Där ute

...497, 498, 499, 500.
Jag slutade att räkna där eftersom jag behövde en paus. Det måste vara minst lika många kvar, tänkte jag när jag tittade på de båda högarna med anledningar. En räknad hög och en oräknad. De var nästan lika höga. Jag förde ihop de båda högarna så att de låg precis bredvid varandra och tryckte ner dem med fingertopparna, var sin hand över var sin hög. Så drog jag pekfingret från den högra högen över till den vänstra och tillbaka utan att upptäcka någon nivåskillnad. Fram och tillbaka några gånger. Jag kanske inte behöver räkna den andra högen? Jag kan helt enkelt dra slutsatsen att de är lika stora. Det skulle betyda 500 plus 500, alltså 1000 anledningar. Det kan mycket väl stämma.

Pausen behövde inte följas av fortsatt räknande, istället var jag fri och ledig att älta de olika anledningarna som stod på lapparna som utgjorde högarna. En anledning på varje lapp. Troligtvis 1000 anledningar. Men jag blev avbruten av att dörrklockan ringde. Ett sådant ovanligt ljud. Jag stirrade tomt ut i luften som om jag sökte svar på varifrån det där ljudet kom. När det upprepades fann jag mig själv och gick iväg för att öppna dörren.

Ute på loftgången stod en kvinna, propert klädd i en stil som för tankarna till kontorsjobb, ansikte utåt och kundbesök. I en hand höll hon en tunn, platt, svart skinnväska, aningen större än A4-format. Handtagen hon greppade gick att skjuta ner i väskans sidor. Praktiskt, tänkte jag.
- Hej, jag kommer på uppdrag från Utifrån sett.
Hon räckte mig ett litet visitkort med ett namn tryckt i mitten, förmodligen hennes och en logga, ett stiliserat Utifrån sett. Så fortsatte hon:
- Du är förmodligen inte medveten om det men de båda högarna med anledningar du har inne på ditt köksbord är på intet sätt kompletta. Dessutom är de ensidiga.
Hon släppte ena handtaget men behöll greppet om det andra då hon öppnade väskan genom att dra upp dragkedjan, först längs med kortsidan, så över krönet och upp på långsidan och sedan ner på motstående kortsida. Så stack hon ner handen i den öppnade väskan och fick fram en lapp, lika stor som de jag nyss lämnat bakom mig.
- Här har du, på denna finns en, EN, anledning och den kan precis som de andra du redan har vara helt fel. Eller rätt. Jag vet inte, Utifrån sett vet inte. Och jag vill påpeka det igen: Det är EN anledning, en av många möjliga. Orsaken till att jag ger dig den är att de du redan har, utgår från en och samma sak medan denna ser allt från ett annat perspektiv. Ett för dig - som vi från Utifrån sett ser det - mycket bättre perspektiv. För låt oss vara ärliga här, du kommer aldrig, aldrig, att få reda på den verkliga anledningen. Eller hur? Då tycker vi på Utifrån sett att du lika gärna kan välja att inbilla dig att en bra anledning till det som hänt gäller. Eller hur?

Nu, någon vecka senare, sitter jag här med den där lappen hon gav mig med en anledning från Utifrån sett och läser den. Om och om igen. Om ett tag är det förhoppningsvis bara den anledningen som jag kommer komma ihåg. Och då blir det den anledningen som gäller för det som hände. Då blir det en bra händelse och ett gott, förmodligen falskt men gott, minne.

Inget formar verkligheten som berättelsen av den.

Mer jag

Klockan har passerat midnatt och det är för längesedan dags att sova. Men jag måste bara göra en sak till, jag måste redigera en formulering jag inte är nöjd med i en text jag nyss avslutat. Det går snabbt, så snabbt att jag tycker mig ha tid över till mer skrivande. Därför öppnar jag ett nytt dokument och börjar skriva utan att riktigt veta om vad. Texten jag just redigerat är ju klar så fler ord i den blir det inte utan något helt nytt.

Ska jag skriva klart ikväll, i natt? undrar jag. Jag tittar på klockan nere i hörnet på skärmen, den visar 00:10. Fyra minuter sedan som jag bytte ut ett par ord i den andra texten, den jag anser mig vara klar med. Ett dåligt samvete kryper upp längs bröstkorgen mot halsen. "Du borde sova" väser det. Jag känner dess vassa andedräkt svida mot min hud. "Ja, ja" svarar jag och ser till att avsluta den nyss påbörjade texten.

Defaitism del 1

Jag litar inte på körkarlen. Hans vagn: en vagn gjord av trä, som ett flak, en och en halv gånger två meter, med staket på tre sidor - fram, höger, vänster. Och stora trähjul, över en meter i diameter, ett på var sida av vagnen, skodda med järn. Ekrar: tjocka pinnar, åtta stycken som strålar ut från vardera nav.

Längst fram, på en bänk fäst överst på staketet, sitter han, hästföraren, med en piska i ena handen och tömmar från hästens sele i den andra. På det i annars tomma flaket sitter jag med ryggen mot honom, hästen och färdvägen. Över mina axlar har jag dragit en mörk, tjock, värmande yllefilt. Mina andetag lämnar mig och ansluter till den övriga dimman som omsluter landskapet vi färdas genom.

Ett tunt lager av frost har lagt sig på allt, på träd, på gräs, på stenar. Himlen är täckt av ett jämntjockt molntäcke som vare sig lovar snö eller uppsprickande. Färden är skumpig och hoppig. Vägen består av tjälad jord full av gropar, rötter och stenar. Stötdämpandet är minimalt. Min rygg värker men jag är tacksam över att jag slipper att gå.

Mina försök att hålla mig vaken blir svårare, men jag vill inte sova. Mannen som för ekipaget har sagt till mig att han ska ta mig dit jag vill och att jag kan lägga mig ner och vila under färdens gång. Men det är någonting med honom, något som oroar mig. Något som håller mig vaken. Än så länge.

I ett försök att distrahera denna känsla tänker jag på på målet, dit jag ska. Om denna fallfärdiga, öppna droska jag liftar med verkligen tar mig dit vill säga. Och jag funderar över vägen hit, hur det kommer sig att jag hamnade här, i detta landskap, sittandes på denna kärra, under denna filt, bakom denna skjutskarl.

Gör vad jag tycker

Rösten. Hör du rösten som genomsyrar de där orden jag skrev? Den kommer inte från mig. Den kommer från någon annan. Rösten droppar ner på mina bokstäver uppifrån, tränger sig in i dem nerifrån och presser sig in mellan raderna. Den lägger sig ovanpå som ett täcke och under som en spikbädd. Rösten. Hör du den? Känner du den?

Det är inte säkert. Det som står där är ju skrivet av mig. Det är jag som är ansiktet utåt. Det är mitt namn som skyltas. Men hade jag skrivit dem om inte deras ursprung varit så ivrig att få dem där? Kanske inte. Kanske hade jag tänkt dem, kanske hade jag bara känt dem, men kanske hade jag aldrig skrivit dem.

Ändå, jag skrev dem. Satte dem på pränt. Tryckte på return och fick det hänt. För folk att läsa, några få meningar, några få rader, några bitande åsikter. Med mig som avsändare. Men orden, de var inte mina. Bara indirekt. Bara på avstånd. Utan deras ursprung - deras ivriga ursprung, rösten - hade de istället, på sin höjd, blivit en knuten näve i min byxficka.

Eller kanske inte ens det. Jag blandar ihop hur jag tänker och gör nu versus hur jag hade tänkt och gjort utan närvaron av ordens ursprung - ordens ivriga ursprung, av rösten. Med eller utan den. Nu är jag med. Nu är jag med ordens ivriga ursprung och jag måste hela tiden förhålla mig till det. Till att jag är med. Jag måste väga mina handlingar.

Vad mår jag bäst av? Vad förväntas av mig? Att med ord göras bort offentligt eller att ta strid mot ordens ursprung? Mot ordens ivriga ursprung. Mot rösten. Då går jag med rösten. Jag väljer rösten. Jag har mina anledningar.

Mjölk- eller blockchoklad?

Tavlan mellan J och C är förmodligen det föremål som fått mest uppmärksamhet av mig, i rummet vi befann oss i. Ikväll som tidigare kvällar. Nu när jag skriver detta har det gått några timmar sedan jag satt där, mittemot dem, J och C, bredvid A och M, snett emot B-Å, A och V. Allt under ledning av M. De pratade alla, men inte i munnen på varandra, utan en och en. Alla väntade de artigt ut den som för tillfället pratade. Alla hade sin tur i ordningen. Själv hörde jag dem i bakgrunden. Och såg dem i periferin. Jag befann mig hos tavlan. Tavlan mellan J och C. Eller snarare något bakom dem. På väggen bakom dem.

Det är snart min tur att säga något. Det förväntas av mig, men jag har inget att säga. Inget som inte redan har sagts av någon annan. Sagts så mycket bättre.

Glasen på bordet där jag sitter och skriver, nu några timmar senare, har blivit fler och fler. Ett och ett har de kommit hit under kvällar som gått. Nu får de min uppmärksamhet. Förmodligen får de mer uppmärksamhet än orden jag skriver. Orden, jag skriver dem alla, men inte alla på en gång utan ett och ett. Först något om en tavla, om personer med enbokstavsnamn, om min uppmärksamhet, om samtalsplats, om en tavla. En tavla. Och om min tur att säga något.

Nu är det min tur att skriva något. Ingen förväntar sig det, men jag skriver ändå. Inget som inte redan har skrivits av någon annan. Av någon annan? Av vem? Och var då? Det undrar jag. Vet du?

Några rader till. Jag vill nämligen inte avsluta med en fråga. Det verkar så interaktivt. Det är inte min mening att ge dig en digital läxa. En digital läxa. De kan delas ut någon annanstans. Någon annanstans men inte här.

Retuscherad

Bloggtext
Publicerad 12.30
Redigerad 12.31: rättade stavfel
Redigerad 12.33: fixade syftningsfel
Redigerad 12.40: tog bort överflödig fakta
Redigerad 12.44: bytte ut ord
Redigerad 12.52: ändrade om styckesordningen
Redigerad 12.56: raderade felaktig information
Redigerad 12.57: formulerade om tveksamma formuleringar
Redigerad 13.01: avlägsnade onödiga meningar
Redigerad 13.02: skrev Bloggtext

Delusions of grandeur

Jag sveper bort mina skor från sin plats där de står under den bänk som är fäst i klädskåpen. Bänken: material - trä; längd - den sträcker sig längs alla skåp, alla åtta skåp; bredd - två plankor bred med ett aningen litet mellanrum dem emellan, dålig plats att sitta på, nog med plats att ställa en väska på; nivåplacering - strax under knähöjd.

Mitt svepande gör jag med foten, med min fortfarande arbetsskoklädda fot. Jag placerar den på skorna, alldeles ovanför tåspetsarna, och drar dem i en liten bågrörelse snett bakåt från skåp och bänk. Detta för att de inte inte ska vara i vägen under den tid jag sedan står där och byter om. Det är så lätt att sparka in dem under skåpet, bort mot väggen.

Jag har gjort samma sak åtta och en halv timme tidigare. Men då stod mina arbetsskor där, de jag nu har på mig, och den svepande foten, den hade min privata sko på sig, den ena av dem som nu på eftermiddagen blir svept. På morgonen svepande, på eftermiddagen svept.

Med ögon känsliga för blogg

Hur ska detta gå till? Jag skrev det inlägg som ska vara här på ett papper, la det i min väska som jag glömde på jobbet och nu är det publiceringstid. Inte minns jag hur jag formulerade mig, inte minns jag vad jag skrev om. Mitt huvud är som en blank sida när det gäller det här inlägget (i övrigt också kanske, men just nu mest angående inlägget).

Vad ska jag göra? Hitta på ett nytt? "Hitta på"? Jag hittar väl inte på heller! Jag skriver ju som det är. Det. Vad är det? Det är verkligheten. Eller något som angränsar till den. Kanske lite längre bort än så också. Ibland är jag helt i fantasins land. Ibland i lögnens. Men jag blandar alltid in verkligheten i det hela. Som den starka krydda den är.

Är den det? Det beror väl på vilken del av verkligheten jag tar. Det finns ju mer eller mindre saftiga delar och mer eller mindre kryddstarka. Fast det kanske inte spelar så stor roll? Ta en fadd del så torr att den fastnar i gommen och doppa ner den i fantasin, i sagan, i lögnen, i önskan och i mixern. Slå på och ut rinner något som bara saknar en enda till ingrediens för att bli komplett. Den står du för, du som läser. Tillsammans gör allt detta vad alla texter är gjorda av. Mer eller mindre.

Inget av detta har jag för detta inlägg. Jo, dina ögon som vandrar över dessa bokstäver. Det är den bästa ingrediensen.