Mulebetestack

Jag känner hur det bränner. Bak på huvudet. På kinden. I nacken. Även en bit ner på ryggen. Det får mig att rysa. Det är som om två laserstrålar är riktade mot mig, som scannar mina göranden, tar in data och tolkar dem på ett helt annat sätt än mitt avsedda. Nej, tänker jag, jag kan inte fundera på detta såhär, här, varje gång. Paranoia. Sluta!

Min inre pavlovska hund vaknar alltid till liv och gläfser när jag parkerar mig vid datorn. Det är som att det enda jag använde datorn till en gång i tiden var att skriva blogginlägg på. Så är det naturligtvis inte. Jag gjorde allt annat med den också, allt som har med internet att göra och mer därtill. Men nu står den mest på sin gamla plats, ser ålderstigen ut och används bara vid de få tillfällen då den här bloggen ska fyllas med bokstäver. Som nu.

Laserstrålarna finns naturligtvis inte. Inte längre. Inte på evigheter. Varför skulle de? Källan är riktat mot annat och förmodligen med ett helt annat ljus, ett som inte bränner utan värmer. Funktionen hos källan, att rikta sig hit och sända ut laserstrålar är nedmonterad och skrotad, kastad och glömd.

Just så är det, i verkligheten. Men under små korta stunder, när jag väntar på att denna ångmaskin till dator ska hitta till just denna blogg i cyberrymden, så riktas de där strålarna mot mig igen. Men de kommer från ett helt annat ställe än förr. De kommer inifrån mitt huvud. De skjuts ut ur öronen (eller var de nu tränger sig ut) och gör en kraftig gir tillbaka och hamnar i nacken, på ryggen, på kinden och på dessa ord.

Känslan är verklig men min tolkning av dess uppkomst fel. Åtminstone tills jag sätter mig ner och försöker se klart på det hela. Då inser jag ju hur det ligger till, med en sådan självklarhet. Men det är svårt att inte tro på sin egen första instinkt om något. Lätt att tro att man med ens har rätt. Lätt. Lätt. Alldeles för lätt.

En halv pizza

Du har säkert lagt märke till det du också. Det är som om två personer står bredvid varandra och kämpar om att få sätta sig på samma stol, den enda stol som finns. De båda har var sin fot satt mot den andres fots sida, deras överkroppar är något framåtlutade, armarna knuffas och gruffas i sidorna på varandra. Det är svårt för en utomstående att veta om det är på skoj eller allvar. Deras ansikten syns knappt på grund av hår som hänger i vägen och de ständigt pågående, ryckiga rörelserna. Då och då skymtas en kind, alldeles röd; en mun, som ett strängt streck. Men är det av ilska eller av ansträngning i leken?

Vi vet, både du och jag, vem av de båda som kommer att vinna, vem som får sätta sig på stolen och vem som kommer att förlora och snällt måste vandra ut ur rummet. Vinnaren är den av de båda som har ett par bruna utsvängda manchesterbyxor och en stickad tröja i flera olika nyanser av brunt, orange, rött och gult med en krage som sitter tajt runt halsen och som nästan når upp till öronsnibbarna. Förloraren har en T-shirt i ljust gult, vitt och blått, ett par gröna shorts, det löjligaste av allt löjligt man kan ha på fötterna: flipp-flopps samt, på näsan, ett par solglasögon (som, sanningen att säga, mer är till för att dölja en flackande blick än för att skydda från solen).

Om mornarna verkar det som om den bruntröjade redan har vunnit. Det är svalt, skorna sparkar och trampar på fallna löv och gatubelysningen är tänd under hela vägen till jobbet. Och tittar du ut över en skog ser du hur kämpens tröja redan börjat färga av sig på trädtopparna. Fast inte på så många. Inte än. Men på dagen, då är det fortfarande flipp-flopparen som verkar vara den som är närmast att sätta sig till rätta igen. Då värmer solen på en nästan klarblå himmel. Endast ett par molntussar flyter omkring här och där som dekoration. Och att träden är gröna är det som dominerar sikten. Bedrägligt, naturligtvis.

Underliggare

Vem är mig? Det funderar jag över nästan varje gång då jag promenerar till torget och tar vägen förbi kyrkan med den gamla kyrkogården framför sig. Alldeles i början av begravningsplatsen, nere vid vägen finns en svart gravsten på vilken det med bokstäver av guld står: "Tack för tiden och kärleken du gav mig!"

I jorden under vilar en ung man som inte hann fylla 30 år. Han har legat där i tio år nu. Igår när jag passerade stället hade någon placerat en lykta som kastade ett vagt sken på stenen samt en lite annorlunda sak för gravar, en stav med trådar som spretar som en bukett och, precis som lyktan, lyser lite. Upplivande kitsch i det gravallvarliga. Någon har berörts av den där unge mannen så mycket att hans minne hyllas med detta alla dessa år senare.

I vanliga fall brukar jag bara passera och slänga en blick åt sidan men igår stannade jag en stund och lutade mig mot muren som omger kyrkogården, för att betrakta det hela. Stenen får mig alltid att ta ett extra djupt, hastigt andetag samtidigt som bröstkorgen fylls med en underlig sorts fjärilar, svartaröda med vingar i form av hjärtan. Så även igår, fast lite mer, lite starkare. Jag gissar på att det var mig som varit där och gjort fint.

Saker försvinner

Tänk dig ett rum med ett par öronlappsfåtöljer, ett passande bord till dem, en bokhylla med lite böcker, en byrå och ett skrivbord. På golvet en matta. Placera detta lite hur du vill med vilken typ av design på möblerna som helst. I rummet befinner sig dock ett par människor som jag bestämmer över vilka de är vad de gör.

De två är en kvinna och en man i nästan samma medelålder. De känner varandra endast vagt och brukar egentligen aldrig vara ensamma tillsammans. Nu har de trots det ändå hamnat där de är. Kvinnan står vid det vänstra av ett dubbelfönster och tittar ut genom persiennerna på en omgivning som vi inte vet mycket om. Hon har sina händer på ryggen. Den högra håller den vänstra. Mannen sitter i en av fåtöljerna. Han har en tidskrift i händerna som också vilar lite på hans ben. Kanske läser han i den ibland. Mest bläddrar han bland sidorna fram och tillbaka.

- Du?
Mannen stoppar sitt bläddrande och tittar upp på kvinnan. Han ser henne snett bakifrån. Ansiktet är skymt, vänt bort från honom, mot det persiennfyllda fönstret, vilket gör att han inte kan avläsa något ur det. Hennes "du" lät lite oroväckande, som att hon verkligen funderat på något som gällde honom och nu ska hon berätta det, om han vill. Det vill han fast han känner sig inte känslomässigt beredd på att ha något djupare samtal med henne om någonting, men han skulle känna sig allt för oartig för att inte svara:
- Ja?
Hon vänder sig om mot honom, snurrandes på höger häl med händerna fortfarande på ryggen och säger samtidigt:
- Jag har...
Hon avbryter sig och tittar ner i golvet. Han väntar på att hon ska fortsätta, men tystnad är det enda som händer. Han börjar bläddra i tidskriften utan att släppa henne med blicken. Ett pekfinger och en tumme dras åt var sitt håll på var sin sida, blad efter blad som för att vara säker på att alla papper säras. Så slår han tyst ihop tidskriften, rullar den till en cylinder, viker ut den och börjar bläddra igen. Hela tiden med blicken mot henne som i sin tur inte släpper golvet ur sin åsyn.
- Äh, det var inget.
Hon vänder tillbaka till fönstret en kort stund för att sedan gå ut ur rummet med snabba steg. Han följer den korta och snabbt avklarade processen med blicken, ser henne gå ut genom dörren och försvinna i hallen utom synhåll. Han hör ett rafsande ljud och en dörr som öppnas och stängs.

Tidskriften är omedvetet släppt och har kasat ner på golvet. Med båda händerna tar han sats i armstöden för att hastigt häva sig upp. Så rusar han ut i hallen där han blir stående. Han blundar och tar sig om näsroten, släpper den och sätter handen mot väggen istället. Överkroppen lutar framåt en aning medan huvudet är sänkt så att hakan möter bröstet. Tunga andetag lämnar honom. Så ett nytt ryck. Ut ur hallen mot ytterdörren. På med skorna utan att knyta upp dem. I samma ögonblick som han sträcker ut en hand mot dörrhandtaget rör det på sig. Dörren öppnas och där står en annan kvinna, hans fru.

- Hej! Är du på väg ut? Nu?
- Öh... ja... jag... Är du redan hemma?
- Passade på att gå tidigare idag. Har ju så mycket flex. Tänkte överraska dig. Har varit och handlat mat.
Hon lyfter upp den kasse hon har i handen i en visande gest och frågar samtidigt:
- Vart är du på väg då?
- Nej, jag tänkte bara ta en promenad. Lite frisk luft.
- Jaha. Jag trodde du skulle springa efter den där kvinnan som rusade ut ur vår lägenhet och ner för trappen.

...just about enough

I höjd med smörgåsstället på Västra Hamngatan, strax efter pizzerian med de tjocka bottnarna, känner han den första regndroppen landa på baksidan av vänster öra. Bara något steg senare, en andra droppe på högra örats baksida. Han tittar upp mot skyn där molnen gaddat ihop sig som ett grått tak och motat bort de små öar av blått som funnits där hela dagen.

Ska det börja regna nu, tänker han och skyndar på stegen. Han känner med ett finger bakom örat, det är inte ofta han gillar organens utstående vinkling, men nu ger de honom i alla fall en tidig varning om regn.

Likt spretande paraboler som träffas av all möjlig information i alla möjliga väder tar mina öronen emot allt från ljud till regn. Vilken tur jag har! Det är inte ofta han är beredd att skämta om öronen, men med sig själv i ett miserabelt tillstånd som nu, går det bra.

Där Hamngatan möter Grönsakstorget greppar han kavajslagen och för ihop dem med bägge händerna. Kragen är uppvikt i ett försök att skydda nacken mot det regn som snabbt börjat strila. Han svänger höger och ställer sig under en markis vid skyltfönstret till en affär som säljer musikinstrument. Torget och gatorna avfolkas snabbt. Några få skyndar förbi honom. Med ryggen mot skyltfönstret tittar han på dem som trängt ihop sig i spårvagnskurerna på andra sidan gatan. Dörren till musikbutiken öppnas och innan den stängs igen hör han tonerna från ett instrument som testspelas. Han vänder sig om och tittar in i butikens fönster. Bakom ett galler står olika instrument uppställda. En saxofon, en akustisk gitarr och till vänster en synt.

En synt. Han drar in luft, blundar och låter luften försvinna ut ur honom, allt så att axlarna höjs och sänks i ett kort vågspel. För ett par år sedan spelades ideligen gamla glada syntlåtar upp i huvudet på honom. Så glada som de kan bli med en synt. "I just can't get enough", "The Model" ja, till och med en låt som den allt för lättillgängliga "Sounds like a melody". Hela tillvaron fick ett vackert plingande soundtrack av alla möjliga passande låtar. Det var en lycklig tid. Så tystnade de plötsligt, egentligen utan att han tänkte på det. Tanken kom först då de, för inte så länge sedan, börjat spela igen. Men denna gång var det låtarna i moll med texter som påminner om apokalypsen. Innehållet i känslolivet och innehållet i låtskatten går hand i hand hos honom.

Mobilen plingar till, fokus på synten byts mot hans egna ögon som speglas i fönstret. Fan vad tätt de sitter! Han kan inte hitta något bra med tillvaron just nu. Ett litet tvekande innan han tar upp mobilen. Han vet vem det är från och han vet vad som väntar. Han stegar ut i regnet så att mobilytan blir full av droppar. I huvudet spelas Depeche Modes "Wrong" upp.

"...I was in the wrong place at the wrong time
For the wrong reason and the wrong rhyme
On the wrong day of the wrong week
I used the wrong method with the wrong technique
..."

Dags att sätta känslorna åt sidan och låtsas var glad, hitta de rätta orden att svara med och fortsätta livet som en lycklig människa. Allt som förut var så rätt men nu är så wrong.

För det första: ingen motivering

- Du jag läste ett blogginlägg av dig där du pratar om identitetssökande.
- Har jag skrivit ett sådant? Det minns jag inte.
- Inlägget handlade om något annat, kommer inte ihåg vad, men som en kil i det hela hade du tryckt in din åsikt om detta, bara en mening eller två.
- Jaha?
- Ja, och vet du vad, jag har tänkt på det där och på hur även musik används i skapandet av våra identiteter. Vad vi lyssnar på. Vissa artister är mer nödvändiga än andra för att få oss att bli någon, tänker jag och har därför gjort en top fem-lista på grupper och artister jag tycker är störst för de mest identitetstörstande. Vill du höra?
- Egentligen inte, men eftersom du tar dig omaket att ta upp det här, i ett blogginlägg, så måste jag väl.
- Vad bra! På femte plats:

5. Morrissey

- På fjärde pl...
- Har du ingen motivering?
- Nej, ingen helt genomtänkt. Allt är bara på ett första, intuitivt stadie än. Men lite kan jag väl säga: Morrissey ger de introverta och själsligt kringirrande ord på känslor och... tja, känslor, abstrakta känslor, som de själva inte riktigt kan förstå sig på. Någon slags vardagsexistensialism med rötter i bland annat olycklig kärlek och förhållandet till andra människor.
- Ok...
- Fjärde plats:

4. Marilyn Manson

...vilket jag motiverar med att det finns så många som känner sig som arga men snälla outsiders levandes i en skräckgotisk fantasivärld vilket gör det lättare för dem att leva i vår verkliga skräckvärld. Här är en artist som ger dem vad de behöver för att kunna motivera sin existens i dessa världar.

3. Depeche Mode

- Depeche Mode?
- Ja, jag vet. Hade det varit 80-tal hade de inte fått vara med. Men nu finns det så många som gillade dem på 80-talet och som i vuxen ålder inte kan släppa dem och som känner sig tvugna att motivera sig hela tiden. Dessutom är de en föregångsgrupp till senare års emosar. Det kunde varit vilken syntgrupp som helst från den tiden, med de får stå som symbol för alla.
- Men alla syntgrupper försökte väl sig inte på att vara kvasidjupa med en mörk världsbild och tunga känslor?
- Nej, det fanns såklart lättlyssnad tyggummisynt i medryckande upptempopling också med jordnära vardagsproblem och både lycklig och olycklig kärlek i texterna. Lite neonrosa gull som kontrast till det metalliska och kliniska, pseudofilosofiska och allvarliga deppmaskinerna. Nu andra plats:

2. The Cure

- Finns de ens än?
- Jo då. De är till och med ute på turné nu. Och frontmannen är sig lik i kolsvart rufs och knallröda läppar. Låtarna lika så. Precis som Depeche Mode var de tidigt ute och tilltalade emosar, innan det begreppet ens fanns.
- Ettan då?
- Här kommer den. På första plats:

1. The Smiths

Fel stavning av felstavnng

För att få kött på benen... Nej, förlåt de där inledande orden, det är inte min mening att använda klichéer, men jag kan inget annat. Hursomhelst, för att ta reda på något, skaffa fakta, besökte jag en för mig gammal välbekant internetplats för en stund sedan. Jag fann inte det jag var där för, men jag tog en lång promenad längs med Older Postsgatan. Varför det där inlägget jag sökte inte dök upp längs vägen vet jag inte? Kanske minns jag fel, kanske hade hon (ordskaparen) postat det på ett annat digitalt stället?

Det spelar ingen roll. Jag märkte under processens gång att Memorylane är placerad som en slöja över platser som den besökta. Ord och inlägg, illustrationer och bilder, det var som om jag sett och läst det igår. Men så är det inte, det var längre sedan. Längre. Men tänk vad hon producerade en gång i tiden. Och vad jag läste. Nu är det inget sånt längre, hon har nämligen valt en annan digital väg och den är jag inte intresserad av att vandra på. Gott då att det finns ett irl som går att besöka när du är afk och allt det där.

Vad var det jag sökte efter då? Och vad skulle jag ha det till? Jo, jag hade fått för mig att hon en gång i tiden fotat och publicerat en handskriven text, sin egna, för att visa hur hon upprepade gånger stavat fel på samma ord och märkt detta långt senare. Det ville jag ha som exempel, som en bredding, i ett inlägg om ordkonstruktion. Men fann inte. Istället fick jag ord på annat och bilder på andra. Där var recept; husfasader; hockeyrinkar; fester; öl och ölande; tunnlar; maträtter (såklart); lägenhetsinteriörer med mera, med mera.

Och personer. Bekanta ansikten och obekanta. Vissa en gång, andra flera gånger. Till och med jag dök upp vid ett par tillfällen. Men mest andra. Där var hon med de ledsna ögonen och den leende munnen; han den långe, tanige med ständiga ränder i tröjorna; hon som alltid läser en bok; han med mustasch, linne och egna blogg-, twitter- och whateverkonton; hon jag inte kom överens med; han, den grubblande och identitetssökande (det där är en hangup jag har och som troligtvis är fel men varje gång jag ser någon i hatt eller i gubbkläder (kostym)- som han har - och som är yngre än 54,5 år så ringer den där identitetssökaretikettklockan, varför är jag sån?) med flera, med flera.

Det och ingen felstavningsbild. Kanske den fanns där men att jag var för snabb med scrollandet, eller att jag gav upp innan den dök upp. På en tallrik här bredvid datorn ligger benen. Fortfarande blottade. Inget kött. Inget kött.

Var din själ

"Var dig själv" - har du fått den uppmaningen någon gång? Eller kanske till och med gett den själv? Kanske med tillägget "så kommer allt gå bra".

Var dig själv. När är vi inte oss själva? Nästan aldrig? Alltid? När vi är trygga med och i vår omgivning?
Vad innebär det att "vara sig själv" och hur är vi när vi inte är det? Det är ju knappast så, att då vi inte är oss själva, att vi bokstavligen är någon annan. Nej, det handlar mer om bildspråk och språklig pragmatik.

I vilka situationer är det vanligast att vi får uppmaningen ovan? Från andra och oss själva. Jobbintervju? Date? Föredragshållning? Möten med andra människor där vi går utanför den där trygghetszonen.

Märker du skillnad på personer ibland? Exempelvis i en bekantskap som inte längre är helt ny, en person som du från början mest träffade med andra och sedan blivit någon du då och då träffat på tu man hand. Beter sig den lite annorlunda nu i dina ögon? Beror det på att ni lärt känna varandra lite bättre? Beror det kanske bara på dig och ditt omdöme? Eller är det så att personen ändrat sig lite och "kan vara sig själv" ju mer ni lär känna varandra?

Är uttrycket "var dig själv" olyckligt valt? Det är ju väldigt bildligt talat och bildtalande har ju en förmåga att förvilla och förvirra en del människor. En del som tar allt bokstavligt. För dem måste det låta jättekonstigt att en människa skulle kunna sluta vara sig själv och bli någon annan.

Nåväl, det är så många frågor att det skulle räcka till flera blogg- och kommentarsavhandlingar. Kanske är de redan skrivna?

For your eyes only

Lova mig nu när du sitter där på bussen till, eller om det är från, jobbet och läser detta blogginlägg via [borttaget] att aldrig avslöja innehållet för någon. Det är nämligen bara du som kan läsa det här. Och innehållet är topphemligt! Och det är bara för dig.

Hur kan det vara så? undrar du och tittar upp på dina medpassagerare. Ingen av dem verkar dock ägna sin tid åt dig, så du tittar ner i mobilen igen. Kanske finns svaret i detta inlägg. Men ju mer du läser desto besviknare blir du för det kommer ingen förklaring. Inte vad det verkar i alla fall.

Är det bara jag som kan läsa detta? Verkligen? Du kan inte släppa just det påståendet. Så kan det väl inte vara? Du får lust att rycka mobilen från en av dina medpassagerare och kolla. Men det går ju inte. Hur skulle det se ut? Du få vänta tills du kommer till jobbet. Där finns en dator som tillhör alla. Du skulle kanske till och med kunna sno till dig en kollegas mobil, låtsas visa något, för att av misstag eller slump hamna här?

Tankar som kan vara en lösning. Men så kommer du till jobbet, eller om det är hem, och det som egentligen är av vikt i ditt liv tar över. En blogg, vad är det? Ett underligt blogginlägg, vad är det? Allt är ju bara hittepå ändå. Med dessa tankar abstrakt tänkta någonstans i bakhuvudet under en kort, kort stund fortsätter du din dag. Dessa bloggord hamnar i en vag glömska hos dig och ju längre tid det går från det att du läst dem desto ointressantare blir de.

Så en tid senare: Aha!!!

Dånusen

Onsdag. Lunch. Åtta veckor, två dagar, fyra timmar.
- ...det blir ju bara tre veckor!
Det är ett oroat och förvånat ansikte som möter mig när jag kommer upp för trappen till lunchrummet. Efter en allt för snabb titt på almanackan drar han den (felaktiga) slutsatsen, men kommer snart på felet - hans fjärde semestervecka finns där den också.
- Ja, det är lätt att läsa fel, svarar jag och tar ut min lunch ur kylskåpet.

Torsdag. Hemgång. Åtta veckor och en dag.
- Nu är det inte långt kvar till din semester.
Jag har precis kommit in i omklädningsrummet där han står redan ombytt och redo för hemgång. Kanske lät jag för entusiastisk, tänker jag, det är ju ändå en dag kvar på denna vecka och så hela nästa vecka också. Det kan kännas som en evighet i sammanhanget.
- Men det går fort, svarar han och jag hinner tänka att han menar just de dagar som är mellan nu och ledigheten innan han fortsätter:
- Fyra veckor, de bara flyger iväg så är de över.
Det var alltså semestern han menade. Han får inte säga så, jag som bara har två veckor semester denna sommar. Hur snabbt kommer inte de att gå? Och jag lovar, hans veckor kommer gå långsamt, åtminstone för mig, för jag måste vänta ut dem och ytterligare fyra veckor innan jag får sätta foten i min ledighet.

Fredag. Eftermiddag. Fyra veckor och en timma.
På måndag kommer han tillbaka. Hans fyra veckor har passerat. När jag, och en kollega, städar hans arbetsplats kan jag inte förstå hur snabbt de har gått dessa, hans fyra semesterveckor. Min kollega och jag har tagit hand om hans arbetsuppgifter under tiden, lite slarvigare, därför städar vi nu.
- Tror du han har ångest idag?
- Jag tror att han mår skitdåligt just nu.
Vi spekulerar om hans hälsa och om det faktum att hans semester är över påverkar den.

Lördag. Kväll. En vecka.
Fem dagar, sedan semester. Fem dagar, sedan semester. Fem dagar, sedan semester. Orden upprepar sig i huvudet på mig. Det är nära nu och dessutom är det lördag idag.

Söndag. 14:45. Idag.
Imorgon, måndag, är jag ledig. Min andra semestervecka av två tar sin början. Det är en underbar tid just nu!
Två veckor av fem, det innebär att...

Någon gång senare i höst.
- ...det blir ju hela tre veckor!
Tre veckor sparade. Tre veckor semester kvar. Tre veckor ledigt i höst. Utspridda eller tillsammans spelar ingen roll.

Ofunnet socker

Helt övertygad om att dessa ord, just dessa ord, hade skrivits förr på just detta sätt öppnade han

[Eller kanske 'jag' istället för 'han'?, vet inte, än, kollar med 'han' ett par rader till.]

en slumpvist vald bok och sökte. Fanns de där? Orden. Orden som var skrivna på precis samma sätt som han själv just skrivit ner dem. De måste finnas någonstans, tänkte han,

[Det känns som att det passar bra med 'han' i denna text, det låter inte så personligt då, jag fortsätter med det.]

kanske inte just i denna bok, men jag ska hitta den, boken med orden i samma kombination som jag just skrivit.

Bok efter bok passerade hans händer och ögon. Dagar, veckor, månader och år förflöt utan att han hittade orden på just det där sättet som han själv skrivit. "Det kan inte vara sant" sa han tyst för sig själv efter varje bok han läst ut, "det kan inte vara så att jag är unik, att det bara är jag som uttryckt mig så".

Vid 233 års ålder hade han så kommit till den allra sista bok som hade författats fram till hans ord hade skrivits. Alla de andra miljontals böckerna hade han gått igenom utan att finna.
- Här är den!
Det var en högtidlig stund. Han höll den i sina rynkiga, seniga händer, lät den vila i handflatorna medan han betraktade omslaget.
- Någonstans mellan dina pärmar ska jag hitta mina ord, mina ord som egentligen inte är mina utan dina.

Med ett darrande pekfinger öppnade han boken och började läsa, hjärtat slog snabbare för varje sida som vändes. Snart skulle orden komma, det visste han. Sida efter sida avverkades. Bara ett kapitel kvar. Nu galopperade hjärtat i bröstkorgen på honom. Han var tvungen att ta en paus. Med boken lagd med sidorna neråt på soffbordet gick han ut till köket. Ett glas vatten var vad han behövde. Och lite frisk luft. Han gick fram till fönstret vid köksbordet. När han sträckte sig för att nå fönsterhaken föll han ner över bordet, död. Han hann inte öppna fönstret. Han hann inte ta ett glas vatten. Och han han aldrig läsa sina ord i någon bok.

En kvarg söker sin kock

Du vet...

Oavslutade meningar och
Oavslutade författade meningar och
Oavslutade förutfattade meningar och
Oavslutade förutförfattade meningar och
Oavslutade förut- och akterutfattade meningar och
A och Oavslutade meningar och
Oavslutade förr i tiden författade meningar och
Oförutsedda slut i oavslutade meningar med

Ännu ett litet vattenflöde

- Så, hur går det? Vad har du valt? Har du hittat något, någon idé?
- En liten moralkaka innehållandes bland annat lite populärkulturella referenser.
- Det låter intressant. Får jag höra?
- Javisst! Jag kan väl dra den i stora drag för jag är inte riktigt klar med tanken än. Men något i den här stilen har jag tänkt. Du vet hur lätt det är att sitta hemma och bli förbannad på något. Och hur lätt det är att var blind för sina egna ord om någonting. Så helt plötsligt, på avstånd, när man tittar på något som verkar helt oskyldigt så slås man av att det, och allt annat, bara kommer leda till fördärv och elände. Jag kom att tänka på det i helgen då jag, via de ständigt närvarande sociala medierna, läste diverse människors ilska över en sådan harmlös händelse som att Bruce Springsteen spelade på Ullevi. De stackars fåren hade suttit hemma i sina välansade trädgårdar och tvingats lyssna på det där oljudet som producerades på arenan. Att Bruce bara kunde med att störa dem i deras välartade svenssonliv, var väl den gemensamma utgångspunkten.

Och samtidigt, hos dem som inte riktigt brydde sig om bruset från stadion, pågick en annan strid, minst lika viktigt, verkade det som. På ena sidan: Pokemongospelare; på andra: de som inte spelar men som har ett väldigt trängande behov att berätta om hur fel de förra har och gör. Båda sidor hävdar i denna stund då spelet fortfarande bara är ett barn att de har minsann rätt och att de andra har så dåliga argument och så vidare.

Och detta är människor som annars brukar tänka klart - är min erfarenhet - när det till exempel gäller det där vedervärdiga partiet som nästan fick 13% av rösterna i senaste riksdagsvalet och deras anhang som sprider pest och kolera på olika internetforum och kommentarfält.

I kontrasten här, och likheten, mellan dessa båda strider om Bruce och Pokemon å ena sidan och fascisterna å andra så får jag en bild från filmen Terminator 2...
- T2?
- Ja.
- Den med Arnold?
- Ja, den. Minns du när Arnold... Terminatorn menar jag, stannat i öknen vid en ödslig bensinmack med Sarah Connor och hennes son John då de är ute efter att stoppa apokalypsen i form av ett kärnvapenkrig? En bit bort genom dammet och soldiset ser John två små barn som leker med varandra. De har var sin leksakspistol som de låtsas skjuta varandra med. Denna tll synes oskyldiga lek verkar få John att tappa tron på att deras uppdrag kommer att lyckas. "Vi kommer att ta kål på varandra va?" undrar han och Terminatorn svarar ungefär "Ja, det ligger i er natur."

Detta vill jag på något sätt skildra i min text. Visa på hur även vi, som inte siktar på folk med skarpladdade vapen, som fascister gör, ändå står där och gör liknande trams fast med plastvarianter. Skillnaderna suddas ut och blir hårfina. Mekanismerna är de samma. Hur lätt har vi inte att visa avsky till och med mot sådant som är här för att roa oss, oförargliga saker som Springsteen och Pokemon?

Nåväl, jag vet inte riktigt hur jag ska sy ihop det än. Något förslag?
- Du skulle kunna sätta in det i en dialog mellan två personer kanske? Låta det vara lite obearbetat så som ett samtal ofta är.
- Ja, det är en bra idé.
- Så kan du låta så där sur över det hela, så som folk gör på nätet, som någon slags understrykning på att det gäller alla det där.
- Bra det också! Och eftersom det är min text så ska jag få det sista ordet också!
- Som man får i alla bra argumentationer!
- Exakt.

Blommamma

Under tiden han satt och granskade pärmens papper gick hon ute på verandan och skötte sina pelargoner. Hon hade vuxit upp med dessa blommor, från farmors balkong där väggarna knappt skymtades bakom all blomster till föräldrarnas ständiga inhandlande varje vår. Nu var hon själv vuxen och kunde inte släppa dem. Pelargonerna.

Imorgon, tänkte han, så ska jag ta in P, E och A på mitt kontor för att diskutera dessa papper. Han hade satt en gul postit-lapp på vardera av de berörda arken. Förutom det sista som fått en rosa då de gula tagit slut.

- Den där har samma färg som de blommor jag köpte idag.

Hon pekade på den rosa postit-lappen. Han förstod inte. Det här är pengar, tänkte han, vad har det att göra med hennes förbannade blommor? Jävla ogräs. Men de är ju billiga, en billig hobby. Det kan jag ju betala för.

Många kilometer från detta haltande par satt en annan människa och ondgjorde sig över... pelargoner: Vad är de bra för egentligen? De luktar inte gott och de vissnar om man inte vattnar dem och vattnar man dem aningen för mycket vissnar de också. Men nu sitter jag här med en kruka som jag nyss fått. Det går ju inte att tacka nej.

Ja, hon satt där i sin trädgård i en stol där ryggstödet går att fälla bak. Och bakåtlutad satt hon. Bredvid sig, på trädgårdsbordet stod blommorna hon nyss fått, pelargonerna. Genom dem skymtade hon sin son, sin tonårsson. Han låg också bakåtlutad. Han verkade sova.

- Hörrö! Se till att inte ligga för länge i solen. Du kan bränna dig.
Han öppnade ögonen en aning, tittade ofokuserat på henne och slöt dem igen.
- Ja, ja, mumlade han.
Hon bröt av en blomma som börjat hänga och kastade den mot honom. Perfekt träff på pannan.
- Men lägg av!
Så mycket energi visade han sällan som vid det svaret.
Hon reste sig, flyttade uteplatsens parasol till hans stol och vecklade upp det så att det gav skugga över hans kropp. Så tog hon krukan med pelargoner och ställde i ett sällan använt hörn av trädgården.

Det finns många fler människostunder runt pelargoner och mycket mer tyckande om dessa blommor. Men vi lämnar dem och för stunden även denna blogg för att ägna oss åt annat.

Blandar komplott

Efter några sidor lästa viker jag ihop boken men behåller ett finger kvar mellan sidorna för att inte tappa bort var jag är. Ett par, en man och en kvinna, båda i trettioårsåldern och båda välutbildade, och deras barn ett fortfarande väldigt ungt barn är på resa. Resan har bara börjat när jag väljer att ta paus. Jag vilar handen som jag håller boken med på mitt lår och böjer ner huvudet, tar emot pannan med andra handen och blundar. Författaren till boken kommer snart ta mig till ett annat ställe än där mina tankar hamnat efter de sidor jag läst. Kanske kommer hela boken vara så? Så, att mina tankar går åt ett håll med hjälp av några sidor men snart pendlar tillbaka med hjälp av ytterligare några sidor?

Det händer ibland att det jag läser väcker upp annat än vad författaren är ute efter att berätta. Personliga saker. Minnen, önskningar, fantasier, känslor. Det där låter jag ta över en stund innan jag fortsätter med läsandet. Det där gör att vissa böcker tar evigheter att läsa. Men det gör också att jag blandar ihop dess innehåll med mina tankar. Efteråt är det inte säkert att jag kan återge boken korrekt om någon skulle be om det.

Paret i boken jag läser har det bra, verkar det som. Ja, de har som alla sina små förhållandetjafs, men i stort verkar de trivas med varandra. Deras familj, den lilla på tre personer, är en trygghet i en värld i kaos. De litar på varandra. De stöttar varandra. Men under ytan verkar något ligga på lur. Något som inte är bra. Är det kaoset från världen eller är det kanske i förhållandet i sig? Innan det visar sig vad det är, om det nu gör det, tar jag den där pausen. Jag gör det där paret till mitt en stund. Låter dem ta en annan väg.

Pausen blir lång, längre än vad jag tänkt. Boken läggs på ett bord, fingret byts mot ett kvitto. Mat, promenad, jobb och en hel del annat kommer före boken. Men paret lämnar mig inte. De lever vidare i mitt huvud. Det där som låg på lur är borta. För de båda och deras barn är himlen nu oändligt blå och solen ständigt bländade. De lever ett högst vardagligt liv med små utflykter i äventyr då och då.

Snart kommer jag låta författaren ta över historieberättandet igen. Då kommer pendeln att svänga tillbaka. Skulle någon sedan fråga mig vad boken jag läser handlar om så kommer de att få ett blandat svar. Och om de sedan läser boken själva kommer jag framstå som ganska underlig. Har han verkligen läst boken, kanske de tänker. Det har jag, men jag har lagt till en del. Precis som du gör, när du läser.

Överdriven text

Det närmar sig nu, så nu är det här.
Jag vet inte vad jag pratar om.
Jag vet inte heller vad jag skriver om.
Om jag hade så dålig syn att jag inte såg fram till datorskärmen, skulle dessa ord bli annorlunda då? Förutom att de kanske skulle bli felstavade?
Om fem minuter har två dagar gått. Det betyder två sidor. Har jag skrivit två sidor än? Nej.
Jag ligger efter alltså.
Bör en text (som denna) vara sammanhängande?
Kan man säga att denna text, alla dessa meningar - denna och de ovan och de under - är en och samma text? De verkar ju inte handla om samma sak.
Eller gör de det? Gestaltar de något gemensamt, trots spretigheten?

Om de (textens meningar) nu är, handlar, om samma sak...

*

Borde jag ha sagt något tidigare idag? Sagt något om den blogg jag har. Om min blogg. Jag gjorde inte det. Det kändes inte som att det var en bra idé. Det var nog rätt beslut. Titta här bara. Titta på dessa ord.

*

Jag tror att orden 'det' och 'jag' är de två vanligaste orden i början av alla blogginlägg jag gjort.

*

"Allt som har en mening är bra." En text full av mening. Inte ett ord för mycket. Inte en beskrivning för bred. Inte en fras för broderad.

*

Medan jag sitter här och tittar på hur den nyupphällda colan och citronskivan leker med varandra bland bubblorna funderar jag på en maträtt jag en gång åt.
Ha! "Maträtt", tänker du, jag vet nog vad du menar!
Jag känner mig avslöjad. Det är inte en maträtt. Bra! Bra att jag blev avslöjad. Om jag nu ska skriva om det jag tänkte skriva måste jag hitta en annan liknelse, en som är bättre. Eller så måste jag använda de ord som faktiskt är. Jag återkommer till detta i något annat blogginlägg.

*

Det är något med det yttre, det som inte är vi, som vi så gärna gör till vårt, till en del av oss. Det kan vara kläder, ja kläder är vanligt. Det kan vara musik och "musik". Det kan vara jobb. Och tja, det kan vara ett idrottslag eller en idrott, en ideologi, ett bilmärke. Ja, det kan vara mycket. Mycket som inte är vi men som vi gör till oss. Som en nallebjörn för vuxna. Något som skapar en identitet. Något som fyller det hål vi upplever. Att ständigt gå i kavaj och skjorta - se ut som en viktig gubbe - sedan ungdomsåren, att hänga i gäng och ropa heja-ramsor om ett fotbollslag...

- Det är inte du utan skägg.

Titta, andra skapar en identitet åt andra också. Inte bara åt sig själva.

Nåväl, men erkänner vi att vi är vi även utan det yttre som vi gjort till en så viktig del av oss själva? Eller snarare: Inser vi att vi behöver det där yttre för att vara någon? Eller är vi så blinda för och så vana vid det yttre att vi inte tror att det är något yttre?

Bakom maskinen

Jag betraktar honom i smyg under deras konversation med varandra. Utan deras vetskap lyssnar jag på dem och tittar försiktigt över min maskin, genom min maskin, mot honom. Han svarar med lugn röst och låter tålmodig men han himlar med ögonen under konversationen. Och han ser irriterad ut. Den andre missar alla grimaser då den har sitt ansikte begravt i en maskin under en massa frågetecken. Jag betraktar dem båda, kamouflerad till en upptagen reparatör som inte verkar vare sig se dem eller höra dem.

Ibland är det jag som sitter där, fastklämd mellan en maskin och en bunt med frågetecken. Då ställer jag frågor till honom, beskriver vad jag ser och vad jag inte ser, berättar vad som händer och vad som inte händer, undrar hur det ska vara och hur det inte ska vara. Lugnt och tålmodigt svarar han på mina frågor. I sådana stunder, stunder av osäkerhet och oro, känns det bra att ha någon som är lugn och tålmodig till hands.

Chimär sommar

Nu är du här igen.
Men, det är ju jag också.
Vad ska vi göra?
Dricka kaffe?
Jag gillar ju inte kaffe.
Inte te heller.
Eller jo, te är gott, men inte värmen det har.
Vill du prata?
Prata om allt som hänt sedan sist?
Har det hänt något?

Vi kan väl läsa för varandra.
Läsa om oss.
Läsa om andra.

När blev du kär igen?
Hur länge varade det?
För det tog väl slut?
Jag har för mig att jag hörde det.
Men det kanske är fel.
Nåväl, kär eller ej, nu är du här igen.
Här, där intet når nya höjder.
Det är kanske bäst vi går.
Att vi går åt var sitt håll.
Du är ju bra på sånt.

Vi kan väl gömma oss för varandra.
Gömma oss för oss.
Gömma oss för andra.

Imaginär sommar

Vi går på ängen. Tom på människor, fylld av decimeterhögt gräs, av blommor. På himlen, fåglar, knappt ett enda moln bort till horisonten. Skogen gör en trevande gräns en bit bort med spridda träd här och där innan dess mer distanserade vägg, kompakt med stammar, grenar och mörker, tar vid därefter.

Vi har funnit vår plats. Du håller filten i ena sidan och kastar ut resten rakt i luften och följer sedan dess väg ner mot gräset. När den landat släpper du sidan och faller ner ovan med ett skratt. Du ser så lycklig ut. Med en hand plattar du till filten, slår lite lätt och drar sedan handen över den. "Här", säger du.

Väskan jag burit på, med en rem över axeln, åker ner och ställs på gränsen till gräset. Upp ur den tar jag våra böcker. Kvar ligger maten vi ska ha under dagen. Och drycken. Du har lagt ut kuddar till oss. Inga människor i närheten. Inga moln. En frisk vind som svalkar de varma solstrålarna.

Vi dåsar, läser, dricker och äter. Vi pratar och skrattar och undrar vad som gömmer sig i den mörka skogen. Vad finns där i dunklet mellan träden? "Det bor väl troll där", säger du. "Stora lufsar, med enorma näsor, spretigt hår, krumma tår, grön mossig hud och fullt med guldsmycken på händerna och i öronen".

Vi ligger på våra ryggar med fötterna åt var sitt håll. Mina passerar filtkanten, ut i gräset. Våra huvuden är nära varandra. Ditt hår är utspritt en bit över min kudde. Du håller din bok en bit ovan ditt ansikte. När du läser rör sig dina ögon i korta ryckiga rörelser. Boken jag läser kan inte konkurrera med något av detta.

Jagad

Jag drar vänsterhanden över den svarta ytan uppe på det som ser ut som ett hyllplan. Så följer handen ytan rakt ner mot bordet efter att den gjort en nittiograders böj däråt, men ytan når aldrig bordet utan viker istället av in under den övre delen med en mjuk böj strax innan. Det är ett j jag smeker. Eller snarare ett J. Det svävar i luften framför mig i all sin svarta prakt. Mellan trettio och fyrtio centimeter högt, kanske tjugo centimeter brett och fem, sex centimeter tjockt hänger det där. Djupet verkar vara tio centimeter, åtminstone ser det ut så men drar man handen inåt så verkar det oändligt. En underlig upplevelse. Efter sig har J:et två bokstäver: ett A och ett G. De befinner sig alla på precist avstånd från varandra så att de tre bildar ordet JAG.

Putter jag försiktigt till J:et åt sidan åker det en bit i riktningen med de båda andra bokstäverna efter sig, men återvänder med ens till den plats från vilket det kom. Som en pendel. Lika så om jag höjer upp det en bit eller sänker ner det. Håller jag kvar det på det nya stället en stund så fastnar det dock där tills jag gör samma sak på ett annat ställe. Men nu ligger jag bara med huvudet vilades i min högerarm som jag böjt över skrivbordet och drar den andra handen över bokstävernas yta samtidigt som jag tittar upp på ordet. Våra tiders viktigaste ord. JAG. Det luktar trycksvärta och elektricitet.

Om jag slår lite lätt med en fingertopp ovanpå någon av bokstäverna ramlar det ner små ord från JAG:et och lägger sig på skrivbordet under.
Tapp, tapp: "blogginlägg"
Tapp, tapp: "tweet"
Tapp, tapp: "autofiktiv roman"
Tapp, tapp: "statusuppdatering"
Tapp, tapp: "instagram"
Tapp, tapp: "kommentarer"
O.s.v.

Orden är tryckta på var sitt papper och på baksidan av dem i en liten, liten textstorlek står förslag på hur man kan kombinera ihop ordet - JAG - med andra ord på eller i framsidans media.
"Jag och mitt samhällsengagemang..."
"Jag och mitt husdjur..."
"Jag och mitt förhållande..."
"Jag och min ensamhet..."
"Jag och vad som visas på TV..."
"Jag och min sjukdom..."
O.s.v.

Allt går att kombinera ihop med ett jag.

På datorskärmen bakom ordet lyser en tom sida vit mot mig. Tom sånär som på två ord högst upp. "Skapa inlägg", står det. Jag lägger min handflata på JAG:ets framsida, riktar kraften mot skärmen och pressar till. Först gör det lite motstånd men sedan sugs det upp av den plastiga ytan och hamnar där inne på den förut tomma platsen. Ett nytt blogginlägg är skapat.