Snön i min fingervantsklädda hand vill inte smälta. När jag öppnar handen efter att ha kramat den faller snön däri isär och ner på marken i små flingor, precis som då de en gång föll från molnen. Det tunna lager som fastnat i vantgarnet blänker i skenet från gatubelysningen. Jag vrider handen sakta fram och tillbaka för att få ut mer av de små kristallernas glittrande uppvisning. Genom utandningsluftens dimma ser jag elljuset reflekteras i regnbågens alla färger.
Jag reser på mig och borstar vantar och kläder rena från snö. Efter mig på marken lämnar jag en nyskapad snöängel. Jag står mitt i ängeln och tittar på mina steg som tagit mig hit. De är de enda stegen i snön. Troligtvis har jag gått där det finns asfalt under, men då de svänger fram och tillbaka genom snötäcket vet jag inte säkert. På fler ställen än där jag står just nu har jag lämnat änglar kvar i snön, dessa konstgjorda fantasifigurer som platt och stilla ligger där på marken, vända mot den stjärnklara svarta himlen ovanför.
Långt, långt bort, vid ett krön, ter sig marken nästan snöfri. Då jag befann mig där - jag minns inte när - målades plötsligt nedre delen av himlen rosa och orange. Som ett skiljande lysande streck mellan mörk himmel och svart jord. Upp mellan berg, träd och hus reste sig så en skinande sol. Oväntat i den eviga vinternatten. Jag blundade, vände ansiktet mot solen och tog åt mig av ljuset den delade med sig av. När jag öppnade mina ögon, så vana vid vintermörker, bländades jag av det skarpa ljuset. Och kanske var det därför som jag tog fel på värmen jag tyckte mig känna?
Under några korta timmar där borta på krönet sken solen på mig och allt runtomkring. Den spred sitt strålande ljus överallt. Men den värmde inte. Det var en önskan som aldrig var menad att slå in. Solen värmer inte djupfrysta vinterdagar. Den tycks visserligen befinna sig nära då den står så lågt på himlen, så lågt att den bländar utan att man behöver lyfta på blicken. Men den står lågt, säkert för att den har så bråttom att ge sig av igen och inte för att värma. En kort, kort stund hann den dock med att göra allt omkring mig upplyst, att blända mig och sedan när den var på väg bort, göra himlen och minnet av den till skön konst igen.
Min blick släpper krönet och jag vänder mig om och tittar åt andra hållet. Under mina fötter får ängeln sin mage trampad på. I mörkret framför den och mig har jag mängder av orörd snö att pulsa i. Och det finns gott om plats för fler snöänglar att kliva upp ur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar