Jag litar inte på körkarlen. Hans vagn: en vagn gjord av trä, som ett flak, en och en halv gånger två meter, med staket på tre sidor - fram, höger, vänster. Och stora trähjul, över en meter i diameter, ett på var sida av vagnen, skodda med järn. Ekrar: tjocka pinnar, åtta stycken som strålar ut från vardera nav.
Längst fram, på en bänk fäst överst på staketet, sitter han, hästföraren, med en piska i ena handen och tömmar från hästens sele i den andra. På det i annars tomma flaket sitter jag med ryggen mot honom, hästen och färdvägen. Över mina axlar har jag dragit en mörk, tjock, värmande yllefilt. Mina andetag lämnar mig och ansluter till den övriga dimman som omsluter landskapet vi färdas genom.
Ett tunt lager av frost har lagt sig på allt, på träd, på gräs, på stenar. Himlen är täckt av ett jämntjockt molntäcke som vare sig lovar snö eller uppsprickande. Färden är skumpig och hoppig. Vägen består av tjälad jord full av gropar, rötter och stenar. Stötdämpandet är minimalt. Min rygg värker men jag är tacksam över att jag slipper att gå.
Mina försök att hålla mig vaken blir svårare, men jag vill inte sova. Mannen som för ekipaget har sagt till mig att han ska ta mig dit jag vill och att jag kan lägga mig ner och vila under färdens gång. Men det är någonting med honom, något som oroar mig. Något som håller mig vaken. Än så länge.
I ett försök att distrahera denna känsla tänker jag på på målet, dit jag ska. Om denna fallfärdiga, öppna droska jag liftar med verkligen tar mig dit vill säga. Och jag funderar över vägen hit, hur det kommer sig att jag hamnade här, i detta landskap, sittandes på denna kärra, under denna filt, bakom denna skjutskarl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar