Rösten. Hör du rösten som genomsyrar de där orden jag skrev? Den kommer inte från mig. Den kommer från någon annan. Rösten droppar ner på mina bokstäver uppifrån, tränger sig in i dem nerifrån och presser sig in mellan raderna. Den lägger sig ovanpå som ett täcke och under som en spikbädd. Rösten. Hör du den? Känner du den?
Det är inte säkert. Det som står där är ju skrivet av mig. Det är jag som är ansiktet utåt. Det är mitt namn som skyltas. Men hade jag skrivit dem om inte deras ursprung varit så ivrig att få dem där? Kanske inte. Kanske hade jag tänkt dem, kanske hade jag bara känt dem, men kanske hade jag aldrig skrivit dem.
Ändå, jag skrev dem. Satte dem på pränt. Tryckte på return och fick det hänt. För folk att läsa, några få meningar, några få rader, några bitande åsikter. Med mig som avsändare. Men orden, de var inte mina. Bara indirekt. Bara på avstånd. Utan deras ursprung - deras ivriga ursprung, rösten - hade de istället, på sin höjd, blivit en knuten näve i min byxficka.
Eller kanske inte ens det. Jag blandar ihop hur jag tänker och gör nu versus hur jag hade tänkt och gjort utan närvaron av ordens ursprung - ordens ivriga ursprung, av rösten. Med eller utan den. Nu är jag med. Nu är jag med ordens ivriga ursprung och jag måste hela tiden förhålla mig till det. Till att jag är med. Jag måste väga mina handlingar.
Vad mår jag bäst av? Vad förväntas av mig? Att med ord göras bort offentligt eller att ta strid mot ordens ursprung? Mot ordens ivriga ursprung. Mot rösten. Då går jag med rösten. Jag väljer rösten. Jag har mina anledningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar