var längre sedan. Längre. Men tänk vad hon producerade en gång i tiden. Och vad jag läste. Nu är det inget sånt längre, hon har nämligen valt en annan digital väg och den är jag inte intresserad av att vandra på. Gott då att det finns ett irl som går att besöka när du är afk och allt det där.
Vad var det jag sökte efter då? Och vad skulle jag ha det till? Jo, jag hade fått för mig att hon en gång i tiden fotat och publicerat en handskriven text, sin egna, för att visa hur hon upprepade gånger stavat fel på samma ord och märkt detta långt senare. Det ville jag ha som exempel, som en bredding, i ett inlägg om ordkonstruktion. Men fann inte. Istället fick jag ord på annat och bilder på andra. Där var recept; husfasader; hockeyrinkar; fester; öl och ölande; tunnlar; maträtter (såklart); lägenhetsinteriörer med mera, med mera.
Och personer. Bekanta ansikten och obekanta. Vissa en gång, andra flera gånger. Till och med jag dök upp vid ett par tillfällen. Men mest andra. Där var hon med de ledsna ögonen och den leende munnen; han den långe, tanige med ständiga ränder i tröjorna; hon som alltid läser en bok; han med mustasch, linne och egna blogg-, twitter- och whateverkonton; hon jag inte kom överens med; han, den grubblande och identitetssökande (det där är en hangup jag har och som troligtvis är fel men varje gång jag ser någon i hatt eller i gubbkläder (kostym)- som han har - och som är yngre än 54,5 år så ringer den där identitetssökaretikettklockan, varför är jag sån?) med flera, med flera.
Det och ingen felstavningsbild. Kanske den fanns där men att jag var för snabb med scrollandet, eller att jag gav upp innan den dök upp. På en tallrik här bredvid datorn ligger benen. Fortfarande blottade. Inget kött. Inget kött.
lördag, september 03, 2016
Var din själ
"Var dig själv" - har du fått den uppmaningen någon gång? Eller kanske till och med gett den själv? Kanske med tillägget "så kommer allt gå bra".
Var dig själv. När är vi inte oss själva? Nästan aldrig? Alltid? När vi är trygga med och i vår omgivning?
Vad innebär det att "vara sig själv" och hur är vi när vi inte är det? Det är ju knappast så, att då vi inte är oss själva, att vi bokstavligen är någon annan. Nej, det handlar mer om bildspråk och språklig pragmatik.
I vilka situationer är det vanligast att vi får uppmaningen ovan? Från andra och oss själva. Jobbintervju? Date? Föredragshållning? Möten med andra människor där vi går utanför den där trygghetszonen.
Märker du skillnad på personer ibland? Exempelvis i en bekantskap som inte längre är helt ny, en person som du från början mest träffade med andra och sedan blivit någon du då och då träffat på tu man hand. Beter sig den lite annorlunda nu i dina ögon? Beror det på att ni lärt känna varandra lite bättre? Beror det kanske bara på dig och ditt omdöme? Eller är det så att personen ändrat sig lite och "kan vara sig själv" ju mer ni lär känna varandra?
Är uttrycket "var dig själv" olyckligt valt? Det är ju väldigt bildligt talat och bildtalande har ju en förmåga att förvilla och förvirra en del människor. En del som tar allt bokstavligt. För dem måste det låta jättekonstigt att en människa skulle kunna sluta vara sig själv och bli någon annan.
Nåväl, det är så många frågor att det skulle räcka till flera blogg- och kommentarsavhandlingar. Kanske är de redan skrivna?
Var dig själv. När är vi inte oss själva? Nästan aldrig? Alltid? När vi är trygga med och i vår omgivning?
Vad innebär det att "vara sig själv" och hur är vi när vi inte är det? Det är ju knappast så, att då vi inte är oss själva, att vi bokstavligen är någon annan. Nej, det handlar mer om bildspråk och språklig pragmatik.
I vilka situationer är det vanligast att vi får uppmaningen ovan? Från andra och oss själva. Jobbintervju? Date? Föredragshållning? Möten med andra människor där vi går utanför den där trygghetszonen.
Märker du skillnad på personer ibland? Exempelvis i en bekantskap som inte längre är helt ny, en person som du från början mest träffade med andra och sedan blivit någon du då och då träffat på tu man hand. Beter sig den lite annorlunda nu i dina ögon? Beror det på att ni lärt känna varandra lite bättre? Beror det kanske bara på dig och ditt omdöme? Eller är det så att personen ändrat sig lite och "kan vara sig själv" ju mer ni lär känna varandra?
Är uttrycket "var dig själv" olyckligt valt? Det är ju väldigt bildligt talat och bildtalande har ju en förmåga att förvilla och förvirra en del människor. En del som tar allt bokstavligt. För dem måste det låta jättekonstigt att en människa skulle kunna sluta vara sig själv och bli någon annan.
Nåväl, det är så många frågor att det skulle räcka till flera blogg- och kommentarsavhandlingar. Kanske är de redan skrivna?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)