Elyseisk

Snön i min fingervantsklädda hand vill inte smälta. När jag öppnar handen efter att ha kramat den faller snön däri isär och ner på marken i små flingor, precis som då de en gång föll från molnen. Det tunna lager som fastnat i vantgarnet blänker i skenet från gatubelysningen. Jag vrider handen sakta fram och tillbaka för att få ut mer av de små kristallernas glittrande uppvisning. Genom utandningsluftens dimma ser jag elljuset reflekteras i regnbågens alla färger.

Jag reser på mig och borstar vantar och kläder rena från snö. Efter mig på marken lämnar jag en nyskapad snöängel. Jag står mitt i ängeln och tittar på mina steg som tagit mig hit. De är de enda stegen i snön. Troligtvis har jag gått där det finns asfalt under, men då de svänger fram och tillbaka genom snötäcket vet jag inte säkert. På fler ställen än där jag står just nu har jag lämnat änglar kvar i snön, dessa konstgjorda fantasifigurer som platt och stilla ligger där på marken, vända mot den stjärnklara svarta himlen ovanför.

Långt, långt bort, vid ett krön, ter sig marken nästan snöfri. Då jag befann mig där - jag minns inte när - målades plötsligt nedre delen av himlen rosa och orange. Som ett skiljande lysande streck mellan mörk himmel och svart jord. Upp mellan berg, träd och hus reste sig så en skinande sol. Oväntat i den eviga vinternatten. Jag blundade, vände ansiktet mot solen och tog åt mig av ljuset den delade med sig av. När jag öppnade mina ögon, så vana vid vintermörker, bländades jag av det skarpa ljuset. Och kanske var det därför som jag tog fel på värmen jag tyckte mig känna?

Under några korta timmar där borta på krönet sken solen på mig och allt runtomkring. Den spred sitt strålande ljus överallt. Men den värmde inte. Det var en önskan som aldrig var menad att slå in. Solen värmer inte djupfrysta vinterdagar. Den tycks visserligen befinna sig nära då den står så lågt på himlen, så lågt att den bländar utan att man behöver lyfta på blicken. Men den står lågt, säkert för att den har så bråttom att ge sig av igen och inte för att värma. En kort, kort stund hann den dock med att göra allt omkring mig upplyst, att blända mig och sedan när den var på väg bort, göra himlen och minnet av den till skön konst igen.

Min blick släpper krönet och jag vänder mig om och tittar åt andra hållet. Under mina fötter får ängeln sin mage trampad på. I mörkret framför den och mig har jag mängder av orörd snö att pulsa i. Och det finns gott om plats för fler snöänglar att kliva upp ur.

Vidöppet brev till dig

Hej!
Som vi pratat om tidigare, kära läsare, så är tanken att Carjamming ska publicera 52 inlägg om året. I år är det gjort i och med förra inlägget. Detta är alltså inlägg nummer 53 och får ses som bonus, julbonus. Visst blir ni glada allihop för det. Ännu ett inlägg från er favoritblogg, vilken ni följer som besatta. Grattis till er.

Nåväl. Varför gör vi världen denna tjänst? Jo, för att meddela det helfestliga i att styrelsen för Carjamming har bestämt att det även nästa år, 2017, kommer att publiceras 52 inlägg. Men till skillnad från i år så kommer de på ett mer regelbundet sätt, nämligen ett i veckan med början vecka 1. Snart dags för ett nytt inlägg alltså.

Förutom detta har styrelsen kommit fram till att ta bort inlägg som är äldre än året innan det år som ligger närmast bakom innevarande år. Det innebär alltså att alla inlägg från 2015 och bakåt kommer att döljas från och med första januari 2017. Anledningen till detta är det rådande klimatet på nätet. Folk, visar det sig, kan inte ta en text för vad den är, ej heller kan folk ta reda på mer fakta än vad som står i en text och därför väljer folk att dra de slutsatser de vill. För att minska på detta elände har alltså Carjammings styrelse beslutat att bloggens texter kommer ha ett läs före-datum.

Passa därför på att läsa äldre inlägg nu. Men skulle du fortsätta vara sugen på gamla borttagna inlägg så går det bra att kontakta Carjamming så skickar vi valt inlägg med brev till dig. Glöm inte att skriva vilken adress vi ska skicka inlägget till. Det är kostnadsfritt upp till fem inlägg, därefter tillkommer utlägg för porto.

Som en av många skribenter här på Carjamming har jag blivit utsedd att meddela detta. Det gör mig inte så lite stolt. Jag och vi övriga på Carjamming hoppas på förståelse för dessa ovan nämnda beslut. Dessutom önskar vi er alla en fortsatt God Jul och ett riktigt Gott Nytt År!

På återseende vecka 1, med förhoppning om många roliga, spännande och övertydliga läsupplevelser under 2017.
/Sape

Blockinlägg

Själv är jag inte så inne på att baka, därför har jag fortfarande kvar blockchoklad på en hylla i köket. Det är lite störande eftersom all annan choklad för tillfället är slut här hemma och jag är sugen på choklad just nu. Riktig choklad. Flera gånger den senaste tiden har jag sett den där blockchokladen ligga på hyllan utan att locka mig till sig. Istället lockar den fram suget efter annan choklad.

Men vänta lite nu. Sitter jag här och skriver om min önskan att ha riktig choklad istället för den där underliga varianten som jag har i köket? Ja, jag gör väl det. Är det verkligen något att skriva om? Är det något att läsa om? Vad finns det egentligen för ordkombinationer som är värda att läsa? Just nu önskar jag inte bara choklad, riktig choklad, utan också förmågan att skriva läsvärda ordkombinationer, riktigt läsvärda ordkombinationer.

Lösenord

- Ska vi dricka nånting mer?
Ser du toppen av isberget här ovan? Orden som står där uppe är en liten del av toppen på ett sådant, som ju i sig är en liten del av ett helt isberg.

- Ska vi dricka nånting mer?
En fråga, del av något stort. Men i sin ensamhet verkar den sakna all samband med någon storhet. Istället hänger en obestämd vardag över orden. Och den är för avskild för att avslöja något säkert.

- Ska vi dricka nånting mer?
Orden kan komma från varsomhelst. Nästan. Utan sin övriga kalla, hårda miljö flyger de snarare än flyter omkring. De har ingen styrande köl som dyker ner under ytan, som håller dem på jorden, som döljer en osagd mening för dig att tyda. De är allt för ensamma för att ha en sådan rejäl riktning. Eller hur?

- Ska vi dricka nånting mer?
Var befinner sig den som talar? Vem är det som får frågan? Hur mycket har de redan hunnit dricka? Varför mer? För att släcka törst? För att bli fulla? För att testa något nytt? För att distraheras från obehagliga tankar, från elefanter i rummet?

- Ska vi dricka nånting mer?
Om svaret blir nej, vad händer sen? Är festen slut då? Eller middagen? Eller bara ett barhäng, ett köksbordssamtal eller något annat? Kanske något nytt tar vid? Något spännande? Något inte så spännande.

- Ska vi dricka nånting mer?
Den frågan, bestående av enbart fem ord, döljer en mängd frågor. Jag har ställt några av dem. Väldigt få. Bara en liten del av toppen på ett undrande isberg.

En fantastisk sanning

När jag var liten tänkte jag mig en hel uppsättning glasburkar som dricksglas för mitt äldre jag. Idag dricker hipsters öl och annat ur glasburkar. Att jag nu står och funderar på att hälla upp cola i en sådan burk beror inte på att jag vill förverkliga mitt yngre jags tankar eller att jag anammat den underliga hipsterkulturen utan helt enkelt på att jag är lat och tom på fantasi.

Ståendes vid mitt öppna kylskåp är jag inte ens en halvmeter från diskbänken. Den är tom på glas. Alla står antingen diskade i skåpet ett par steg bort eller odiskade inne i vardagsrummet. Men det står en tom, diskad glasburk på diskbänken. Diskad är kanske att ta i, jag har sköljt ur den. Det har varit tomatsås i den, så det var inga problem att få den ren genom att helt enkelt spola vatten i den, skaka, hälla ut och göra om ett par gånger. Denna procedur bara för att jag ska slänga glasburken i glasåtervinningen. Någon gång snart. I vänta på det står den nu mindre än en armslängd från mig och den colaflaska jag just plockat ut ur kylen och har i handen.

Om jag tar glasburken, häller cola i den och ställer in flaskan i kylen igen, så kan jag sedan ta glascolaburken, gå in till min dator och skriva ett blogginlägg om det, tänker jag och fortsätter mitt funderande: Annars måste jag ta de där två stegen till det köksskåp jag valt att ha mina dricksglas i, ta ett glas, hälla upp colan i det, gå tillbaka till kylskåpet och öppna det igen eftersom dörren naturligtvis stängts under tiden, ställa in colan och sedan gå in till min dator för att skriva ett helt påhittat blogginlägg om att jag sitter vid datorn med en cola vid min sida. En cola som är upphälld i en burk av glas. För om jag inte har colan i en burk av glas måste jag ju hitta på att jag har det då ett blogginlägg om ett vanligt glas cola är ett ämne jag inte alls kan få till på ett läsvärt sätt.

Augusti i år

Vi pratar namn igen. Först underliga namn som sticker ut. Sticker ut för mycket. Sedan räknar du upp några som du tycker är för neutrala. Du drar ut på ö:et i för innan uppräkningen börjar. Anna, Erik, Johanna, Daniel. Jag avbryter dig, nämner att J bott i samma hus som du bor i. Först förklarar jag vem J är. Jaså, säger du något förvånat. Ja, i trappuppgången längst bort, första våningen. Men nu har hon flyttat. I våras någon gång. Jag hjälpte till att bära kartonger. Vi lämnar J där och tystnar ett tag. Jag sitter på en av köksstolarna. På bordet bredvid mig ligger fyra böcker som du tagit fram för mig att titta på. Du har berättat lite om dem och dess innehåll. Du känner författarna till två av dem. Vill jag låna den du pratat mest och varmast om, undrar du men jag tackar nej. Inte för att jag inte är intresserad av den utan för att jag i så fall känner att jag måste läsa den ganska omgående. Stress, tänker jag. Jag nämner inget av det. Säger bara att jag ska köpa den för att jag vill ha den. Det är också sant. Ett ljud får oss båda att reagera. Min reaktion är dock en följd av din reaktion. Du tror att ljudet kommer från hallen, från din inkommande familj, de borde vara här när som helst. Men så är det inte. Det var er diskmaskin som gjorde ett ryck. Själv äger jag ingen diskmaskin, så jag vet inte varför er lät och ryckte som den gjorde. Eftersom jag sitter ganska nära maskinen hörde jag dock att det var från den och inte utfrån hallen. När jag ser din reaktion, du sträcker ut din hals för att se ut genom köksdörren och bort genom hallen, undrar jag vad du gör. Du säger att du tyckte höra människor komma. Det var nog ljudet från diskmaskinen påpekar jag och tycker att det blev en aningen underlig situation. Vi är ju hemma hos dig. Du borde ha koll på ljuden, inte jag. Å andra sidan har du koll på allt annat. Din familj kommer. Jag hälsar på dotter, son och fru. Tar alla i handen och presenterar mig. Sonen är glad, uppspelt och blyg. Hoppar och gömmer sig bakom mamma på en och samma gång. Dottern ser glad ut, glad över att vara hemma. Frun tar sin hand ur en handske innan våra händer möts. Handsken har inte gjort sitt jobb, de gör sällan det. Handen jag hälsade på var som en istapp. Du säger att maten precis är klar till din fru. Vi dukar inne i vardagsrummet där ni har ett matsalsbord som lätt klarar åtta personer. Vi är fem ikväll. I vanliga fall sitter ni, förmodar jag, i köket, vid bordet där jag nyss suttit under tiden som du lagat mat och vi pratat om dina böcker. När måltiden är slut och även bullarna efteråt är uppätna funderar jag på J igen. Det var länge sedan vi sågs. Jag har en födelsedagspresent till henne. Men den ligger hemma hos mig. Och hon bor inte i detta hus längre. Å andra sidan flyttade hon inte så långt härifrån. Hade det inte varit så sent hade jag tagit vägen om henne efter besöket hos dig. Presenten får vänta ännu en liten stund.

Im lövin it

Det går att läsa den här bloggen via andra internetkanaler än direkt här från blogger. Men, och det är skönt att veta, skulle jag uppdatera eller redigera ett inlägg, alltså ett redan befintligt inlägg, med allt ifrån en bokstav till att radera allt och ersätta med en helt annan text så märks inte det genom de andra kanalerna. Denna originaltext är den som kommer att visas där hur mycket jag än ändrar. Det betyder att jag kan skriva detta, publicera det och sedan gå hit igen och ändra texten för att skriva något helt annat. Och detta andra, det kommer inte att kunna läsas från något annat ställe än här, från blogger. Bra va?

Bordläggning

Trots att de framställda stolarna är få är inte ens hälften av dem upptagna. Då borde jag ju akta det ringa antal som dyker upp och vill lyssna. Speciellt som de är stamåhörare. Men inte alltid. Inte idag. Bara en liten stund innan klockan visar start, går jag fram till en av åhörarna och undrar om vi kan prata lite ostört ute i korridoren med varandra.
- Javisst, får jag till svar.
Åhöraren reser sig och tar några steg med mig men jag stoppar oss och ber åhöraren att ta med sig sin jacka och väska som är kvarlämnade på och vid stolen.
- Ja, man kan aldrig vara säker nu för tiden, säger åhöraren med en röst som inte riktigt håller.
Vi går ut genom dörren och bort några meter i korridoren utanför. Vid en stängd dörr som leder in till ett kontor ställer vi oss. Åhöraren tittar upp på mig. Pannan är rynkad och ögonen blinkar intensivt.
- Jo, börjar jag men stannar upp.
Jag har inte övat in något tal och hade hoppats på att inte behöva hamna i denna situation. Har ingen aning om vilka ord jag ska använda. Inte heller är jag helt övertygad om att jag vet konsekvenserna som kan komma efter rätt hittade och sagda ord.
- Ja?
- Jo, du ska veta att jag är både glad och tacksam...
Herregud vad jag låter floskig, men hur ska jag uttrycka mig då? Det är ju sant det jag säger. Jag fortsätter:
- ...tacksam för att du kommer och lyssnar på mig då och då. Men nu måste jag...
Helt plötsligt är det helt blankt i mitt huvud. Det är inte bara det att jag inte kommer på fortsättningen på meningen jag påbörjat, nej, det är till och med så att jag inte kommer på ett enda ord. Det är bokstavligen helt blankt i mitt huvud.
- Hur står det till?
Åhörarens ord får mig att lämna det låsta tillståndet.
- Förlåt mig.
Jag tar mig för pannan, gnider mina tinningar och tittar ofokuserat framför mig.
- Du, fortsätter jag, vi får gå in för det är dags att börja nu.
Jag pekar mot salens ingång med min vänsterhand och väntar tills åhöraren börjar gå. Så går jag efter. Med oförrättat ärende.

Skymundan

De står inte långt ifrån varandra och når ungefär lika högt över marken, kanske är det därför som det är så lätt att ta miste på vad den ena verkligen är? Att det andra är ett avbrutet, dött och förruttnande träd syns tydligt. Det är cirka en decimeter i diameter, krumt och krokigt och brytytan ser ut som en illa snidad kungakrona med olika långa träspetsar som spretar i luften. Några rötter går inte att se eftersom sand och lera ligger tjock på marken och sträcker sig en bit upp på stammen.

Den ena däremot, är något rakare, dock lutar den en aning och precis som trädet är toppen ojämn och kvistig. Dessutom är den platt och inte rund som en stam. Men på lite håll och i det nästan ständigt rådande skymningsljuset ser de båda ut att vara två döda, brutna träd som snart inte är något mer.

Men denna sneda platta sak är en planka, på förruttnelsens stig visserligen, precis som trädet, och det var längesedan den var ett träd. Tittar du på den, på nära håll, ser du hur den börjar i intet uppe i luften och vandrar ner mot jorden för att sluta i en sten som är formad av mer än naturen. Du kan se ådrorna i den och hur ytan är målad med en mörk röd färg som trots år, väder och frånvaro av skötsel finns kvar. Mänskliga tankar och önskningar ligger bakom detta.

När du väl har fått klart för dig att den ena är något av människors hand skapat och därefter tar ett par steg bakåt, då växer något helt annat fram även av omgivningen. Du ser formationer i marken. Ett hus har stått där. En grund, dess fyrkantighet, visar sig tydligt. Nära ett av hörnen står vår planka. Inte långt från ett träd som torde befunnit sig i trädgården utanför. Men det var längesedan.

Ex ante facto

Dags för lite mer effektsökeri i form av blogginlägg.

Vi måste börja med kontraktet. Det mellan dig och mig. När det väl är skrivet (med osynligt bläck på obefintligt papper) så är det jag som måste hålla mig till det. Din uppgift är ju egentligen bara att kolla så att jag gör det vi båda kommit överens om. Eller snarare, det jag lovade i början av texten och som du accepterade, tog för givet, under läsandets gång.

Hur gör vi nu då? Jag bör börja med att förankra något, något som du sedan förutsätter att jag håller mig till genom hela texten. Men det finns ett litet dilemma här. Jag håller med om att jag bör hålla vad jag lovat, men om vi, när jag skrivit klart texten och du läst klart den samma, inte är överens om att jag hållit mig till det utlovade, vem har då rätt? Båda? Ja, kanske om vi går med på att upplevelser är det som är facit för texten. Eller en av oss? Ja, om vi tycker att det bara finns ett sätt att tolka kontraktet på. Det där sista kan ju i och för sig medföra att vi båda har fel... Men, men.

Här någonstans är det dags för mig att komma till slutet av texten. Som mall har jag ett dokument i A5-format. En A5-sida med bokstäver i storlek 12, enkelt radavsånd. Max en sida. Gärna lite kortare.

Nå, vad tycker du? Blev det något effektsökeri över texten?