Vi går förbi bion i Pajala som fortfarande ger Den sista färden. Du tittar frågande på mig. Jag läser dina tankar, du undrar om jag minns känslan jag hade i maj. Mina tankar, med ett svar, försöker ta sig till dig, men jag tror de stannar i mitt huvud. Vi fortsätter vår promenad, ut på heden. Luften vibrerar av mystik.
- Titta vilken himmel, säger du, hög och stjärnklar.
Men jag ser skuggor i skymningen. De dansar som en flyende aning av evighet. Bland dem, en spegel som närmar sig oss. Då den passarer skickar du den en sista blick. Vad såg du däri?
- Ska det vara såhär nu?
Du undrar saker.
- Hur då?
Det gör även jag.
- Att vårt liv är som låtar.
Du har analyserat vår situation.
- Vad menar du?
Jag förstår inte.
- Men läs de översta raderna. De plagierar svensktoppen från 80-talet.
Du är belevad på musik jag inte känner till.
- Är de?
Jag är förvånad. Eller spelar jag bara?
- Du spelar bara.
Avslöjad.
- Kom, vi går dit. Dit bort.
- Dit? Där huserar ju Tomas Ledin.
- Exakt och promenaden blir kort.
- Som som som sommaren.
- Kan det aldrig bli.
- Där gnäller musiken.
- Och gnall.
- Hör en räv stämmer in i den usliga låten.
- Går vi nu är du för alltid förlåten.
- Nej, rimma inte på varje rad.
- Utan varannan?
- Vi håller tyst istället. Tyst.
torsdag, juni 04, 2015
fredag, maj 29, 2015
Carjamming in denial
Nu ska vi se här i almanackan. Ett ögonblick. Hmm, måndag - upptagen; tisdag - upptagen; onsdag - upptagen. Nej, jag kan inte en enda av de dagar du nämnde. Tyvärr.
torsdag, maj 21, 2015
Läs mig, lös dig
- Skapa mig, så kan vi prata du och jag.
- Sådär, nu är du skapad.
- Vem blev jag? Vem är jag?
- Det är inte riktigt klart än.
- Kommer du att veta?
- Nej, troligtvis inte. Gör det något?
- Jag skulle gärna vilja veta något om mig.
- Berätta lite om dig så kan vi kanske komma fram till något om dig tillsammans.
- Vem vill du att jag ska vara?
- Var vem du vill... nej, var den du är.
- Du ändrade dig där. Kan jag vara någon annan än den jag är?
- Du kan vara vem du vill.
- Kan jag?
- Varför inte?
- Men jag kommer väl aldrig bort från mig?
- Nej, men det behövs väl inte?
- Men att vara någon annan är inte det...
- Nej, förlåt att jag avbryter, men jag menade inte någon annan utan: var hur du vill.
- Aha, jag förstår. Tror jag. Hur jag vill, inte vem jag vill?
- Ja, jag uttryckte mig nog lite fel först.
- Men när jag valt hur jag vill vara, kommer du att uppfatta mig så då?
- Så som du vill vara?
- Ja?
- Vet inte. Det kommer jag nog inte.
- Så synd.
- Men tror du inte att du kommer att vara nöjd med hur du är oavsett hur jag uppfattar dig?
- Nöjd? Blir man någonsin nöjd i sammanhanget?
- I viss mån kanske. Aldrig helt nöjd, men den strävan är absurd.
- Kommer jag att skapas hela tiden? Hur jag än blir, så blir jag annorlunda beroende på vem som uppfattar mig.
- Så är det. Det är jag övertygad om. För mig är du en undrande samtalsparter, för någon annan en underlig kuf, för en tredje en kul typ.
- Tja, kanske är det så.
- Hur är jag då? Hur uppfattar du mig? Hur har du skapat mig?
- Ibland känns du som ett rö för vinden, ibland benhård i din övertygelse. Något inkonsekvent, du kan vackla och ha svårt att ta ställning.
- Oj, det var ord och inga visor det. Mer då?
- Då och då sätter du fingret på ett problem och belyser det klart och tydligt för att sedan ta ett steg tillbaka från det du just sagt, som om du inte vågar stå för det.
- Jag låter som rätt mesig och tafatt. Övervägande.
- Men jag gillar dig.
- Tack, jag gillar dig också. Vi får prata vidare snart igen jag måste förbereda inför morgondagen.
- Ok, ha det!
- Det samma.
- Sådär, nu är du skapad.
- Vem blev jag? Vem är jag?
- Det är inte riktigt klart än.
- Kommer du att veta?
- Nej, troligtvis inte. Gör det något?
- Jag skulle gärna vilja veta något om mig.
- Berätta lite om dig så kan vi kanske komma fram till något om dig tillsammans.
- Vem vill du att jag ska vara?
- Var vem du vill... nej, var den du är.
- Du ändrade dig där. Kan jag vara någon annan än den jag är?
- Du kan vara vem du vill.
- Kan jag?
- Varför inte?
- Men jag kommer väl aldrig bort från mig?
- Nej, men det behövs väl inte?
- Men att vara någon annan är inte det...
- Nej, förlåt att jag avbryter, men jag menade inte någon annan utan: var hur du vill.
- Aha, jag förstår. Tror jag. Hur jag vill, inte vem jag vill?
- Ja, jag uttryckte mig nog lite fel först.
- Men när jag valt hur jag vill vara, kommer du att uppfatta mig så då?
- Så som du vill vara?
- Ja?
- Vet inte. Det kommer jag nog inte.
- Så synd.
- Men tror du inte att du kommer att vara nöjd med hur du är oavsett hur jag uppfattar dig?
- Nöjd? Blir man någonsin nöjd i sammanhanget?
- I viss mån kanske. Aldrig helt nöjd, men den strävan är absurd.
- Kommer jag att skapas hela tiden? Hur jag än blir, så blir jag annorlunda beroende på vem som uppfattar mig.
- Så är det. Det är jag övertygad om. För mig är du en undrande samtalsparter, för någon annan en underlig kuf, för en tredje en kul typ.
- Tja, kanske är det så.
- Hur är jag då? Hur uppfattar du mig? Hur har du skapat mig?
- Ibland känns du som ett rö för vinden, ibland benhård i din övertygelse. Något inkonsekvent, du kan vackla och ha svårt att ta ställning.
- Oj, det var ord och inga visor det. Mer då?
- Då och då sätter du fingret på ett problem och belyser det klart och tydligt för att sedan ta ett steg tillbaka från det du just sagt, som om du inte vågar stå för det.
- Jag låter som rätt mesig och tafatt. Övervägande.
- Men jag gillar dig.
- Tack, jag gillar dig också. Vi får prata vidare snart igen jag måste förbereda inför morgondagen.
- Ok, ha det!
- Det samma.
måndag, maj 18, 2015
För lite eld i järnet
Det är som när du plötslig finner en låt, med en melodi, med en rytm, med en text som passar in på allt som är du just nu. Någon, annan, säger så bra, spelar så bra, det du vill ha sagt, och du önskar att det hade varit du.
Att det hade varit du som funnit de där orden. Att det hade varit du som levererat dem förpackade på det där sättet. Fast det gör inget. Väl? Det gör inget att det inte var du.
För en situation där ord behövs kan inte jämföras med en där de inte behövs. Att vinna i den tidigare väger aldrig upp förlusten i den senare. Då kan man lika gärna vara ordlös där också. Och förlita sig på andra. På andras ord.
Att det hade varit du som funnit de där orden. Att det hade varit du som levererat dem förpackade på det där sättet. Fast det gör inget. Väl? Det gör inget att det inte var du.
För en situation där ord behövs kan inte jämföras med en där de inte behövs. Att vinna i den tidigare väger aldrig upp förlusten i den senare. Då kan man lika gärna vara ordlös där också. Och förlita sig på andra. På andras ord.
onsdag, april 15, 2015
Härifrån till sedligheten
Det här inlägget kommer ägnas åt lite tankar om de bokstäver jag aldrig fått till det med. De som vill ut ur mitt huvud men aldrig når ända fram till skärmen framför mig. Någonstans på vägen fastnar de. Varför då? Jag vet inte. Och det är ju konstigt med tanke på att det är bokstäver som dessa, precis som dessa jag skriver detta med. En teori som snurrar i mitt huvud är att det är kombinationerna de är tänkta att sättas i som gör att de inte kommer längre än till... ja, vart de nu stannar. Låter det rimligt? Det är en fråga till dig. Tänk på den en stund och läs sedan vidare. Men gör ingen stor sak av det. Det är ju blott från en blogg frågan kommer och vad som än kommer från en blogg måste man vara kritisk mot.
Nå, kom du fram till något? I så fall: säg svaret eller tanken högt för dig själv och lyssna på orden. Visst låter de lite annorlunda då? De byter inte betydelse, nej, men de blir på något sätt mer konkreta då de sägs högt. Eller kanske inte.
Hur ska jag gå vidare nu då? Låt mig bena upp det för mig lite:
Problemet är att jag har bokstäver i mitt huvud; de är kombinerade på ett speciellt sätt; de vill ut och upp på skärmen framför mig, kanske hit till carjamming, kanske någon annanstans; de fastnar på vägen ut.
Har jag makten hela vägen? Alltså en medveten makt. Är det jag som medvetet stoppar de där bokstäverna? Hade jag ställt frågor som de två förra om jag varit medveten om det? Troligtvis inte. Men är det inte bara att skylla ifrån mig om jag påstår att det är något omedvetet hos mig som verkställer hindrandet? Visserligen ett frånskyllande på något hos mig men likväl ett frånskyllande.
Känslan är den att jag är väl medveten om att jag väljer allt som ska stå här, från minsta lilla bokstav, skiljetecken, morfem, ord, stavelse, fras, mening, stycke och ibland till och med bild. Dock blir det inte alltid som jag vill. Att texten inte blir som jag vill, det är en sak - lätt att leva med, men att reaktionen av texten inte blir som jag vill, det är något annat det - ibland inte så lätt att leva med.
Aha! Där har vi det, måhända. Där springer en punkt. Där kan orsaken vara till att jag inte släpper fram bokstavskombinationer på de sätt de formas i huvudet. Reaktionen. Läsreaktionen. Någon annan tar ju över bokstäverna när de väl lämnat mig. Och dessa andra gör sedan vad de vill med dem, vilket innebär att de kan använda dem på ett helt annat sätt än jag kunnat ana och haft för avsikt med. Ändock är det jag som får stå för resultatet av kombinationen mina ord/andras tolkningar.
Fast är inte det lite tjusningen med att skriva något, det att få in sina egna tankar i form av text i någon annans fantasivärld och påverka den? Jo. Men inte alltid. Inte alla konsekvenser är eftertraktade.
Ibland bör man hålla käft. Även med händerna. Där har vi dem, tankarna som gör att bokstäver fastnar på vägen. Åtminstone vissa bokstäver. Åtminstone ibland.
Nå, kom du fram till något? I så fall: säg svaret eller tanken högt för dig själv och lyssna på orden. Visst låter de lite annorlunda då? De byter inte betydelse, nej, men de blir på något sätt mer konkreta då de sägs högt. Eller kanske inte.
Hur ska jag gå vidare nu då? Låt mig bena upp det för mig lite:
Problemet är att jag har bokstäver i mitt huvud; de är kombinerade på ett speciellt sätt; de vill ut och upp på skärmen framför mig, kanske hit till carjamming, kanske någon annanstans; de fastnar på vägen ut.
Har jag makten hela vägen? Alltså en medveten makt. Är det jag som medvetet stoppar de där bokstäverna? Hade jag ställt frågor som de två förra om jag varit medveten om det? Troligtvis inte. Men är det inte bara att skylla ifrån mig om jag påstår att det är något omedvetet hos mig som verkställer hindrandet? Visserligen ett frånskyllande på något hos mig men likväl ett frånskyllande.
Känslan är den att jag är väl medveten om att jag väljer allt som ska stå här, från minsta lilla bokstav, skiljetecken, morfem, ord, stavelse, fras, mening, stycke och ibland till och med bild. Dock blir det inte alltid som jag vill. Att texten inte blir som jag vill, det är en sak - lätt att leva med, men att reaktionen av texten inte blir som jag vill, det är något annat det - ibland inte så lätt att leva med.
Aha! Där har vi det, måhända. Där springer en punkt. Där kan orsaken vara till att jag inte släpper fram bokstavskombinationer på de sätt de formas i huvudet. Reaktionen. Läsreaktionen. Någon annan tar ju över bokstäverna när de väl lämnat mig. Och dessa andra gör sedan vad de vill med dem, vilket innebär att de kan använda dem på ett helt annat sätt än jag kunnat ana och haft för avsikt med. Ändock är det jag som får stå för resultatet av kombinationen mina ord/andras tolkningar.
Fast är inte det lite tjusningen med att skriva något, det att få in sina egna tankar i form av text i någon annans fantasivärld och påverka den? Jo. Men inte alltid. Inte alla konsekvenser är eftertraktade.
Ibland bör man hålla käft. Även med händerna. Där har vi dem, tankarna som gör att bokstäver fastnar på vägen. Åtminstone vissa bokstäver. Åtminstone ibland.
torsdag, april 02, 2015
Sokrates
Det hördes faktiskt när den landade. Knappnålen som jag nyss höll i min hand föll till golvet och gav ifrån sig ett ljud som nådde mina öron. Det hände här. Varenda rörelse jag gör här hörs. Mina skors skrapande mot golvet. Mina andetag. Kläderna jag bär, deras hasande och prasslande. Myntens klingande i min byxficka. De knarrande brädorna under mina fötter. Mina tankar.
Det är kalt. Överallt tomma rum. Solen lyser bländande in genom smutsiga fönster. Väggar och dörrar skapar mörka skuggor längs golven, vilket ger en underlig kontrast till det skarpa ljuset. En trappa leder upp till andra våningen, en trappa leder ner i källaren. Så det finns en andra våning och det finns en källare? Det räcker med några steg upp i trappen för att se att det även där uppe är lika tomt och öde som där jag nyss befunnit mig. Källaren? Ja, även där finns bara väggar, tak och golv.
Nyckeln till entrédörren, jag har den i min hand. Det är en ovanlig nyckel. Den böjer och snirklar sig, ser nästan ut som att den formulerar ett ord. Men jag finner inget ord hur jag än vrider och vänder på den. Nu står jag på trappen utanför, med ryggen vänd mot huset. Alldeles bakom mig har jag dörren. Den är stängd. Om en stund ska jag vända mig om och låsa den. Låsa den med den underliga nyckeln som jag har i min hand. Framför mig ser jag vidsträckta gräsfält hela vägen till horisonten. Här och där bryts gräset av raka linjer - det är vägar och trädrader - och långt, långt borta till höger skär en stad ner sig i det översta skiktet av det mörkt gröna gräset. Ovanför allt detta är himlen blå, små molntussar finns här och där och solen dränker allt med sina strålar.
Nyckeln, jag, dörren, huset - alla är vi redo att göra det sista. Det allra sista. Nu är jag vänd mot dörren, min hand med nyckeln lyft mot nyckelhålet. In med nyckeln, vrider om. Nyckeln dras ut ur min hand, springan mellan dörren och dörrkarmen försvinner, fönsterluckorna slår ihop sig över alla fönster, skorstenen vrider sig inåt, väggarna blir genomskinliga, taket försvinner. En kort process, så är allt borta, allt förutom en husstor gräsfri fyrkant som skvallrar om att det varit något här en gång i tiden. För inte alls så länge sedan. Mitt i fyrkanten ligger en knappnål och blänker.
Det är en lång promenad från det där huset som inte längre finns till staden där borta. För att jag någon gång ska nå staden måste jag sluta skriva och börja gå, så: Hej då!
Det är kalt. Överallt tomma rum. Solen lyser bländande in genom smutsiga fönster. Väggar och dörrar skapar mörka skuggor längs golven, vilket ger en underlig kontrast till det skarpa ljuset. En trappa leder upp till andra våningen, en trappa leder ner i källaren. Så det finns en andra våning och det finns en källare? Det räcker med några steg upp i trappen för att se att det även där uppe är lika tomt och öde som där jag nyss befunnit mig. Källaren? Ja, även där finns bara väggar, tak och golv.
Nyckeln till entrédörren, jag har den i min hand. Det är en ovanlig nyckel. Den böjer och snirklar sig, ser nästan ut som att den formulerar ett ord. Men jag finner inget ord hur jag än vrider och vänder på den. Nu står jag på trappen utanför, med ryggen vänd mot huset. Alldeles bakom mig har jag dörren. Den är stängd. Om en stund ska jag vända mig om och låsa den. Låsa den med den underliga nyckeln som jag har i min hand. Framför mig ser jag vidsträckta gräsfält hela vägen till horisonten. Här och där bryts gräset av raka linjer - det är vägar och trädrader - och långt, långt borta till höger skär en stad ner sig i det översta skiktet av det mörkt gröna gräset. Ovanför allt detta är himlen blå, små molntussar finns här och där och solen dränker allt med sina strålar.
Nyckeln, jag, dörren, huset - alla är vi redo att göra det sista. Det allra sista. Nu är jag vänd mot dörren, min hand med nyckeln lyft mot nyckelhålet. In med nyckeln, vrider om. Nyckeln dras ut ur min hand, springan mellan dörren och dörrkarmen försvinner, fönsterluckorna slår ihop sig över alla fönster, skorstenen vrider sig inåt, väggarna blir genomskinliga, taket försvinner. En kort process, så är allt borta, allt förutom en husstor gräsfri fyrkant som skvallrar om att det varit något här en gång i tiden. För inte alls så länge sedan. Mitt i fyrkanten ligger en knappnål och blänker.
Det är en lång promenad från det där huset som inte längre finns till staden där borta. För att jag någon gång ska nå staden måste jag sluta skriva och börja gå, så: Hej då!
söndag, mars 29, 2015
om jordbruk
Almanackan visar sen mars, klockan sen söndag. Bakom denna sida visas världen på internet. En liten värld, en stor värld och allt däremellan. Det är mycket. Överväldigande. Så jag klickar bort mig från den - världen - och tar mig hit. Hit in i mitt eget lilla ensliga digitala skrymsle. Här är allt sig likt. Här snöar det om jag säger så, härfiskar fåglar med metspön, här är allt svårt att föstå på ett lätt sätt.
måndag, mars 23, 2015
Oordningsapparat
Hämtpizza. Nej, hempizza. Hemkörd pizza. Det knackar försiktigt på min ytterdörr, jag tar pengarna jag förberett - jämna pengar - går till dörren och öppnar den.
- Hej, pizza?
- Ja.
- Hundratjugokronor, tack.
Jag ger honom sedlarna och mynten som bildar summan han sagt. Han räknar pengarna och ger mig sedan en påse med pizzasallad, bröd och sås. Ur en värmebevarande väska tar han sedan fram pizzakartongen.
- Tack, säger jag när jag tagit emot även den. Då är han redan på väg bort från min dörr. Till sin bil och förmodligen till nästa hungrande.
I köket klipper jag pizzan i fyra lika stora bitar, tar med den, sallad, bröd och sås och går in till vardagsrummet. På fotpallen mellan fåtöljen och TV:n sätter jag ner allt jag har i mina händer. Själv sätter jag mig i fåtöljen. Jag börjar med brödet, tre avlånga bitar gjorda av pizzadeg. De är varma när jag tar ut dem ur sin folie. Jag dippar dem i såsen, som jag för övrigt stärkt med annan sås. På TV:n visas situationskomedi från USA. Brödbitarna tar slut och pizzan tar vid. Mobilen låter. Någon har spelat. Klockan närmar sig sju och det är vardagskväll. Snart har jag ätit upp halva pizzan, tittat på TV samt spelat ett mobilspel mot en okänd, framslumpad motståndare. Snart somnar jag med en pizzakartong framför mig, en mobil i min hand och med en TV som fortsätter att visa samma typ av program timme efter timme.
Mitt i natten vaknar jag. Törstig. En halv, kall pizza ligger framför mig. Jag stänger kartongen. TV:n visar en variant av poliser som löser brott med hjälp av teknik. Jag stänger av TV:n. Mobilen har ramlat ner på golvet. Då jag sträcker mig efter den piper den ljudligt, den vill ha ström. "Ja, ja" svarar jag trött och oengagerat. Den ska få sin mat, sina ampere. Men jag hinner avända de som återstår en stund till. Jag kollar internet på den, facebook. Usch, det är ett mördande tråkigt ställe numer. Tar mig därifrån omgående. Reser på mig. Pizzakartong i ena handen, mobil i andra, ut mot köket. På vägen dit slänger jag mobilen på sängen. Där får den vänta tills jag återvänt från köket.
- Hej, pizza?
- Ja.
- Hundratjugokronor, tack.
Jag ger honom sedlarna och mynten som bildar summan han sagt. Han räknar pengarna och ger mig sedan en påse med pizzasallad, bröd och sås. Ur en värmebevarande väska tar han sedan fram pizzakartongen.
- Tack, säger jag när jag tagit emot även den. Då är han redan på väg bort från min dörr. Till sin bil och förmodligen till nästa hungrande.
I köket klipper jag pizzan i fyra lika stora bitar, tar med den, sallad, bröd och sås och går in till vardagsrummet. På fotpallen mellan fåtöljen och TV:n sätter jag ner allt jag har i mina händer. Själv sätter jag mig i fåtöljen. Jag börjar med brödet, tre avlånga bitar gjorda av pizzadeg. De är varma när jag tar ut dem ur sin folie. Jag dippar dem i såsen, som jag för övrigt stärkt med annan sås. På TV:n visas situationskomedi från USA. Brödbitarna tar slut och pizzan tar vid. Mobilen låter. Någon har spelat. Klockan närmar sig sju och det är vardagskväll. Snart har jag ätit upp halva pizzan, tittat på TV samt spelat ett mobilspel mot en okänd, framslumpad motståndare. Snart somnar jag med en pizzakartong framför mig, en mobil i min hand och med en TV som fortsätter att visa samma typ av program timme efter timme.
Mitt i natten vaknar jag. Törstig. En halv, kall pizza ligger framför mig. Jag stänger kartongen. TV:n visar en variant av poliser som löser brott med hjälp av teknik. Jag stänger av TV:n. Mobilen har ramlat ner på golvet. Då jag sträcker mig efter den piper den ljudligt, den vill ha ström. "Ja, ja" svarar jag trött och oengagerat. Den ska få sin mat, sina ampere. Men jag hinner avända de som återstår en stund till. Jag kollar internet på den, facebook. Usch, det är ett mördande tråkigt ställe numer. Tar mig därifrån omgående. Reser på mig. Pizzakartong i ena handen, mobil i andra, ut mot köket. På vägen dit slänger jag mobilen på sängen. Där får den vänta tills jag återvänt från köket.
söndag, mars 08, 2015
Fenologi
Om fåglar kan jag väldigt lite, de har aldrig varit av intresse för mig. Duvor, gråsparvar, fiskmåsar, skator, ja, de allra vanligaste av fåglar kan jag peka ut. Och de som står ut. Svan. And. Örn. Gam. Papegoja. Gås. Struts. Piggsvin... nej, pingvin. Däremot har jag inte den blekaste aning om vad det är för fågel som jag sett då och då, där den sitter på mitt balkongräcke. En svart, kolsvart, fågel. Smärt och nästan rak i ryggen med en kort näbb och ett rött bröst. Lysande rött. Den är något mindre än en skata. Och den är blick stilla där den sitter. Blick stilla och tittar in i min lägenhet, på mig. Ett tag sitter vi och tittar på varandra, lika stilla båda två. Jag med mina två ögon riktade mot den, den med ett öga, sitt vänstra, riktat mot mig.
Jag måste ta en bild, tänker jag varje gång, men har aldrig kameran i direkt närhet. Reser jag på mig kommer den att försvinna, det vet jag av erfarenhet vid det här laget. För så har den alltid gjort förr då den besökt mig. Eller besökt mitt balkongräcke. Där har den suttit några få gånger under tiden som jag bott här. Ibland har jag inte sett den på flera år, ibland ett par gånger på en och samma månad. Nu senast igår. När jag då fick syn på den var jag bara en armlängd från min mobil och med små, långsamma rörelser sträckte jag min hand mot den. Samtidigt var jag bevakad av ett svart, stilla öga. När jag precis når mobilen med fingertopparna och tittar ner mot den försvinner fågeln bort från räcket och från mig igen. Kan den verkligen veta vad som är i görningen?
Nej, den hade säkert bara tröttnat på mitt räcke för denna gång. Men vad är det för fågel? Någon fågelbok äger jag inte men däremot tillgång till nätet. Och där har jag sökt med ord som "svarta fjädrar", "rött bröst", "kort näbb", "flyttfåglar Sverige", "stannfåglar Sverige", "skygga fåglar", "nyfikna fåglar" - dessa begrepp och mycket annat jag tycker mig se hos det där djuret. Jag lär mig en del om fåglar, men inte en text som svar, inte en bild som svar som passar in på min kortvarige besökare. Den finns helt enkelt inte. Bara på mitt balkongräcke då och då. Där sitter den i sin vackra fjäderdräkt och med ett kolsvart öga tittar den in på mig - betraktar mig, läser av mig - en kort stund innan den försvinner igen och lämnar mig undrande. Om den fågeln, den enda jag finner intressant, kan jag ännu väldigt lite. Och så lär det nog tyvärr förbli.
Jag måste ta en bild, tänker jag varje gång, men har aldrig kameran i direkt närhet. Reser jag på mig kommer den att försvinna, det vet jag av erfarenhet vid det här laget. För så har den alltid gjort förr då den besökt mig. Eller besökt mitt balkongräcke. Där har den suttit några få gånger under tiden som jag bott här. Ibland har jag inte sett den på flera år, ibland ett par gånger på en och samma månad. Nu senast igår. När jag då fick syn på den var jag bara en armlängd från min mobil och med små, långsamma rörelser sträckte jag min hand mot den. Samtidigt var jag bevakad av ett svart, stilla öga. När jag precis når mobilen med fingertopparna och tittar ner mot den försvinner fågeln bort från räcket och från mig igen. Kan den verkligen veta vad som är i görningen?
Nej, den hade säkert bara tröttnat på mitt räcke för denna gång. Men vad är det för fågel? Någon fågelbok äger jag inte men däremot tillgång till nätet. Och där har jag sökt med ord som "svarta fjädrar", "rött bröst", "kort näbb", "flyttfåglar Sverige", "stannfåglar Sverige", "skygga fåglar", "nyfikna fåglar" - dessa begrepp och mycket annat jag tycker mig se hos det där djuret. Jag lär mig en del om fåglar, men inte en text som svar, inte en bild som svar som passar in på min kortvarige besökare. Den finns helt enkelt inte. Bara på mitt balkongräcke då och då. Där sitter den i sin vackra fjäderdräkt och med ett kolsvart öga tittar den in på mig - betraktar mig, läser av mig - en kort stund innan den försvinner igen och lämnar mig undrande. Om den fågeln, den enda jag finner intressant, kan jag ännu väldigt lite. Och så lär det nog tyvärr förbli.
torsdag, februari 26, 2015
Reagera
Så möts vi då igen, du och jag. Jag, med ett från tidigare möten kvarvarande behov av dig. Du, utan något egentligt behov av mig. Trots det kan inte heller du, som inte heller jag, hålla dig borta från dig och mig. Så vi möts, vi möts i år igen.
Dina berättelser är många och jag bär med mig några hem. Här stannar de som minnen, som minnen utav dig. De är vad som blir kvar, då du åter lämnat mig.
För den dagen kommer och den kommer ganska snart. Men, vem vet, kanske blir det så, att jag redan handlat färdigt och det blir du, du som får se mig gå?
Det är rea på böcker min vän, rea på böcker i år igen.
Dina berättelser är många och jag bär med mig några hem. Här stannar de som minnen, som minnen utav dig. De är vad som blir kvar, då du åter lämnat mig.
För den dagen kommer och den kommer ganska snart. Men, vem vet, kanske blir det så, att jag redan handlat färdigt och det blir du, du som får se mig gå?
Det är rea på böcker min vän, rea på böcker i år igen.
onsdag, februari 25, 2015
Rutan
Om du läser detta inlägg baklänges så kommer natas det att visa sig att jag, här och där, har skrivit sjab ord som inte anses vara så snälla eller fina av alla. Det är inte min mening nrab nårf sidog läjts att vara ond eller reta upp personer men ibland blir det så ändå. Min intention är dock en annan, min intention är att testa gränser.
Men så är det ju, tyvärr, man kan ha de godaste av avsikter nevör men ändå göra någon ledsen eller förbannad. Det går nog inte att komma ifrån. Folk tar åt sig ord, ageranden etc olika ttivålb och så står man där som avsändare och känner sig dum och missförstådd. Inta allt är vad det ser ut att vara, inte alla tolkningar är i takt med sanningen.
Vad man bör göra, emellertid, skulle jag vilka föreslå, det är att avstå att göra något man ogillar om man vet att man ogillar det. Som, om man vet att detta inlägg innehåller fula baklängesord och dumma baklängesuppmaningar, gid ren tiks och man ogillar sånt: läs det inte baklänges då naf röf.
Men även framlängesord skriva såhär kan tolkas fel. Och det är jobbigt, framför allt när man vill vara tydlig och tror att man är det. Fast är det meningen att vara dunkel och det uppfattas så, då har man ju lyckats. Åtminstone med det. Ggälni tsöledräv.
PS
Det finns, kommer jag på nu, ord och bokstavskombinationer som blir riktigt fula baklänges:
DS
Men så är det ju, tyvärr, man kan ha de godaste av avsikter nevör men ändå göra någon ledsen eller förbannad. Det går nog inte att komma ifrån. Folk tar åt sig ord, ageranden etc olika ttivålb och så står man där som avsändare och känner sig dum och missförstådd. Inta allt är vad det ser ut att vara, inte alla tolkningar är i takt med sanningen.
Vad man bör göra, emellertid, skulle jag vilka föreslå, det är att avstå att göra något man ogillar om man vet att man ogillar det. Som, om man vet att detta inlägg innehåller fula baklängesord och dumma baklängesuppmaningar, gid ren tiks och man ogillar sånt: läs det inte baklänges då naf röf.
Men även framlängesord skriva såhär kan tolkas fel. Och det är jobbigt, framför allt när man vill vara tydlig och tror att man är det. Fast är det meningen att vara dunkel och det uppfattas så, då har man ju lyckats. Åtminstone med det. Ggälni tsöledräv.
PS
Det finns, kommer jag på nu, ord och bokstavskombinationer som blir riktigt fula baklänges:
DS
tisdag, februari 24, 2015
måndag, februari 23, 2015
Tid att andas
Jag övar på att skriva ett normalt mejl till en speciell människa. Det borde inte vara så svårt att hitta ord, kan man tycka. Men det är det. Eller snarare, det är omöjligt. För orden ska accepteras av mina känslor. Ja, jag har fått för mig att det måste vara så, att de ska gå hand i hand, orden och mina känslor. Men hur jag än formulerar mig så bråkar de bara med varandra, orden och känslorna. Vilken tur att det finns datorer och ordbehandlingsprogram, annars hade jag haft slut på allt papper som finns. Eller alla radergummin.
Men, jag har tur.
Så, nu har jag ratat ännu ett utkast. Vad ska jag ta mig till? Mina armar börjar få röda utslag. Stress? Jag drar ett finger över den irriterade huden, känner hur det svider. På skärmen finns bara ett vitt digitalt papper. Under det en digital knapp på vilken det står "skicka". Ha! Vad fan ska jag skicka då? Mina röda fläckar? Dags att testa igen, dags att försöka. Det måste iväg idag. Det måste iväg snart. Det borde redan varit iväg. Men det är det inte.
Men, jag har tur.
Det första ordet, "Hej!" - inga problem. Det andra till sista ordet - problem. Hur många ord är det mellan första och sista? Det behöver inte vara så många. Det kanske räcker med fyrtio? Trettio? Tjugo? Ok, efter hej, vad blir det för ord där? "Jo"? "Jo, jag"? "Jo, jag vill", nej. "Jo, jag skulle vilja", nej. Om igen: "Hej! Jo, jag skulle vilja...", vad fan är det jag vill då? Men? Måste jag gå rakt på sak? Jag kan väl börja prata om vädret? "Hej! Nu närmar sig våren med stormsteg. Visst är det skönt med ljusa kvällar och fågelkvitter...". Nej, det där måste jag radera.
Men, jag har tur.
Så, nu har jag spelat lite wordfeud och annat nervlugnande på min mobil, dags att återgå till mejlet. Mejlet från helvetet. Hur kan man vara så tom på ord? Helt utan fantasi och originalitet. Det enda som återstår är floskler och ord fyllda med rädsla. Om jag skulle ta och lyssna på lite musik samtidigt då? Kanske det lugnar mig och får mig på andra tankar som i sin tur får igång ett skrivande? Vilken musik ska jag välja då? Nej, men titta där, en dammsugare. Jag måste nog dammsuga lite.
Men, jag har tur.
- Det var ett jävla tjatande om att jag har tur? Vad menar jag med det? Va? Svara då?
- Jo, jag har ju bara hittat på allt i det här blogginlägget. Det finns inget nödvändigt mejl som väntar på att bli skrivet och skickat. Inte från eller av mig i alla fall. Det är tur. Och en lättnad. Men lite trist.
- Ja, lite trist, det håller jag med om. Men, fick jag dammsugit då?
- Ja, det fick jag. Och det är ju kul, att det är gjort.
Men, jag har tur.
Så, nu har jag ratat ännu ett utkast. Vad ska jag ta mig till? Mina armar börjar få röda utslag. Stress? Jag drar ett finger över den irriterade huden, känner hur det svider. På skärmen finns bara ett vitt digitalt papper. Under det en digital knapp på vilken det står "skicka". Ha! Vad fan ska jag skicka då? Mina röda fläckar? Dags att testa igen, dags att försöka. Det måste iväg idag. Det måste iväg snart. Det borde redan varit iväg. Men det är det inte.
Men, jag har tur.
Det första ordet, "Hej!" - inga problem. Det andra till sista ordet - problem. Hur många ord är det mellan första och sista? Det behöver inte vara så många. Det kanske räcker med fyrtio? Trettio? Tjugo? Ok, efter hej, vad blir det för ord där? "Jo"? "Jo, jag"? "Jo, jag vill", nej. "Jo, jag skulle vilja", nej. Om igen: "Hej! Jo, jag skulle vilja...", vad fan är det jag vill då? Men? Måste jag gå rakt på sak? Jag kan väl börja prata om vädret? "Hej! Nu närmar sig våren med stormsteg. Visst är det skönt med ljusa kvällar och fågelkvitter...". Nej, det där måste jag radera.
Men, jag har tur.
Så, nu har jag spelat lite wordfeud och annat nervlugnande på min mobil, dags att återgå till mejlet. Mejlet från helvetet. Hur kan man vara så tom på ord? Helt utan fantasi och originalitet. Det enda som återstår är floskler och ord fyllda med rädsla. Om jag skulle ta och lyssna på lite musik samtidigt då? Kanske det lugnar mig och får mig på andra tankar som i sin tur får igång ett skrivande? Vilken musik ska jag välja då? Nej, men titta där, en dammsugare. Jag måste nog dammsuga lite.
Men, jag har tur.
- Det var ett jävla tjatande om att jag har tur? Vad menar jag med det? Va? Svara då?
- Jo, jag har ju bara hittat på allt i det här blogginlägget. Det finns inget nödvändigt mejl som väntar på att bli skrivet och skickat. Inte från eller av mig i alla fall. Det är tur. Och en lättnad. Men lite trist.
- Ja, lite trist, det håller jag med om. Men, fick jag dammsugit då?
- Ja, det fick jag. Och det är ju kul, att det är gjort.
söndag, februari 22, 2015
Hör ni
Nu är det söndag igen. Eller vänta, jag måste bekänna en sak. Som du kan se, om du scrollar ner längs inläggen, så har jag publicerat ett sådant per dag den senaste veckan. Det tillhör inte vanligheterna för denna blogg. Alla inlägg är dock skrivna på samma dag, idag, lördag den 14 februari, alla hjärtans dag, osv. Jag började skriva imorse vid nio-tiden och skriver nu detta, när mörkret lagt sig utanför mitt fönster. Klockan närmar sig åtta på kvällen. Snart, om cirka fyra timmar, är det alltså söndag och när detta publiceras en annan söndag, söndag den 22 februari. Om en lite dryg vecka. Det är i framtiden det.
Vad har hänt i livet då, om sju dagar? Förmodligen inte mycket mer än de senaste sju dagarna. Livet brukar ju vara så. Små överraskningar smyger sig visserligen in ibland, men de flesta förändringar är man beredd på. Om de inte utannonserar sig själva då de tar sina steg in ens liv så är man den som skapar och regisserar dem. Inte alltid med önskat resultat naturligtvis, ty de små överraskningarna finns ju där för att ställa till det. På gott och ont.
Undantag till detta förekommer dock. Och det gör livet lite mer spännande. Det är det där hörnet du vet, det bak vilket man aldrig vet vad som väntar. Oftast är det, som nämnts, tomt runt dessa hörnen på annat än det väntade, men någon gång, då och då, står där något som vänder livet upponer. Till förnöjelse eller dess motsats.
Som sagt, det är lördag idag, söndag imorgon och det är söndag om en vecka då detta publiceras. Det finns många vägar att vandra, många vägskäl att välja väg vid och många hörn att runda eller passerar från idag lördag till idag publiceringsdagen, söndagen 22 februari. Och en vecka från idag då detta publiceras - alltså söndag 22 - så är det söndag igen och då är det en ny månad: mars. Hur många hörn har mars?
Vad har hänt i livet då, om sju dagar? Förmodligen inte mycket mer än de senaste sju dagarna. Livet brukar ju vara så. Små överraskningar smyger sig visserligen in ibland, men de flesta förändringar är man beredd på. Om de inte utannonserar sig själva då de tar sina steg in ens liv så är man den som skapar och regisserar dem. Inte alltid med önskat resultat naturligtvis, ty de små överraskningarna finns ju där för att ställa till det. På gott och ont.
Undantag till detta förekommer dock. Och det gör livet lite mer spännande. Det är det där hörnet du vet, det bak vilket man aldrig vet vad som väntar. Oftast är det, som nämnts, tomt runt dessa hörnen på annat än det väntade, men någon gång, då och då, står där något som vänder livet upponer. Till förnöjelse eller dess motsats.
Som sagt, det är lördag idag, söndag imorgon och det är söndag om en vecka då detta publiceras. Det finns många vägar att vandra, många vägskäl att välja väg vid och många hörn att runda eller passerar från idag lördag till idag publiceringsdagen, söndagen 22 februari. Och en vecka från idag då detta publiceras - alltså söndag 22 - så är det söndag igen och då är det en ny månad: mars. Hur många hörn har mars?
lördag, februari 21, 2015
Affekt
Det är lördag idag men jag har inte riktigt lämnat fredagen bakom mig än. Jag vet inte om det beror på att jag fortfarande vill att det ska vara fredag eller om det var något jag inte fick gjort igår, som borde gjorts igår. Vad nu det kan vara. Det enda som enbart hör fredagen till är väl fredagsmys och det kan man väl säga att jag gjorde. I viss mån. Så varför denna känsla om en kvarvarande bit fredag i mig?
Jag vet precis hur det här kommer att sluta. Om en liten stund är känslan borta och tanken glömd. Skulle jag påminna mig senare infinner sig inte känslan, allt glöms snabbt igen och det hela är sålunda över. Det är alltså känslan som styr det här. Så måste det vara. Så länge känslan finns kvar för något är detta närvarande och kanske till och med viktigt. Det är följaktligen känslan jag ska bli av med, först då kan jag glömma.
Jag vet precis hur det här kommer att sluta. Om en liten stund är känslan borta och tanken glömd. Skulle jag påminna mig senare infinner sig inte känslan, allt glöms snabbt igen och det hela är sålunda över. Det är alltså känslan som styr det här. Så måste det vara. Så länge känslan finns kvar för något är detta närvarande och kanske till och med viktigt. Det är följaktligen känslan jag ska bli av med, först då kan jag glömma.
fredag, februari 20, 2015
On and off the record
För det här inlägget har jag laddat upp med inte mindre än elva låtar i kölistan på Sp_tify. Det betyder att jag har gott om tid att skriva orden på.
Apropå låtar, vi har en alldeles egen DJ på jobbet. Förut, i en annan tid, för länge sedan när jag hade ett annat yrke och var ute på byggen, hördes från olika håll, genom slagborrmaskiners mullranden och hammarslags bankanden, en och annan låt mellan reklaminslagen från radiokanalerna som stod på. Nu susar det och brummar lite då och då där jag jobbar men över detta strömmar musik ur datorn på väggen, musik från jutube, omsorgsfullt vald av vår DJ.
Och det får inte bli tyst. Iallafall inte mellan de timmar vår DJ jobbar. "Varför är det tyst?", "Vart tog musiken vägen?" - dessa och liknande frågor dyker upp bara sekunder efter det att en låt tagit slut eller någon sänkt volymen så att telefonsamtal kan genomföras i normal samtalston. Därför har vår DJ oftast laddat upp med långa låtlistor och fullängdare som sträcker sig någon timme eller så framåt.
Men det är inte alltid lätt att hitta musik, har jag förstått. Det är ju inte kul att upprepa sig. "Vad ska vi spela nu?" är en fråga som ställs titt som tätt. Då, innan den är besvarad, kan tystnaden få bre ut sig en stund, för då står han där vår DJ, vid datorskärmen med pekfunktion och scrollar listor upp och ner efter artister vi inte lyssnat på. Åtminstone inte sedan igår.
När inspirationen tryter helt finns det en reservartist som alltid finns till hands: Phil Collins. Dennes "Best of". Några gånger varje vecka får vi följa Collins kärleksöden genom låtar som anses vara hans bästa. Det är en svajig tur upp och ner för kärleksbackar som han erbjuder, Collins. I någon låt får vi höra en betraktelse över hans käresta, i nästa är han överlyckligt kär för att därefter känna tveksamhet. Så känner han plötsligt att han kommer i luften i natt, för att därpå vara helt tom och utan kärlek. Så när hoppet verkar vara helt ute för Phil finner han åter någon att dela livet med.
Mitt i all närvarande och frånvarande kärlek ser han för några minuter längre bort än sig själv och blir samhällstillvänd. Då påminner han oss alla om att vi - till skillnad från dem som sitter på gatan utan något annat i sin ägo än en pappersmugg i vilken de hoppas få ett litet bidrag - lever i ett paradis. Och det bör man väl påminna sig om, att det faktiskt är så, vid de tillfällen man så igenkännande följer med Phil ner i de sorgligaste av låtar där kärlek slocknar eller uteblir och ensamhet brer ut sig.
Inte en enda av mina elva låtar var en Phil Collins-låt. But I can feel him coming on the tube today, oh Lord.
Apropå låtar, vi har en alldeles egen DJ på jobbet. Förut, i en annan tid, för länge sedan när jag hade ett annat yrke och var ute på byggen, hördes från olika håll, genom slagborrmaskiners mullranden och hammarslags bankanden, en och annan låt mellan reklaminslagen från radiokanalerna som stod på. Nu susar det och brummar lite då och då där jag jobbar men över detta strömmar musik ur datorn på väggen, musik från jutube, omsorgsfullt vald av vår DJ.
Och det får inte bli tyst. Iallafall inte mellan de timmar vår DJ jobbar. "Varför är det tyst?", "Vart tog musiken vägen?" - dessa och liknande frågor dyker upp bara sekunder efter det att en låt tagit slut eller någon sänkt volymen så att telefonsamtal kan genomföras i normal samtalston. Därför har vår DJ oftast laddat upp med långa låtlistor och fullängdare som sträcker sig någon timme eller så framåt.
Men det är inte alltid lätt att hitta musik, har jag förstått. Det är ju inte kul att upprepa sig. "Vad ska vi spela nu?" är en fråga som ställs titt som tätt. Då, innan den är besvarad, kan tystnaden få bre ut sig en stund, för då står han där vår DJ, vid datorskärmen med pekfunktion och scrollar listor upp och ner efter artister vi inte lyssnat på. Åtminstone inte sedan igår.
När inspirationen tryter helt finns det en reservartist som alltid finns till hands: Phil Collins. Dennes "Best of". Några gånger varje vecka får vi följa Collins kärleksöden genom låtar som anses vara hans bästa. Det är en svajig tur upp och ner för kärleksbackar som han erbjuder, Collins. I någon låt får vi höra en betraktelse över hans käresta, i nästa är han överlyckligt kär för att därefter känna tveksamhet. Så känner han plötsligt att han kommer i luften i natt, för att därpå vara helt tom och utan kärlek. Så när hoppet verkar vara helt ute för Phil finner han åter någon att dela livet med.
Mitt i all närvarande och frånvarande kärlek ser han för några minuter längre bort än sig själv och blir samhällstillvänd. Då påminner han oss alla om att vi - till skillnad från dem som sitter på gatan utan något annat i sin ägo än en pappersmugg i vilken de hoppas få ett litet bidrag - lever i ett paradis. Och det bör man väl påminna sig om, att det faktiskt är så, vid de tillfällen man så igenkännande följer med Phil ner i de sorgligaste av låtar där kärlek slocknar eller uteblir och ensamhet brer ut sig.
Inte en enda av mina elva låtar var en Phil Collins-låt. But I can feel him coming on the tube today, oh Lord.
torsdag, februari 19, 2015
Illudera
Blöta filtar flyger omkring i luften och träffar våra axlar då och då. Så ligger de där och gör sig påminda med sin tyngd och sura stank. Ibland hinner man skaka av sig en innan en annan landar. Ibland bär man en hel hög som slåss med varandra om ens uppmärksamhet.
Vad finns det mer för flygande föremål som man kan få sig till livs? Stekta sparvar. Flängar.
- Flängar?
Ja. Men nu kom jag av mig. Vad var det jag egentligen tänkte skriva här när jag inledde detta inlägg?
Efter lång tankeverksamhet:
Jo! Det var ju det här med att återkomma till något som man en gång i tiden upplevde eller gjorde mer frekvent i livet. Hur ofta? Det kan vara olika. Men så slutar man helt plötsligt (eller successivt) med att... Ja, med vad det nu var man gjorde. Joggade. Följde en TV-serie. Läste sin favoritförfattares böcker. Åt en viss maträtt. Spelade ett spel. Ja, du fattar. Vad som helst. Och så en dag, efter ett långt uppehåll, är man tillbaka där igen. Och då känns det inte det minsta spännande eller kul längre, utan bara som en, ja, som en tung, blöt filt som hänger sig över axlarna. Något man vill skaka av sig så fort som möjligt.
Men inte allt man återkommer till efter lång frånvaro är som en blöt filt. Carjamming till exempel. För ett tag sedan gjorde jag ett litet uppehåll härifrån. Oplanerat. Så en dag klickade jag mig hit igen och vad fann jag? Blöta filtar? Åh, nej. Inte här. För här skiner solen, här flyger fjärilar över gröna blomsterängar, här skuttar harar från klöver till klöver, här bor tomtar i flugsvampar, här är det plusgrader i vinden, här flyger måsar på behörigt avstånd i skyn, här bakas pizzor var dag, här värmer filtar om natten, här...
Ja, ja, min dator lämnade just ett meddelande till mig om att jag snart har förbrukat min tangenttid för idag. Typiskt. Jag som hade tänkt att
Vad finns det mer för flygande föremål som man kan få sig till livs? Stekta sparvar. Flängar.
- Flängar?
Ja. Men nu kom jag av mig. Vad var det jag egentligen tänkte skriva här när jag inledde detta inlägg?
Efter lång tankeverksamhet:
Jo! Det var ju det här med att återkomma till något som man en gång i tiden upplevde eller gjorde mer frekvent i livet. Hur ofta? Det kan vara olika. Men så slutar man helt plötsligt (eller successivt) med att... Ja, med vad det nu var man gjorde. Joggade. Följde en TV-serie. Läste sin favoritförfattares böcker. Åt en viss maträtt. Spelade ett spel. Ja, du fattar. Vad som helst. Och så en dag, efter ett långt uppehåll, är man tillbaka där igen. Och då känns det inte det minsta spännande eller kul längre, utan bara som en, ja, som en tung, blöt filt som hänger sig över axlarna. Något man vill skaka av sig så fort som möjligt.
Men inte allt man återkommer till efter lång frånvaro är som en blöt filt. Carjamming till exempel. För ett tag sedan gjorde jag ett litet uppehåll härifrån. Oplanerat. Så en dag klickade jag mig hit igen och vad fann jag? Blöta filtar? Åh, nej. Inte här. För här skiner solen, här flyger fjärilar över gröna blomsterängar, här skuttar harar från klöver till klöver, här bor tomtar i flugsvampar, här är det plusgrader i vinden, här flyger måsar på behörigt avstånd i skyn, här bakas pizzor var dag, här värmer filtar om natten, här...
Ja, ja, min dator lämnade just ett meddelande till mig om att jag snart har förbrukat min tangenttid för idag. Typiskt. Jag som hade tänkt att
onsdag, februari 18, 2015
Efemär
Vad var det jag gjorde dig till?
Till någon som brydde sig.
Varför gjorde jag det? Det var att göra verkligheten en otjänst.
Vad var det jag förväntade mig?
Att du skulle bry dig.
Varför gjorde jag det? Det var att göra mig en otjänst.
Vad stod dig närmast?
Det du såg i spegeln.
Vad kom därnäst?
Det du såg i spegeln.
Vad inbillade jag mig om mig själv?
Att jag var förstående, storsint och empatisk.
Vilka andra illusioner hade jag om mig själv?
Att jag var annorlunda, tålmodig och god.
Närheten förblindade och gjorde saker svåra att se. Men på håll såg vi förmodligen likadana ut, du, jag och våra handlingar.
Vi tre, skapta och formade av vår egoism.
En egoism förklädd till vänskap.
En egoism förklädd så vi inte ens själva kände igen den som egoism.
Jag gav din egoism kläder som du aldrig bett om att få. Mitt ego trodde, ett tag, på de luftslott och bländverk som den klädde dig med, trodde att det var dina egna, dina riktiga. Inte min rekvisita till dig. De verkade så vackra och passande där i skenen mellan alla skuggor. Men de var en otjänst gjord och given av egoism. En otjänst gjord och given till oss båda.
Till någon som brydde sig.
Varför gjorde jag det? Det var att göra verkligheten en otjänst.
Vad var det jag förväntade mig?
Att du skulle bry dig.
Varför gjorde jag det? Det var att göra mig en otjänst.
Vad stod dig närmast?
Det du såg i spegeln.
Vad kom därnäst?
Det du såg i spegeln.
Vad inbillade jag mig om mig själv?
Att jag var förstående, storsint och empatisk.
Vilka andra illusioner hade jag om mig själv?
Att jag var annorlunda, tålmodig och god.
Närheten förblindade och gjorde saker svåra att se. Men på håll såg vi förmodligen likadana ut, du, jag och våra handlingar.
Vi tre, skapta och formade av vår egoism.
En egoism förklädd till vänskap.
En egoism förklädd så vi inte ens själva kände igen den som egoism.
Jag gav din egoism kläder som du aldrig bett om att få. Mitt ego trodde, ett tag, på de luftslott och bländverk som den klädde dig med, trodde att det var dina egna, dina riktiga. Inte min rekvisita till dig. De verkade så vackra och passande där i skenen mellan alla skuggor. Men de var en otjänst gjord och given av egoism. En otjänst gjord och given till oss båda.
tisdag, februari 17, 2015
Bokstavligt viskat
Nu ska vi se: Ett glas fyllt med cola; ett ganska städat skrivbord; hörlurar över öronen; Metallica i dem och så en vit, tom skärmbild inne på carjamming, en sorglig underavdelning på blogger. En bra start på ett blogginlägg in spe. Markören, ett blinkande streck, väntar på att flyttas från vänster till höger och lämna bokstäver efter sig. Bokstäver som bildar ord. Som bildar meningar. Som... Jag tittar på strecket. Det blinkar och jag blinkar tillbaka. Vi blinkar åt varandra ett tag. Så vänder jag blicken mot glaset med cola. Det är tomt. Men hur...? Jag tar av mig hörlurarna och går ut till köket, med glaset i handen, och fyller det med mer dryck.
Tillbaka vid datorn. Markören har rört på sig. Den blinkar långt ner på sidan och efter sig har den lämnat en massa ord. Förvånad och famlande försöker jag sätta mig ner, missar nästan att få glaset på skrivbordsskivan, sparkar till stolen så den flyttar sig från mig en liten bit. Läser samtidigt orden som står där på skärmen. Det är de här orden. Det är inte jag som skrivit dem. Skärmen var tom, som glaset, när jag gick härifrån för att fylla glaset. Nu, när jag återvänt med ett fyllt glas är skärmen också fylld. Med ord. Dessa ord.
Hur gick det till? Metallica har slutat spela och ut ur hörlurarna strömmar Elton John. Elton John?! Vad är det som händer egentligen? Frågor hopar sig i mitt huvud. Vet inte vad jag ska ta mig till. Blir sittandes med distanserad, ofokuserad blick. Framför mig till vänster - ett glas cola; rakt fram - det underliga på skärmen; till höger - ett par hörlurar där Elton John lämnat över mikrofonen till Thåström. Eller är det Imperiet?
Det här är inte bra, tänker jag, det här måste jag radera. Men det går inte. Jag försöker på alla möjliga sätt. Jag blåmarkerar hela texten och trycker på Delete - allt är kvar. Jag trycker på tillbakaknappen - inget försvinner. Jag loggar ut ur carjamming, stänger ner blogger, slår av datorn och så på med allt igen. Allt är kvar. Inger här ändrats. Alla ord är kvar som bildar detta inlägg.
Efter omstarten av datorn börjar Bee Gees spela i hörlurarna. De, hörlurarna, ligger strax till höger om datorn. För en stund släpper jag carjamming och tar tag i de där hörlurarna, lyfter dem till mitt huvud och sätter dem till rätta över öronen samtidigt som falsettrösterna tonar ut och ersätts av Offspring. Usch. Motvilligt sjunger jag med i texten som sjungs. Fast jag missar var och vartannat ord. Har de ändrat texten i låten? Eller är det jag som inte lärt mig? Jag försöker inte få svar på de båda frågorna. Med ett alt+tab-tryck skiftar jag scen från blogger till låtspelarsidan. Nu är det min tur att välja låt igen. Skrollar ner längs historiklistan och hittar Starland Vocal Band. Det kan jag behöva, lite Afternoon Delight. Klickar på den och får, faktiskt, som jag vill.
Tillbaka på carjamming och alla ord som står där. Alla ord som jag inte kan stå för. Hur ska jag få bort dem? Det går inte. Jag läser orden igen: Det går inte. Måste jag publicera dem? Ja. Jag är fast. Jag försöker resonera med datorn. Jag pratar med skärmen, gestikulerar med händerna, skakar på huvudet, ser ledsen ut. Ja, jag gör allt som min fantasi tillåter mig. Men orden står kvar. De viskar något till mig: Publicera oss! Publicera oss! Varför då, undrar jag, ni säger ju inget. Vi säger mer än du tror, svarar de och fortsätter: Det går att läsa ut så mycket mer av oss än det som först kommer till dina ögon. Din hjärna, Sape, kommer att tolka detta...
- Nej! Stopp! Jag vill inte höra mer. Jag publicerar er. Ok?
- Bra.
- Låter ni mig vara sedan?
- Det kan vi inte lova. Men vi kan säga att vi gör det om det känns bättre för dig.
- Tack!
- Varsågod Sape. Men kom ihåg, du kan inbilla dig att orden här inte är ditt verk, men sanningen vinner alltid till slut.
- Snälla, tyst nu!
Så tryckte jag på den orangea rutan uppe till höger i vilken det står Publicera. Nu finns de där ute på nätet, precis som de ville. Själv gick jag ut i köket igen för ännu ett glas cola. Jag har inte återvänt till datorn efter det.
Tillbaka vid datorn. Markören har rört på sig. Den blinkar långt ner på sidan och efter sig har den lämnat en massa ord. Förvånad och famlande försöker jag sätta mig ner, missar nästan att få glaset på skrivbordsskivan, sparkar till stolen så den flyttar sig från mig en liten bit. Läser samtidigt orden som står där på skärmen. Det är de här orden. Det är inte jag som skrivit dem. Skärmen var tom, som glaset, när jag gick härifrån för att fylla glaset. Nu, när jag återvänt med ett fyllt glas är skärmen också fylld. Med ord. Dessa ord.
Hur gick det till? Metallica har slutat spela och ut ur hörlurarna strömmar Elton John. Elton John?! Vad är det som händer egentligen? Frågor hopar sig i mitt huvud. Vet inte vad jag ska ta mig till. Blir sittandes med distanserad, ofokuserad blick. Framför mig till vänster - ett glas cola; rakt fram - det underliga på skärmen; till höger - ett par hörlurar där Elton John lämnat över mikrofonen till Thåström. Eller är det Imperiet?
Det här är inte bra, tänker jag, det här måste jag radera. Men det går inte. Jag försöker på alla möjliga sätt. Jag blåmarkerar hela texten och trycker på Delete - allt är kvar. Jag trycker på tillbakaknappen - inget försvinner. Jag loggar ut ur carjamming, stänger ner blogger, slår av datorn och så på med allt igen. Allt är kvar. Inger här ändrats. Alla ord är kvar som bildar detta inlägg.
Efter omstarten av datorn börjar Bee Gees spela i hörlurarna. De, hörlurarna, ligger strax till höger om datorn. För en stund släpper jag carjamming och tar tag i de där hörlurarna, lyfter dem till mitt huvud och sätter dem till rätta över öronen samtidigt som falsettrösterna tonar ut och ersätts av Offspring. Usch. Motvilligt sjunger jag med i texten som sjungs. Fast jag missar var och vartannat ord. Har de ändrat texten i låten? Eller är det jag som inte lärt mig? Jag försöker inte få svar på de båda frågorna. Med ett alt+tab-tryck skiftar jag scen från blogger till låtspelarsidan. Nu är det min tur att välja låt igen. Skrollar ner längs historiklistan och hittar Starland Vocal Band. Det kan jag behöva, lite Afternoon Delight. Klickar på den och får, faktiskt, som jag vill.
Tillbaka på carjamming och alla ord som står där. Alla ord som jag inte kan stå för. Hur ska jag få bort dem? Det går inte. Jag läser orden igen: Det går inte. Måste jag publicera dem? Ja. Jag är fast. Jag försöker resonera med datorn. Jag pratar med skärmen, gestikulerar med händerna, skakar på huvudet, ser ledsen ut. Ja, jag gör allt som min fantasi tillåter mig. Men orden står kvar. De viskar något till mig: Publicera oss! Publicera oss! Varför då, undrar jag, ni säger ju inget. Vi säger mer än du tror, svarar de och fortsätter: Det går att läsa ut så mycket mer av oss än det som först kommer till dina ögon. Din hjärna, Sape, kommer att tolka detta...
- Nej! Stopp! Jag vill inte höra mer. Jag publicerar er. Ok?
- Bra.
- Låter ni mig vara sedan?
- Det kan vi inte lova. Men vi kan säga att vi gör det om det känns bättre för dig.
- Tack!
- Varsågod Sape. Men kom ihåg, du kan inbilla dig att orden här inte är ditt verk, men sanningen vinner alltid till slut.
- Snälla, tyst nu!
Så tryckte jag på den orangea rutan uppe till höger i vilken det står Publicera. Nu finns de där ute på nätet, precis som de ville. Själv gick jag ut i köket igen för ännu ett glas cola. Jag har inte återvänt till datorn efter det.
måndag, februari 16, 2015
Immanent
Då och då har jag träffar människor som, trots att de snart försvunnit fysiskt ur mitt liv, finns kvar länge i känslor och minne. De lämnar mig inte trots att tiden spär ut den klara hågkomsten av dem mer och mer, allteftersom. Det kan vara de mest alldagliga typer till de mest underliga av figurer som återstår inne i huvudet. Varför? Jag vet inte.
Nej, jag vet inte. Och frågan "varför?" finns för att en del människor som jag mött och som gjort ett stort intryck på mig då de på ett eller annat sätt funnits vid min sida kan lämna mig, och med dem försvinner även minnet och känslan för dem lika omgående. Det är underliga val om vad som ska vara tydligt eller dolt som känslo- och minnesapparaten i kroppen gör.
Det finns ett par som jag ofta tänker på. Vilket förvånar mig. Två människor som för några år sedan korsade min väg under några minuter då de knackade dörr i området där jag bor. De var från Jehovas Vittnen (naturligtvis) och jag har både pratat och avvisat medlemmar från denna religion förr. Den dagen då dessa båda, en man med streberlook i 40-årsåldern och en kvinna som måste varit någonstans mellan 75 och 100 år, kom till min dörr var jag öppen för en stunds samtal.
Och vad pratade vi om då? Jo, om det vanliga. Om Gud och hans storhet. Fast jag höll inte med dem. Eller honom, för det var han som pratade. Och han valde alla möjliga ingångar till att övertyga mig. Allt från grässtråns enkelhet till det komplexa hos människans DNA skulle förhoppningsvis få mig att bli gudfruktig, på deras sätt. Men tyvärr för dem så föll jag inte för vad de hade att erbjuda min förlorade själ. Så de lämnade mig med ett vakttorn och, som det verkar, ett evigt minne av dem.
Nej, jag vet inte. Och frågan "varför?" finns för att en del människor som jag mött och som gjort ett stort intryck på mig då de på ett eller annat sätt funnits vid min sida kan lämna mig, och med dem försvinner även minnet och känslan för dem lika omgående. Det är underliga val om vad som ska vara tydligt eller dolt som känslo- och minnesapparaten i kroppen gör.
Det finns ett par som jag ofta tänker på. Vilket förvånar mig. Två människor som för några år sedan korsade min väg under några minuter då de knackade dörr i området där jag bor. De var från Jehovas Vittnen (naturligtvis) och jag har både pratat och avvisat medlemmar från denna religion förr. Den dagen då dessa båda, en man med streberlook i 40-årsåldern och en kvinna som måste varit någonstans mellan 75 och 100 år, kom till min dörr var jag öppen för en stunds samtal.
Och vad pratade vi om då? Jo, om det vanliga. Om Gud och hans storhet. Fast jag höll inte med dem. Eller honom, för det var han som pratade. Och han valde alla möjliga ingångar till att övertyga mig. Allt från grässtråns enkelhet till det komplexa hos människans DNA skulle förhoppningsvis få mig att bli gudfruktig, på deras sätt. Men tyvärr för dem så föll jag inte för vad de hade att erbjuda min förlorade själ. Så de lämnade mig med ett vakttorn och, som det verkar, ett evigt minne av dem.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)