De står inte långt ifrån varandra och når ungefär lika högt över marken, kanske är det därför som det är så lätt att ta miste på vad den ena verkligen är? Att det andra är ett avbrutet, dött och förruttnande träd syns tydligt. Det är cirka en decimeter i diameter, krumt och krokigt och brytytan ser ut som en illa snidad kungakrona med olika långa träspetsar som spretar i luften. Några rötter går inte att se eftersom sand och lera ligger tjock på marken och sträcker sig en bit upp på stammen.
Den ena däremot, är något rakare, dock lutar den en aning och precis som trädet är toppen ojämn och kvistig. Dessutom är den platt och inte rund som en stam. Men på lite håll och i det nästan ständigt rådande skymningsljuset ser de båda ut att vara två döda, brutna träd som snart inte är något mer.
Men denna sneda platta sak är en planka, på förruttnelsens stig visserligen, precis som trädet, och det var längesedan den var ett träd. Tittar du på den, på nära håll, ser du hur den börjar i intet uppe i luften och vandrar ner mot jorden för att sluta i en sten som är formad av mer än naturen. Du kan se ådrorna i den och hur ytan är målad med en mörk röd färg som trots år, väder och frånvaro av skötsel finns kvar. Mänskliga tankar och önskningar ligger bakom detta.
När du väl har fått klart för dig att den ena är något av människors hand skapat och därefter tar ett par steg bakåt, då växer något helt annat fram även av omgivningen. Du ser formationer i marken. Ett hus har stått där. En grund, dess fyrkantighet, visar sig tydligt. Nära ett av hörnen står vår planka. Inte långt från ett träd som torde befunnit sig i trädgården utanför. Men det var längesedan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar