Tavlan mellan J och C är förmodligen det föremål som fått mest uppmärksamhet av mig, i rummet vi befann oss i. Ikväll som tidigare kvällar. Nu när jag skriver detta har det gått några timmar sedan jag satt där, mittemot dem, J och C, bredvid A och M, snett emot B-Å, A och V. Allt under ledning av M. De pratade alla, men inte i munnen på varandra, utan en och en. Alla väntade de artigt ut den som för tillfället pratade. Alla hade sin tur i ordningen. Själv hörde jag dem i bakgrunden. Och såg dem i periferin. Jag befann mig hos tavlan. Tavlan mellan J och C. Eller snarare något bakom dem. På väggen bakom dem.
Det är snart min tur att säga något. Det förväntas av mig, men jag har inget att säga. Inget som inte redan har sagts av någon annan. Sagts så mycket bättre.
Glasen på bordet där jag sitter och skriver, nu några timmar senare, har blivit fler och fler. Ett och ett har de kommit hit under kvällar som gått. Nu får de min uppmärksamhet. Förmodligen får de mer uppmärksamhet än orden jag skriver. Orden, jag skriver dem alla, men inte alla på en gång utan ett och ett. Först något om en tavla, om personer med enbokstavsnamn, om min uppmärksamhet, om samtalsplats, om en tavla. En tavla. Och om min tur att säga något.
Nu är det min tur att skriva något. Ingen förväntar sig det, men jag skriver ändå. Inget som inte redan har skrivits av någon annan. Av någon annan? Av vem? Och var då? Det undrar jag. Vet du?
Några rader till. Jag vill nämligen inte avsluta med en fråga. Det verkar så interaktivt. Det är inte min mening att ge dig en digital läxa. En digital läxa. De kan delas ut någon annanstans. Någon annanstans men inte här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar