För det första: ingen motivering

- Du jag läste ett blogginlägg av dig där du pratar om identitetssökande.
- Har jag skrivit ett sådant? Det minns jag inte.
- Inlägget handlade om något annat, kommer inte ihåg vad, men som en kil i det hela hade du tryckt in din åsikt om detta, bara en mening eller två.
- Jaha?
- Ja, och vet du vad, jag har tänkt på det där och på hur även musik används i skapandet av våra identiteter. Vad vi lyssnar på. Vissa artister är mer nödvändiga än andra för att få oss att bli någon, tänker jag och har därför gjort en top fem-lista på grupper och artister jag tycker är störst för de mest identitetstörstande. Vill du höra?
- Egentligen inte, men eftersom du tar dig omaket att ta upp det här, i ett blogginlägg, så måste jag väl.
- Vad bra! På femte plats:

5. Morrissey

- På fjärde pl...
- Har du ingen motivering?
- Nej, ingen helt genomtänkt. Allt är bara på ett första, intuitivt stadie än. Men lite kan jag väl säga: Morrissey ger de introverta och själsligt kringirrande ord på känslor och... tja, känslor, abstrakta känslor, som de själva inte riktigt kan förstå sig på. Någon slags vardagsexistensialism med rötter i bland annat olycklig kärlek och förhållandet till andra människor.
- Ok...
- Fjärde plats:

4. Marilyn Manson

...vilket jag motiverar med att det finns så många som känner sig som arga men snälla outsiders levandes i en skräckgotisk fantasivärld vilket gör det lättare för dem att leva i vår verkliga skräckvärld. Här är en artist som ger dem vad de behöver för att kunna motivera sin existens i dessa världar.

3. Depeche Mode

- Depeche Mode?
- Ja, jag vet. Hade det varit 80-tal hade de inte fått vara med. Men nu finns det så många som gillade dem på 80-talet och som i vuxen ålder inte kan släppa dem och som känner sig tvugna att motivera sig hela tiden. Dessutom är de en föregångsgrupp till senare års emosar. Det kunde varit vilken syntgrupp som helst från den tiden, med de får stå som symbol för alla.
- Men alla syntgrupper försökte väl sig inte på att vara kvasidjupa med en mörk världsbild och tunga känslor?
- Nej, det fanns såklart lättlyssnad tyggummisynt i medryckande upptempopling också med jordnära vardagsproblem och både lycklig och olycklig kärlek i texterna. Lite neonrosa gull som kontrast till det metalliska och kliniska, pseudofilosofiska och allvarliga deppmaskinerna. Nu andra plats:

2. The Cure

- Finns de ens än?
- Jo då. De är till och med ute på turné nu. Och frontmannen är sig lik i kolsvart rufs och knallröda läppar. Låtarna lika så. Precis som Depeche Mode var de tidigt ute och tilltalade emosar, innan det begreppet ens fanns.
- Ettan då?
- Här kommer den. På första plats:

1. The Smiths