Trots att de framställda stolarna är få är inte ens hälften av dem upptagna. Då borde jag ju akta det ringa antal som dyker upp och vill lyssna. Speciellt som de är stamåhörare. Men inte alltid. Inte idag. Bara en liten stund innan klockan visar start, går jag fram till en av åhörarna och undrar om vi kan prata lite ostört ute i korridoren med varandra.
- Javisst, får jag till svar.
Åhöraren reser sig och tar några steg med mig men jag stoppar oss och ber åhöraren att ta med sig sin jacka och väska som är kvarlämnade på och vid stolen.
- Ja, man kan aldrig vara säker nu för tiden, säger åhöraren med en röst som inte riktigt håller.
Vi går ut genom dörren och bort några meter i korridoren utanför. Vid en stängd dörr som leder in till ett kontor ställer vi oss. Åhöraren tittar upp på mig. Pannan är rynkad och ögonen blinkar intensivt.
- Jo, börjar jag men stannar upp.
Jag har inte övat in något tal och hade hoppats på att inte behöva hamna i denna situation. Har ingen aning om vilka ord jag ska använda. Inte heller är jag helt övertygad om att jag vet konsekvenserna som kan komma efter rätt hittade och sagda ord.
- Ja?
- Jo, du ska veta att jag är både glad och tacksam...
Herregud vad jag låter floskig, men hur ska jag uttrycka mig då? Det är ju sant det jag säger. Jag fortsätter:
- ...tacksam för att du kommer och lyssnar på mig då och då. Men nu måste jag...
Helt plötsligt är det helt blankt i mitt huvud. Det är inte bara det att jag inte kommer på fortsättningen på meningen jag påbörjat, nej, det är till och med så att jag inte kommer på ett enda ord. Det är bokstavligen helt blankt i mitt huvud.
- Hur står det till?
Åhörarens ord får mig att lämna det låsta tillståndet.
- Förlåt mig.
Jag tar mig för pannan, gnider mina tinningar och tittar ofokuserat framför mig.
- Du, fortsätter jag, vi får gå in för det är dags att börja nu.
Jag pekar mot salens ingång med min vänsterhand och väntar tills åhöraren börjar gå. Så går jag efter. Med oförrättat ärende.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar