Vem är mig? Det funderar jag över nästan varje gång då jag promenerar till torget och tar vägen förbi kyrkan med den gamla kyrkogården framför sig. Alldeles i början av begravningsplatsen, nere vid vägen finns en svart gravsten på vilken det med bokstäver av guld står: "Tack för tiden och kärleken du gav mig!"
I jorden under vilar en ung man som inte hann fylla 30 år. Han har legat där i tio år nu. Igår när jag passerade stället hade någon placerat en lykta som kastade ett vagt sken på stenen samt en lite annorlunda sak för gravar, en stav med trådar som spretar som en bukett och, precis som lyktan, lyser lite. Upplivande kitsch i det gravallvarliga. Någon har berörts av den där unge mannen så mycket att hans minne hyllas med detta alla dessa år senare.
I vanliga fall brukar jag bara passera och slänga en blick åt sidan men igår stannade jag en stund och lutade mig mot muren som omger kyrkogården, för att betrakta det hela. Stenen får mig alltid att ta ett extra djupt, hastigt andetag samtidigt som bröstkorgen fylls med en underlig sorts fjärilar, svartaröda med vingar i form av hjärtan. Så även igår, fast lite mer, lite starkare. Jag gissar på att det var mig som varit där och gjort fint.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar