Augusti i år

Vi pratar namn igen. Först underliga namn som sticker ut. Sticker ut för mycket. Sedan räknar du upp några som du tycker är för neutrala. Du drar ut på ö:et i för innan uppräkningen börjar. Anna, Erik, Johanna, Daniel. Jag avbryter dig, nämner att J bott i samma hus som du bor i. Först förklarar jag vem J är. Jaså, säger du något förvånat. Ja, i trappuppgången längst bort, första våningen. Men nu har hon flyttat. I våras någon gång. Jag hjälpte till att bära kartonger. Vi lämnar J där och tystnar ett tag. Jag sitter på en av köksstolarna. På bordet bredvid mig ligger fyra böcker som du tagit fram för mig att titta på. Du har berättat lite om dem och dess innehåll. Du känner författarna till två av dem. Vill jag låna den du pratat mest och varmast om, undrar du men jag tackar nej. Inte för att jag inte är intresserad av den utan för att jag i så fall känner att jag måste läsa den ganska omgående. Stress, tänker jag. Jag nämner inget av det. Säger bara att jag ska köpa den för att jag vill ha den. Det är också sant. Ett ljud får oss båda att reagera. Min reaktion är dock en följd av din reaktion. Du tror att ljudet kommer från hallen, från din inkommande familj, de borde vara här när som helst. Men så är det inte. Det var er diskmaskin som gjorde ett ryck. Själv äger jag ingen diskmaskin, så jag vet inte varför er lät och ryckte som den gjorde. Eftersom jag sitter ganska nära maskinen hörde jag dock att det var från den och inte utfrån hallen. När jag ser din reaktion, du sträcker ut din hals för att se ut genom köksdörren och bort genom hallen, undrar jag vad du gör. Du säger att du tyckte höra människor komma. Det var nog ljudet från diskmaskinen påpekar jag och tycker att det blev en aningen underlig situation. Vi är ju hemma hos dig. Du borde ha koll på ljuden, inte jag. Å andra sidan har du koll på allt annat. Din familj kommer. Jag hälsar på dotter, son och fru. Tar alla i handen och presenterar mig. Sonen är glad, uppspelt och blyg. Hoppar och gömmer sig bakom mamma på en och samma gång. Dottern ser glad ut, glad över att vara hemma. Frun tar sin hand ur en handske innan våra händer möts. Handsken har inte gjort sitt jobb, de gör sällan det. Handen jag hälsade på var som en istapp. Du säger att maten precis är klar till din fru. Vi dukar inne i vardagsrummet där ni har ett matsalsbord som lätt klarar åtta personer. Vi är fem ikväll. I vanliga fall sitter ni, förmodar jag, i köket, vid bordet där jag nyss suttit under tiden som du lagat mat och vi pratat om dina böcker. När måltiden är slut och även bullarna efteråt är uppätna funderar jag på J igen. Det var länge sedan vi sågs. Jag har en födelsedagspresent till henne. Men den ligger hemma hos mig. Och hon bor inte i detta hus längre. Å andra sidan flyttade hon inte så långt härifrån. Hade det inte varit så sent hade jag tagit vägen om henne efter besöket hos dig. Presenten får vänta ännu en liten stund.