Tänk dig ett rum med ett par öronlappsfåtöljer, ett passande bord till dem, en bokhylla med lite böcker, en byrå och ett skrivbord. På golvet en matta. Placera detta lite hur du vill med vilken typ av design på möblerna som helst. I rummet befinner sig dock ett par människor som jag bestämmer över vilka de är vad de gör.
De två är en kvinna och en man i nästan samma medelålder. De känner varandra endast vagt och brukar egentligen aldrig vara ensamma tillsammans. Nu har de trots det ändå hamnat där de är. Kvinnan står vid det vänstra av ett dubbelfönster och tittar ut genom persiennerna på en omgivning som vi inte vet mycket om. Hon har sina händer på ryggen. Den högra håller den vänstra. Mannen sitter i en av fåtöljerna. Han har en tidskrift i händerna som också vilar lite på hans ben. Kanske läser han i den ibland. Mest bläddrar han bland sidorna fram och tillbaka.
- Du?
Mannen stoppar sitt bläddrande och tittar upp på kvinnan. Han ser henne snett bakifrån. Ansiktet är skymt, vänt bort från honom, mot det persiennfyllda fönstret, vilket gör att han inte kan avläsa något ur det. Hennes "du" lät lite oroväckande, som att hon verkligen funderat på något som gällde honom och nu ska hon berätta det, om han vill. Det vill han fast han känner sig inte känslomässigt beredd på att ha något djupare samtal med henne om någonting, men han skulle känna sig allt för oartig för att inte svara:
- Ja?
Hon vänder sig om mot honom, snurrandes på höger häl med händerna fortfarande på ryggen och säger samtidigt:
- Jag har...
Hon avbryter sig och tittar ner i golvet. Han väntar på att hon ska fortsätta, men tystnad är det enda som händer. Han börjar bläddra i tidskriften utan att släppa henne med blicken. Ett pekfinger och en tumme dras åt var sitt håll på var sin sida, blad efter blad som för att vara säker på att alla papper säras. Så slår han tyst ihop tidskriften, rullar den till en cylinder, viker ut den och börjar bläddra igen. Hela tiden med blicken mot henne som i sin tur inte släpper golvet ur sin åsyn.
- Äh, det var inget.
Hon vänder tillbaka till fönstret en kort stund för att sedan gå ut ur rummet med snabba steg. Han följer den korta och snabbt avklarade processen med blicken, ser henne gå ut genom dörren och försvinna i hallen utom synhåll. Han hör ett rafsande ljud och en dörr som öppnas och stängs.
Tidskriften är omedvetet släppt och har kasat ner på golvet. Med båda händerna tar han sats i armstöden för att hastigt häva sig upp. Så rusar han ut i hallen där han blir stående. Han blundar och tar sig om näsroten, släpper den och sätter handen mot väggen istället. Överkroppen lutar framåt en aning medan huvudet är sänkt så att hakan möter bröstet. Tunga andetag lämnar honom. Så ett nytt ryck. Ut ur hallen mot ytterdörren. På med skorna utan att knyta upp dem. I samma ögonblick som han sträcker ut en hand mot dörrhandtaget rör det på sig. Dörren öppnas och där står en annan kvinna, hans fru.
- Hej! Är du på väg ut? Nu?
- Öh... ja... jag... Är du redan hemma?
- Passade på att gå tidigare idag. Har ju så mycket flex. Tänkte överraska dig. Har varit och handlat mat.
Hon lyfter upp den kasse hon har i handen i en visande gest och frågar samtidigt:
- Vart är du på väg då?
- Nej, jag tänkte bara ta en promenad. Lite frisk luft.
- Jaha. Jag trodde du skulle springa efter den där kvinnan som rusade ut ur vår lägenhet och ner för trappen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar