Du har säkert lagt märke till det du också. Det är som om två personer står bredvid varandra och kämpar om att få sätta sig på samma stol, den enda stol som finns. De båda har var sin fot satt mot den andres fots sida, deras överkroppar är något framåtlutade, armarna knuffas och gruffas i sidorna på varandra. Det är svårt för en utomstående att veta om det är på skoj eller allvar. Deras ansikten syns knappt på grund av hår som hänger i vägen och de ständigt pågående, ryckiga rörelserna. Då och då skymtas en kind, alldeles röd; en mun, som ett strängt streck. Men är det av ilska eller av ansträngning i leken?
Vi vet, både du och jag, vem av de båda som kommer att vinna, vem som får sätta sig på stolen och vem som kommer att förlora och snällt måste vandra ut ur rummet. Vinnaren är den av de båda som har ett par bruna utsvängda manchesterbyxor och en stickad tröja i flera olika nyanser av brunt, orange, rött och gult med en krage som sitter tajt runt halsen och som nästan når upp till öronsnibbarna. Förloraren har en T-shirt i ljust gult, vitt och blått, ett par gröna shorts, det löjligaste av allt löjligt man kan ha på fötterna: flipp-flopps samt, på näsan, ett par solglasögon (som, sanningen att säga, mer är till för att dölja en flackande blick än för att skydda från solen).
Om mornarna verkar det som om den bruntröjade redan har vunnit. Det är svalt, skorna sparkar och trampar på fallna löv och gatubelysningen är tänd under hela vägen till jobbet. Och tittar du ut över en skog ser du hur kämpens tröja redan börjat färga av sig på trädtopparna. Fast inte på så många. Inte än. Men på dagen, då är det fortfarande flipp-flopparen som verkar vara den som är närmast att sätta sig till rätta igen. Då värmer solen på en nästan klarblå himmel. Endast ett par molntussar flyter omkring här och där som dekoration. Och att träden är gröna är det som dominerar sikten. Bedrägligt, naturligtvis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar