En hästsynonym

Han satte på sig hörlurarna och klickade in sig på Spityfo. Under rubriken "Skapat för dig" hittade han den lista med låtar som sajten skapar för honom varje vecka. Han hade ingen aning om vad den baseras på. Kunde den verkligenn baseras på det han lyssnar på då han själv väljer musik? Han ryckte på axlarna när han läste urvalet. Låtarna och artisterna kändes inte som några han skulle välja. Doobie Brothers, Dr Hook, Depeche Mode, David Lee Roth med flera. Nåväl, tänkte han och tryckte på play sedan alt, tab:ade han sig till bloggen. 

"Vad fan ska jag mig dig till, sa han till skärmen när bloggen dök upp." 

"Vad sa du?" Han tittade ut mot hallen. 

"Ingenting." 

"Stopp!!! Vänta lite", hon lyfte en hand och viftade med den framför skärmen. "Skriv inte mer." 

"Vad är det nu?" 

"Läs det där igen, det du skrivit där ovan." 

"Varför då?" 

"Fråga inte, läs bara." 

Han läste orden som stod längst upp i blogginlägget, ord som han nyligen skrivit. 

 "Är du klar?" undrade hon. 

"Ja." 

"Ser du?" 

Han skakade på huvudet. 

"Ser vad då?" 

"Han lyssnar på musik, i hörlurar, och hör utan problem någon som ställer en fråga till honom." 

"Ja?" 

"En uppmärksam läsare skulle reagerat på en gång. Hur kan han höra frågan utan problem genom musiken?" 

"Ingen läser den här bloggen." 

"Sant. Men du ser problemet?" 

"Visst. Vad det något mer?" 

"Nej, skriv vidare du." 

Han lutade huvudet bakåt mot soffans ryggstöd, tittade upp i taket och suckade. Vad fan ska jag skriva om då, tänkte han. Om boken som jag just läst? Om boken som jag håller på och läser? Om jobbet? Om henne? Nej. Inget lockade. Eller snarare, allt lockade men han tvivlade på sin förmåga att kunna formulera sig om något av det. Och så fanns det ju ingen som skulle läsa det heller. Han kunde lika gärna gå ut i trappen, bända upp det förseglade sopnedkastet och skrika ut orden i betongröret. Låta meningarna eka upp och ner längs cylindern för att dö ut någonstans mellan våningarna. 

"Var inte så förbannat melodramatisk", sa hon. 

Han lyfte huvudet och tittade på henne. Hon läste orden han just tänkt. Han nickade och flyttade blicken från hennes ansiktsprofil till datorskärmen. 

"Du har rätt", sa han, böjde sig fram mot henne och kysste henne på kinden. 

"Jag tycker du ska skriva om "henne"", sa hon och pekade på den mening här ovan där hans funderingar om eventuellt blogginnehåll fanns. 

"Mmm", lät han och rörde axlarna upp och ner. 

"Skriv lite så ringer jag efter pizza." 

En timme och tre minuter senare satt de båda och åt sina pizzor. Under tiden hade han publicerat ännu ett blogginlägg ute i det digitala ingenmansland som var hans blogg. Nu använde de datorn för att se på S2, A5 av den serie de påbörjat tidigare i veckan. Den här stunden, tänkte han och tittade på henne samtidigt som han tog tag i den andra pizzaslicen, det borde varit om den här stunden som jag skrivit. Hon satt bredvid honom, lutad över pizzakartongen framför sig. Hennes hand, fylld av pizza lyfte mot hennes mun. Hon tog ett bett samtidigt som hon följde människornas öden på skärmen. Men nej, han skulle ändå inte kunna förmedla den känslan som fyllde honom, så det kunde kvitta. Han lyfte sin vänsterhand, la den på hennes axel, lät handen smeka hennes skulderparti, tog sedan ännu en bit pizza och koncentrerade sig på serien.

V

- Vad tänker du på?
Jag släpper datorskärmen med blicken och tittar på henne. Hon står med en rykande mugg i höger hand nära sin mun och armbågen stödd mot sidan av kroppen. Den andra armen går i en vinkel från axeln snett neråt, vänder av in mot kroppen igen vid armbågen och slutar med handen mot höften. Hennes kläder är svarta. Jeansen smala och tröjan har en krage som når upp till hakan. Hennes hår är fullt av lockar som spretar åt alla håll.
- På namn, svarar jag.
- Namn?
- Ja, jag vet inte om jag ska byta ut ditt namn eller förkorta det till din initialbokstav.
- I see, säger hon, nickar lite och dricker ur muggen. - Du kan väl använda mitt riktiga namn?
- Jo, i och för sig. Men jag känner inte att jag vill det. Jag...
- Du gör som du vill. Mig spelar det ingen roll.
- Jag vet.
Hon lämnar rummet.

Mitt pågående projekt tittar på mig från datorns skärm. Det öppnade dokumentet i word och alla mappar på skrivbordet. För att inte tala om anteckningsböckerna som ligger utspridda i soffan bredvid mig. Och på golvet. De tittar på mig och pratar med mig. Men de säger aldrig vad jag ska göra utan bara att jag måste göra något.

Måste jag vara konsekvent med namn? Nej. De som inte bett om att få vara med i detta, de kommer bara betecknas med sin initial. Men de andra då?

Jag ställer ifrån mig datorn på fotpallen och sträcker mig efter en av anteckningsböckerna i högen J. Det är den hög med flest sidor och slitnast pärmar. Vissa sidor sitter lösa. Jag har för säkerhets skull numrerat alla blad och block så att jag vet vad som tillhör vad om något ramlar ur. Anteckningarna i boken jag fick tag på ser ut att vara i kaos. Fullt med överstrykningar och understrykningar. Vissa ord och en del meningar inringade. Svart bläck, rött bläck. Jag ser mönstret. Jag vet vad jag ska leta efter. Men anteckningsboken blir liggande i knät, uppslagen på en sida jag inte behöver. Min blick hittar inte fokus i rummet och mina tankar vandrar bort i tiden.

- Var är du nån stans?
Jag vrider huvudet mot henne så hastigt att blocket som ligger i knät faller till golvet.
- Oj, det var inte mening att skrämma dig.
- Det är lugnt, jag... Jag...
- Är du hungrig? Jag är sugen på pizza. Tänkte beställa.
Hon fiskar fram sin mobil ur framfickan och söker efter pizza online-appen.
- Kan vi inte ta en promenad istället och äta på plats? säger jag.
- Brunnsbo?
- Selmas.
- Ok.

Jag samlar ihop anteckningsböckerna som ligger i soffan och på golvet och lägger dem i en tygkasse. Datorn låter jag vara på men innan jag reser mig sparar jag det senaste jag skrivit.

Vi promenerar med kyrkogård och rödorange-tegelhus på vår högersida och parkeringsdäck och parkeringsplatser på vår vänstra. Vägen är spikrak och vi ser den grå fasaden som vi ska till redan då vi lämnar vårt område en kilometer bort. En strimma gräsplantering med oxlar som sträcker sig över oss som ett tak skiljer vår gångväg från den lokala körbanan. Lukter och ljud avlöser varandra från de rödorange-tegelhusen. Cigarettrök och stekos, hostningar och musik.

V:s mobil ringer. Hon svarar. Under hennes samtal funderar jag åter igen på namn. Jag beslutar att bara kalla henne vid sin initial. Jag gillar det egentligen inte. Men jag har ingen bättre lösning. V avslutar samtalet och tittar leende på mig när hon lägger mobilen i fickan. Hon lägger handen på min axel och stryker den snabbt längs ryggen. Även jag ler när jag lägger min arm över hennes axlar och drar henne till mig.

Mitt i en gäspning

Boken beskriver mannen. Eller, den låter honom göra det med hans egna ord. Han är 58 år, ensamstående och har - jag nämner bara den - en beige jacka.

Mannen ovan finns inte. Han är fiktion. Men vilken man, som bor ensam i en lägenhet, har inte en beige jacka? I våra huvuden. Det är kanske stereotypt? Men också arketypiskt. Väldigt typiskt?

Jag tar med mig det där. Lägger undan boken och fortsätter själv.

Bör han inte också ha kvar håret över öronen och längs bakhuvudet men inget på toppen? Ett lönlöst försök att hålla kvar i något som oundvikligen kommer att försvinna. Han går till sin frisör och klipper sig varannan månad. Och mustasch, såklart, en kraftig mörk sak som han ansar själv var morgon innan han beger sig till jobbet, finns där under näsan.

Han är naturligtvis tjänsteman. Ingen arbetare i blåställ. Ingen chef i kavaj och slips. Nej, han har sin beige jacka och under den en pullover och skjorta. På näsan ett par glasögon vars tjocka linser får dem att kana ner längs näsryggen.

Framme vid skrivbordet i hans lilla kontorsrum, med ett fönster ut mot grannbyggnadens stålvägg, ställer han sin portfölj på golvet. Han hänger av sig sin jacka på en krok bakom dörren, tar av sig sina skor och tar på sina arbetstofflor. På morgonen drar han upp fönstrets persienner. Han böjer sig lite åt sidan så att han kan se förbi väggen ner mot gatan han nyss gått på. Den är dränkt av solsken. Framåt middagen sänker han persiennen igen för att hindra solen att göra rummet till en bastu. Någon AC är inte att tänka på.

Längre ner i korridoren i ett öppet kontorslandskap jobbar en ung kvinna, relativt nyutexaminerad från en utbildning han inte riktigt greppat vad den gått ut på. Inte heller har han förstått vilken typ av skola hon läst på. Det finns ju så många varianter numer. Han vet att ingen kommer att ta över det jobb som han gör nu, när han går i pension. Han och hans sätt att jobba på är obsoleta. Den unga kvinnan är övergången till det nya. Därför har han och hon jobbat ihop sedan dagen då hon började.

Då han avslutar ett projekt trycker han ut det väsentliga på papper och skriver en rapport på en halv till en A4-sida med Times New Roman, storlek 12 och en och en halv i radavstånd om dess innehåll. Han gör ett titelblad där han skriver projektets namn och nummer och fokuserar det i mitten av pappret. Längst ner till vänster skriver han dagens datum och längst ner till höger sitt namn, sin titel och sitt mobilnummer. Detta sätter han sedan en plastmapp. Detta gör han för henne.

Med en sådan mapp liggandes i knäet andas han djupt några gånger och blundar under tiden. Det sista andetaget stannar kvar i lungorna en, två, tre, fyra sekunder. Så blåser han ut luften med läpparna formade som ett o samtidigt som han öppnar ögonen. Han greppar mappen, reser sig från sin stol, öppnar dörren lite på glänt och tittar ner längs korridoren bort mot det öppna landskapet. Hennes plats är tom men hennes ryggsäck ligger på golvet vid ett av skrivbordsbenen.

Det här är sista rapporten. Det här är sista promenaden ner längs korridoren in bland de många skrivborden och de unga nya. Det här är sista gången han lämnar över till henne. Om två timmar är han pensionär. Flera år tidigare än han planerat. Men det är nya tider nu och företagets erbjudande var för bra för att inte tacka ja till. Han väntar vid dörren tills han ser att hon satt sig vid sin dator.

Under alla år som han varit anställd på företaget är hon den enda som han kommit nära, den enda genom alla år som han vill kalla arbetskamrat och inte kollega. Hans jobb har passat honom. Genom telefon, brev och under senare år även mejl har han kommunicerat med klienter och kollegor. Lunch har han värmt i mikron ute i lunchrummet men ätit för sig själv inne på sitt rum. Den mänskliga kontakten mellan fyra ögon har varit minimal. Tills för ett halvår sedan då hon började.

Nu ska han lämna över sitt sista projekt till henne och samtidigt fråga henne om hon vill följa med och äta en bit mat efter jobbet som en liten avskedsfest. Han är medveten om att han borde ha frågat henne för länge sedan, så att hon kunnat planera in det. Men det var först under gårdagen han kom på tanken. Eller snarare vågade tänka tanken fullt ut.

Han tittar på henne genom dörrspringan. Hon är försjunken i lapptoppens skärm. När hon koncentrerar sig närmar sig hennes ögonbryn varandra och skapar ett veck mellan sig. Hennes huvud rör sig lite uppåt och neråt. Blicken hoppar mellan skärm och tangentbord. Ibland lutar hon sig tillbaka mot ryggstödet och sträcker upp händerna över huvudet. Hon gäspar och tar tag i sin mobil. Scrollar lite innan datorn och jobbet tar över uppmärksamheten igen.

Sidan av pullovern får ta emot svetten från hans handflator. Han skjuter upp glasögonen mot näsroten, harklar sig, öppnar dörren och börjar stegen mot henne. Med sin rapport. Med sin fråga. För sista gången.

Vid sidan av-hållning

Det hade varit tråkigt om du sökte något som du tror går att hitta här. Inget av det som du fått för dig ska förekomma här kommer att dyka upp i denna blogg. Inte här uppe på ytan, inte där under mattan. Inte mittemellan. Ingenstans. Det finns inte här helt enkelt. Tyvärr.

Det är min officiella hållning.

Jag undrar om det finns något där, under ytan. Inne i det inofficiella. Bakom de stängda dörrarna. Nedgrävt långt ner i jorden.

- Det är klart att det gör.
- Är det så klart egentligen?
- Ja.

- Så det... Du! Lyssna! Jag har en fråga. Så det finns alltså något här trots allt?
- Vad menar du med här?
- Här. Här i denna blogg. I detta inlägg.
- Det finns det alltid. Men jag vill inte att du ska gå och avslöja det nu. Officiellt så...
- Ja, ja, officiellt finns här ingenting. Inte ens en blogg. Om någon råkar klicka sig hit så är det ett stort tomrum de blickar ner i. Jag fattar.

Tiden går. Våren blir till sommar som övergår i höst som sträcker sig så lång att den når nästa vår. På en gångbana i skuggan under grenarna från en björk med ljusgröna små musöron stannar en person till, tar upp sin mobil och tittar på skärmen.

- Hej! Kommer du ihåg mej?
- Nej, vem är du?
- Det är jag, din blogg. Den du brukade läsa så fort ett nytt inlägg publicerats för att se om du skulle hitta något litet, litet, litet om dig själv däri.
- När du säger det så. Men så var det inte. Nej. Inte riktigt så. Sån är inte jag.
- Inte?
- Nej, jag ville bara läsa lite om... om...
- Om?
- Tja, inte vet jag. Läsa. Jag ville bara läsa.
- Så bra. Jag är här igen.

Fanns du ens?

Detta blogginlägg kommer inte att kunna läsas här utan på ett annat ställe någon gång inom en relativt snar framtid. Det andra stället är inte bestämt. Än. Och när i framtiden är inte klockat till något speciellt datum. Än.

Tanken idag var att skriva en liten försmak på den kommande texten här. Men eftersom jag inte bestämt mig hur den andra texten ska formuleras och vilket innehållet ska vara så blir detta inlägg bara som en påminnelse för mig om vad jag har gett mig in på. Lite som en inköpslista att ha i mobilen eller på en lapp i en ficka för vad som ska handlas.

Temat har jag dock klart för mig, men alltså inte riktigt hur det ska paketeras.

Vad är det för tema då? Det tänker jag inte avslöja här heller. Men det är inget ovanligt tema vare sig i litteratur eller låttexter. Det som gör det hela aningens originellt är att det har sitt ursprung ur min erfarenhet och att det kommer att vara skrivet av mig. Dessutom skrivet på ett sådant sätt att det hela ska skickas till en förläggare. Så. Nu var det sagt också. Nu måste det alltså ske.

Pe- och vinter

De kom, två stycken, och tog tag i var sin arm. De drog mig baklänges till en vägg och lutade mig mot den. De lämnade rummet. Och återvände med ett bord, en stol, en penna och en bunt papper. De pekade på stolen och sträckte pennan mot mig. De gick. Stängde dörren efter sig. Ett metalliskt rasslande och ett klick från dörren.

I taket hänger en lampa.
Från taket hänger en lampa.

Jag drar stolen till den sida av bordet där jag kan sitta utan att min hand kastar en skugga över papperna. En nyckelpiga går över ett av bladen. Nej, ingen nyckelpiga. Ingenting går över något blad.

Sidorna som ligger på bordet är utan linjer. Olinjerade. De är blanka men matta och aningen gula. De är mindre än A4 men större än A5. Kanterna är oregelbundna. Tjocka som skiss... nej, som ritblockspapper. De ligger där utan att vara fästa vid varandra. De övre böjer sig aningen uppåt med sina båda motstående sidor, så att de ser ut som en trött skateboardramp. Jag trycker ner dem genom att lägga pennan tvärs över översta sidan. Spetsen på pennan gör ett vagt litet streck där den möter pappret.

På en hylla med ett enda hyllplan placerat några decimeter under taket står en kassettbandspelare. Jag försöker rita av den. De runda högtalarna blir ovala och olika stora på pappret. Handtaget på ovansidan blir för kort och lutar åt fel håll. Kassettluckans vänstra sida är kortare än den högra. Jag skakar på huvudet och drar två streck över bilden. De blir raka och ser ut att korsa varandra precis på mitten.

Finns det någon musik i bandspelaren? Framme vid väggen sträcker jag min arm uppåt mot bandspelaren och trycker på PLAY. De båda hjulen innanför luckfönstret börjar rulla och dra band till ljudhuvudet. Det brusar, blir tyst och så sjunger Kate Bush om Catherine, Heathcliff och de svindlande höjder de befann sig på. Under låtens gång går jag tillbaka till bordet och sätter mig, tar pennan och börjar skriva.

Jag fyller två sidor med text. När jag nått den tredje sidans andra rad stannar jag upp och går tillbaka till papper nummer två. Jag ögnar igenom det utan att finna vad jag letar efter. Hade jag inte skrivit de där orden där? Konstigt, jag minns det som att jag gjort det. Men om inte, måste jag skriva dem nu. Så jag gör det, skriver ner det som jag trodde att jag redan skrivit.

Jag fyller den tredje sidan och ytterligare en. När jag nått den femte sidans tredje rad stannar jag upp och går tillbaka till papper nummer tre. Jag läser igenom det utan att finna vad jag söker. Hade jag inte skrivit det? Konstigt, jag minns det som att jag skrivit det. Om och om igen dessutom. På den sjätte sidan börjar jag skriva det jag trodde att jag redan hade skrivit.

Kate har för längesedan slutat sjunga. Vad hon ersatts av vet jag inte. Mitt skrivande och mitt letande efter vad jag trott jag har skrivit har trängt bort musiken. Men nu tar den sin plats igen. Come Undone med Duran Dur... Dörren öppnas. In kommer en människa klädd i mörk kostym och en ljust blå skjorta med översta knapparna öppna. Personen stannar några steg in i rummet, ser mig i ögonen i vad som känns som en evighet. Sänker sedan blicken mot mina papper. Med båda händerna greppar jag dem och sträcker dem mot kostymen som lyfter sitt finger i en skakande gest och går mot bandspelaren. Musiken stängs av. En knappnål faller någonstans, den syns inte men jag hör den då den når golvet.

Personen i kostym trycker på rewind. Då bandet åter nått noll vänder sig människan om och riktar blicken mot mig. Men stolen jag suttit på är tom. Kvar på bordet ligger en penna och en bunt papper utspridda. Sex av dem är det något skrivet på och ett har en massa streck som tillsammans ser ut som en överkorsad bandspelare. Personen går fram till bordet, samlar ihop alla papper i en hög, lyfter den och slår kanten av bunten några gånger i bordet så att de lägger sig jämnt, plockar sedan även upp pennan och går mot dörröppningen. Där stannar människan upp, vänder sig om och tittar på bandspelaren på hyllan för att sedan sänka blicken mot papperna i sin hand. Överst ligger teckningen. Personen skakar på huvudet, går ut och stänger dörren bakom sig.

Utdrag ur en dagboks-bok

3 januari 2020
Jag lyckades skriva 2020 utan att gå via 2019. Får se när jag snubblar dit. /.../ Läser en bok som är skriven i dagboksform. Vet inte vad jag tycker om det formatet egentligen.

8 januari 2020
Fortsatte med dagboks-boken idag efter lite uppehåll. Gillar den mer nu. Eller: gillar formatet igen. Innehållet vet jag inte riktigt. Än. /.../ Sydafrika - det känns overkligt. /.../ Förbannar mig en aning när jag tittar på datorn som står halvöppen där borta på pallen. Hade ju tänkt att ha namnsdagstema på bloggen i år men nu har det redan gått åtta dagar av det här året. Fast jag skulle ju i så fall bara skriva om de namn som personer jag känner eller träffat har. Så tror jag att jag tänkte när jag fick idén. Ha! Vilken idé...

10 januari 2020
/.../ Imorgon åker jag till Sydafrika... /.../

21 januari 2020
Hemma igen. /.../ Här är sig likt. På pallen står datorn. På bordet ligger boken jag inte läst på ett tag. Ska jag fortsätta eller börja om? Jag minns inget av dess innehåll nu så börja om ligger närmast. /.../ Bloggen, min idé, att skriva om dagens namn? Nu har det gått 21 dagar av året. Vilka namn har jag missat, vilka skulle jag ha skrivit om hittills om jag varit en flitig bloggare? Alfred (3/1), Gunnar (9/1), Jan (11/1), Felix (14/1), Hjalmar (16/1) samt Henrik (19/1). Sex inlägg. Inte många missade. Men vad skulle jag skriva om dessa namn då? Eller om de personer som jag känner och känner till? Jag vet inte. Jag ska kanske hålla mig till att göra det här i min dagbok istället för på en offentlig (om än hopplöst oläst) blogg?

Alfred
Ung f.d. kollega som hoppade av jobbkarusellen ett tag och åkte jorden runt. Jobbar dag och natt i Sverige för att kunna göra detta. Egentligen känner jag ju inte den här människan men det ska ju inte göra något, det räcker att jag träffat personen. Är tanken. Vad kan jag skriva om dem jag bara nuddat vid? Inte så mycket mer än det ovan. Det räcker. Väl?

Gunnar
1. Min första chef. Hur gammal kan han vara idag? 100? 200? Eller en bit över 80 i alla fall. Om honom skulle jag kunna skriva en hel uppsats. Ett blogginlägg som skulle söva och pågå.
2. Andranamnet på en gammal gymnasiekompis. Utan att det var särskilt skoj så hade vi skoj (ett tag) åt att han hette som min chef. Men gills detta? Gunnar är hans andra namn. Han borde komma med på sitt förstanamnsdag istället.

Jan
1. Den äldre av två bröder från tiden innan jag började skolan. Vad kommer jag ihåg av honom?
2. En skeptiker och filosof. Den här mannen känner jag inte heller, men vi är fb-vänner och jag har träffat honom några gånger så han kvalar ju in. Lucky bastard.

Felix
F.d. kollega.

Hjalmar
En gammal släkting som jag träffade på sin höjd tre gånger innan han gick bort. Hur gammal var jag? 9?

Henrik
En (till) f.d. kollega. Vi jobbade tillsammans under ett par år. När vår chef slutade var H övertygad om att han skulle få frågan om att ta över. Så blev det inte. Han valde då att sluta. Jag är tacksam för båda händelserna. Om H skulle jag kunna skriva en del.

Nåväl, jag får se hur det blir med den här idén. Jag kanske börjar i februari?

25 januari 2019 2020
Vaknade tidigt. Tog bussen in till stan. Läste dagboks-boken under färden. Dagarna går framåt men allt annat verkar stå still. /.../ Gick av på Lilla Bommen och strosade i en ännu butiksstängd stad. Hann köpa ett par böcker och äta på Saluhallen (fint ska det va) innan jag satte mig på bussen hem. /.../ Ska jag eller ska jag inte läsa dagboks-boken? Ska jag eller ska jag inte blogga?

Mrs Diet, away and tainted

Jag tror att jag satt här i trettiofem minuter innan dessa ord släpptes genom tangenterna och hit. Trettiofem minuter utan att göra någonting mer än att glo på det där blinkande strecket. Efter en stunds inaktivitet slutar det att blinka. Efter ytterligare någon tid vill hela rutan slockna. Om inte jag gjort det innan, ser jag till att inget lägger av med ett litet dragande av höger pekfinger över musplattan.

Trettiofem minuter av ingenting för att sedan göra detta. Det påminner om frukostflingor. Gå till vilken Co-op-, I-ca- eller Hem-köpbutik som helst och du kan hitta en hylla med frukostflingor. Mittemot hyllan finns det kanske en kyl med yoghurt? Hur många kombinationer kan du blanda bär i yoghurt så att det blir säljande gott? Räkna yoghurtsorterna i din butik någon gång. Och flingsorterna. Och fundera på hur det såg ut på åttiotalet. Vilka fling- och yoghurtsorter har tillkommit? Vilka finns inte kvar?

Visst känner du igen en hel del flingpaket från trettio, ja kanske till och med fyrtio år tillbaka i tiden? Vissa smaker verkar tilltala oss genom decennier och generationer. Även om jag är präktig idag och mest äter gröt till frukost så kan jag då och då välja att köpa ett paket flingor. Puffar, crispies, fras, frosties. Eller de lite beigea flakesen. Jag gillar dem alla men favoriten var och är puffarna.

Det kan finnas små människor som har samma favoriter idag, som jag hade då. De och jag kan äta dessa när vi vill.

Alla dessa fanns på hyllorna för fyrtio år sedan. Och bredvid dem står andra sorter. Så är det även i yoghurtkylen. Och på gröthyllan. Där finns också att välja på. Råg. Havre. Manna. Ris. Fullkorn. Fiberberikade.

Gröt. Flingor. Yoghurt. Mjölk. Sojadryck. Havredryck. Fil. Jag behöver inte räkna upp allt som finns i en butik. Du vet, jag vet, vi alla vet vad deras hyllor, frysar och kylar innehåller. Det nyttiga. Det nödvändiga. Det goda. År efter år står de där. Sorterna. Tar sina platser på hyllplanen. Och vi plockar, lägger i våra röda korgar eller vagnar. Vi fyller dem med råge. Vi gör det dagligen eller nån dag i veckan.

Dags att knyta ihop vår utflykt till butikerna och flingorna med trettiofem overksamma minuter som resulterat i detta inlägg. Jag skulle kunnat skriva om vad som helst, det hade passat ändå. Nu blev det detta.

Och jag kan
handla de där flingorna idag, som jag alltid kunnat.

Och jag kan
hälla upp skål efter skål. År efter år.

Och jag förväntar
mig att paketen står i hyllorna när jag kommer till butiken nästa gång.

Och jag kan
slå på datorn och sitta och glo på ett blinkande streck minut efter minut.

Och jag kan
klicka mig till en flix och där välja film efter film att titta på. Eller varför inte en tv-serie att konsumera från första till sista avsnitt. I ett sträck.

Och jag kan
bädda ner fötter och ben i en filt och luta mig tillbaka mot ett mjukt ryggstöd.

Och jag kan
spendera tid med att skriva nonsens på min blogg.

Det är ett liv, över tid, som är bortskämt.

Och jag har
vant mig.

Till dig helt i onödan, som vanligt

Allt jag skriver är till dig. Om du bara visste vem jag är. Fast det spelar ingen roll. Jo, det gör det. Så klart. Det är nog bra att du inte känner mig. Att du inte vet om min existens. Då kan jag känna mig säker. Säker här hemma under min filt i soffan med benen på en fotpall och datorn i knäet. Alt+tab hit och alt+tab dit. Lite trolig info på wiki, scroll genom fb, musik från spityfo.

All musik jag spelar påminner om dig. Alla artiklar på wiki handlar om dig. Alla inlägg på fb är som... en saknad av dina.

Tapeterna på väggen på andra sidan av rummet som jag just nu befinner mig i hänger där eftersom du tapetserade dem. Bokhyllan framför är fylld med dina böcker.

Jag tar ut en av de böcker som du skrivit. Tittar på fotot på omslaget. Du har tagit det. Det är på dig. Texten på baksidan är dina ord. Jag öppnar och lyssnar på det lilla knarrandet från din bok. Bläddrar mellan sidorna 102 och 152. Fram och tillbaka. Ibland stannar jag och läser en rad, ibland två.

Om jag hade kunnat skriva. Om jag kunde skriva som du. Jag luktar på boken. Den luktar nya bokstäver. Den luktar som du. Jag blundar och tar ett andetag till. Håller kvar luften ett tag innan jag andas ut. Så ställer jag tillbaka boken bland de andra böckerna. Böcker som du har skrivit.

Om jag vetat att du skulle läsa detta inlägg skulle jag inte publicera det. Men jag vet inte. Troligtvis läser du det inte eftersom du är så upptagen med att skapa världen. Och hela världen är upptagen av dig. Av vad du skapar. Hela världen är skapad av dig. Allt utom detta blogginlägg. Och piedestalen som jag placerat dig på.

Inget oväsen för ingenting

Jag tryckte på Nytt inlägg-knappen av misstag. Misstag. Har ingen aning vad jag ska skriva om. Vet du? Vet du vad jag ska skriva? Skriva om. Fast du är ju läsare. Du kanske vet vad du ska läsa? Läsa om. I så fall så gör det inget att jag skriver om lite vad som helst. Skriver om lite vad som helst. Du kommer ändå att läsa det du vill läsa. Vill läsa om.

Du följde med hit. Hit till denna rad. Till dessa rader. Till detta stycke. Till det jag skriver här. Vad skriver jag här? Vad skriver jag om? Vad läser du? In. Vad läser du in? In i texten. Läser du in något i texten? Texten som jag skriver. Du borde det. Inte för att du måste utan för att jag vill det. Min text och din inläsning skapar mening. Mening. Med orden. Orden jag skriver.

Nu ska jag göra nästa misstag. Misstag. Jag ska trycka på Publicera-knappen. Trycka på Publicera-knappen av misstag. Därmed är mina misstag fullbordade. Fullbordade. Och med din inläsning spelar de i en egen liga. Fullkomliga.

Annans börda

Jag såg dig ikväll men slog snabbt ner blicken och ökade på stegen runt hörnet. Utom synhåll från dig och dina åhnej-blickar fortsatte jag en stund med de raskande fötterna. Beredd att lugna ner armar och ben drogs jag med i en vindpust som slet tag i jacka och halsduk. Vinden vände och tryckte tillbaka mig några steg för att sedan dra i mig igen. Det ven genom luften och gula och bruna löv och vita blad virvlade runt mitt huvud. Från ingenstans började det regna. En kort skur. Vinandet fortsatte. Det lät som ett långt utdraget öh. Det hackade en stund innan det tystnade. Sedan tog det fart igen. Husen som jag haft vid min ena sida och gatan på den andra under min promenad var borta. Runt mig fanns nu bara träd som steg upp mot himlen och vars grenar och kronor bildade ett välvt tak fyllt med hål över mig. Salens golv var en stig av stark doftande fuktig jord och multnande löv. Trädens rötter blottades på båda sidor av mig. Som långa sjöodjur steg de upp och ner ur jorden och drogs mot varandra över stigen där de såg ut att medvetet vilja vara i vägen för mina fötter.

"Varföhöhöhör?"

Vad var det? Hörde jag det där? Var det ett "varför" som vinden bar på? Från vem? Från vinden själv? Jag tittade fram och tillbaka bland grenarna och upp mot den grå himlen ovan dem. Alla färger var som punkter framför mig men blev till långa streck i fallet. Så blev allt svart.

"...är det med dig? Hördu, vakna. Hur är det med dig?"
Någon slog mig lätt på ena kinden. Och sedan på den andra.
"Det... är, aj, bra", fick jag ur mig, fortfarande med stängda ögon.
"Så bra då," hörde jag och sedan följde ett knakande som om flera grenar brutits.
"Kan du sätta dig upp?"
"Ja. Jag ska."
Jag kände hur det brände i pannan. Jag antog att jag slagit i den i fallet. Nu låg jag på rygg och började jobbet med att resa på mig. Jag stötte mig på höger och vänster arm om vartannat till jag halvsatt bland rötterna som fått mig på fall. Jag kisade ut i trädsalen för att se vem det var som tagit hand om mig efter fallet men jag såg bara skog. Stammar, grenar, rötter, jord.
"Nej, jag är inget träd."
"Va? Vem? Var är du?"
"Du tittar på mig. Eller kisar. Här!"
Två grenliknande armar (eller var det armliknande grenar?) sträcktes ut på var sida om en stam. Längst ut på dessa grenar spretade fem bladklädda kvistar som nu skakade för uppmärksamhet. Mellan armgrenarna en bit högre upp på stammen stack en knubbig gren ut som såg ut som en barknäsa. Under den ett hål som log lite mot mig och på var sida lite ovanför näsan två hål som tittade på mig. Grenarna som tog vid ovan där spretade åt alla håll. Några hade löv på sig, andra var kala. Längst ner på stammen: rötter som fötter.
"Du... du är ett..."
"Nej, jag är inget träd. Det SA jag ju!"
"Men du ser precis..."
"...ut som sett träd, jag vet. Men saker är inte alltid vad de ser ut att vara."
"Nej, Det stammer, äh, stämmer förvisso. Men vad är du då?"
"Det vill du inte veta."
"Det är klart att jag vill. Berätta."
"Nej, du kommer inte att gilla vad du får höra."
"Hur kan du veta det? Du känner väl inte mig?"
Jag hade nu lyckats sätta mig upp utan att behöva stödja mig på någon arm.
"Men du är en människa. Ni är likadana allihop."
Stammens ögonhål stängdes och tårar började rinna från dem längs med dalarna i barken. Munnen öppnades och ett andetag inåt drog ta i mig för att sedan skjuta iväg mig åt andra hållet under utandningen. Ett vinande som ringde i öronen följde med och tårarna längs stammen splittrades och föll över mig. Som en kort regn.
"Du gråter som ett oväder", sa jag och torkade ansiktet från vätan.
"Men du behöver inte vara ledsen. Tror jag. Varför är du ledsen?"
"För att jag bara gör fel hela tiden."
"Hjälpte inte du mig nyss när jag föll?"
"Jo. Lite kanske. Förlåt."
"Men... inte "förlåt"! Varför ber du om ursäkt? Jag är jätteglad att du ville hjälpa mig. Tack!"
"Är du?"
"Ja, självklart."
Stammen hade slutat att gråta. Den tittade ner i marken. I sin kvisthand höll den en avbruten kvist från ett annat träd och ritade små oregelbundna cirklar i jorden med den. Den slängde iväg en snabb blick på mig men sänkte blicken igen.
"Jag gillar dig och jag tror att jag kommer att gilla dig även om du säger vem du är", sa jag.
Stammens bark blev en aningens röd över och bredvid näsan. Men den fortsatte att vara tyst och att rita sina cirklar. Vi satt så en stund. Jag la mig ner igen, vek armarna så jag kunde vila huvudet i händerna. Tittade upp bland trädkronorna. Blå himmel hittade ner mellan deras grenar och försvinnande blad.

En liten hög med löv hade bildats vid min sida. Jag greppade tag i så många jag kunde och kastade iväg mot stammen.
"Hej, du som gör fel hela tiden. Vem är du egentligen. Berätta nu."
Utan framgång vek stammen åt sidan. Den släppte ifrån sig ett litet "hehe" och kastade sin ritkvist mot mig. Jag greppade den i farten.
"Vad är det för fel du inbillar dig att du gör?"
Stammen suckade så att jag fick hålla i mig för att inte dras med i vinden som uppstod.
"Jag vet inte vad jag gör för fel. Men ni människor, ni skyller alla era problem på mig. Ni ser så glada ut på avstånd, men så kommer jag och då blir era ögon så mörka, era armar läggs i kors över era bröst och så gömmer ni er i era täckjackor och mössor. Ni pratar aldrig med mig bara om mig. På avstånd verkar ni tycka att jag är... tja, vacker, vilket är snällt, men när jag väl är här så hjälper inte det."
Jag nickade utan att titta på stammen.
Vi lät tystnaden ta över en stund.

"Vet du?", sa jag "jag tror inte att allt är som det ser ut att vara med oss människor heller. Fast vi vill nog inte själva erkänna det. Det är så enkelt att skylla allt på någon annan. Jag tror att det är det som hänt mellan oss och dig, det är inte ditt fel, det är vårat men vi klarar inte av att konfrontera oss själva. Så när du dyker upp gör du det så lägligt för oss. För många av oss i alla fall. Och så får du skulden för något du inte är skyldig till. Men du ska veta att jag gillar dig. Jag gillar dig mer än någon av dina tre andra syskon."
"Är det sant? Säger du inte bara det nu för att vi är..."
"Nej, det är sant. Tro mig."

"Så du gillar mig? Men vem är du då?"
"Ja, bra fråga, vem är jag?"

Skyll mig själv

Förord
Nedan en långtifrån färdig text. Men nu har den hängt med som ett opublicerat spöke i mer än ett halvår utan att jag har gjort något av det där mellanpartiet som står inom hakparenteser, så därför åker den nu ut bland cyberrymdens alla ettor och nollor. Varsågoda. Och ja, självklart hade både inledning och avslut putsats till oigenkännlighet jämfört med hur det ser ut just nu om jag gett mig på att färdigställa den där mittparten. Men jag hade ett val och det var att inte göra något åt det men publicera ändå. Så jag gjorde så. Du, varför tar inte du upp stafettpinnen och skriver den där dialogen? Att göra eller inte göra. Det är valet.

Samtal med en liberal

Ett utkast till ett försök att skriva en dialog mellan en människa och en liberal

PERSONER
VSH - kan utläsas som Vem Som Helst
Lib - en politiskt/idéologiskt liberal person

VSH: Hej, vad skönt att du är här för jag behöver verkligen någon att prata med.
Lib: Har det hänt något?
VSH: Du anar inte hur mycket jävelskap som hänt idag, jag vet inte var jag ska börja.
Lib: Visst är det skönt att ha många valmöjligheter!

[Här emellan kommer VSH beskriva sin dag och de händelser den råkat ut för där. Svaret som Lib ger kommer alltid att vara att VSH hela tiden har haft ett val, ja så länge det inte är staten som lägger krokben för vår VSH. Förstås.]

VSH: Jag gjorde ett misstag att prata med dig märker jag.
Lib: Du gjorde ett val.
VSH: Ett missval.
Lib: Du kan kalla det vad du vill, det är ditt val.
VSH: Ja. Jag borde valt att prata med en vägg.
Lib: Vi står alla inför olika väggval.
VSH: Vägval heter det väl?
Lib: Om du väljer det så.

It's not a gas

Vi sitter här igen, du och jag. Jag sträcker ut handen, den vänstra, för att känna på situationen. Fingrarna följer dess rundhet och kantighet, dess kyla och värme, dess mjukhet och vasshet. Det finns veck att sticka in fingrarna i. De försvinner, blir svalda, resten av handen följer efter.
Jag tittar på.
Armen står på tur. Men jag drar mig ur.
Jag drar mig ur. Men stannar kvar.
I situationen.
Jag vill vara här. Vill ha det här.
Om jag kunde förmedla betydelsen av de där fyra orden - VILL HA DET HÄR, om jag kunde visa vad jag känner, om jag kunde...

Najtmär

Nedan

Scen ur en tanke

Personer
J
P
Båda klädda i svarta kläder från topp till tå.

(Till vänster är allt svart, lika så till höger. Däremellan är golvet helvitt. Det vita sträcker sig en bit upp på väggen längst bak. Två runda, svarta pallar av skinn, inte högre än trettio centimeter står på den vita yta.)

(En helt mörklagd scen lyses långsamt upp. Två personer, J och P, står en bit från varandra men riktade mot varandra. De står i den vita delen av scenen.)

J: Är det bara du och jag här? (Tittar sig omkring.)
P: Det verkar så.
J: Och våra initialer är förkopierade varannan gång. Det ser ut som om vi ska ha en dialog med varandra.
P: Mm.
J: Fan. Jag gillar inte det här.
P: Varför inte det?
J: För att jag inte vet vad jag ska prata med dig om i nästan – låt mig se (tittar ner längs sidorna och räknar tyst) - i nästan tre sidor. Tre A4-sidor.
P: Fast det är väl inte mer än tre minuter ungefär.
J: Kanske det.
P: Och fortsätter vi så här, med att prata om vad vi ska prata om, är både tid och utrymme snart till ända. Då behöver vi inte ta upp… (tystnar, sätter sig på en av pallarna)

J: Nej, det har du rätt i.
P: Jag hoppas det.
J: Du vill inte heller prata om det? Eller?
P: Vill och vill. Vad finns det att säga?
J: Det finns väl hur mycket som helst att säga.
P: Gör det?
J: Ja? (tittar på P och slår ut med armarna)
P: Fast du vill ju inte prata om det.
J: Det stämmer, men det är inte samma sak som att det inte finns något i ämnet att prata om.

(J tittar P i ögonen. P möter Js blick.)

P: Nej, sant. Och jag vill inte heller prata om det. (Slår ner sin blick.)
J: Bra, då är vi två.
P: Ja, det är ju jättebra.
J: Vi är alltså överens? Vi pratar inte om det.
P: Inte ett ord.
J: Nej, inte ett ord.

Denna text är kopierad från A4-sida 1. En tänkt fortsättning finns på de två A4-sidor som följer efter.

En fjärdedel

Hör du också rasslet genom buskar och busskurer? Eller är det ett sus? Om du koncentrerar dig kommer du att höra vad det är för ett ljud. Det är två ljud. Ett som närmar sig och ett som omsluter allt. Det ljud som närmar sig är steg, höstens steg. Det ljud som omsluter allt är människors klagan över att dessa steg närmar sig.

"Hej!", ropar jag åt stegen, med ett leende upp till öronen samtidigt som jag hoppar och vinkar. Med en röst som får träden att tappa löven får jag ett "Hej!" av blixtar och dunder tillbaka.

Moln i otaliga nyanser av grått bollar upp sig på himlen och skymmer det blå och vår sol. Människors brunbrända armar och ben täcks i foder och ylle. Paraplyer vänds ut och in. Folk håller sig torra i portar och under markiser. Uteserveringar plockas in och ingen vill gå ut. Frostiga, krispiga dagar avlöser dagar då vattenpölar och lövgegga skapas.

Regn kommer från norr och väst, uppifrån och från sidan. Gula, bruna, röda löv faller i omgångar ner runt våra skor. Det är inte långt kvar nu. Men.

Det går att kramas även på hösten.

Ett snabbt möte

Jag håller på att skriva ett blogginlägg med pretentioner som jag inte riktigt når upp till än. I väntan på dem gör jag det här.

Det finns en bro i Malmö med skor på. Gjutna skor, fästa intill båda sidors staket. En gång, i sin verkliga form, fyllda med fötter från kända, nu döda, människor. Bredvid denna bro, i trappor ner mot kanalen finns katter av metall. Jag längtar dit ibland. Ibland är en sådan stund just nu.

"Allt bra med dig?"
Jag tror att jag blundar innan jag svarar. Blundar och tar ett djupt andetag. Så tittar jag på dig, rakt in i dina ögon.
"Ja då, allt är bra med mig. Själv då?"
"Jo tack, det är bra med mig."
Fan också. Fan! Jag vill inte att det ska vara bra med dig. En sak ska vara kass, sedan kan det vara hur det vill med allt det andra i ditt liv. Jag vill att du svarar att nästan allt är bra, allt utom en sak. Och så släpper du mig med blicken en sekund, faller ner med huvud och axlar och får en glans i ögonen som blickar utan fokus mot marken.
Men inte.

"Ok. Ha det!"
...bra. Fast jag önskar dig inte det så klart, därför utesluter jag det ordet.

"Det samma!"

Varför springer vi på varandra hela tiden? Och överallt. Jag vill inte det. Det drar fram ensidiga känslor hos mig. Det skapar lågor av den glöd jag aldrig kan släcka. En glöd vars svaga röda och brandgula ljus pulserar mot mig i ett ständigt bakgrundsbrusljus.

Och så kommer du av alla människor, du, och ger den där glöden bränsle. Skapar lågor som åter igen sväljer mig. Jag har aldrig tyckt om dig. Få människor gör det. Men det finns undantag. Tyvärr. Ett undantag är glödens, och eldens, verkliga ursprung.

Om jag åker ner till Malmö då? Där kan jag strosa runt på stadens gator, hitta den där bron, slänga en blick på skorna och luta mig mot staketet och skåda katterna nere på trapporna. Där finns inte du. Där kan jag låta lågorna dra sig tillbaka och bli glöd igen. Det räcker så. Jag kommer bränna mig på denna glöd då och då genom livet. Jag vet. Men det blir bra så.

Ett lidande med långtgående konsekvenser

Nyss läste jag en text i ett ämne som engagerar mig och jag höll med om allt hela vägen från den första stora bokstaven till den sista punkten. Nej, nästan allt. Nästan allt.

Nu efter att jag läst texten bollar jag med den klump i halsen som uppstått. Jag hänger med huvudet, tycker inte jag hittar någon styrka i nackmusklerna. Världen runt mig blir suddig av det ökade flödet av vätska i mina ögon. Jag andas snabbt och ryckigt och dessa rörelser sliter loss ögonvätan som börjar rinna ner längs mina kinder.

Jag saknar en klausul i den där texten som jag läste, en klausul som tar mitt perspektiv.

"Visst" säger du, "men är inte det någon annans text och någon annans syn på saken? Skriv en egen text där du tar upp det du saknar. Komplettera."
"Nej," säger jag, "det jag läser som är skrivet av någon annan i ett ämne som jag går i gång på ska tillfredsställa mig till hundra procent. Det är mitt krav. Jag ska inte behöva komplettera. Jag ska tillfredsställas."

Hon skriver bra men har fel här. Typiskt henne att inte kunna se saken i helt rätt perspektiv. Typiskt henne på grund av alla hennes privilegier.

Han skriver bra men har fel där. Typiskt honom att inte inse att saker är mer komplexa. Typiskt honom, så blind av sin omgivning.

Jag skriver och har fel. Typiskt mig som inte hittar alla svar, lösningar, inkluderingar, exkluderingar, formuleringar, frågeställningar med mera (och som bäddar in viktiga uppräkningar i "med mera").

Höj röstarna

Varför använder inte jag siffrorna vid sidan av, utan de ovanför, bokstäverna? Nästan alla tangentbord har ju de där siffrorna med sin sjua högst upp till höger. Jag minns en gång som jag hade problem med något tangentbordrelaterat på jobbet. Min chef var övertygad om att jag hade glömt eller inte glömt "Num Lock" på. Det kunde nämligen strula till det. "Men," sa jag, "jag använder inte de där tangenterna". Han kunde dock inte tro att så var fallet eftersom han, och alla andra, gör det. Då måste ju den där Sape (fast jag kallas något annat på jobbet) också göra det. Vad felet var och hur det avhjälptes minns jag inte men det hade inte att göra med vilka tangentbordssiffror som nyttjades i alla fall. Borde jag börja använda de där siffrorna? Det skulle vara så mycket lättare att göra som alla andra gör.

Ja, det var dagens inlägg. Jag hoppas att det har förändrat världen lite grann.

En första skiss

Titel: ...och vem fan är BKÖ (eller JKÖ)?
Av: Namn Efternamn

Nästan alla stannar upp några steg innanför dörren
innanför entrén
innanför entrédörren
och tittar på sina biljetter
de tar upp sina biljetter och söker över
de tittar på stolarna, söker sina platser

En del verkar vana, de vet redan hur de ska gå, de
de går
utan att tveka går de och sätter sig på sina platser

Elektrikern svettas
En droppe svett letar sig ner längs med kinden på elektrikern när han ser
Elektrikern befinner sig vid en nedsänkt ljusramp uppe på scen
Scenen är upphöjd
Elektrikern svettas

Elektrikern talar med en scenarbetare som ilar iväg
En mikrofon
i ett mikrofonstativ
står längst fram på scen. Elektrikern går fram till det,
till den,
håller upp vänster hand som skydd mot den starka belysningen.
"Kan du slå igång B-2?"
Inget.
"Kan du slå igång..." han går fram
går tillbaka till ljusrampen och läser, så ropar han "B-5"

Platserna på rad ett två och tre börjar fyllas. Ett sorl från publiken.
Ett sorl fyller teatersalongen
fyller rummet
En del iakttar elektrikern i tystnad.

Elektrikern tittar på sin klocka
på sitt armbandsur.
18:59. En knapp minut
kvar
till föreställningen ska börja. Han tar mikrofonstället med sig bak till rampen och ställer det så att han både kan arbeta och prata i mikrofonen samtidigt. Klockan på hans arm börjar tuta. Klockan är 19:00.

---------------ELEKTRIKERN (tittar ut över publiken)
---------------För en timme sedan satt jag hemma 
---------------i mitt kök och lyssnade på radio.
---------------P3. Ett halvlöst korsord låg
---------------framför mig. Bredvid det en 
---------------odiskad tallrik.
[Ett ord från korsordet gäckar honom. Han nämner det kort.]
---------------Så ringde de från jobbet. Härifrån.
[Han sätter sin mobil till örat och förställer rösten.}  
---------------"Det är panik. Belysningen i rampen 
---------------funkar inte." Så nu är jag här

Korrigerad korruption

När jag frågar om det vänder alla bort sina huvuden. En del tittar ner mot golvet. På sina grå byxben, på sina skoklädda fötter. En del tittar ut genom fönstret. På den grå himlen, på de lövsaknade träden. Någon harklar sig. Axlar höjs. Armar läggs i kors. Armar faller ner längs sidorna. Axlar sänks. Någon suckar. Huvuden är nedböjda. Ögon lyfts från golvet. Ögonbryn höjs. Blickar byts. Kort.

När jag håller tyst om det lyfts glasen. Mot mig. Mot andra. Mot varandra. - Skål! Folk börjar att röra på sig. Golvet mjuknar upp. Genom molnen utanför fönstret tränger sig solen fram. Löven på träden är ljust gröna. På solstrålarna transporteras de in genom rutan och lägger sig som kransar runt våra huvuden. Axlar och armar böljar. Höfter och ben snurrar. Ögon blundar och munnar är öppna.

Pekfingertoppen riktas mot min panna. Den stannar ett par decimeter ifrån och åker fram och tillbaka där i takt med de ord som strömmar ut ur munnen i bakgrunden. Jag följer fingret med blicken, från toppen. Det är nästan så att jag måste skela för att kunna fokusera det. Blicken vandrar längs fingret, mot handen. De andra fingrarna är upptagna med att hålla i ett glas, runt glasfoten och en bit upp på glaset. Vätskan i glaset är vitt med bubblor. Handen rör sig och skakar om så att det bildas skum. En droppe slipper ut och faller ner på handen. På handen som fortfarande jobbar med att visa var jag står. Var min panna är. Orden fortsätter att forsa. De träffar mig i ansiktet. En del fastnar, en del rinner ner längs mina kinder, ner på min tröja. Några blir kvar där, några fortsätter ner mot byxorna och fyller dem, några når golvet.

Handen försvinner och orden slutar spruta. Källan är borta. Jag är kvar och överallt på mig och runt mig ligger, hänger, ord. Ord, ord, ord. De är tunga och blöta och jag kan inte torka bort dem. De smetar ut sig istället. Blir bredare. Kryper in. Fäster.

Kroppar, som siluetter, rör sig till musik. Armar, långa, och ben, långa. Hår flyger. Skuggfigurer. Som en film.

I min hall hänger jag nyckeln på sin krok. Jag tar av mig mina kläder. Skorna ställer jag vid dörren. Jackan hänger jag över stolen. Byxorna och tröjan slänger jag i korgen. Min kropp är svart av orden som gått igenom alla kläder. Med en tång ställer jag mig framför spegeln. I min panna ser jag ett märke av ett finger som pekat. En lös flik hänger ut från min kind. Med tången greppar jag den och drar. Det är ett e som sitter samman med ett t ett n ett I. I tvättstället lyser ordet mot mig. Inte.

Fler flikar från kroppen.
Fler ord i handfatet.
Och
alltså
FAN
dum
huvudet
i
Du
jävel
korkad
nog
ALDRIG
stick
visste
häng

Handfatet är fullt. Vattnet från kranen når orden. De löses upp. Som en mörkt grå slemkropp åker de ner i hålet med ett slurp. En rand är kvar, mörk, svart, när vattnet stängts av. Kinderna är rena. Men mitt bröst är fortfarande fullt med ord. De får vara. Jag går till sängs. Det är natt ännu.