Konstkö och konstrad

- Grattis! Grattis till körkortet!
- Tack så mycket!
- Vad roligt med körkort. Var det svårt? Var körde du upp?
- Nej, det var inte särskilt svårt. Jag körde upp här i Göteborg och har övningskört en hel del den senaste tiden så allt kändes som en vanlig övningskörning. Jag visste precis var jag skulle köra och vad som väntade.
- Så bra. Vad händer nu då? Vad ska du göra? Köpa bil?
- Nej, det blir nog ingen bil för mig. Inte än på ett tag i alla fall. Men jag tänkte att jag skulle skriva om det här på min nya blogg.
- Om att ta körkort?
- Ja.
- Ok.
- Du verkar skeptisk?
- Nja. Det är bara... äh, det var inget.
- Jo, säg nu.
- Ok. Om du tänkter skriva om detta. Eller om vad som helst, så är det bra att veta att även om du menar det du skriver till hundra procent så kommer det inte att vara eller betyda det när det har förvandlats från dina tankar till ord på ett papper. Eller på blogg... i blogg.
- Nu tror jag inte att jag fattar vad du menar.
- Jo alltså, så här: om du ska skriva om att ta körkort, eller åka bil på en väg, eller gå på en stig, eller stå i en kassakö eller vad som helst så kommer folk som läser det att tolka sig en bit bort från det som var din avsikt med texten. De kommer att lägga in vad som helst. Nej, kanske inte vad som helst. Men något annat i alla fall. Det här med att resa till exempel, att ta sig fram på en väg, det kommer att tolkas som livet och allt som händer under färden får stå som symboler för livets olika upp- och nergångar. En text kommer alltid att ses som en metafor för något annat.
- Är du allvarlig nu? Skulle mina erfarenheter i bilskolan tolkas som om det var mitt liv i övrigt jag skrev om, menar du? Varför det?
- För att vi människor är funtade så.
- Inte jag.
- Jo, det är du. Väl?
- Det tror jag inte. Och jag tror inte att alla andra är det heller. En del kanske. Några få som sitter och läser dikter och böcker av svåra författare. Lyssna här förresten.

En diktafon tas upp ur en byxficka och visas för den andre.

- Jag har spelat in hela den här konversationen för att...
- Varför då, avbryter den andre och får en djup rynka mellan ögonen.
- För att jag tänkte ha det vi sa som inledning till min körkortsblogg. Om det blev bra förståss. Men det jag undrar nu är om jag skriver ner det vi sa, ord för ord, vilket jag kan göra, skulle det då tolkas som något annat menar du?
- Ja, det är jag övertygad om.
- Ok, men då skriver jag ner det på bloggen, nu med en gång. Om det är ok för dig?
- Det är ok.

Kvinnan med diktafonen går till sin dator och loggar in på sin nyskapta blogg. På skrivbordet, bredvid datorns tangentbord, lägger hon diktafonen, trycker på play, lyssnar och skriver av orden som kommer ur den lilla högtalaren. Det blir många stopp och återlyssningar innan det är klart. Den sista fullständigt inspelade meningen är "lyssna här förresten", efter de orden hörs ett högt ljud, förmodligen från handen som sträcker sig ner i fickan för att plocka upp inspelningsapparaten.

Så, nu var det gjort, tänker hon när hon skrivit klart och läst igenom texten några gånger. Hon för den lilla pilen på skärmen till publicera-knappen och trycker. Nu är de ute i cyberrymden redo att tolkas av dem som vill och läsas bokstavligt för oss andra.

Befinna sig

I detta inlägg tänkte jag berätta om när man inte vet något eller när man inte har koll på läget men man tror sig veta eller ha koll på det. Ja, jag tänkte att det kunde vara en bra idé. Som exempel tar jag en sak jag varit med om. Hänger du med?

För några veckor sedan, en ganska vanlig lördag, var jag sugen på allt möjligt onyttigt att äta. Bot råddes på detta genom att gå ner till torget en bit från där jag bor och handla. Det blev choklad, dricka, smågodis och en påse ostbågar. Men jag var ju hungrig också, så jag gick till pizzerian i ingången bredvid mataffären. Där behövde jag inte säga vad jag skulle ha utan fick frågan:
- Altonno?
- Ja, sa jag och satte mig ner för att vänta. Eftersom jag bestämt mig att köpa pizza under tiden som jag gick bland godishyllorna i butiken valde jag en flergångskasse att bära hem varorna i. Den är ju lite större en engångarna och det får faktiskt plats en pizzakartong däri, om man knör på rätt sätt.

En varm pizzakartong på choklad och dricka? Nej, det ville jag inte ha, så jag la ostbågspåsen mellan, som isolering. För att den skulle komma att bli lite varm gjorde ju inte så mycket. Värre med smält choklad och ljumna drycker i så fall.

Det är här exemplet dyker upp.
Jag trodde att jag löst det där bra. Att jag skyddat varor från värme och en varm pizza från att kylas ner med hjälp av en harmlös ostbågspåse. Allt ok, med andra ord. Men så var det inte. Vad jag nu gjort blev helt fel. Visst pizzan och chokladen var i och för sig duktigt skilda från varandra men, ska det visa sig, och detta har jag tagit reda på efteråt:

En pizza är någonstans mellan 90 - 95 grader varm på undersidan när den tas ut ur ugnen och läggs ner i en pizzakartong. Då den nu inte längre värms tappar den i grader hela tiden men tack vare kartongens lilla isolering går det långsammare än om den legat på en tallrik. Efter tio minuter i kartong och rumstemperatur är pizzatemperaturen cirka 70 grader. Dessa grader sprider sig till sin omgivning naturligtvis och i pizzans omgivning fanns närmast en påse ostbågar.

Ostbågar är gjorda att förvaras i rumstemperatur. Efter att de har producerats, svalnat och hällts i påse ska de inte hettas upp till mer än trettio grader. Skulle detta ske, att ostbågarna utsätts för högre temperatur än så, bildas en syra, om än svag, som kan ge en laxerande effekt. Ingen större fara men inte vad man önskar sig en kväll som var tänkt att ägnas åt lördagsmys.

Vem vet om något sådant? De som jobbar på ostbågsfabriken möjligtvis. Skulle någon frågat mig om detta innan jag själv utsatte mig för det så skulle jag förmodligen svarat, utan att ha koll, men som om jag hade koll med ett "nej då, klart det inte är så". Eller något. För även om jag inte kan alla kemiska iscensättningar av vad som händer i mat när den värms eller kyls så inbillar jag mig sällan något sådant. Den så ofta vilseledande intuitionen vill gärna lägga sig i med att delge sina slutsater dragna av helt andra premisser än de nödvändiga.

Fast det är naturligtvis inte sant det där. Alltså hur många grader en nybakad pizza är, att en syra skulle bildas i ostbågar och ge laxerande effekt. Inget har jag råkat ut för eller kollat upp. Det mesta av det där är bara påhitt. Varför det? Jo, för att detta är en blogg och här kan jag göra så, hur mycket jag vill. Och så gör jag. Sånt är mitt bloggjag. En aning med verklighet blandat med en klump av fantasi, eller lögn om du så vill. Sedan är det upp till var och en att tro eller misstro.

Fromma önskningar

Kapitel 2
Papprena låg utspridda på golvet, i sängen och över det lilla skrivbordet. Mattan tittade fram som små öar mellan arken här och där. Han klev försiktigt med fötterna placerade på dessa öar för att inte skapa vågor i pappershavet.

Nej, jag kan inte göra såhär, hoppa över kapitel ett och börja på två. Jag får bläddra tillbaka till början och läsa därifrån.

Kapitel 1
Ögonen for upp och hakan ner. Axlarna var nära på att träffa öronen och armarna vispade i mörkret. Från sömn till vaken på en bråkdels sekund. Han drog efter andan. Vad är klockan, tänkte han och sökte sin mobil med en fumlande hand. Pannan såg ut som en spegel på grund av all svett...

Sådär ja, nu har jag läst både kapitel 1 och 2. I rätt ordning. Men istället för att skriva ned dem ord för ord kan jag summera allt för dig:

Vi får i bokens inledning bekanta oss med en man som rest till en liten stad någonstans i Sverige. Han känner ingen där, vilket är bra och han bor på ett hotell i stadens centrum. Meningen är att han ska skriva en bok om en man som kommer till en liten stad, tar in på hotell och börjar skriva på ett teatermanus. Pjäsen ska handla om en man som dagarna i ända sitter vid sin dator och försöker värka fram blogginlägg att publicera. Det går tyvärr inte så bra för bloggaren eftersom han inte vet vad han ska skriva om. För att råda bot på det tänker bloggaren att det kanske skulle vara en god idé att byta sin storstadsmiljö mot något annat. Varför inte en liten stad med ett centralt beläget hotell? Bloggaren hittar en sådan stad och åker dit, hyr ett rum, loggar in på hotellets wifi och ser hur orden med ens sätter igång att flöda. Flöda om en person som tillfälligt bor i ett hotellrum i en liten stad och är där för att läsa en bok. Personen börjar läsningen på kapitel två istället för på kapitel ett, men ångrar sig ganska snabbt. När han läst de båda kapitlen, i menad ordning, tar han en liten läspaus för att summera kapitlen och sitt läsande av dem med några ord på ett papper. Därefter gör han lika dant med bokens alla följande kapitel. Till slut ligger det papper utspridda över hela rummet, på golvet, i sängen och över det lilla skrivbordet.

Avbruten filippik

"Jag skulle vilja be dig att inte läsa följande text..."
'följande text', ska jag skriva så? låter inte det lite väl skitenödigt? som om det jag skriver är så viktigt och formellt... äh, jag måste fortsätta
"Jag skulle vilja be dig att inte läsa texten nedan"
skulle det vara bättre?
"eftersom missförstånd kan uppstå"
eller
"så lätt kan uppstå"
lite bättre
"och då du senast valde att förstå min text på helt fel sätt utgår jag från att du inte är lika skarp i huvudet som jag tidigare trott"
nej så kan jag absolut inte skriva, hur skulle det se ut? var är jag nu? bort med det där sista, jag tar det igen
"Helst vill jag att du inte läser texten nedan då missförstånd lätt kan uppstå. Du är naturligtvis fri att göra som du vill men härmed anser jag att du är varnad."
det får vara bra så. nu måste jag bara komma på en text nedan, värd att varna för, också

Nitton och tjugotvå

Det är söndag... nej, det är lördag. Eller är det måndag? Tisdag? Oavsett vilket, vi börjar en helt annan dag.

Fredag.
Det är fredag och jag är nyss utstämplad till friheten, till helgens frihet. Men den efterlängtade helgkänslan vill inte infinna sig hos mig när jag står i omklädningsrummet och byter om. Inte som den brukar. För varje plagg jag tar av mig, för varje klädtrasa jag hänger in i skåpet så fylls den på, helgkänslan. I vanliga fall. Men denna fredag gäller annat. Och det är mitt fel.

I duschen blir jag kvar längre än vanligt. Mina tankar förbannar mig och mitt val för kvällen. Med huvudet böjt bakåt så att vattenstrålarna träffar ansiktet går jag igenom kvällens agenda och längtar samtidigt till en vanlig fredagskväll.

En vanlig fredagskväll.
Efter dusch och påklädd mina egna kläder går jag genom korridoren bort från omklädningsrummet. I kuvösen på min högra sida sitter säljarna vid sina bord och lismar och ljuger för kunder i telefon en timme till. De är dock färre på fredagar. Jag skickar iväg ett "trevlig helg" när jag passerar deras öppna dörr, utan att veta om det träffar och utan att bry mig om något i retur.

Så trappan ner, ett "Hej då" plus en vinkande hand till butikspersonalen och äntligen ut genom dörrarna över asfalten mot grindarna och ut på stigen som går längs bilvägen, stigen som får agera trottoar (någon asfalterad finns naturligtvis inte, gångtrafikanter är teoretiskt avskaffade i detta industriområde).

I slutet av vägen har det trots allt dykt upp en trottoar. Lera och jord blir till asfalt och höjs en aning över körfältet och avskiljs med kantsten. Den dyker upp cirka femtio meter från korsningen där jag måste göra ett vägval. Till vänster är lika med hem, till höger in till stan.

Vanlig fredag - oftast höger. In mot Hisingens stora buss- och spårvagnsknut, på en buss och av efter bron. In bland husen i de folktomma kvarteren mellan Lilla Bommen och Gustav Adolfs torg. Ett besök bland filmer och vidare längs gator bort därifrån. Skymningen börjar falla och barer fylls. Min promenad tillsammans med hela arbetsveckan känns i rygg och ben. Och jag är hungrig. I ett café fullt med tomma stolar och bord sätter jag mig med en avancerad smörgås och en dricka utan socker. Lugnet infinner sig. Och tröttheten gör sig än mer påmind. Speciellt efter att maten är uppäten. Jag åker hem och somnar. Framför TV:n.

Denna fredagskväll.
Vid vägskälet har jag inget val. Det blir vänster. Allt är förberett. Jag kommer hem till ett dukat bord och en städad lägenhet. På balkongen såväl som i kylen: utlovad öl, läsk, sprit, vin. På bord och bänk: utlovad chips, ostbågar, jordnötsringar. Med mera. Dricka och tilltugg nog för trettio personer. Eller fler. Men så många kommer naturligtvis inte.

Det blev fel, i huvudet, och jag bjöd hem alla jag känner plus några till. Alla. Alla i min mobillista, alla i min mejllista och alla på fejsbok plus några till. Ja, jag bjöd till och med sådana personer som jag inte längre har i min mobil, mejl eller som inte längre är mina fejsbokvänner. Och personer som är vagt, vagt bekanta till bekanta. Alla i en enda stor hybrisinvit. Med något eller några få, få undantag.

I mass-sms, massmejl och massuppmaningar på fejsbok gav jag dem min inbjudan utan att de behövde o.s.a. Ja, jag var väldigt noga med att påpeka att de inte, inte!, skulle svara. Bara kom om ni vill. Ändå svarar många med ett jättestort tack men tyvärr så kan jag inte den kvällen, men vi får ses en annan gång. Och några, sex stycken tackar ja. Men en ångrar sig ganska snart och sedan en till. Kvar är fyra varav en kanske kommer.

Klockan är 19. Den utsatta tiden är slagen och jag hoppas på att ingen kommer. Att bo på Hisingen, i Backa, är ju ändå lite som att bo i världens ände. Det är inget ställe du har vägarna förbi för att sedan fortsätta in till stan från. Och alla bor någon annanstans. Ingen jag känner bor i Backa, ingen har någon naturlig väg hit eller genom här. Ändå knackar det på dörren (ringklockan är trasig) 19.21.

Lägergäld

Hur ska det här gå? Du får hjälpa mig. Vill du det? Det kan bli kul. Låt oss börja.

Här, ska vi börja här, tycker du? Ska jag välja? Nej, vi ska båda välja. Kom igen nu. Säg vad du tycker om den här platsen. Bra? Ja, det tycker jag också. Kan inte du sätta på lite musik. Vad som helst. Ja, gärna något lugnt. Jag fortsätter här så länge.

Hoppas musiken kommer snart så att jag slipper göra det här själv. Det här gör mig så, ja vad ska jag säga? Obekväm? Ja, det är en bra beskrivning. Obekväm. Men med lite hjälp brukar det gå bra. Nu hör jag något komma ur högtalarna. Då är vi snart två här igen. Två för detta.

Dido. Det var länge sedan. Bra val. Ja, jag vet inte när jag lyssnade på henne senast. Har hon gjort något nyligen? Det är väldigt mycket tidigt 00-tal över detta. Vad var det den där videon med Eminem hette? Stan, ja så var det ja. Första gången jag hörde talas om henne. Men, ska vi börja med detta då? Ok.

Är det bra så här långt, det vi gör tycker du? Jag tycker själv att det gått bra hittills. Förmodligen för att du är med och hjälper. Ja, det gör verkligen skillnad. Tack så mycket för hjälpen. Nej, det är inte lite. Verkligen inte. Tack vare dig är det klart nu. Vet inte om jag hade fixat det här själv. Om jag bara kunde betala tillbaka till dig. Jag vet bara inte hur.

Grågång

Här befinner jag mig hela tiden på gränsen. Det är egentligen inte min grej att göra det någonstans. Att testa gränser överlåter jag gärna åt andra. Och andra vill. Ställ dig en bit från vilken gräns som helst så kommer du se hur folk trängs vid den, trängs för att känna, trängs får att få den där kicken, trängs för att vara, bli eller åtminstone anses överskridande.

Ord, olämpliga ord om än väl valda och lämpliga ord som komna ur en slump, det är vad som gäller här. Ord som pekar åt ett håll men visar åt ett helt annat. Och ord som både pekar och visar åt samma håll. Ibland med önskvärd tydlighet, ofta med icke önskad otydlighet.

När jag skriver detta sitter jag på en flotte jag gjort av fallna trädstammar jag hittat i den snåriga skogen. En och en drog jag dem till stranden. Tre stora bjässar la jag parallellt med varandra på ungefär en meters avstånd. Tvärs över dem placerade jag sedan smalare varianter. För att fästa dem vid varandra använde jag mig av barken på färska grenar, bark som jag drog av och flätade till långa rep.

Nu flyter jag omkring i vattnet på min skapelse. Ön som jag byggde flotten på är så långt borta att jag inte ser den längre. Något annat fast under fötterna kan jag inte heller skåda. Hur jag än vrider mig är det vatten som möter himlen vid horisonten. Men precis som i en dröm kan jag resa mig upp på flotten, titta ut över det oändliga havet runtomkring, känna hur vågorna kränger farkosten och sedan ta ett steg framåt, rakt in, på fast mark, i de centrala delarna av den stad jag bor i.

Och inget är konstigt med det. Människorna jag ser och passerar där på gatustenarna, mellan husen, i bussarna är tysta. Oftast. Som jag. Vi säger väldigt lite. På en bussfärd där jag färdas med ryggen mot färdriktningen uppmärksammar jag ett par som kliver på. Det är en man och en kvinna.

De hittar ett ledigt dubbelsäte långt bak i bussen. Hon sätter sig vid fönstret, han bredvid. Han bär på en stor ram, förmodligen tavelram, kanske spegelram. Nyköpt fortfarande inplastad. Han ställer den mellan stolsryggen framför och sina knän och håller en vaktande hand på ovansidan. Kvinnan och mannen har varit och handlat en inredningsdetalj. De skapar en värld omkring sig, sin värld, i sin lägenhet. Ramen är en del av detta.

De sitter tysta där på bussen. Kvinnan har vänt sitt ansikte mot fönstret, blicken verkar inte fokuserad. Lika så med mannens, men hans är vänd genom bussens inre, längs gången och fram, förbi mig.

Bussen tar oss över älven mot ön. I mina händer har jag en nyinköpt bok som jag påbörjat. Men sedan paret tog sina steg in i bussen har jag inte kunnat släppa dem med blicken eller tanken. Min fascination av deras närvaro är för stark. Och styrkan förvånar mig. De utstrålar, i all sin vardaglighet, en stor suggestionskraft på mig.

Långt innan jag går av bussen har paret försvunnit från sina platser. Med min bok under en arm går jag från hållplatsen mot skogen. Där tar jag på nytt tag i några fallna stammar och drar dem hit, till gränsen.

I regel i vägg

- Har du vart här?
Har du vart här - jag tänker på de där orden jag just sagt till människan mittemot mig. I tystnaden som nu infunnit sig har jag tid att undra över hur de skulle tas emot av en ordkänslig människa. En kort rysning går genom min kropp när de typerna dyker upp i mina tankar.

En mun som rör på sig.
- Va? Vad sa du?
- Jag har inte varit här sa jag.
- Inte? Är du säker på det? Vem kan det då ha varit?

Ja, vem kan det då ha varit som varit, vart, här? Det är en gåta för mig. I tystnad funderar jag över vem jag har gått miste om.

Självmål

- Tänk dig att vi ger oss ut på en resa utan att vi vet vilket mål vi färdas mot.
- Är det vad vi gör nu?
- Ja. Vi vet inte vart vi ska, vi har inte ens någon aning om i vilket väderstreck vi färdas. Vi bara åker. Men vi stannar till ibland på diverse ställen. För att ta en paus. För att studera den nya omgivningen. Och för att bara vara.
- Så det där är inte målet? Eller målen?
- Nej.
- Vet vi när vi kommer till det då?
- Ja, det måste vi.
- Men hur ska vi kunna veta det?
- Vi bestämmer det när det är dags.
- Ok. Men det låter godtyckligt tycker jag.
- Vill du hellre att vi bestämmer slutdestinationen redan nu?
- Jag hade nog tyckt att det var bättre, ja.
- Då gör vi det. Vart ska vi? Du får bestämma.
- Jag vet inte riktigt än. Låt mig fundera en stund.
-
-
- Nu vet jag. Tror jag.
- Bra! Vart?
- Vi slutar där vi började.
- Vi reser i en cirkel alltså?
- Hmm, ja, det kan man säga.
- En tur- och returbiljett där resemålet inte är turen utan returen?
- Ungefär så ja.
- Då är vi snart i mål.
- Ja.
- Har vi lärt oss något på vägen?
- Jag vet inte? Måste vi det? Lära oss något?
- Det är inte ett måste, men det är nog bra att göra det. Vi vet så lite och det är så lätt att göra fel då.
- Ja, det har du rätt i. Hur gör vi med det?
- Vi reser igen. Skaffar oss erfarenhet av ännu en resa.
- Bra idé. Hur gör vi med den resan?
- Jo, tänk dig att vi ger oss iväg, vi bara åker. Utan att ha ett resmål. Så gör vi.

Den tredje rösten

Så här ser det ut, mötet mellan en tom skärm och ett tomt huvud. I precis så många minuter det tar från det att jag slutat röra på datorn till det att skärmen släcks, för att vila, har jag suttit och tittat på det där strecket som blinkar högst uppe i det högra hörnet och väntar på att flyttas till vänster och lämna bokstäver, mellanrum, punkter med mera bakom sig.

Inget händer av sig själv, det är tydligt, inget mer än att skärmen fylls av mörker. Ut ur mörkret träder mitt ansikte fram, delvis dolt bakom mina händer. Bilden är inte helt klar för ett tunt lager av damm på skärmens yta visar sig också och skapar viss effekt på en släckt skärm som agerar spegel.

Nej, inget händer, konstaterar jag, lämnar datorn och tar min mobil med mig ut till köket för att hämta cola att dricka och något snabbt att äta. Mobilen spelar de nya låtar jag nyss upptäckt och sparat i mitt bibliotek, som musikappen kallar det. Tillbaka hos datorn med mobil och ett glas cola så hör jag en avlägsen röst mellan datorns fläktpustande, när jag väcker den ur sin dvala, och mobilens låtspelande.

- Vi är tre här som inte finns.

Nej, tänker jag, inga talstreck denna gång, inga påhittade samtal mellan saker som inget säger på riktigt, inget sånt.

- Varför vill du inte lyssna på oss? Är det bara för att vi inte finns? Skrämmer det dig?

Nej, vill jag svara men vägrar att göra det bakom ett streck. Ni skrämmer mig inte, men ni gör mig så trött, det är ett så billigt sätt att få något skrivet på, att låtsas ha en dialog mellan två eller tre olika saker. Jag vägrar.

- Du kan vägra hur mycket du vill. Vi finns och vi vill prata. Då gör vi det. Du kan inte hindra oss från att säga vad vi vill.

Kan jag inte?

- Nej, ingen kan hindra oss från att säga vad vi tycker och tänker.

Ok, ni gör som ni vill, tänker jag. Jag lämnar er här.
Den tomma skärmen, mitt tomma huvud och den tredje saken som inte finns replikerar med tystnad. Jag svarar med att publicera. Ingen av oss förstår någonting.

Dupera en pultron

Den tredje rösten
Så här ser det ut, mötet mellan en tom skärm och ett tomt huvud. I precis så många minuter det tar från det att jag slutat röra på datorn till det att skärmen släcks, för att vila, har jag suttit och tittat på det där strecket som blinkar högst uppe i det högra hörnet och väntar på att flyttas till vänster och lämna bokstäver, mellanrum, punkter med mera bakom sig.

Inget händer av sig själv, det är tydligt, inget mer än att skärmen fylls av mörker. Ut ur mörkret träder mitt ansikte fram, delvis dolt bakom mina händer. Bilden är inte helt klar för ett tunt lager av damm på skärmens yta visar sig också och skapar viss effekt på en släckt skärm som agerar spegel.

Nej, inget händer, konstaterar jag, lämnar datorn och tar min mobil med mig ut till köket för att hämta cola att dricka och något snabbt att äta. Mobilen spelar de nya låtar jag nyss upptäckt och sparat i mitt bibliotek, som musikappen kallar det. Tillbaka hos datorn med mobil och ett glas cola så hör jag en avlägsen röst mellan datorns fläktpustande, när jag väcker den ur sin dvala, och mobilens låtspelande.

- Vi är tre här som inte finns.

Nej, tänker jag, inga talstreck denna gång, inga påhittade samtal mellan saker som inget säger på riktigt, inget sånt.

- Varför vill du inte lyssna på oss? Är det bara för att vi inte finns? Skrämmer det dig?

Nej, vill jag svara men vägrar att göra det bakom ett streck. Ni skrämmer mig inte, men ni gör mig så trött, det är ett så billigt sätt att få något skrivet på, att låtsas ha en dialog mellan två eller tre olika saker. Jag vägrar.

- Du kan vägra hur mycket du vill. Vi finns och vi vill prata. Då gör vi det. Du kan inte hindra oss från att säga vad vi vill.

Kan jag inte?

- Nej, ingen kan hindra oss från att säga vad vi tycker och tänker.

Ok, ni gör som ni vill, tänker jag. Jag lämnar er här.
Den tomma skärmen, mitt tomma huvud och den tredje saken som inte finns replikerar med tystnad. Jag svarar med att publicera. Ingen av oss förstår någonting.

Överlämnat

Redan i butiken när jag slår ihop boken efter en kort gratisläsning börjar tvekan att komma. Jag har bestämt mig för att köpa boken, jag är på väg till kassan, men med mig i stegen dit följer denna tvekan. En ovisshet om att kunna förstå. Det finns inga instruktioner till boken. Jag behöver det, jag behöver vägledning. Den korta butiksläsningen avslöjade underligheter jag garanterat kommer att brottas med vid senare läsning.

Meningarna, de avslutas inte med punkter, bara en sådan sak. En underlighet. Visserligen verkar de ändå ha sin gräns eftersom vissa ord börjar med stor bokstav. Jag får ta det som så, när ett ord börjar med en stor bokstav, en versal för den envise, då börjar en ny mening. Slutsats för en enfaldig.

Det är konst, jag inser det. Det är konst jag köpt, som ligger i den påse jag bär med mig ut ur butiken. Människorna där ute strömmar förbi åt alla håll. Jag tar några steg in i strömmen mot det håll jag ska, ut. Ut ur templet. Jag tar höger, direkt till höger där trottoaren är skottad och tusentals skoklädda fötter trampat bort de sista resterna av slask. Med mig har jag konst. Som jag inte riktigt förstår.

Att skaffa en sådan bok, det är som att gå till en tillställning där alla känner varandra medan jag själv inte är inbjuden. Överallt står folk med sina alkoholfyllda glas och pratar och ingen lägger notis till min närvaro. Bara en kort blick över axeln från vissa. Dessa blickar och ryggar och de små utspridda konversationsgrupperna säger högt och tydligt: "Du är inte bjuden, du tillhör inte oss, men eftersom vi är så... snälla, så låter vi dig hållas, en liten stund, om du är tyst och smälter in."

Överallt folk. Jag går i sicksack mellan människorna. Vid min sida stannar och startar spårvagnar. Folk väller ut och skyndar in. Borde jag köpt boken? Vad ska jag med den till? Har jag inte nog med böcker där hemma? Jag korsar spåren och sneddar bort mot en gata vars trottoar nästan är fri från det månghövdade lördagsstrosandet, men rester av snöfallet täcker ännu gatustenarna. Tryckt under vänster arm, min inhandlade bok i en påse.

Efter några hus svänger jag in på en mer folktät gata igen, men en utan slask på. Jag sneddar över en plan kyrkbacke bort mot en väg där bussen som ska ta mig hem har en hållplats. Displayen i busskuren säger "1 minut". En minut till bussen ska gå härifrån. Den är på ingående. Den stannar och öppnar sina dörrar. Många lediga säten. Jag väljer ett där jag åker baklänges. Tar upp boken ur påsen och viker upp pärmen. Ett smått knastrande hörs från den. På sidan fem börjar texten. Där har jag inte läst än. I butiken slog jag upp en slumpsida i mitten och läste en kort bit fram. Nu sitter jag i bussen och börjar läsa från början.

Min tvekan för köpet stiger i takt med att självförtroendet minskar. Jag förstår ingenting. Meningarna, om det nu är några sådana, är korta, ofta bara ett ord. Saker upprepas. Och upprepas. Igen och igen. Och igen. Efter en halv sida är jag irriterad. Jag höjer blicken, tittar ut över de få människor som följer med på resan. De flesta tittar ner mot sina knän. Färden går över gatusten och spår vilket gör att det rycker och skakar. Så passande till texten, tänker jag och slår ihop pärmarna.

Invirad i påsen ligger boken i mitt knä resten av resan. Istället ägnar jag mig åt att titta ut på omgivningarna vi passerar. Dagen som pågår utanför bussfönstret måste vara urtypen för människors eviga skuldsättning av väder för deras inre demoners existens. Himlen är tungt grå och våt, asfalten är grå och våt, snön är smutsigt grå och upp genom den reser sig dött gräs och krumma buskar utan löv. Husfasaders sprickor syns mer än vanligt. Till och med neonskyltar och annat som ska locka oss med färger ser solkiga ut. Överallt grått och vått och smuts.

Det där är inte anledningen till ett inre lidande, möjligtvis en förstärkarhjälp till något redan befintligt. Men det är ju skönt att ha något annat än sig själv att skylla på. Bussen närmar sig min hållplats. Jag lägger ner boken i påsen. Den förbannade boken, skriven så att jag inte förstår, skriven så att jag blir irriterad. Bokjävel - min dåliga självkänsla, den är ditt fel.

Elyseisk

Snön i min fingervantsklädda hand vill inte smälta. När jag öppnar handen efter att ha kramat den faller snön däri isär och ner på marken i små flingor, precis som då de en gång föll från molnen. Det tunna lager som fastnat i vantgarnet blänker i skenet från gatubelysningen. Jag vrider handen sakta fram och tillbaka för att få ut mer av de små kristallernas glittrande uppvisning. Genom utandningsluftens dimma ser jag elljuset reflekteras i regnbågens alla färger.

Jag reser på mig och borstar vantar och kläder rena från snö. Efter mig på marken lämnar jag en nyskapad snöängel. Jag står mitt i ängeln och tittar på mina steg som tagit mig hit. De är de enda stegen i snön. Troligtvis har jag gått där det finns asfalt under, men då de svänger fram och tillbaka genom snötäcket vet jag inte säkert. På fler ställen än där jag står just nu har jag lämnat änglar kvar i snön, dessa konstgjorda fantasifigurer som platt och stilla ligger där på marken, vända mot den stjärnklara svarta himlen ovanför.

Långt, långt bort, vid ett krön, ter sig marken nästan snöfri. Då jag befann mig där - jag minns inte när - målades plötsligt nedre delen av himlen rosa och orange. Som ett skiljande lysande streck mellan mörk himmel och svart jord. Upp mellan berg, träd och hus reste sig så en skinande sol. Oväntat i den eviga vinternatten. Jag blundade, vände ansiktet mot solen och tog åt mig av ljuset den delade med sig av. När jag öppnade mina ögon, så vana vid vintermörker, bländades jag av det skarpa ljuset. Och kanske var det därför som jag tog fel på värmen jag tyckte mig känna?

Under några korta timmar där borta på krönet sken solen på mig och allt runtomkring. Den spred sitt strålande ljus överallt. Men den värmde inte. Det var en önskan som aldrig var menad att slå in. Solen värmer inte djupfrysta vinterdagar. Den tycks visserligen befinna sig nära då den står så lågt på himlen, så lågt att den bländar utan att man behöver lyfta på blicken. Men den står lågt, säkert för att den har så bråttom att ge sig av igen och inte för att värma. En kort, kort stund hann den dock med att göra allt omkring mig upplyst, att blända mig och sedan när den var på väg bort, göra himlen och minnet av den till skön konst igen.

Min blick släpper krönet och jag vänder mig om och tittar åt andra hållet. Under mina fötter får ängeln sin mage trampad på. I mörkret framför den och mig har jag mängder av orörd snö att pulsa i. Och det finns gott om plats för fler snöänglar att kliva upp ur.

Vidöppet brev till dig

Hej!
Som vi pratat om tidigare, kära läsare, så är tanken att Carjamming ska publicera 52 inlägg om året. I år är det gjort i och med förra inlägget. Detta är alltså inlägg nummer 53 och får ses som bonus, julbonus. Visst blir ni glada allihop för det. Ännu ett inlägg från er favoritblogg, vilken ni följer som besatta. Grattis till er.

Nåväl. Varför gör vi världen denna tjänst? Jo, för att meddela det helfestliga i att styrelsen för Carjamming har bestämt att det även nästa år, 2017, kommer att publiceras 52 inlägg. Men till skillnad från i år så kommer de på ett mer regelbundet sätt, nämligen ett i veckan med början vecka 1. Snart dags för ett nytt inlägg alltså.

Förutom detta har styrelsen kommit fram till att ta bort inlägg som är äldre än året innan det år som ligger närmast bakom innevarande år. Det innebär alltså att alla inlägg från 2015 och bakåt kommer att döljas från och med första januari 2017. Anledningen till detta är det rådande klimatet på nätet. Folk, visar det sig, kan inte ta en text för vad den är, ej heller kan folk ta reda på mer fakta än vad som står i en text och därför väljer folk att dra de slutsatser de vill. För att minska på detta elände har alltså Carjammings styrelse beslutat att bloggens texter kommer ha ett läs före-datum.

Passa därför på att läsa äldre inlägg nu. Men skulle du fortsätta vara sugen på gamla borttagna inlägg så går det bra att kontakta Carjamming så skickar vi valt inlägg med brev till dig. Glöm inte att skriva vilken adress vi ska skicka inlägget till. Det är kostnadsfritt upp till fem inlägg, därefter tillkommer utlägg för porto.

Som en av många skribenter här på Carjamming har jag blivit utsedd att meddela detta. Det gör mig inte så lite stolt. Jag och vi övriga på Carjamming hoppas på förståelse för dessa ovan nämnda beslut. Dessutom önskar vi er alla en fortsatt God Jul och ett riktigt Gott Nytt År!

På återseende vecka 1, med förhoppning om många roliga, spännande och övertydliga läsupplevelser under 2017.
/Sape

Blockinlägg

Själv är jag inte så inne på att baka, därför har jag fortfarande kvar blockchoklad på en hylla i köket. Det är lite störande eftersom all annan choklad för tillfället är slut här hemma och jag är sugen på choklad just nu. Riktig choklad. Flera gånger den senaste tiden har jag sett den där blockchokladen ligga på hyllan utan att locka mig till sig. Istället lockar den fram suget efter annan choklad.

Men vänta lite nu. Sitter jag här och skriver om min önskan att ha riktig choklad istället för den där underliga varianten som jag har i köket? Ja, jag gör väl det. Är det verkligen något att skriva om? Är det något att läsa om? Vad finns det egentligen för ordkombinationer som är värda att läsa? Just nu önskar jag inte bara choklad, riktig choklad, utan också förmågan att skriva läsvärda ordkombinationer, riktigt läsvärda ordkombinationer.

Lösenord

- Ska vi dricka nånting mer?
Ser du toppen av isberget här ovan? Orden som står där uppe är en liten del av toppen på ett sådant, som ju i sig är en liten del av ett helt isberg.

- Ska vi dricka nånting mer?
En fråga, del av något stort. Men i sin ensamhet verkar den sakna all samband med någon storhet. Istället hänger en obestämd vardag över orden. Och den är för avskild för att avslöja något säkert.

- Ska vi dricka nånting mer?
Orden kan komma från varsomhelst. Nästan. Utan sin övriga kalla, hårda miljö flyger de snarare än flyter omkring. De har ingen styrande köl som dyker ner under ytan, som håller dem på jorden, som döljer en osagd mening för dig att tyda. De är allt för ensamma för att ha en sådan rejäl riktning. Eller hur?

- Ska vi dricka nånting mer?
Var befinner sig den som talar? Vem är det som får frågan? Hur mycket har de redan hunnit dricka? Varför mer? För att släcka törst? För att bli fulla? För att testa något nytt? För att distraheras från obehagliga tankar, från elefanter i rummet?

- Ska vi dricka nånting mer?
Om svaret blir nej, vad händer sen? Är festen slut då? Eller middagen? Eller bara ett barhäng, ett köksbordssamtal eller något annat? Kanske något nytt tar vid? Något spännande? Något inte så spännande.

- Ska vi dricka nånting mer?
Den frågan, bestående av enbart fem ord, döljer en mängd frågor. Jag har ställt några av dem. Väldigt få. Bara en liten del av toppen på ett undrande isberg.

En fantastisk sanning

När jag var liten tänkte jag mig en hel uppsättning glasburkar som dricksglas för mitt äldre jag. Idag dricker hipsters öl och annat ur glasburkar. Att jag nu står och funderar på att hälla upp cola i en sådan burk beror inte på att jag vill förverkliga mitt yngre jags tankar eller att jag anammat den underliga hipsterkulturen utan helt enkelt på att jag är lat och tom på fantasi.

Ståendes vid mitt öppna kylskåp är jag inte ens en halvmeter från diskbänken. Den är tom på glas. Alla står antingen diskade i skåpet ett par steg bort eller odiskade inne i vardagsrummet. Men det står en tom, diskad glasburk på diskbänken. Diskad är kanske att ta i, jag har sköljt ur den. Det har varit tomatsås i den, så det var inga problem att få den ren genom att helt enkelt spola vatten i den, skaka, hälla ut och göra om ett par gånger. Denna procedur bara för att jag ska slänga glasburken i glasåtervinningen. Någon gång snart. I vänta på det står den nu mindre än en armslängd från mig och den colaflaska jag just plockat ut ur kylen och har i handen.

Om jag tar glasburken, häller cola i den och ställer in flaskan i kylen igen, så kan jag sedan ta glascolaburken, gå in till min dator och skriva ett blogginlägg om det, tänker jag och fortsätter mitt funderande: Annars måste jag ta de där två stegen till det köksskåp jag valt att ha mina dricksglas i, ta ett glas, hälla upp colan i det, gå tillbaka till kylskåpet och öppna det igen eftersom dörren naturligtvis stängts under tiden, ställa in colan och sedan gå in till min dator för att skriva ett helt påhittat blogginlägg om att jag sitter vid datorn med en cola vid min sida. En cola som är upphälld i en burk av glas. För om jag inte har colan i en burk av glas måste jag ju hitta på att jag har det då ett blogginlägg om ett vanligt glas cola är ett ämne jag inte alls kan få till på ett läsvärt sätt.

Augusti i år

Vi pratar namn igen. Först underliga namn som sticker ut. Sticker ut för mycket. Sedan räknar du upp några som du tycker är för neutrala. Du drar ut på ö:et i för innan uppräkningen börjar. Anna, Erik, Johanna, Daniel. Jag avbryter dig, nämner att J bott i samma hus som du bor i. Först förklarar jag vem J är. Jaså, säger du något förvånat. Ja, i trappuppgången längst bort, första våningen. Men nu har hon flyttat. I våras någon gång. Jag hjälpte till att bära kartonger. Vi lämnar J där och tystnar ett tag. Jag sitter på en av köksstolarna. På bordet bredvid mig ligger fyra böcker som du tagit fram för mig att titta på. Du har berättat lite om dem och dess innehåll. Du känner författarna till två av dem. Vill jag låna den du pratat mest och varmast om, undrar du men jag tackar nej. Inte för att jag inte är intresserad av den utan för att jag i så fall känner att jag måste läsa den ganska omgående. Stress, tänker jag. Jag nämner inget av det. Säger bara att jag ska köpa den för att jag vill ha den. Det är också sant. Ett ljud får oss båda att reagera. Min reaktion är dock en följd av din reaktion. Du tror att ljudet kommer från hallen, från din inkommande familj, de borde vara här när som helst. Men så är det inte. Det var er diskmaskin som gjorde ett ryck. Själv äger jag ingen diskmaskin, så jag vet inte varför er lät och ryckte som den gjorde. Eftersom jag sitter ganska nära maskinen hörde jag dock att det var från den och inte utfrån hallen. När jag ser din reaktion, du sträcker ut din hals för att se ut genom köksdörren och bort genom hallen, undrar jag vad du gör. Du säger att du tyckte höra människor komma. Det var nog ljudet från diskmaskinen påpekar jag och tycker att det blev en aningen underlig situation. Vi är ju hemma hos dig. Du borde ha koll på ljuden, inte jag. Å andra sidan har du koll på allt annat. Din familj kommer. Jag hälsar på dotter, son och fru. Tar alla i handen och presenterar mig. Sonen är glad, uppspelt och blyg. Hoppar och gömmer sig bakom mamma på en och samma gång. Dottern ser glad ut, glad över att vara hemma. Frun tar sin hand ur en handske innan våra händer möts. Handsken har inte gjort sitt jobb, de gör sällan det. Handen jag hälsade på var som en istapp. Du säger att maten precis är klar till din fru. Vi dukar inne i vardagsrummet där ni har ett matsalsbord som lätt klarar åtta personer. Vi är fem ikväll. I vanliga fall sitter ni, förmodar jag, i köket, vid bordet där jag nyss suttit under tiden som du lagat mat och vi pratat om dina böcker. När måltiden är slut och även bullarna efteråt är uppätna funderar jag på J igen. Det var länge sedan vi sågs. Jag har en födelsedagspresent till henne. Men den ligger hemma hos mig. Och hon bor inte i detta hus längre. Å andra sidan flyttade hon inte så långt härifrån. Hade det inte varit så sent hade jag tagit vägen om henne efter besöket hos dig. Presenten får vänta ännu en liten stund.

Im lövin it

Det går att läsa den här bloggen via andra internetkanaler än direkt här från blogger. Men, och det är skönt att veta, skulle jag uppdatera eller redigera ett inlägg, alltså ett redan befintligt inlägg, med allt ifrån en bokstav till att radera allt och ersätta med en helt annan text så märks inte det genom de andra kanalerna. Denna originaltext är den som kommer att visas där hur mycket jag än ändrar. Det betyder att jag kan skriva detta, publicera det och sedan gå hit igen och ändra texten för att skriva något helt annat. Och detta andra, det kommer inte att kunna läsas från något annat ställe än här, från blogger. Bra va?

Bordläggning

Trots att de framställda stolarna är få är inte ens hälften av dem upptagna. Då borde jag ju akta det ringa antal som dyker upp och vill lyssna. Speciellt som de är stamåhörare. Men inte alltid. Inte idag. Bara en liten stund innan klockan visar start, går jag fram till en av åhörarna och undrar om vi kan prata lite ostört ute i korridoren med varandra.
- Javisst, får jag till svar.
Åhöraren reser sig och tar några steg med mig men jag stoppar oss och ber åhöraren att ta med sig sin jacka och väska som är kvarlämnade på och vid stolen.
- Ja, man kan aldrig vara säker nu för tiden, säger åhöraren med en röst som inte riktigt håller.
Vi går ut genom dörren och bort några meter i korridoren utanför. Vid en stängd dörr som leder in till ett kontor ställer vi oss. Åhöraren tittar upp på mig. Pannan är rynkad och ögonen blinkar intensivt.
- Jo, börjar jag men stannar upp.
Jag har inte övat in något tal och hade hoppats på att inte behöva hamna i denna situation. Har ingen aning om vilka ord jag ska använda. Inte heller är jag helt övertygad om att jag vet konsekvenserna som kan komma efter rätt hittade och sagda ord.
- Ja?
- Jo, du ska veta att jag är både glad och tacksam...
Herregud vad jag låter floskig, men hur ska jag uttrycka mig då? Det är ju sant det jag säger. Jag fortsätter:
- ...tacksam för att du kommer och lyssnar på mig då och då. Men nu måste jag...
Helt plötsligt är det helt blankt i mitt huvud. Det är inte bara det att jag inte kommer på fortsättningen på meningen jag påbörjat, nej, det är till och med så att jag inte kommer på ett enda ord. Det är bokstavligen helt blankt i mitt huvud.
- Hur står det till?
Åhörarens ord får mig att lämna det låsta tillståndet.
- Förlåt mig.
Jag tar mig för pannan, gnider mina tinningar och tittar ofokuserat framför mig.
- Du, fortsätter jag, vi får gå in för det är dags att börja nu.
Jag pekar mot salens ingång med min vänsterhand och väntar tills åhöraren börjar gå. Så går jag efter. Med oförrättat ärende.