Där ute

...497, 498, 499, 500.
Jag slutade att räkna där eftersom jag behövde en paus. Det måste vara minst lika många kvar, tänkte jag när jag tittade på de båda högarna med anledningar. En räknad hög och en oräknad. De var nästan lika höga. Jag förde ihop de båda högarna så att de låg precis bredvid varandra och tryckte ner dem med fingertopparna, var sin hand över var sin hög. Så drog jag pekfingret från den högra högen över till den vänstra och tillbaka utan att upptäcka någon nivåskillnad. Fram och tillbaka några gånger. Jag kanske inte behöver räkna den andra högen? Jag kan helt enkelt dra slutsatsen att de är lika stora. Det skulle betyda 500 plus 500, alltså 1000 anledningar. Det kan mycket väl stämma.

Pausen behövde inte följas av fortsatt räknande, istället var jag fri och ledig att älta de olika anledningarna som stod på lapparna som utgjorde högarna. En anledning på varje lapp. Troligtvis 1000 anledningar. Men jag blev avbruten av att dörrklockan ringde. Ett sådant ovanligt ljud. Jag stirrade tomt ut i luften som om jag sökte svar på varifrån det där ljudet kom. När det upprepades fann jag mig själv och gick iväg för att öppna dörren.

Ute på loftgången stod en kvinna, propert klädd i en stil som för tankarna till kontorsjobb, ansikte utåt och kundbesök. I en hand höll hon en tunn, platt, svart skinnväska, aningen större än A4-format. Handtagen hon greppade gick att skjuta ner i väskans sidor. Praktiskt, tänkte jag.
- Hej, jag kommer på uppdrag från Utifrån sett.
Hon räckte mig ett litet visitkort med ett namn tryckt i mitten, förmodligen hennes och en logga, ett stiliserat Utifrån sett. Så fortsatte hon:
- Du är förmodligen inte medveten om det men de båda högarna med anledningar du har inne på ditt köksbord är på intet sätt kompletta. Dessutom är de ensidiga.
Hon släppte ena handtaget men behöll greppet om det andra då hon öppnade väskan genom att dra upp dragkedjan, först längs med kortsidan, så över krönet och upp på långsidan och sedan ner på motstående kortsida. Så stack hon ner handen i den öppnade väskan och fick fram en lapp, lika stor som de jag nyss lämnat bakom mig.
- Här har du, på denna finns en, EN, anledning och den kan precis som de andra du redan har vara helt fel. Eller rätt. Jag vet inte, Utifrån sett vet inte. Och jag vill påpeka det igen: Det är EN anledning, en av många möjliga. Orsaken till att jag ger dig den är att de du redan har, utgår från en och samma sak medan denna ser allt från ett annat perspektiv. Ett för dig - som vi från Utifrån sett ser det - mycket bättre perspektiv. För låt oss vara ärliga här, du kommer aldrig, aldrig, att få reda på den verkliga anledningen. Eller hur? Då tycker vi på Utifrån sett att du lika gärna kan välja att inbilla dig att en bra anledning till det som hänt gäller. Eller hur?

Nu, någon vecka senare, sitter jag här med den där lappen hon gav mig med en anledning från Utifrån sett och läser den. Om och om igen. Om ett tag är det förhoppningsvis bara den anledningen som jag kommer komma ihåg. Och då blir det den anledningen som gäller för det som hände. Då blir det en bra händelse och ett gott, förmodligen falskt men gott, minne.

Inget formar verkligheten som berättelsen av den.