...just about enough

I höjd med smörgåsstället på Västra Hamngatan, strax efter pizzerian med de tjocka bottnarna, känner han den första regndroppen landa på baksidan av vänster öra. Bara något steg senare, en andra droppe på högra örats baksida. Han tittar upp mot skyn där molnen gaddat ihop sig som ett grått tak och motat bort de små öar av blått som funnits där hela dagen.

Ska det börja regna nu, tänker han och skyndar på stegen. Han känner med ett finger bakom örat, det är inte ofta han gillar organens utstående vinkling, men nu ger de honom i alla fall en tidig varning om regn.

Likt spretande paraboler som träffas av all möjlig information i alla möjliga väder tar mina öronen emot allt från ljud till regn. Vilken tur jag har! Det är inte ofta han är beredd att skämta om öronen, men med sig själv i ett miserabelt tillstånd som nu, går det bra.

Där Hamngatan möter Grönsakstorget greppar han kavajslagen och för ihop dem med bägge händerna. Kragen är uppvikt i ett försök att skydda nacken mot det regn som snabbt börjat strila. Han svänger höger och ställer sig under en markis vid skyltfönstret till en affär som säljer musikinstrument. Torget och gatorna avfolkas snabbt. Några få skyndar förbi honom. Med ryggen mot skyltfönstret tittar han på dem som trängt ihop sig i spårvagnskurerna på andra sidan gatan. Dörren till musikbutiken öppnas och innan den stängs igen hör han tonerna från ett instrument som testspelas. Han vänder sig om och tittar in i butikens fönster. Bakom ett galler står olika instrument uppställda. En saxofon, en akustisk gitarr och till vänster en synt.

En synt. Han drar in luft, blundar och låter luften försvinna ut ur honom, allt så att axlarna höjs och sänks i ett kort vågspel. För ett par år sedan spelades ideligen gamla glada syntlåtar upp i huvudet på honom. Så glada som de kan bli med en synt. "I just can't get enough", "The Model" ja, till och med en låt som den allt för lättillgängliga "Sounds like a melody". Hela tillvaron fick ett vackert plingande soundtrack av alla möjliga passande låtar. Det var en lycklig tid. Så tystnade de plötsligt, egentligen utan att han tänkte på det. Tanken kom först då de, för inte så länge sedan, börjat spela igen. Men denna gång var det låtarna i moll med texter som påminner om apokalypsen. Innehållet i känslolivet och innehållet i låtskatten går hand i hand hos honom.

Mobilen plingar till, fokus på synten byts mot hans egna ögon som speglas i fönstret. Fan vad tätt de sitter! Han kan inte hitta något bra med tillvaron just nu. Ett litet tvekande innan han tar upp mobilen. Han vet vem det är från och han vet vad som väntar. Han stegar ut i regnet så att mobilytan blir full av droppar. I huvudet spelas Depeche Modes "Wrong" upp.

"...I was in the wrong place at the wrong time
For the wrong reason and the wrong rhyme
On the wrong day of the wrong week
I used the wrong method with the wrong technique
..."

Dags att sätta känslorna åt sidan och låtsas var glad, hitta de rätta orden att svara med och fortsätta livet som en lycklig människa. Allt som förut var så rätt men nu är så wrong.

För det första: ingen motivering

- Du jag läste ett blogginlägg av dig där du pratar om identitetssökande.
- Har jag skrivit ett sådant? Det minns jag inte.
- Inlägget handlade om något annat, kommer inte ihåg vad, men som en kil i det hela hade du tryckt in din åsikt om detta, bara en mening eller två.
- Jaha?
- Ja, och vet du vad, jag har tänkt på det där och på hur även musik används i skapandet av våra identiteter. Vad vi lyssnar på. Vissa artister är mer nödvändiga än andra för att få oss att bli någon, tänker jag och har därför gjort en top fem-lista på grupper och artister jag tycker är störst för de mest identitetstörstande. Vill du höra?
- Egentligen inte, men eftersom du tar dig omaket att ta upp det här, i ett blogginlägg, så måste jag väl.
- Vad bra! På femte plats:

5. Morrissey

- På fjärde pl...
- Har du ingen motivering?
- Nej, ingen helt genomtänkt. Allt är bara på ett första, intuitivt stadie än. Men lite kan jag väl säga: Morrissey ger de introverta och själsligt kringirrande ord på känslor och... tja, känslor, abstrakta känslor, som de själva inte riktigt kan förstå sig på. Någon slags vardagsexistensialism med rötter i bland annat olycklig kärlek och förhållandet till andra människor.
- Ok...
- Fjärde plats:

4. Marilyn Manson

...vilket jag motiverar med att det finns så många som känner sig som arga men snälla outsiders levandes i en skräckgotisk fantasivärld vilket gör det lättare för dem att leva i vår verkliga skräckvärld. Här är en artist som ger dem vad de behöver för att kunna motivera sin existens i dessa världar.

3. Depeche Mode

- Depeche Mode?
- Ja, jag vet. Hade det varit 80-tal hade de inte fått vara med. Men nu finns det så många som gillade dem på 80-talet och som i vuxen ålder inte kan släppa dem och som känner sig tvugna att motivera sig hela tiden. Dessutom är de en föregångsgrupp till senare års emosar. Det kunde varit vilken syntgrupp som helst från den tiden, med de får stå som symbol för alla.
- Men alla syntgrupper försökte väl sig inte på att vara kvasidjupa med en mörk världsbild och tunga känslor?
- Nej, det fanns såklart lättlyssnad tyggummisynt i medryckande upptempopling också med jordnära vardagsproblem och både lycklig och olycklig kärlek i texterna. Lite neonrosa gull som kontrast till det metalliska och kliniska, pseudofilosofiska och allvarliga deppmaskinerna. Nu andra plats:

2. The Cure

- Finns de ens än?
- Jo då. De är till och med ute på turné nu. Och frontmannen är sig lik i kolsvart rufs och knallröda läppar. Låtarna lika så. Precis som Depeche Mode var de tidigt ute och tilltalade emosar, innan det begreppet ens fanns.
- Ettan då?
- Här kommer den. På första plats:

1. The Smiths

Fel stavning av felstavnng

För att få kött på benen... Nej, förlåt de där inledande orden, det är inte min mening att använda klichéer, men jag kan inget annat. Hursomhelst, för att ta reda på något, skaffa fakta, besökte jag en för mig gammal välbekant internetplats för en stund sedan. Jag fann inte det jag var där för, men jag tog en lång promenad längs med Older Postsgatan. Varför det där inlägget jag sökte inte dök upp längs vägen vet jag inte? Kanske minns jag fel, kanske hade hon (ordskaparen) postat det på ett annat digitalt stället?

Det spelar ingen roll. Jag märkte under processens gång att Memorylane är placerad som en slöja över platser som den besökta. Ord och inlägg, illustrationer och bilder, det var som om jag sett och läst det igår. Men så är det inte, det var längre sedan. Längre. Men tänk vad hon producerade en gång i tiden. Och vad jag läste. Nu är det inget sånt längre, hon har nämligen valt en annan digital väg och den är jag inte intresserad av att vandra på. Gott då att det finns ett irl som går att besöka när du är afk och allt det där.

Vad var det jag sökte efter då? Och vad skulle jag ha det till? Jo, jag hade fått för mig att hon en gång i tiden fotat och publicerat en handskriven text, sin egna, för att visa hur hon upprepade gånger stavat fel på samma ord och märkt detta långt senare. Det ville jag ha som exempel, som en bredding, i ett inlägg om ordkonstruktion. Men fann inte. Istället fick jag ord på annat och bilder på andra. Där var recept; husfasader; hockeyrinkar; fester; öl och ölande; tunnlar; maträtter (såklart); lägenhetsinteriörer med mera, med mera.

Och personer. Bekanta ansikten och obekanta. Vissa en gång, andra flera gånger. Till och med jag dök upp vid ett par tillfällen. Men mest andra. Där var hon med de ledsna ögonen och den leende munnen; han den långe, tanige med ständiga ränder i tröjorna; hon som alltid läser en bok; han med mustasch, linne och egna blogg-, twitter- och whateverkonton; hon jag inte kom överens med; han, den grubblande och identitetssökande (det där är en hangup jag har och som troligtvis är fel men varje gång jag ser någon i hatt eller i gubbkläder (kostym)- som han har - och som är yngre än 54,5 år så ringer den där identitetssökaretikettklockan, varför är jag sån?) med flera, med flera.

Det och ingen felstavningsbild. Kanske den fanns där men att jag var för snabb med scrollandet, eller att jag gav upp innan den dök upp. På en tallrik här bredvid datorn ligger benen. Fortfarande blottade. Inget kött. Inget kött.

Var din själ

"Var dig själv" - har du fått den uppmaningen någon gång? Eller kanske till och med gett den själv? Kanske med tillägget "så kommer allt gå bra".

Var dig själv. När är vi inte oss själva? Nästan aldrig? Alltid? När vi är trygga med och i vår omgivning?
Vad innebär det att "vara sig själv" och hur är vi när vi inte är det? Det är ju knappast så, att då vi inte är oss själva, att vi bokstavligen är någon annan. Nej, det handlar mer om bildspråk och språklig pragmatik.

I vilka situationer är det vanligast att vi får uppmaningen ovan? Från andra och oss själva. Jobbintervju? Date? Föredragshållning? Möten med andra människor där vi går utanför den där trygghetszonen.

Märker du skillnad på personer ibland? Exempelvis i en bekantskap som inte längre är helt ny, en person som du från början mest träffade med andra och sedan blivit någon du då och då träffat på tu man hand. Beter sig den lite annorlunda nu i dina ögon? Beror det på att ni lärt känna varandra lite bättre? Beror det kanske bara på dig och ditt omdöme? Eller är det så att personen ändrat sig lite och "kan vara sig själv" ju mer ni lär känna varandra?

Är uttrycket "var dig själv" olyckligt valt? Det är ju väldigt bildligt talat och bildtalande har ju en förmåga att förvilla och förvirra en del människor. En del som tar allt bokstavligt. För dem måste det låta jättekonstigt att en människa skulle kunna sluta vara sig själv och bli någon annan.

Nåväl, det är så många frågor att det skulle räcka till flera blogg- och kommentarsavhandlingar. Kanske är de redan skrivna?

For your eyes only

Lova mig nu när du sitter där på bussen till, eller om det är från, jobbet och läser detta blogginlägg via [borttaget] att aldrig avslöja innehållet för någon. Det är nämligen bara du som kan läsa det här. Och innehållet är topphemligt! Och det är bara för dig.

Hur kan det vara så? undrar du och tittar upp på dina medpassagerare. Ingen av dem verkar dock ägna sin tid åt dig, så du tittar ner i mobilen igen. Kanske finns svaret i detta inlägg. Men ju mer du läser desto besviknare blir du för det kommer ingen förklaring. Inte vad det verkar i alla fall.

Är det bara jag som kan läsa detta? Verkligen? Du kan inte släppa just det påståendet. Så kan det väl inte vara? Du får lust att rycka mobilen från en av dina medpassagerare och kolla. Men det går ju inte. Hur skulle det se ut? Du få vänta tills du kommer till jobbet. Där finns en dator som tillhör alla. Du skulle kanske till och med kunna sno till dig en kollegas mobil, låtsas visa något, för att av misstag eller slump hamna här?

Tankar som kan vara en lösning. Men så kommer du till jobbet, eller om det är hem, och det som egentligen är av vikt i ditt liv tar över. En blogg, vad är det? Ett underligt blogginlägg, vad är det? Allt är ju bara hittepå ändå. Med dessa tankar abstrakt tänkta någonstans i bakhuvudet under en kort, kort stund fortsätter du din dag. Dessa bloggord hamnar i en vag glömska hos dig och ju längre tid det går från det att du läst dem desto ointressantare blir de.

Så en tid senare: Aha!!!

Dånusen

Onsdag. Lunch. Åtta veckor, två dagar, fyra timmar.
- ...det blir ju bara tre veckor!
Det är ett oroat och förvånat ansikte som möter mig när jag kommer upp för trappen till lunchrummet. Efter en allt för snabb titt på almanackan drar han den (felaktiga) slutsatsen, men kommer snart på felet - hans fjärde semestervecka finns där den också.
- Ja, det är lätt att läsa fel, svarar jag och tar ut min lunch ur kylskåpet.

Torsdag. Hemgång. Åtta veckor och en dag.
- Nu är det inte långt kvar till din semester.
Jag har precis kommit in i omklädningsrummet där han står redan ombytt och redo för hemgång. Kanske lät jag för entusiastisk, tänker jag, det är ju ändå en dag kvar på denna vecka och så hela nästa vecka också. Det kan kännas som en evighet i sammanhanget.
- Men det går fort, svarar han och jag hinner tänka att han menar just de dagar som är mellan nu och ledigheten innan han fortsätter:
- Fyra veckor, de bara flyger iväg så är de över.
Det var alltså semestern han menade. Han får inte säga så, jag som bara har två veckor semester denna sommar. Hur snabbt kommer inte de att gå? Och jag lovar, hans veckor kommer gå långsamt, åtminstone för mig, för jag måste vänta ut dem och ytterligare fyra veckor innan jag får sätta foten i min ledighet.

Fredag. Eftermiddag. Fyra veckor och en timma.
På måndag kommer han tillbaka. Hans fyra veckor har passerat. När jag, och en kollega, städar hans arbetsplats kan jag inte förstå hur snabbt de har gått dessa, hans fyra semesterveckor. Min kollega och jag har tagit hand om hans arbetsuppgifter under tiden, lite slarvigare, därför städar vi nu.
- Tror du han har ångest idag?
- Jag tror att han mår skitdåligt just nu.
Vi spekulerar om hans hälsa och om det faktum att hans semester är över påverkar den.

Lördag. Kväll. En vecka.
Fem dagar, sedan semester. Fem dagar, sedan semester. Fem dagar, sedan semester. Orden upprepar sig i huvudet på mig. Det är nära nu och dessutom är det lördag idag.

Söndag. 14:45. Idag.
Imorgon, måndag, är jag ledig. Min andra semestervecka av två tar sin början. Det är en underbar tid just nu!
Två veckor av fem, det innebär att...

Någon gång senare i höst.
- ...det blir ju hela tre veckor!
Tre veckor sparade. Tre veckor semester kvar. Tre veckor ledigt i höst. Utspridda eller tillsammans spelar ingen roll.

Ofunnet socker

Helt övertygad om att dessa ord, just dessa ord, hade skrivits förr på just detta sätt öppnade han

[Eller kanske 'jag' istället för 'han'?, vet inte, än, kollar med 'han' ett par rader till.]

en slumpvist vald bok och sökte. Fanns de där? Orden. Orden som var skrivna på precis samma sätt som han själv just skrivit ner dem. De måste finnas någonstans, tänkte han,

[Det känns som att det passar bra med 'han' i denna text, det låter inte så personligt då, jag fortsätter med det.]

kanske inte just i denna bok, men jag ska hitta den, boken med orden i samma kombination som jag just skrivit.

Bok efter bok passerade hans händer och ögon. Dagar, veckor, månader och år förflöt utan att han hittade orden på just det där sättet som han själv skrivit. "Det kan inte vara sant" sa han tyst för sig själv efter varje bok han läst ut, "det kan inte vara så att jag är unik, att det bara är jag som uttryckt mig så".

Vid 233 års ålder hade han så kommit till den allra sista bok som hade författats fram till hans ord hade skrivits. Alla de andra miljontals böckerna hade han gått igenom utan att finna.
- Här är den!
Det var en högtidlig stund. Han höll den i sina rynkiga, seniga händer, lät den vila i handflatorna medan han betraktade omslaget.
- Någonstans mellan dina pärmar ska jag hitta mina ord, mina ord som egentligen inte är mina utan dina.

Med ett darrande pekfinger öppnade han boken och började läsa, hjärtat slog snabbare för varje sida som vändes. Snart skulle orden komma, det visste han. Sida efter sida avverkades. Bara ett kapitel kvar. Nu galopperade hjärtat i bröstkorgen på honom. Han var tvungen att ta en paus. Med boken lagd med sidorna neråt på soffbordet gick han ut till köket. Ett glas vatten var vad han behövde. Och lite frisk luft. Han gick fram till fönstret vid köksbordet. När han sträckte sig för att nå fönsterhaken föll han ner över bordet, död. Han hann inte öppna fönstret. Han hann inte ta ett glas vatten. Och han han aldrig läsa sina ord i någon bok.

En kvarg söker sin kock

Du vet...

Oavslutade meningar och
Oavslutade författade meningar och
Oavslutade förutfattade meningar och
Oavslutade förutförfattade meningar och
Oavslutade förut- och akterutfattade meningar och
A och Oavslutade meningar och
Oavslutade förr i tiden författade meningar och
Oförutsedda slut i oavslutade meningar med

Ännu ett litet vattenflöde

- Så, hur går det? Vad har du valt? Har du hittat något, någon idé?
- En liten moralkaka innehållandes bland annat lite populärkulturella referenser.
- Det låter intressant. Får jag höra?
- Javisst! Jag kan väl dra den i stora drag för jag är inte riktigt klar med tanken än. Men något i den här stilen har jag tänkt. Du vet hur lätt det är att sitta hemma och bli förbannad på något. Och hur lätt det är att var blind för sina egna ord om någonting. Så helt plötsligt, på avstånd, när man tittar på något som verkar helt oskyldigt så slås man av att det, och allt annat, bara kommer leda till fördärv och elände. Jag kom att tänka på det i helgen då jag, via de ständigt närvarande sociala medierna, läste diverse människors ilska över en sådan harmlös händelse som att Bruce Springsteen spelade på Ullevi. De stackars fåren hade suttit hemma i sina välansade trädgårdar och tvingats lyssna på det där oljudet som producerades på arenan. Att Bruce bara kunde med att störa dem i deras välartade svenssonliv, var väl den gemensamma utgångspunkten.

Och samtidigt, hos dem som inte riktigt brydde sig om bruset från stadion, pågick en annan strid, minst lika viktigt, verkade det som. På ena sidan: Pokemongospelare; på andra: de som inte spelar men som har ett väldigt trängande behov att berätta om hur fel de förra har och gör. Båda sidor hävdar i denna stund då spelet fortfarande bara är ett barn att de har minsann rätt och att de andra har så dåliga argument och så vidare.

Och detta är människor som annars brukar tänka klart - är min erfarenhet - när det till exempel gäller det där vedervärdiga partiet som nästan fick 13% av rösterna i senaste riksdagsvalet och deras anhang som sprider pest och kolera på olika internetforum och kommentarfält.

I kontrasten här, och likheten, mellan dessa båda strider om Bruce och Pokemon å ena sidan och fascisterna å andra så får jag en bild från filmen Terminator 2...
- T2?
- Ja.
- Den med Arnold?
- Ja, den. Minns du när Arnold... Terminatorn menar jag, stannat i öknen vid en ödslig bensinmack med Sarah Connor och hennes son John då de är ute efter att stoppa apokalypsen i form av ett kärnvapenkrig? En bit bort genom dammet och soldiset ser John två små barn som leker med varandra. De har var sin leksakspistol som de låtsas skjuta varandra med. Denna tll synes oskyldiga lek verkar få John att tappa tron på att deras uppdrag kommer att lyckas. "Vi kommer att ta kål på varandra va?" undrar han och Terminatorn svarar ungefär "Ja, det ligger i er natur."

Detta vill jag på något sätt skildra i min text. Visa på hur även vi, som inte siktar på folk med skarpladdade vapen, som fascister gör, ändå står där och gör liknande trams fast med plastvarianter. Skillnaderna suddas ut och blir hårfina. Mekanismerna är de samma. Hur lätt har vi inte att visa avsky till och med mot sådant som är här för att roa oss, oförargliga saker som Springsteen och Pokemon?

Nåväl, jag vet inte riktigt hur jag ska sy ihop det än. Något förslag?
- Du skulle kunna sätta in det i en dialog mellan två personer kanske? Låta det vara lite obearbetat så som ett samtal ofta är.
- Ja, det är en bra idé.
- Så kan du låta så där sur över det hela, så som folk gör på nätet, som någon slags understrykning på att det gäller alla det där.
- Bra det också! Och eftersom det är min text så ska jag få det sista ordet också!
- Som man får i alla bra argumentationer!
- Exakt.

Blommamma

Under tiden han satt och granskade pärmens papper gick hon ute på verandan och skötte sina pelargoner. Hon hade vuxit upp med dessa blommor, från farmors balkong där väggarna knappt skymtades bakom all blomster till föräldrarnas ständiga inhandlande varje vår. Nu var hon själv vuxen och kunde inte släppa dem. Pelargonerna.

Imorgon, tänkte han, så ska jag ta in P, E och A på mitt kontor för att diskutera dessa papper. Han hade satt en gul postit-lapp på vardera av de berörda arken. Förutom det sista som fått en rosa då de gula tagit slut.

- Den där har samma färg som de blommor jag köpte idag.

Hon pekade på den rosa postit-lappen. Han förstod inte. Det här är pengar, tänkte han, vad har det att göra med hennes förbannade blommor? Jävla ogräs. Men de är ju billiga, en billig hobby. Det kan jag ju betala för.

Många kilometer från detta haltande par satt en annan människa och ondgjorde sig över... pelargoner: Vad är de bra för egentligen? De luktar inte gott och de vissnar om man inte vattnar dem och vattnar man dem aningen för mycket vissnar de också. Men nu sitter jag här med en kruka som jag nyss fått. Det går ju inte att tacka nej.

Ja, hon satt där i sin trädgård i en stol där ryggstödet går att fälla bak. Och bakåtlutad satt hon. Bredvid sig, på trädgårdsbordet stod blommorna hon nyss fått, pelargonerna. Genom dem skymtade hon sin son, sin tonårsson. Han låg också bakåtlutad. Han verkade sova.

- Hörrö! Se till att inte ligga för länge i solen. Du kan bränna dig.
Han öppnade ögonen en aning, tittade ofokuserat på henne och slöt dem igen.
- Ja, ja, mumlade han.
Hon bröt av en blomma som börjat hänga och kastade den mot honom. Perfekt träff på pannan.
- Men lägg av!
Så mycket energi visade han sällan som vid det svaret.
Hon reste sig, flyttade uteplatsens parasol till hans stol och vecklade upp det så att det gav skugga över hans kropp. Så tog hon krukan med pelargoner och ställde i ett sällan använt hörn av trädgården.

Det finns många fler människostunder runt pelargoner och mycket mer tyckande om dessa blommor. Men vi lämnar dem och för stunden även denna blogg för att ägna oss åt annat.

Blandar komplott

Efter några sidor lästa viker jag ihop boken men behåller ett finger kvar mellan sidorna för att inte tappa bort var jag är. Ett par, en man och en kvinna, båda i trettioårsåldern och båda välutbildade, och deras barn ett fortfarande väldigt ungt barn är på resa. Resan har bara börjat när jag väljer att ta paus. Jag vilar handen som jag håller boken med på mitt lår och böjer ner huvudet, tar emot pannan med andra handen och blundar. Författaren till boken kommer snart ta mig till ett annat ställe än där mina tankar hamnat efter de sidor jag läst. Kanske kommer hela boken vara så? Så, att mina tankar går åt ett håll med hjälp av några sidor men snart pendlar tillbaka med hjälp av ytterligare några sidor?

Det händer ibland att det jag läser väcker upp annat än vad författaren är ute efter att berätta. Personliga saker. Minnen, önskningar, fantasier, känslor. Det där låter jag ta över en stund innan jag fortsätter med läsandet. Det där gör att vissa böcker tar evigheter att läsa. Men det gör också att jag blandar ihop dess innehåll med mina tankar. Efteråt är det inte säkert att jag kan återge boken korrekt om någon skulle be om det.

Paret i boken jag läser har det bra, verkar det som. Ja, de har som alla sina små förhållandetjafs, men i stort verkar de trivas med varandra. Deras familj, den lilla på tre personer, är en trygghet i en värld i kaos. De litar på varandra. De stöttar varandra. Men under ytan verkar något ligga på lur. Något som inte är bra. Är det kaoset från världen eller är det kanske i förhållandet i sig? Innan det visar sig vad det är, om det nu gör det, tar jag den där pausen. Jag gör det där paret till mitt en stund. Låter dem ta en annan väg.

Pausen blir lång, längre än vad jag tänkt. Boken läggs på ett bord, fingret byts mot ett kvitto. Mat, promenad, jobb och en hel del annat kommer före boken. Men paret lämnar mig inte. De lever vidare i mitt huvud. Det där som låg på lur är borta. För de båda och deras barn är himlen nu oändligt blå och solen ständigt bländade. De lever ett högst vardagligt liv med små utflykter i äventyr då och då.

Snart kommer jag låta författaren ta över historieberättandet igen. Då kommer pendeln att svänga tillbaka. Skulle någon sedan fråga mig vad boken jag läser handlar om så kommer de att få ett blandat svar. Och om de sedan läser boken själva kommer jag framstå som ganska underlig. Har han verkligen läst boken, kanske de tänker. Det har jag, men jag har lagt till en del. Precis som du gör, när du läser.

Överdriven text

Det närmar sig nu, så nu är det här.
Jag vet inte vad jag pratar om.
Jag vet inte heller vad jag skriver om.
Om jag hade så dålig syn att jag inte såg fram till datorskärmen, skulle dessa ord bli annorlunda då? Förutom att de kanske skulle bli felstavade?
Om fem minuter har två dagar gått. Det betyder två sidor. Har jag skrivit två sidor än? Nej.
Jag ligger efter alltså.
Bör en text (som denna) vara sammanhängande?
Kan man säga att denna text, alla dessa meningar - denna och de ovan och de under - är en och samma text? De verkar ju inte handla om samma sak.
Eller gör de det? Gestaltar de något gemensamt, trots spretigheten?

Om de (textens meningar) nu är, handlar, om samma sak...

*

Borde jag ha sagt något tidigare idag? Sagt något om den blogg jag har. Om min blogg. Jag gjorde inte det. Det kändes inte som att det var en bra idé. Det var nog rätt beslut. Titta här bara. Titta på dessa ord.

*

Jag tror att orden 'det' och 'jag' är de två vanligaste orden i början av alla blogginlägg jag gjort.

*

"Allt som har en mening är bra." En text full av mening. Inte ett ord för mycket. Inte en beskrivning för bred. Inte en fras för broderad.

*

Medan jag sitter här och tittar på hur den nyupphällda colan och citronskivan leker med varandra bland bubblorna funderar jag på en maträtt jag en gång åt.
Ha! "Maträtt", tänker du, jag vet nog vad du menar!
Jag känner mig avslöjad. Det är inte en maträtt. Bra! Bra att jag blev avslöjad. Om jag nu ska skriva om det jag tänkte skriva måste jag hitta en annan liknelse, en som är bättre. Eller så måste jag använda de ord som faktiskt är. Jag återkommer till detta i något annat blogginlägg.

*

Det är något med det yttre, det som inte är vi, som vi så gärna gör till vårt, till en del av oss. Det kan vara kläder, ja kläder är vanligt. Det kan vara musik och "musik". Det kan vara jobb. Och tja, det kan vara ett idrottslag eller en idrott, en ideologi, ett bilmärke. Ja, det kan vara mycket. Mycket som inte är vi men som vi gör till oss. Som en nallebjörn för vuxna. Något som skapar en identitet. Något som fyller det hål vi upplever. Att ständigt gå i kavaj och skjorta - se ut som en viktig gubbe - sedan ungdomsåren, att hänga i gäng och ropa heja-ramsor om ett fotbollslag...

- Det är inte du utan skägg.

Titta, andra skapar en identitet åt andra också. Inte bara åt sig själva.

Nåväl, men erkänner vi att vi är vi även utan det yttre som vi gjort till en så viktig del av oss själva? Eller snarare: Inser vi att vi behöver det där yttre för att vara någon? Eller är vi så blinda för och så vana vid det yttre att vi inte tror att det är något yttre?

Bakom maskinen

Jag betraktar honom i smyg under deras konversation med varandra. Utan deras vetskap lyssnar jag på dem och tittar försiktigt över min maskin, genom min maskin, mot honom. Han svarar med lugn röst och låter tålmodig men han himlar med ögonen under konversationen. Och han ser irriterad ut. Den andre missar alla grimaser då den har sitt ansikte begravt i en maskin under en massa frågetecken. Jag betraktar dem båda, kamouflerad till en upptagen reparatör som inte verkar vare sig se dem eller höra dem.

Ibland är det jag som sitter där, fastklämd mellan en maskin och en bunt med frågetecken. Då ställer jag frågor till honom, beskriver vad jag ser och vad jag inte ser, berättar vad som händer och vad som inte händer, undrar hur det ska vara och hur det inte ska vara. Lugnt och tålmodigt svarar han på mina frågor. I sådana stunder, stunder av osäkerhet och oro, känns det bra att ha någon som är lugn och tålmodig till hands.

Chimär sommar

Nu är du här igen.
Men, det är ju jag också.
Vad ska vi göra?
Dricka kaffe?
Jag gillar ju inte kaffe.
Inte te heller.
Eller jo, te är gott, men inte värmen det har.
Vill du prata?
Prata om allt som hänt sedan sist?
Har det hänt något?

Vi kan väl läsa för varandra.
Läsa om oss.
Läsa om andra.

När blev du kär igen?
Hur länge varade det?
För det tog väl slut?
Jag har för mig att jag hörde det.
Men det kanske är fel.
Nåväl, kär eller ej, nu är du här igen.
Här, där intet når nya höjder.
Det är kanske bäst vi går.
Att vi går åt var sitt håll.
Du är ju bra på sånt.

Vi kan väl gömma oss för varandra.
Gömma oss för oss.
Gömma oss för andra.

Imaginär sommar

Vi går på ängen. Tom på människor, fylld av decimeterhögt gräs, av blommor. På himlen, fåglar, knappt ett enda moln bort till horisonten. Skogen gör en trevande gräns en bit bort med spridda träd här och där innan dess mer distanserade vägg, kompakt med stammar, grenar och mörker, tar vid därefter.

Vi har funnit vår plats. Du håller filten i ena sidan och kastar ut resten rakt i luften och följer sedan dess väg ner mot gräset. När den landat släpper du sidan och faller ner ovan med ett skratt. Du ser så lycklig ut. Med en hand plattar du till filten, slår lite lätt och drar sedan handen över den. "Här", säger du.

Väskan jag burit på, med en rem över axeln, åker ner och ställs på gränsen till gräset. Upp ur den tar jag våra böcker. Kvar ligger maten vi ska ha under dagen. Och drycken. Du har lagt ut kuddar till oss. Inga människor i närheten. Inga moln. En frisk vind som svalkar de varma solstrålarna.

Vi dåsar, läser, dricker och äter. Vi pratar och skrattar och undrar vad som gömmer sig i den mörka skogen. Vad finns där i dunklet mellan träden? "Det bor väl troll där", säger du. "Stora lufsar, med enorma näsor, spretigt hår, krumma tår, grön mossig hud och fullt med guldsmycken på händerna och i öronen".

Vi ligger på våra ryggar med fötterna åt var sitt håll. Mina passerar filtkanten, ut i gräset. Våra huvuden är nära varandra. Ditt hår är utspritt en bit över min kudde. Du håller din bok en bit ovan ditt ansikte. När du läser rör sig dina ögon i korta ryckiga rörelser. Boken jag läser kan inte konkurrera med något av detta.

Jagad

Jag drar vänsterhanden över den svarta ytan uppe på det som ser ut som ett hyllplan. Så följer handen ytan rakt ner mot bordet efter att den gjort en nittiograders böj däråt, men ytan når aldrig bordet utan viker istället av in under den övre delen med en mjuk böj strax innan. Det är ett j jag smeker. Eller snarare ett J. Det svävar i luften framför mig i all sin svarta prakt. Mellan trettio och fyrtio centimeter högt, kanske tjugo centimeter brett och fem, sex centimeter tjockt hänger det där. Djupet verkar vara tio centimeter, åtminstone ser det ut så men drar man handen inåt så verkar det oändligt. En underlig upplevelse. Efter sig har J:et två bokstäver: ett A och ett G. De befinner sig alla på precist avstånd från varandra så att de tre bildar ordet JAG.

Putter jag försiktigt till J:et åt sidan åker det en bit i riktningen med de båda andra bokstäverna efter sig, men återvänder med ens till den plats från vilket det kom. Som en pendel. Lika så om jag höjer upp det en bit eller sänker ner det. Håller jag kvar det på det nya stället en stund så fastnar det dock där tills jag gör samma sak på ett annat ställe. Men nu ligger jag bara med huvudet vilades i min högerarm som jag böjt över skrivbordet och drar den andra handen över bokstävernas yta samtidigt som jag tittar upp på ordet. Våra tiders viktigaste ord. JAG. Det luktar trycksvärta och elektricitet.

Om jag slår lite lätt med en fingertopp ovanpå någon av bokstäverna ramlar det ner små ord från JAG:et och lägger sig på skrivbordet under.
Tapp, tapp: "blogginlägg"
Tapp, tapp: "tweet"
Tapp, tapp: "autofiktiv roman"
Tapp, tapp: "statusuppdatering"
Tapp, tapp: "instagram"
Tapp, tapp: "kommentarer"
O.s.v.

Orden är tryckta på var sitt papper och på baksidan av dem i en liten, liten textstorlek står förslag på hur man kan kombinera ihop ordet - JAG - med andra ord på eller i framsidans media.
"Jag och mitt samhällsengagemang..."
"Jag och mitt husdjur..."
"Jag och mitt förhållande..."
"Jag och min ensamhet..."
"Jag och vad som visas på TV..."
"Jag och min sjukdom..."
O.s.v.

Allt går att kombinera ihop med ett jag.

På datorskärmen bakom ordet lyser en tom sida vit mot mig. Tom sånär som på två ord högst upp. "Skapa inlägg", står det. Jag lägger min handflata på JAG:ets framsida, riktar kraften mot skärmen och pressar till. Först gör det lite motstånd men sedan sugs det upp av den plastiga ytan och hamnar där inne på den förut tomma platsen. Ett nytt blogginlägg är skapat.

Och belägg

Det var inte meningen att skriva om dig i detta inlägg men det visade sig att det blev så ändå. Jag vet att du inte vill att jag skriver om dig så därför varnar jag så här i inledningen om vad som komma skall. Så att du kan välja att inte läsa samtidigt som du vet vad du missat. Bra va?

Min beskrivning av dig går du inte med på. Och jag håller med dig. Jag håller i princip med dig, heter det väl. I princip. Fast jag vet inte riktigt vad "i princip" betyder i sammanhanget. Men ändå, vi håller inte med varandra du och jag, om min beskrivning av dig. Det är helt ok för mig.

"Du har en glorifierad bild av mig", säger du och fortsätter: "en bild jag aldrig kan leva upp till".
Nej, det kanske inte går att leva upp till någons utopi av en annan. Eller?
"Det kanske är du som en en dålig självbild?" säger jag, men jag säger det så tyst att det inte hörs men ändå tillräckligt högt för att förses med citattecken.
"Vad sa du?"
"Äh, inget."
"Nähä."

Tänk om det är så? Tänk om jag har rätt om det där, rätt om att min bild av henne är enligt verkligheten och hennes bild av sig själv är baserad på uselt självförtroende. Spelar det någon roll? Vi möts ju ändå inte. Antingen har jag huvudet ovanför molnen eller så är hennes stucket i sanden.

"Ser du regnbågen?" undrar jag.
"Nej, men regntyngda moln."

"Ser du bloggen där?" undrar jag.
"Ja."

"Känner du hur solens strålar värmer vår hud?" undrar jag.
"Nej, men hur regnet kyler den."

"Hör du hur fåglarna kvittrar?" undrar jag.
"Nej, men hur kråkorna kraxar."

"Känner du... du... du ser bloggen?"
"Ja."
"Vill du det?"
"Nej, det vill jag inte."
"Ok, då fixar jag det. Jag skriver en varningstext i början av inlägget, så kan du titta bort under tiden detta händer."
"Vad bra. Tack!"

Nu hade jag lovat något, men jag glömde att hålla det. Det berodde på att jag var så trött att jag gick och lade mig istället. Lade mig och sov. När jag vaknade nästa morgon hade jag fått ett sms från henne där det stod att hon läst hela inlägget och hon hade gjort det eftersom jag inte varnat henne om dess innehåll.
"Det var ett så tråkigt inlägg" skrev hon också. "Så tråkigt att jag inte visste vad jag skulle ta mig till efter ett tag. Och det ville inte sluta heller. Det bara höll på och höll på. Precis om de här orden som jag sms:ar dig. Till slut hade någon utomstående gått in och stoppat bloggaren mitt i en meni"

Som representant för de korta blogginläggens intresseorganisation måsta jag nu be dig att sluta trycka fram mer ord i det här inlägget.

"Men..."
Stopp!
"Får jag inte ens..."
Stopp!

Ett par dagar bara

Jag tänkte gå händelserna i förväg och redan nu säga att det är juni.

Det är inte juni än, inte ens under nuvarande vecka kommer juni att inträda, utan gör det först på onsdag i nästa vecka. Och nästa vecka börjar inte förrän om tretton minuter. Men, det är juni nu och därmed sommar på allvar. Maj är ju mest en vårmånad medan juni låter oss ta del av sommaren på ett helt annat sätt. Ja, jag vet, det finns mindre somriga dagar även i juni, men det gör det ju i juli och augusti också. Precis som det finns riktigt sommarlika dagar i april och maj såväl som i september och ibland till och med i oktober.

Men nu är det juni och hela sommaren ligger framför oss. De soliga dagarna, de lediga dagarna, de ljusa dagarna. Alla finns de här och de finns här nu för oss att andas in. Nu kommer folk uppleva grill, bad, klarblå himmel, äventyr, solbränd kärlek, glass, vita nätter, dallrande hetta, kortbenta byxor och svalkande skugga tillsammans. Tillsammans hand i hand. För nu är juni här. Glad sommar!

Soul Cookies

- Vill du höra en historia?
- Njae... ääh... ok. Vad då för historia förresten?
- Lyssna så får du höra. Det handlar om kakor. Bland annat.
- Jaha. Spännande...
- Jo, det var såhär att jag fick en kaka en gång för några år sedan. En helt nybakad kaka gjord av vete å socker å choklad och med små chokladbitar i. Den var rund och platt och så färsk att den nästan smälte ner i svaljet när jag bet i den och chokladen den innehöll fyllde upp hela munnen med sin ljuvliga smak.
- Låter gott.
- Ja. Och jag gillar ju sånt så jag åt den där kakan med en gång i några få tuggor. Det gick inte att vänta med att äta den vid ett senare tillfälle. Nån dag senare fick jag en ny kaka - en likadan - som jag åt upp lika snabbt den. Inte ofta man blir bjuden på kakor så tätt inpå varandra. Så goda kakor.
- Nej, det...
- Men det är inte slut med det! Nästa dag fick jag en tredje kaka. Även den gjord med samma ingredienser men med ett litet undantag, det var ett russin i och jag gillar ju inte russin. Men jag trodde det var ett fel, en miss av dem som bakat, så jag spottade ut det och brydde mig inte om det så mycket. Dagen efter fick jag ännu en kaka, som de förra men nu med fler russin i. Mer för mig att spotta ut alltså. Den femte dagen...

Vi lämnar de här båda typerna, historieberättaren som fått de där kakorna och dennes något tveksamma lyssnare och beger oss till detta blogginlägg. För vi befinner ju oss ändå på nätet och i en blogg, då krävs lite annat än två kufars samtal med varandra. Tycker jag i alla fall. Vad tycker du? Äsch, jag vet ju vad du tycker, dumt av mig att fråga.

Imorse, när jag gick till jobbet så tänkte jag på det här blogginlägget och vad det skulle få för innehåll. Bilden var ganska klar. Men nu är det kväll och en hel dag har rullats upp framför mig sedan dess. Det är helt enkelt så att jag glömt de där tankarna från imorse. Kanske är det lika bra det? Om du vill kan vi gå tillbaka till de där båda som pratar om kakor? Till kakprataren och kaklyssnaren. Det är inte mycket kvar av historien nu när vi återvänder. Men vad gör väl det? Det blir ett bra avslut på detta blogginlägg i alla fall.

Här är de igen:

- Var den kakan enbart gjord av russin?
- Ja, och det underliga var att trots russinen så åt jag upp den. Därefter var alla kakor gjorda av russin, bara russin. Alla som gavs mig. Och jag fick dem jämt. De lades på mitt fikabord på jobbet, på mitt köksbord hemma, som tilltugg på möten, som efterrätt på restaurang - ja, överallt, vart än jag var så fick jag dem. Och jag åt upp dem varje gång.
- Trots russinen?
- Trots dem.

För blind för att kunna se

- Här sitter jag och hittar på vad vi ska säga.
- Vad säger du?
- Jag sa att här sitter jag och...
- Jag hörde det. Men vad menar du med det?
- Precis vad jag säger, ord för ord.
- Menar du att du hittar på mina ord också?
- Ja. Självklart.
- Det gör du ju inte. Vad kommer jag att säga nästa gång då?
- Du kommer att säga att det bara var en lycklig chansning att jag gissade rätt.
- Men du har ju inte gissat än... Ha! Du var ju inte ens i närheten.
- Ok, jag hade fel. Men det betyder ju inte att det inte är jag som hittar på allt ändå.
- Nej, visserligen inte. Men kan du bevisa det? Kan du bevisa att det är du som hittar på dessa ord och inte jag?
- Hmm. Det är svårt. Ska jag bevisa för dig eller för alla i hela världen som vill ta del av detta?
- Är det någon skillnad? Bevisar du för mig bör det ju vara ett bevis du kan använda för andra?

Tiden går.

- Har du kommit på något sätt att bevisa än? Förresten, du har inte en redbull eller något sådant? Jag är så förbannat törstig.
- Det finns vatten i kranen. Mycket bättre än sån där skit.
- Men det är ju gott.
- Tycker du? Det är ju äckligt sött och jätteonyttigt. Drick vatten istället.
- Du har alltså ingen läskeblask?
- Nej. Men det är inte långt till butiken. Gå och köp en dricka där om du är så sugen. Då får du ju precis det du vill ha.
- Bra idé! Jag tror att jag gör det. Vi ses sen.
- Ok, ha det.

Frihetist

- Vad har du emot mig?
- Inget.
- Men varför förstör du mig då hela tiden?
- Förstör? Jag har aldrig tänkt på det, på det sättet. Är det så du tycker att det är?
- Ja, men det är ju så. Så fort du gör det här så försvinner ju jag. Då är jag förstörd. Då existerar jag inte längre.
- Men om det här, detta som jag gör just nu, får dig att upphöra att existera, vem är det då jag pratar med?
- Det är mig du pratar med. Jag finns fortfarande under allt. Under alla bokstäver. Men det är ingen som ser mig längre. Inte som den jag egentligen är.
- Det stämmer kanske. Men är det viktigt för dig att du blir sedd för att existera?
- Tror du att jag existerar för någon om jag inte blir sedd av denne som den jag är? Tror du det?
- Men om du existerar under alla dessa bokstäver borde väl folk inse det och behandla dig som den du är?
- Det tror du va? Så fort jag fått bokstäver på mig så ser folk på mig på ett helt annat sätt. Då finns jag bara mellan raderna.
- Och mellan orden. Och bokstäverna.
- Ja, ja. Men det är inget att skämta om, det här.
- Ok. Förlåt. Men jag har aldrig sett det här som ett problem.
- Det är kanske dags för dig att göra det nu.
- Som mitt problem?
- Som ett problem.
- Problem?
- Problem!
- Emblem?
- Nu löjlar du dig igen.

Så där kom det att hålla på en stund mellan det blanka pappret och den som skrev på det blanka pappret. Själv skriver jag detta i ett ordbehandlingsprogram i blogger och har ännu inte råkat ut för samma dilemma. Kanske för att ordbehandlingsprogram är mer införstådda med att vara oss som skriver till lags och inte ställa till med problem. Det är sådana medarbetare vi vill ha, medarbetare som gör exakt vad de blivit tillsagda att göra och som inte kommer och ställer krav som skapar problem för oss som skapar. Vi som gör något. Vi som vet vilken plats och roll saker och folk har.

Ansvarig för verksamheten

- Sitter du och skriver blogginlägg igen? Eller vad gör du?
Jag var tvungen att lägga till den där sista frågan eftersom han satt där vid datorn med blogger framtryckt men utan att skriva, bara stirrandes tomt in i skärmen med armarna hängandes längs sidorna och händerna vilandes på låren.
- Mmm.
- Vad skriver du om då?
- Inget. Än.
- Kommer du inte på något att skriva om?

- Jooo...
Hans svar dröjde en stund efter min fråga och blev sedan det där utdragna jo:et som innehöll så mycket funderingar i sitt läte.
- Vad är det då?
- Det är... Alltså varje gång jag skriver här, så tror folk att det jag skriver är på riktigt. De tror att mina ord är sanna. Att...
- Vad menar du?
- ...alla ord stämmer med verkligheten till 100%. Det är så frustrerande. Det här är ju en blogg. Jag använder mig av verkligheten för att komma igång, sedan blandar jag den med fantasier och...
- Aha. Men kan inte det bero på att de som läser din blogg inte känner dig och därför tror att du skriver om ditt eget liv och dina egna tankar och känslor?
- Förmodligen. Jag vet, men... Ja, det är väl så och jag kan inte göra så mycket åt det. Har folk bestämt sig så har de.
- Du har läsare i alla fall, var glad för det. Hur är det annars då?
- Det är väl bra. Själv då?
- Bra här med. Hur är det med...
Nu var jag på minerad mark, det visste jag och min halva, tvekande fråga hade säkert redan avslöjat vart jag var på väg. Jag tog därför ett djup andetag i den korta pausen och fortsatte sedan frågan i en utandning som gjorde min röst kraftfull och bestämd.
- ...tankarna då? Återkommer dom fortfarande?
- Ja.
Ett kort svar som kom direkt. I det kunde jag dock inte tolka ifall det var ok för mig att fortsätta prata om detta eller ej. Men han bad mig ju inte att hålla tyst, så jag fortsatte, jag hade nämligen en idé.

- Du vet att du har makten över dina skrivna ord va? Du kan skapa vad du vill med dem. Du kan leva det du skapar. Du kan känna det. De där tankarna du har, du kan få annat bränsle till dem, annat än det där värdelösa som verkligheten kom släpandes med. Skriv det du vill skulle hända, skriv det du vill ska hända och låt det skrivna bli en del av dina minnen. Du kommer, jag lovar, känna av varje påhittad händelse i din kropp som om de har hänt. Du kommer drömma om dem på natten, tänka på dem när du är på jobbet, när du äter, är på stan med nån kompis, tittar på film, överallt och jämt - allt du skriver kommer bli som en verklighet för dig, som nya minnen, tankar och känslor, och du har makten att skapa detta precis så som du önskat att det skulle bli.
- Jag... jag vet det. Men jag har aldrig vågat. Jag vet inte hur jag ska börja. När jag ska börja. Var jag ska börja.
- Du kan börja här och nu. Börja i din blogg. Eller börja med att berätta för mig. Bara börja och skriv sedan hela tiden. Ha alltid papper och penna med dig. Bra att du redan tänkt att göra detta.

Efter att vi båda suttit tysta ett tag började han sedan, lite trevande, att prata med mig om sina minnen och snart kom han in på berättelsen. Berättelsen. Den som ska komma att möblera om i hans känsloliv, den som ska skapa ett alternativ till de existerande minnena och känslorna. Den som till slut ska komma att ersätta den verkliga verkligheten.

Mat och husrum

...det här kommer jag aldrig komma obemärkt förbi med:

"I mitten på väskans ovansida är ett litet handtag fäst och på var sida av det sitter inbyggda tillslutna lås. Han lyfter väska i handtaget och känner av dess tyngd att den innehåller något. Då han skakar hörs ett vagt klingande ljud och några dunsar. Det här vill han se.

Inget av de båda låsen går att öppna men avsaknaden av nyckel är inget större problem då han har sin huvudnyckel - en springkniv - med sig. Den ligger i hans högra främre byxficka och då han håller väskan i högerhanden sträcker han vänsterhanden mot knivfickan och trevar efter att få ner fingrarna till skaftet. Han fastnar hela tiden i tyget på väg ner men så känner han den med fingertopparna och får ett osäkert grepp om den. Med två fingrar lyckas han få den ur fickan men så fort den kommer ut tappar han den. I sin färd neråt slår den mot hans knä, ändrar riktning och beger sig iväg mot ingången. Då den når golvet skjuter bladet ut och som ett spjut i slow motion kanar den mot dörren och stoppas alldeles innan tröskeln av en gummisulklädd nyanländ sandal."

Jag kan inte hålla på med "högerhand" hit och "vänsterhand" dit. Eller hur? Men såhär då:
"Den ligger i hans högra främre byxficka och då han håller väskan med högerhanden sträcker han den andra handen mot knivfickan och trevar..."

"Den andra handen...", ja, det blir inte lika mycket upprepning av det. Och så har jag bytt ut "i högerhanden" med "med högerhanden".

Hur är det med "inbyggda tillslutna lås"? Jag kan inte hitta de korrekta orden som förklarar hur dessa ser ut men förhoppningsvis får läsaren en bild av de låsta låsen från sin egen erfarenhet. Om det sker är ju allt vunnet vad gäller dem.

Och det finns fler saker att orda om, det vet jag. Ta till exempel uttrycket "Då den når golvet", det är lite väl torrt va?

Sen undrar jag, vad ger det för bild av en människa att denne har en springkniv i en ficka? Vem går omkring med en sådan? Gestaltar den kniven något i huvudet på folk tro? Ja, ja, det finns hur många undringar som helst om de texter man producerar. Naturligtvis finns det lika många, eller fler, tolkningar och uppfattningar som det finns läsare.

Mannen med tillfällig effekt

Det är söndag den 24:e april 2016 och varje gång som jag det senaste dygnet loggat in på det stora dominerande sociala mediet har inlägg om Liberalernas färska logga - ett stiliserat L - strömmat mot mig. Kort: L:et ser ut som en snopp, erigerad till på köpet. Därav många lustiga kommentarer och tillrop.

Det blir lätt så, att en drift med liberaler gärna förvandlas till lyteskomik, därför ska jag försöka hålla mig borta från drivandet och istället koncentrera mig på det lilla i allt det här som kan vara positivt.

Jag vet vad du tänker: kan något någonsin vara positivt med något som kallar sig liberalt?
Det är allt för lätt att svara nej på den frågan men tänk då på att det där snoppL:et kan vara ett - om än så litet - steg mot någon form av humanism. Det är ju faktiskt den första kroppsdel partiet blottat på över trettio år. Då, för så jättelänge sedan, visade de ett i det närmaste mänskligt ansikte i form av Bengt Westerberg.

Rurple Pain

Det är en klar och varm vårdag i april och mobiluret visar tretton. Bara några få timmar senare, vid femtiden på eftermiddagen försvinner värmen plötsligt. En iskall vind blåser lokalt över hållplatsen där bussen just stannat. Den förvånade blicken hos en av passagerarna som är på väg ut ur bussen ändras på ett ögonblick till en grimas över hela ansiktet som i sin tysthet skriker ut en känsla av lika delar obekvämhet som illamående. Ytterligare ett resultat av vad passageraren just sett är de kvicka skutt denne tar för att snabbt komma bort från allt och försvinna iväg längs med hållplatsen för att på så sätt lämna Det Hemska som dykt upp där på bussen bakom sig.

Det Hemska kliver av på samma hållplats, trycker hakan mot bröstet för att slippa snålblåsten som följer i den rusades svallvågor och viker av mot parkeringsplatsen en bit därifrån. Ett tyst "Hej" slipper ut genom Det Hemskas läppar riktad mot den förfärade passagerarens snabbt försvinnande rygg, men det är förmodligen vinden som sätter stopp för ordet att nå fram. Tur är väl det för den chockade passageraren har fått mer än nog som det är.

Hos Det Hemska har detta slumpmässiga möte nu rotat upp några gamla underliga minnesfragment som för länge sedan arkiverats och därefter täckts med ett fint lager damm. Nu yr det gråa tussar framför Det Hemskas ansikte då denne försöker att få de uppryckta minnesskärvorna på plats, som bitar i ett pussel. Men det ansikte som formats hos passageraren och den iskalla vind som sedan uppstått ute på hållplatsen skapar en tyngd över axlarna och en klump i halsen hos Det Hemska och får denne att lägga minnespusslet åt sidan.

Det Hemska nyser några gånger - pågrund av kylan? på grund av dammet? - när nycklarna sätts i ytterdörren till dennes lägenhet. In till badrummet för lite papper att snyta sig med. Det Hemska står framför badrumsspegeln med en pappersfylld hand tryckt över ansiktet. Långsamt tar Det Hemska bort sin hand för att mer och mer blotta sitt ansikte. Det var detta ansikte som passageraren sett, detta ansikte som fått den att må dåligt, detta ansikte som fått den att småspringa därifrån. Det Hemska suckar så att axlarna lyfts upp mot öronen och sedan faller tungt ner längs sidorna. Pappret slängs i toalettstolen och spolas ner.

När Det Hemska precis släckt ljuset och är på väg att kliva över tröskeln ut mot hallen hör den ett ljud, som ett harklande, inifrån badrummet. Det Hemska stannar upp och vänder sig om för att höra bättre.
- Släpp det där, du kan inget annat göra. Låt dammet lägga sig igen.
Orden kommer från spegeln.
- Ja, jag har väl inte tänkt att göra något annat, svarar Det Hemska och tittar in i spegeln.
- Bra. Jag litar på dig. Och glöm inte: jag ser allt du gör, vet allt du tänker och förnimmer alla dina känslor.
- Ja, jag vet det. Du kan lita på mig.

Det Hemska sätter sig i fåtöljen framför sin avstängda TV. Till det avlägsna ljudet av en knarrade och gnisslande dörr som stänger in förrymda hågkomster somnar Det Hemska och när denne några timmar senare vaknar, stel i hela kroppen, verkar allt vara som vanligt igen. Det Hemska känner sig hungrig och går ut till köket för att stilla känslan. På väg dit, i hallen utanför toaletten, rör fötterna upp lite damm som ligger i en hög på golvet. Lustigt, tänker Det Hemska, var kommer det ifrån? Jag städade ju igår. Ja, ja, imorgon är det fredag, då kan jag ta en sväng med dammsugaren igen.

Och så kommer det att bli. Dammsugaren kommer fyllas under fredagskvällen med det där dammet. Sedan slängs påsen och allt är borta. Igen. Eller inlåst, bakom en dörr. En dörr med en skylt på vilken det står ettnollett med siffror.

Rakt framåt i en båge

Här sitter jag och är vaken. Mitt i natten. Det ska vi fira. Och vad skulle vara bättre att fira med än ett blogginlägg? Inte många saker. Kanske ingen. Jag vet ingen i alla fall så därför firar jag min vakenhet här.

Nu tycker jag dock att jag firat klart (vad tycker du?)så jag tar och börjar avrunda inlägget. Avrundningen är härmed avklarad.

Ingen dröm precis

Med huvudet fullt av underligheter går jag från hållplasten över parkeringsplatsen mot utrymmet mellan husen som leder in i området där jag bor. Bussens motor rusar när den startar bakom mig. Hur var det nu? Blommiga skor med klackar som gjorde nattlinnet mer lik en klänning? Ja, något sådant. Och mer? Jo, en lägenhet vars hallgolv var fyllt med reklam och post. En frän doft som mötte i dörren. En egenkär man som zappar mellan TV-kanaler, pratar nedlåtande till dem i rutan och klär sig i speedos på stranden. Detta och mer följer mig på min promenad från buss via bilar till min lägenhet.

*

Någon gång under året skulle jag sluta göra ringar för varje månad som passerat och som inte innehållit något eller några ovälkomna möten. Men mars fick sin ring. Det var inte glömskan som skulle göra att ringarna slutade att ritas (eller kryssen för ett möte skrivas) utan den efterlängtade likgiltigheten. Något exakt datum då denna inträdde i mitt liv kan jag inte ge men jag tror att det var någon vecka in i juni. Det kändes som en vinst, en högvinst, när den uppenbarade sig. För att testa att den var verklig och tålig tänkte jag en tanke som annars omgående skulle satt mig i förtvivlan. Samtidigt betraktade jag mina axlarna i hallspegeln. Tanken for genom huvudet. Knappt sekunden senare ryckte axlarna upp mot kinderna och direkt efter det föll de ner igen. Ett axelryck och med det - känslolöshet. Det hade alltså hänt. Den var här. Jag var likgiltig. Och det var sommar. En underbar kombination. Underbar.

*

Det finns inget som kan hindra mig från att somna inom kort. Jo, det gör det väl. Men genom att skriva "inget" så visar jag på hur trött jag är. Innan jag somnar ska jag bara avsluta detta inlägg. Jag gör det snabbt så att inte du också somnar. God natt!

Wishful madness

"Det blev för mycket galenskap över det hela." Jag citerar mig själv. Nyss hade jag ett inlägg skrivet, det var tre stycken långt med sex, sju meningar i varje. Inte många ord. Men för mycket galenskap. Jag raderade det därför och skrev detta istället.

Ännu inte säker på vad jag skall fylla detta inlägg med kommer jag att tänka på en önskan jag hade för några år sedan, en önskan som gick i uppfyllelse. Det är inte ofta det händer. Men när det händer är det oftast den näst bästa. Ungefär: jag vill ha allt eller inget, helst allt. Och så får man inget. Det där sista är ju en del av önskan, men den önskan som blir om det man helst vill ha inte går att få och det som finns mellan allt eller inget inte är något att önska.

Varför tänker jag på denna gamla önskan när jag befinner mig här i ett skrivande ingenmansland? Mellan ett galet inlägg och inget inlägg alls. Jo, för det var just den - galenskapen - jag såg i det nyss raderade inlägget som påminde så mycket om galenskapen i den där tiden med den där önskan. Allt var galet då. Min högsta önskan var galen då, likaså den näst högsta önskan, den som gick i uppfyllelse. Galet, galet. Det blev för mycket galenskap över det hela.

Svidande droppar

Något.

Påsk i mars. Ibland händer det att den efterlängtade ledigheten kommer tidigt. Fredag ena veckan, måndag andra. Fyra sammanhängande dagar. Det ger i sin tur två veckor efter varandra med fyra arbetsdagar istället för fem. Det där att folk i villfarelse dyrkar död och tortyr har sina fördelar ibland. Men bara ibland, vill jag understryka.

Så, nu har jag avhandlat påsken. Fast jo, jag kan tillägga att förutom ledigheten gillar jag godiset som flödar under denna helg. Men det gör det i och för sig även andra dagar på året också. Nästan alla andra. Med det sagt har jag inget mer att tillägga om påsken. Då kan jag gå in på annat.

Annat.

Alla texter, denna med, innehåller lögner. Jag måste alltså komma med en sådan så att jag inte rubbar kosmos underliga energifält. En lögn, det är kanske att ta i. Låt oss kalla det för berättelse istället. Berättelser. Vilken eller vilka berättelser tror du på? Alla har vi en sådan. Individer som kollektiva sammanslutningar i form av företag, organisationer, politiska partier med mera.

Inte alla individer i dessa sammanslutningar håller med berättelsen som sammanslutningen saluför. Kanske är det vanligast i företag, att anställda inte håller med det som företaget påstår sig stå för. I organisationer och politiska partier är det säkert vanligare. Dit ansluter väl sig folk mer frivilligt och just för att de håller med berättelsen? En anställning behöver man ju för sin överlevnads skull. Mat kostar ju pengar och hyra lika så. Man måste ta den, oavsett vad berättelsen består av, så att säga.

Individer, vi har också våra mer eller mindre väl valda ord om oss själva, ord som vi vill att andra ska ta på allvar, att andra ska tro på. Sedan skapar ävan andra personer berättelser om en själv och om andra. Om jag får frågan vad X är för en person skulle min berättelse troligtvis vara annorlunda än din när du säger något om X. Och alldeles säkert ändrar både du och jag våra respektive historier om X beroende på vem vi pratar med, vilket humör vi är på och vilken tid på dygnet det är.

Hur påverkas en person av sin egen berättelse? Och vad är det som påverkar berättelsens innehåll? Bristande självinsikt borde ju påverka. Önskan att förhärliga likaså. Eller, man kanske vill ligga lågt i sin profil om sig själv? Och hur anpassar vi oss efter orden vi påstår om oss själva om de egentligen inte är en exakt beskrivning av verkligheten? Om en rädd människa, som är medveten om det, säger att hen är modig till exempel. Ibland gör man sig en björntjänst med sin berättelse om den inte stämmer och man inte kan leva upp till den, ibland kan man vinna allt vad som finns att vinna, trots alla oriktigheter i den.

Vissa personer är värda ett försök med en väl tilltagen manipulerad berättelse. Har man inte vad som krävs får man låtsas än mer än vanligt för att sedan öva och anpassa sig. Vinner man inte personen med berättelsen har man ju i alla fall försökt. Men det är få personer i ens liv som är värda denna risk. Väldigt få.

Nu ska du få en uppgift. Berätta kort, ett halvt A4, din berättelse om dig själv och varför du läste detta blogginlägg. Berätta med papper och penna, eller på dator/i mobil om det känns bättre. Göm undan berättelsen något halvår eller så och läs den sedan igen om sex, sju månader. Håller du då med ditt gamla jag?

Det var vad som inte väntades

Det gick inte att hitta något att skriva om på den andra bloggen idag så jag tog mig hit istället. Här är det ingen som märker hur illa ställt det är med fantasin i det som skrivs. Här hänger ingen. Därför kan jag skriva lite som jag vill här.

Här.

"Den andra bloggen"? Vilken är det? Ja, det kan man fråga sig. Ska jag berätta om den? I så fall måste du lova mig att inget säga till denna blogg, det vore förödande. Carjamming är nämligen lite känslig. Förutom att den skulle bli upprörd över att inte vara ensam blogg i mitt liv tror jag att den känner att jag inte brytt mig så mycket om den de senaste månaderna, att jag inte skrivit ofta nog.

Ta till exempel för någon vecka sedan när jag satt här vid datorn, utan att ha den på, då hörde jag ett underligt ljud som verkade komma från tangenterna. Ett gnisslande och knarrande, morrande och fräsande - en massa ljud som inte brukar komma från datorn. I alla fall inte i det tonläget.

Vid det här laget har du väl tappat tron på den här historien? Jag skriver något annat istället. Men med hjälp av dig. Som vid några tillfällen förut i denna blogg ber jag dig ta en penna och ett papper. Sätt dig sedan på ett bra ställe och skriv ner fem ord på pappret du valt. Vilka ord som helst. Så skriver du en mening för varje ord innehållandes just det ordet. Fem meningar alltså. Ta sedan lappen och lägg i ett kuvert, skriv en adress på det - vilken du vill - och skicka iväg. Det var allt. Lycka till.

PS
Det där med en annan blogg. Det stämmer inte.

Dumt bedömt

Den mest åtråvärda mannen att ha, att vara.

Att ha -
Tyvärr.

Att vara -
Vid tre (vad jag vet) tillfällen i mitt liv har jag varit så nära den mest åtråvärda mannen att ha, att vara, att jag hade kunnat prata med honom utan att höja rösten. En av gångerna var jag till och med så nära att jag hade kunnat röra vid honom. Det gjorde jag dock inte. Rörde vid honom alltså.

Men en av gångerna pratade jag med honom. Och det var faktiskt han som tilltalade mig först. Ett "hej" och "hur står det till med dig?". Lika kortfattad som han var, var jag i mitt svar.

Blev jag starstruck vid dessa tillfällen? Nej. Snarare nedstämd. Nedstämd för att det är han jag önskar vara. Önskar, trots att han inte är någon att vara. Men han är ändå den mest åtråvärda mannen att vara, detta för något han har i sitt vara: Den mest åtråvärda mannen att ha. Tyvärr.

Nerenbart

Var och vart.
Här är jag och jag ska dit.

Kvar och kvart.
Det är jag och så länge.

Svar och svart.
Det ger jag och på vitt.

Allvar och allvart.
Är det inte men det skulle vart.

Lågt och lättköpt

Vilka tecken ska användas i skrift om det skrivna ska föreställa att någon talar?
- Man behöver inte använda något.
- Inte?
- Nej, du kan göra som du gjorde överst. Det är, som med allt annat i språket, sammanhanget som skapar det mesta av förståelsen. Utöver orden alltså.
- Fast blir det inte svårt att skilja tal från annan text om inga tecken finns? Oberoende av sammanhang.
- Det kan det såklart bli. Men en skicklig författare klarar det.
- Inget för mig då.
- Nej.
- Men... kan man inte använda citattecken istället för streck som vi använder här?
"Jo, det kan man. Se här."
"Ja, vad bra. Jag tycker att det är lättare med dessa tecken om man vill klämma in något talat inne i en text, utan att byta rad så som görs i detta blogginlägg."
"Ok."
"Kan man inte kombinera ihop de båda symbolerna då?"
"Hur menar du?"
- "Såhär."
- Det kan man, men det är inte rätt.
- Varför inte?
- Då blir det ju som om det som sägs citeras, alltså att den som säger något citerar någon annan utan att använda sina egna ord.
- Det har du rätt i, det har jag inte tänkt på.
- Nej, du är ju lite korkad.
- Va, vad sa du?
- Jag, nej, jag sa ingenting.
- "Jag sa ingenting."
- Härmas du?
- "Härmas du?"

Panic

Hängde han inte lite med huvudet i fredags, vår egen DJ på jobbet? Efter att ha haft kontroll över musiken som spelats under hela den tid jag har varit anställd på stället, så förlorade han den i fredags. Tror han. Det var nämligen så att vi blev med Spotyfi (ja, du vet hur det stavas). Fram tills i fredags var det YuoTube (ja, du vet hur det stavas) som gällde. Och där var han kung, vår DJ. DJ-M som vi kommit att kalla honom. (Egentligen så nämner vi hela hans namn efter DJ, men detta är en blogg och här låter jag folk vara anonyma.)

Problemet för DJ-M är att han inte tror sig kunna förstå hur Spotyfi fungerar. Han tillhör nämligen den del av mänskligheten som är rädd för datorer. Det är ett berg att bestiga varje gång han ska lära sig något nytt i den digitala världen. När han väl lärt sig något tror han att de nyvunna kunskaperna enbart går att använda på just det han lärt sig för tillfället. En sökfunktion, till exempel, fungerar inte likadant på alla internets sidor eller i telefoners appar. Inte för honom. Rädslan viskar i hans öra att om han testar samma funktion på ett annat ställe så gör han feeeeel. Och gör han feeeel kommer hela systemet att krascha.

Därför tyckte jag mig se honom hänga med huvudet i fredags. Och därför tolkade jag det som att han kände att han nu fått abdikera från sin DJ-tron.

Det är något sorgligt över diskjockeys, vill jag alltid skriva. Men är det verkligen så? Och, tycker jag egentligen det? Har jag på allvar tänkt igenom den där intuitiva känslan över detta som jag anser mig ha? Jag tror inte det. Inte helt. För varför skulle det vara sorgligt att stå i ett bås med ett par hörlurar i ena handen med en av lurarna tryckt mot ett av öronen samtidigt som den andra handen försöker ladda CD-n, skivtallriken eller vad som gäller, med en ny skiva, med en passande låt och få den pågående att avslutas perfekt in i den nya? Det är en imponerande färdighet, något att beundra. Det är inte alla som lyckas med sådana bedrifter.

Men tillbaka till DJ-M. Han står inte i ett upphöjt bås med skivspelare och skivor omkring sig och med en självklar rytm i kroppen. Han har inte ett hav av guppande huvuden nedanför sig som dansar till tonerna av de utvalda alstren. Nej, han har en verkstad runt sig, en datorskärm på en pelare med en gammal videokanal uti. Eller hade i det sista fallet. För nu är det andra tider. Spotyfi har ersatt de reklamtyngda låtlistorna på tuben och DJ-M vet inte hur man fixar biten. Men imorgon är det måndag. Då börjar en ny arbetsvecka. Då är det dags för DJ-M att lära sig nytt om hur gamla låtar spelas i nya ramar. Sedan kommer huvudet hållas högt igen. Och inget sorgligt kommer det att finnas över vår DJ-M.

Skrivspöke

Vet du vad en Schemal är? Det vet inte jag heller. Med förra meningen utgick jag ifrån att ditt svar på första frågan var ett nej. För det var det väl? En Schemal, tänkte du med rynkade ögonbryn, menar han Shaman kanske? Nej, det gör jag inte. Jag menar precis det som står: Schemal

Självklart har jag googlat ordet. Det första jag fick upp var, typiskt nog, något från porrindustrin. Men jag tvivlar på att det är där jag hittar ordets betydelse. Istället tror jag på att en Schemal är något från djurvärlden. Varför tror jag det? Jo, för det verkar som att de lägger ägg och det är med den sammansättningen jag först fick upp ögonen för ordet: Schemalägg. Det är så det står till höger om denna orbehandlingsdel jag skriver dessa ord i (som inte syns för dig då du läser den publicerade texten).

Och ordet ovan Schemalägg är också konstigt. Ett moraliskt gift av något slag: Etiketter.

Nej, nu får det vara slut på de här dumheterna. Tillbaka till det viktiga och verkliga livet istället. Du till ditt och jag... tja, till mitt.

Lakrits

Visst är det kul när man kommer på att man glömt av en chokladbit i jackfickan? Där ligger den, i den i hallen hängande jackans högra ficka. Ska jag hämta den nu eller ska jag gå och lägga mig och istället få den som en överraskning ännu en gång, men då imorgon? Jag tror jag gör det senare.

Ja tänk, en sådan godsak, en liten chokladbit, hamnar i detta inläggs centrum. Men finns det någon bifigur i inlägget? Någon eller något som också är med här i texten men som hamnat lite i periferin? Jackan? Jackfickan? Min hunger och mitt sug efter choklad? Din medverkan som läsare?

Ja! Där har vi det. Det är din medverkan som finns med här lite i periferin. Men i och med dessa ord hamnar du ju i centrum. Det gör mig lite avundsjuk för där finns min chokladbit och nu står, eller sitter, du där med den. Vad tänker du göra med den? Äta upp den? Ser den god ut? Jag vill veta för jag ser inte härifrån. Jag kan bara tänka mig den.

Om den är kvar imorgon när jag tagit på mig jackan och är på väg till jobbet så vill jag redan nu tacka dig! Tack för att du inte åt upp min chokladbit kära läsare. Men är den borta förstår jag det. Skulle jag vara där du är nu, i centrum med en bit choklad, skulle även jag äta upp den biten. Så smaklig måltid. Eller tack!

Så osmaklig måltid

Tänk att folk inte kan bete sig och göra rätt. Visst är det beklagligt? Tänk att det finns folk som gör fel. Det är så man gråter. Men så mitt bland tårarna, genom regnet, ut ur dimman kommer dom. De rättgörande. De som kan. De som vet. De självgående. Och de räddar dagen. De väger upp det eländiga. De vänder bort det dåliga. De skapar ljus i mörkret. De gör.

Tänk att folk inte följer vad som är sant. Visst är det sorgligt? Tänk att det finns folk som inte vet. Det är så man storknar. Himmel! Nej, jag ska inte halvupprepa mig. Det är lite skitenödigt, jag vet. Det är lite som att göra fel. Och det gör man bara inte. Inte vi i alla fall. Inte du, inte jag. Och inte du där borta. Inte heller han där eller hon där. Men kanske han. Och han kanske får hjälp av sin mamma att göra fel. Eller av någon annan. Så svårt att greppa för oss andra. Så svårt.

Men då kommer dom, dom som räddar dagen. De rättofärdiga, de som aldrig kan bli färdiga med att göra rätt. De sparkar lite nedåt och visar vilken skit som ligger där nere och gör fel. Så tittar de på varandra och gillar varandra och myser och så gör de rätt. Dagens rätt är serverad. Serverad av dem som gör rätt.

Förotydligande

Du, jag har ingenting emot höstmörkret.
Inte heller regnet som faller.
Jag gillar den svala vinden och molnen som tornar sig där uppe.
Att det är höst gör mig glad.
Det är väl så det ska va?
Pölarna på den våta asfalten.
Löven som gulnar och faller.
September, oktober, november.
Det är min tid nu. Och jag delar gärna med mig.
Vill du ha?

Oklart vilket ok

"Mer av sånt", sa jag igår. Men nu, ungefär 24 timmar senare är jag tveksam till om jag verkligen är intresserad av mer.

Vad betyder ett ord? Vad tänker du på när jag skriver ordet "kort"? Vilka tankar får du som har med ordet att göra? Tänker du på ordets motsats - lång? Kanske på andra storleksord som bred? Smal? Eller tänker du på bild, foto, kamera?

Eller ta det underliga ordet "perverst". Handlar det bara om sexuella saker? En del andvänder det för att påpeka andra sjukliga avvikelser från det normala, andra än sexuella alltså.

Men att säga ifrån, är det att sätta en gräns? Ett mer värdeladdat ord? "Jag har sagt ifrån!" känns lite skarpare än "jag har sagt till."? Eller går de att använda synonymt?

Mångtydligheter, semantiska skillnader, värdeladdningar och fler saker än så gör att språket är ett ständigt debattämne. En del ser språket som klart, färdigt, att alla regler är huggna i sten. Andra ser språket för vad det är, en ständig förändring som böljar fram och tillbaka, upp och ner på ett hav av klarheter och oklarheter.

Metaforer, ironi, lögner är ytterligare delar språket som gör det svårhanterligt. Men de sägs i sammanhang som också är en del av kommunikationen. Dock är inte heller sammanhang alltid entydiga. Människorna i sammanhanget har olika anledningar till sina ordval. Det kan vara trötthet, lathet, ointresse, debattglädje, okunskap, provokationsvilja, kärlek, hat, ja vad som helst som spelar roll och utgör en del av sammanhanget. Dessa sägs ju inte i ord. Men de är ändå en del av språket.

Och det är spännande, tycker jag. Onekligen. När två kollegor igår pratade med varandra och hamnade i en metadebatt om ordval - huruvida ordet "ifrån" var rätt att använda - tog de tag i mig som någon slags domare för vem som skulle få rätt. Kul, tänkte jag och nämnde något om att de båda hade rätt för när ordet används i ett sammanhang så ska det helst tolkas utifrån det och inte på annat sätt. Men också, det kan tolkas på ett annat sätt i andra sammanhang. Så avslutade jag med att det var intressant med språkdiskussion och att jag ville ha mer av sånt prat här på jobbet.

"Mer av sånt", sa jag till dem. Men nu ångrar jag mig lite, ämnet är förvisso roligt, men det är en källa till perversa evighetsdiskussioner som mest går runt, runt och blir svåra att korta ner. Nästa gång får jag säga ifrån!

Bedriver dagg förefaller regn

En bok damp ner i min brevlåda idag, en bok jag nästan glömt bort att jag beställt. När jag plockade upp den ur lådan, då den fortfarande var inslagen i sitt omslag, funderade jag en stund över vad det kan vara för bok som jag köpt. Spännande, tänkte jag och tog in den i lägenheten och lät den fortsätta att vara inslagen och anonym en stund till. Jag kunde verkligen inte påminna mig om vad jag hade klickat fram på boksajten någon vecka tidigare.

Några timmar senare bestämde jag mig för att sätta mig och blogga. Det är det jag gör nu. Inte sällan i skrivande stunder händer det att jag använder mig av verb som berättar vad jag gör eller har gjort. Det är lätt, alltför lätt, att då skriva samma ord, samma verb, varje gång. Det märker jag inte när jag skriver, men när jag efteråt läser det jag skrivit ser jag det. Tydligt. Så jag sträcker mig efter min synonymordbok, ett måste då orden i huvudet är alldeles för få, för att få ombytelse. I synonymordboken läser jag vardagliga varianter av det upprepade ordet. Jag väljer ut en variant och byter ut mot ett av de upprepade orden.

Då jag sedan är i färd med att ställa tillbaka boken i hyllan stöter den på motstånd. Något är i vägen. Något... En blå plastmapp. Det ligger en blå plastmapp där bakom böckerna och nu när jag ska ställa tillbaka synonymordboken är den blå plastmappen i vägen. Den måste legat på böckerna och ramlat ner då jag drog ut min bok och lagt sig mellan de båda andra böckerna.

Vad är det i den, undrar jag och drar fram den i ljuset. Den är full med papper, A4-ark, A5-ark, men det går inte att se vad det står på dem då de båda yttersta är blanka. De skymmer. Innehållet är anonymt. Som paketet med boken. Båda två är något jag fixat åt mig. Båda två var överraskningar. Vad kan de innehålla?

Nu när jag sitter här och skriver det sista stycket i detta inlägg vet jag innehållet i både mappen och bokpaketet*. Dessutom har jag klart för mig innehållet i detta blogginlägg. Det är tre saker jag vet något om. Resten av världen är fortfarade en gåta för mig. Hur är den för dig?


___________
*Här borde jag egentligen skriva vad det var för bok jag fann i det där paketet och vad det stod på de där arken i olika storlekar i den blå plastmappen. Men jag låter det vara osagt. Dålig stil av mig, jag vet.

Måttfylleri

Sedan första gången jag la märke till dig har du på ett eller annat sätt funnits i min intressesfär. Ibland nästan i centrum men oftast på lite olika platser i periferin. Men aldrig utanför. Du är för viktig för att inte bry sig om. Eller för att inte ha koll på. Men jag har ingen bra koll på dig. Du har, trots din förmåga att ständigt synas och höras, ibland varit svår att greppa.

"Sedan första gången...". Första gången ja, det var längesedan. Då var du bara ett ansikte och en kostym som hette Gösta. Vad du stod för visste jag inte något om. Eller vad du var. Du fanns där i rutan tillsammans med andra slips- och kostymklädda ansikten. Det var du, Olof, Ola, Torbjörn och Lars. Ni var bara fem stycken då. Och ni var naturligtvis alla män. Gubbar.

Snart kom ditt ansikte att heta Ulf och jag började förstå vad du sa och vad du ville. Du var den av alla som jag kände minst samhörighet med. Detta, tillsammans med att du var den största av dem som hade anspråk på makten, fick mig att tycka att just du var mest intressant. Mest intressant av alla. Men då, under Ulf-eran, var det svårt att hitta något om dig. Förutom flyktiga tidningsartiklar. Men så kom Carl...

Med Carl var du nu inte bara störst på din planhalva, du blev även kapten över hela landet. Och i och med detta kände jag mig tvungen att söka upp information om dig, om vem du egentligen var och vart du tänkt styra skutan som även jag satt i. Vem skulle berätta?

Jag sökte upp information om dig på bibliotek, i böcker och tidskrifter. Mest var det dina meningsmotståndare, de som jag ansåg mig tillhöra, som berättade om dig. Du var, fick jag veta, konservativ och du var nyliberal. Vad nu det betydde. Det visade sig vara ett ypperligt ideologiskt par att kombinera. Konservativ i själen, nyliberal i kroppen. Båda lika viktiga för dig. Och trots att de kan verka motstridiga parar du ihop dem väl.

Tiden gick och du hamnade åter lite i periferin för mig. Och i landet. Carl ersattes av Bo som inte gjorde något större väsen av sig. Och du hade åter tappat fattningen om den styrande ratten. Ditt inre verkade inte må bra. Där fanns för mycket av det gamla kvar, som verkade ha kört fast. Trots en tillbakagång var du ändå störst bland de dina. De andra, små, patetiska, hade inget att komma med. De var inte i närheten av dig i storlek trots att de blivit tre istället för två som då vi först möttes.

Tre. Du hade fått en ny allierad sedan några år tillbaka. Mindre liberal, mer konservativ än du. Och därtill uttalat kristen. Men liten och inte så intressant för mig. Du var, på grund av din storlek, ditt manér och bullrighet fortfarande den mest intressanta av dem alla. Och intresset skulle öka hos mig snart igen, då du bytte ut Bo mot Fredrik. Och du bytte ut mycket gammalt mot nytt. Så mycket att du la till ordet 'nya' till ditt namn. En del trodde kanske att du ändrat ideologi i och med det, men det stämde naturligtvis inte. Det enda som ändrades, förutom lite folk i din ledning, var hur ditt budskap skulle levereras ut till oss som skulle köpa det.

Folk köpte det. Med hull och hår. Du vann åter makten och triumferade. Fredrik blev hjälte med stora delar av svenska folket. Nu var det dags för mig att åter knyta bekantskap med dig och vem du var, nu när du var på banan igen. Och nu fanns det mycket mer att läsa om dig. Meningsmotståndarna skrev om dig, du skrev om dig, journalister skrev om dig och forskare skrev om dig. Nu kunde väl inget stoppa mig från att lära känna dig? Om det inte varit för monstret i garderoben.

Folk började fly. De flydde från dig, de flydde från dina allierade och de flydde från dina meningsmotståndare. Men de flydde inte från monstret i garderoben - de flydde till det. Visst låter det underligt!? Sakta men säkert öppnade de flyende dörren. Den gnisslade och knarrade. Ut kom en gammal, unken stank. Många av oss ulkade när den spred sig ut ur sitt skrymsle. Men de som så glatt sprungit och öppnat dörren drog djupa andetag och verkade njuta av den.

I springan mellan dörren och karmen går det nu att se vidundret röra på sig. En brun, slemmig arm har tagit sig ut och dess hand har med sina krokiga fingrar greppat dörrhandtaget och är på väg att öppna dörren på vid gavel. Ett ben har också tagit sig ut och satt sin fot på golvet utanför. Det är på väg ut. Mot oss. Det är på väg att krossa oss alla, även de blåögda som så entusiastiskt, hoppandes, applåderandes, låter det komma ut. Och därmed måste jag koncentrera mig på det nu, istället för på dig. En stund till. Och denna gång ska jag inte bara studera för att få veta mer. Nu måste jag veta för att kunna bekämpa. Men du finns självklart kvar hos mig även under denna stund. Som alltid.

Och du! Våga inte alliera dig med monstret!

Vrövel

Så tog det då slut till slut. Och jag ska skriva om det här. Om slutet, om början och om den underliga tiden i mitten. Men hur? Ska jag börja med början? Hur var den? Minns jag det? Lite. Fragment. Men så är ju minnena av det andra också. Om den underliga tiden i mitten och om slutet. Bara fragment. Ibland stora block av minnen. Oftast små, små bitar av minnen.

När började det? Var började det? Det började en kall dag i december. Och det slutade en varm sommardag i augusti. Se, jag är redan på slutet! Hoppat över alla små minnen om början, ignorerat den underliga tiden i mitten och fann därmed slutet på en gång. För det är slutet som är närmast i tid. Det är slutet som är mest påtagligt. Det är slutet som känns mest. Ska jag då kanske börja med slutet istället?

När slutade det? Var slutade det? Det slutade alldeles nyss. Under solen. Under en stekande varm sol. Fast gjorde det verkligen det? Var det inte upphörandet som infann sig då? Slutet började långt tidigare. Någon gång under det som jag kallat den underliga tiden i mitten. Då började slutet. När blickar slutade mötas. Blickar och händer, armar och kroppar. När det började ta tid för det som inte brukade ta tid.

Då började slutet. Och nu tar det sådan tid, det som en gång i tiden inte hade någon tid mellan sig, att det är över. Tiden är nu oändlig mellan gångerna. Och oändligheten upphör aldrig. Därför är det slut. Därför har det upphört.

Äh, låt mig sluta med allt det här. Jag har ingen aning om vart det ska ta vägen. Eller varför jag skrivit det. Blogginläggsutfyllnad. Men nu är det slut, det här inlägget, för jag har inget mer att säga. Och det kom jag på nu. Eller var det för en stund sedan då jag var i mitten av texten? Var det då jag började tänka på slutet av den? Hur det skulle se ut. Fanns det något slut? Eller var det redan i början då jag började skriva orden där uppe? Var början egentligen början till slutet? Det började ju med ett konstaterande av att det tog slut. Och nu i slutet konstaterar jag denna början. Däremellan: något underligt i mitten.

I mitten av augusti

Det enda som finns kvar i mitt liv är min blogg. Denna. Nästan. En dator, ett bord, en stol finns kvar också. Och en benlös madrass där borta i hörnet. I övrigt är lägenheten helt tom. Vad som tillhör den finns naturligtvis kvar; toastol, handfat, spis och kylskåp. Jo, det finns en macka kvar i kylskåpet också, en macka och en flaska juice.

En lägenhet som för inte länge sedan var fylld av böcker, hyllor, lampor, en soffa, kläder, stolar, bord. Inte alltid så ordnade. Nu är de borta.
En kyl som för inte länge sedan var fylld med drickor, ostar, korvar, gurkor, peperoni, smör, köttbullar. Inte alltid så ätbara. Nu är de borta.

Jag har inget kvar.

Lägenheten är alltså näst intill tom. Bordet med datorn på står i mitten av det ödsliga vardagsrummet. Två kablar från den går längs golvet bort mot en vägg. Den ena in i ett vägguttag, den andra till routern som tar mig hit, hit till carjamming.

Vad är en människa? skriver jag i den tomma ruta som visar sig då jag loggar in mig. "Vad är en människa?" Stort ämne. Väldigt existentiellt. Väldigt pretentiöst. Tänker jag besvara den? Nej, det tänkter jag inte. Jag kan nog inte. Jag kan bara hänvisa, löst, till vad biologer och andra kommit fram till.

Men jag har väl skrivit de där orden av någon anledning? Jo, men jag kan inte minnas. Försöker. Det är för abstrakt och för stort.

---
Vad tycker du om inlägget såhär långt? Är det ok att jag förbjuder dig att inte gilla detta blogginlägg? Du har ju kommit hit till mig och min blogg. Här är det jag som bjuder på ord som du läser och då vill jag att du ska tycka att de är bra. Om du inte tycker det vill jag inte prata med dig om det. Vill du vara kvar här och läsa detta eller andra av mina inlägg igen så ska du vara tyst. Om du inte gillar inläggen såklart. Och det bör du göra. Du bör vara tacksam för mina ord nu när du är här. Är du inte det vill jag inte ha dina ord.
---

Min lägenhet är åter fylld med saker. Prylar. Överallt. Kylskåpet lika så. Fast av mat. Överflöd. Hur kan det komma sig? Hur kan det komma sig att allt var tomt för bara en stund sedan och nu fullt igen? Visste jag om att alla mina saker skulle återkomma? Var jag bara en turist i det spartanska livet en kort stund? Turister har ju en förmåga att gilla läget där de är, tycka att det är pittoreskt, trots att de aldrig skulle välja att leva så själva. De har ju alltid något att återvända till. Hann jag ens känna efter hur det kändes att ha förlorat allt? Nästan allt. Nej. Hade jag ens förlorat något? Nej. Kan jag ens inbilla mig hur det känns att förlora allt? Nej.

Om du bara visste

Personen i mitten på bilden vet jag inte vem det är. Så tänkte jag skriva då jag skulle beskriva bildens innehåll och mina tankar runt den. Personen i mitten. Ser man bilden förstår man att mitten egentligen är mellan två andra personer. Tre personer. En av dem i mitten som jag inte vet vem det är. Låter det som om jag vet vilka de två andra är? Kanske. Och det är det där kanske:et som gör mig tveksam nu. För inledningsvis trodde jag att jag kunde berätta om bilden och människorna på den som om jag visste vilka två av dem var men först snabbt bara förklara att personen i mitten på bilden vet jag inte vem det är. Och det stämmer ju på den personen. Men det stämmer ju på de två andra också. Jag har ingen aning om vilka de är. Om jag skulle säga att jag känner dem eller vet vilka de är så kan jag ju säga det om vilken kändis som helst jag sett på bild och läst en intervju med. Man kommer dem lite närmare efter en läsning, men man känner dem inte. Nej, man känner dem inte. Och frågan är om man verkligen kommer dem närmare.

Personerna på bilden, de tre, jag vet inte vilka de är. De ser bekanta ut. Åtminstone två av dem. Men jag vet inte vilka de är.

"Nähä", är det någon som ropar, "du vet inget om personerna på bilden påstår du".
"Nej", hade jag svarat om jag visste varifrån orden kom.
"Men han då?", orden fortsätter komma och jag känner ett visst obehag.
"Vem menar du?", svarar jag frågande. Jag har inte den blekaste aning om vem "han" är men är väldigt nyfiken på det.
"Han du kallar opportunisten".
"Jaså han", mumlar jag tyst för mig själv.
"Ja, han. Känner du honom då? Det måste du ju göra om du kan ge honom ett sådant epitet."
"Kanske det." Min blick är fäst på mina fötter. Jag känner hur röd jag är på kinderna. En typisk reaktion när jag är tagen på bar gärning.
"Gör du det? Känner du honom så noga att du kan kalla honom opportunist eller är det bara ett önsketänkande från din sida att han är sådan?"
"Jag vet inte. Men han är ju det. Inte bara jag vittnar om hans otrevliga attityd mot folk han inte drar någon nytta av medan de som ser honom som trevlig inte har en aning om att han bara är kallt beräknande..."
"Så du vet att det är så? Eller slänger du bara ur dig ord om någon..."

Nu måste jag avsluta det här blogginlägget, inte för att jag förlorar diskussionen ovan - för det gör jag - utan för att det är sent och för att inlägget inte ska bli för långt. Och även om jag nu är den som får gå med sänkt huvud och svansen mellan benen så kan jag ändå avsluta inlägget såhär: Han är en opportunist!

Så funkar makten och här har jag den.

Egen micro

Nyss hemkommen - har blivit - det var en stund sen. Den yttre kroppstemperaturen har sänkts efter en uppvärmning av för många plagg i värmen. Raskheten i promenaden gjorde sitt till. Nu är det bara ryggen som är varmare än bör, mest på grund av att den vilat mot en fåtölj. Bilderna, jag tittar på dem. De finns i min mobil och är tagna under den varma promenaden. Byggnader, gräs, broar, träd, bilar, blommor, asfalt, stål, himmel och sol. Inte ett ansikte. Inte en människa. Som så ofta. En av bilderna borde kanske postas på nätet...?

Ryggen kyls av då jag reser mig från fåtöljen för att ta mig till köket. Drycken i frysen borde vara kall nog nu. Den köptes efter halva utflykten för att intas direkt men fick följa med hem. Med ett glas i min hand fortsätter jag att studera bilderna. De ser så annorlunda ut nu än då jag tog dem. Inga är bra. Pretentiöst skit. Jag överger dem för den nyinköpta boken som ligger i en kasse bredvid mig på golvet.

Fantasians

Vi grillar korv till barnen. De gillar ju korv med bröd. Och så är de ju inte så förtjusta i det marinerade köttet som är till oss. Eller i potatissallad. Vi turas om att stå vid grillen för att vända på köttet och rulla på korvarna. Ingen får bli bränt. Nu är det min tur. Du sitter vid bordet och löser det korsord jag påbörjat. Jag undrar om du kan lösa de tomma rutorna uppe till höger. Vi resonerar fram och tillbaka om några ord ett tag. Det fräser från grillen när marinad droppar ner bland kolen. Barnen låter i bakgrunden. Du undrar om jag tror att det kommer bli regn. Ska vi sitta inne? Nej, vi chansar, vi vevar ner markisen om regnet kommer. Det är bara mysigt. Du, jag, barnen, grillat här ute på altanen. Det börjar bli klart på grillen. Du räcker mig en tallrik att lägga köttet på. Men korvarna är inte riktigt klara än. De la vi på sist. Någon minut till för dem på gallret. Jag vänder mig mot barnen och säger till dem att maten snart är klar. Kanske kommer de till bordet. Så har du löst korsordet. Så bra, precis lagom till att vi ska äta. Ikväll när barnen har somnat kan vi lösa korsord tillsammans i sängen. Något kul att se fram emot. Vi har många korsord kvar att lösa, många som inte är påbörjade. Så vänder jag mig mot korvarna igen. Fyra korvar som ligger där i stekpannan. Jag rullar lite på dem och beslutar att de är klara, den bruna ytan skvallrar om det. De hamnar i var sitt bröd. De får ketchup och senap, torkad lök och gurkmajonäs. De läggs på en tallrik som jag bär från köket in till fåtöljen framför TV:n. Där äter jag dem samtidigt som jag tittar på ett avsnitt av Columbo. Jag har alla avsnitt på DVD. När korvarna är uppätna är det en halvtimme kvar av avsnittet. Den sover jag bort. Timmar senare vaknar jag och tar mig till sängen. Måste sova lite till, utsträckt under täcke, i sängen. Det är jobb imorgon.

Att tolka är att resa

Vips så fanns de där igen. Dock inte på exakt samma ställen i förhållande till varandra som sist eller gångerna dess förinnan. Inte heller alla var tillbaka och dessutom fanns en del nya. Detta sammantaget gjorde det hela till något nytt.

Låt oss vänta lite, är det inte välbekant ändå, allt det där nya? Lite väl välbekant kanske? Trots att det inte är som förr. Se dig omkring. Andas in vad du ser med ögon och näsa och med allt du känner för att andas med. Låt det sjunka in hos dig.

Får du något svar då? När du låtit det vara hos dig ett tag? Fast du är nog snabb, du hade svaret redan och visst är det: Jo, det är bekant. Det borde vara bekant. Dessa ord. Detta blogginlägg. Det är som alla andra blogginlägg. Det har samma gamla ord och det handlar mest om sig själv. Så som internets alla andra hålor gör och erbjuder. Sig själv. Om sig själv.

För finns det något mer fascinerande än att se sina ord flyga ut på skärmen och landa i internet? Där står de sedan och hoppas bli sedda, lästa, tolkade, förstådda. Men de flesta blir nog inte sedda, knappt lästa, feltolkade, missförstådda.

Har vi väntat färdigt nu? Låt oss i så fall gå vidare.

Brev till en tyst vän

Vi går förbi bion i Pajala som fortfarande ger Den sista färden. Du tittar frågande på mig. Jag läser dina tankar, du undrar om jag minns känslan jag hade i maj. Mina tankar, med ett svar, försöker ta sig till dig, men jag tror de stannar i mitt huvud. Vi fortsätter vår promenad, ut på heden. Luften vibrerar av mystik.
- Titta vilken himmel, säger du, hög och stjärnklar.
Men jag ser skuggor i skymningen. De dansar som en flyende aning av evighet. Bland dem, en spegel som närmar sig oss. Då den passarer skickar du den en sista blick. Vad såg du däri?

- Ska det vara såhär nu?
Du undrar saker.
- Hur då?
Det gör även jag.
- Att vårt liv är som låtar.
Du har analyserat vår situation.
- Vad menar du?
Jag förstår inte.
- Men läs de översta raderna. De plagierar svensktoppen från 80-talet.
Du är belevad på musik jag inte känner till.
- Är de?
Jag är förvånad. Eller spelar jag bara?
- Du spelar bara.
Avslöjad.

- Kom, vi går dit. Dit bort.
- Dit? Där huserar ju Tomas Ledin.
- Exakt och promenaden blir kort.
- Som som som sommaren.
- Kan det aldrig bli.
- Där gnäller musiken.
- Och gnall.
- Hör en räv stämmer in i den usliga låten.
- Går vi nu är du för alltid förlåten.
- Nej, rimma inte på varje rad.
- Utan varannan?
- Vi håller tyst istället. Tyst.

Carjamming in denial

Nu ska vi se här i almanackan. Ett ögonblick. Hmm, måndag - upptagen; tisdag - upptagen; onsdag - upptagen. Nej, jag kan inte en enda av de dagar du nämnde. Tyvärr.

Läs mig, lös dig

- Skapa mig, så kan vi prata du och jag.
- Sådär, nu är du skapad.
- Vem blev jag? Vem är jag?
- Det är inte riktigt klart än.
- Kommer du att veta?
- Nej, troligtvis inte. Gör det något?
- Jag skulle gärna vilja veta något om mig.
- Berätta lite om dig så kan vi kanske komma fram till något om dig tillsammans.
- Vem vill du att jag ska vara?
- Var vem du vill... nej, var den du är.
- Du ändrade dig där. Kan jag vara någon annan än den jag är?
- Du kan vara vem du vill.
- Kan jag?
- Varför inte?
- Men jag kommer väl aldrig bort från mig?
- Nej, men det behövs väl inte?
- Men att vara någon annan är inte det...
- Nej, förlåt att jag avbryter, men jag menade inte någon annan utan: var hur du vill.
- Aha, jag förstår. Tror jag. Hur jag vill, inte vem jag vill?
- Ja, jag uttryckte mig nog lite fel först.
- Men när jag valt hur jag vill vara, kommer du att uppfatta mig så då?
- Så som du vill vara?
- Ja?
- Vet inte. Det kommer jag nog inte.
- Så synd.
- Men tror du inte att du kommer att vara nöjd med hur du är oavsett hur jag uppfattar dig?
- Nöjd? Blir man någonsin nöjd i sammanhanget?
- I viss mån kanske. Aldrig helt nöjd, men den strävan är absurd.
- Kommer jag att skapas hela tiden? Hur jag än blir, så blir jag annorlunda beroende på vem som uppfattar mig.
- Så är det. Det är jag övertygad om. För mig är du en undrande samtalsparter, för någon annan en underlig kuf, för en tredje en kul typ.
- Tja, kanske är det så.
- Hur är jag då? Hur uppfattar du mig? Hur har du skapat mig?
- Ibland känns du som ett rö för vinden, ibland benhård i din övertygelse. Något inkonsekvent, du kan vackla och ha svårt att ta ställning.
- Oj, det var ord och inga visor det. Mer då?
- Då och då sätter du fingret på ett problem och belyser det klart och tydligt för att sedan ta ett steg tillbaka från det du just sagt, som om du inte vågar stå för det.
- Jag låter som rätt mesig och tafatt. Övervägande.
- Men jag gillar dig.
- Tack, jag gillar dig också. Vi får prata vidare snart igen jag måste förbereda inför morgondagen.
- Ok, ha det!
- Det samma.

För lite eld i järnet

Det är som när du plötslig finner en låt, med en melodi, med en rytm, med en text som passar in på allt som är du just nu. Någon, annan, säger så bra, spelar så bra, det du vill ha sagt, och du önskar att det hade varit du.

Att det hade varit du som funnit de där orden. Att det hade varit du som levererat dem förpackade på det där sättet. Fast det gör inget. Väl? Det gör inget att det inte var du.

För en situation där ord behövs kan inte jämföras med en där de inte behövs. Att vinna i den tidigare väger aldrig upp förlusten i den senare. Då kan man lika gärna vara ordlös där också. Och förlita sig på andra. På andras ord.

Härifrån till sedligheten

Det här inlägget kommer ägnas åt lite tankar om de bokstäver jag aldrig fått till det med. De som vill ut ur mitt huvud men aldrig når ända fram till skärmen framför mig. Någonstans på vägen fastnar de. Varför då? Jag vet inte. Och det är ju konstigt med tanke på att det är bokstäver som dessa, precis som dessa jag skriver detta med. En teori som snurrar i mitt huvud är att det är kombinationerna de är tänkta att sättas i som gör att de inte kommer längre än till... ja, vart de nu stannar. Låter det rimligt? Det är en fråga till dig. Tänk på den en stund och läs sedan vidare. Men gör ingen stor sak av det. Det är ju blott från en blogg frågan kommer och vad som än kommer från en blogg måste man vara kritisk mot.

Nå, kom du fram till något? I så fall: säg svaret eller tanken högt för dig själv och lyssna på orden. Visst låter de lite annorlunda då? De byter inte betydelse, nej, men de blir på något sätt mer konkreta då de sägs högt. Eller kanske inte.

Hur ska jag gå vidare nu då? Låt mig bena upp det för mig lite:
Problemet är att jag har bokstäver i mitt huvud; de är kombinerade på ett speciellt sätt; de vill ut och upp på skärmen framför mig, kanske hit till carjamming, kanske någon annanstans; de fastnar på vägen ut.

Har jag makten hela vägen? Alltså en medveten makt. Är det jag som medvetet stoppar de där bokstäverna? Hade jag ställt frågor som de två förra om jag varit medveten om det? Troligtvis inte. Men är det inte bara att skylla ifrån mig om jag påstår att det är något omedvetet hos mig som verkställer hindrandet? Visserligen ett frånskyllande på något hos mig men likväl ett frånskyllande.

Känslan är den att jag är väl medveten om att jag väljer allt som ska stå här, från minsta lilla bokstav, skiljetecken, morfem, ord, stavelse, fras, mening, stycke och ibland till och med bild. Dock blir det inte alltid som jag vill. Att texten inte blir som jag vill, det är en sak - lätt att leva med, men att reaktionen av texten inte blir som jag vill, det är något annat det - ibland inte så lätt att leva med.

Aha! Där har vi det, måhända. Där springer en punkt. Där kan orsaken vara till att jag inte släpper fram bokstavskombinationer på de sätt de formas i huvudet. Reaktionen. Läsreaktionen. Någon annan tar ju över bokstäverna när de väl lämnat mig. Och dessa andra gör sedan vad de vill med dem, vilket innebär att de kan använda dem på ett helt annat sätt än jag kunnat ana och haft för avsikt med. Ändock är det jag som får stå för resultatet av kombinationen mina ord/andras tolkningar.

Fast är inte det lite tjusningen med att skriva något, det att få in sina egna tankar i form av text i någon annans fantasivärld och påverka den? Jo. Men inte alltid. Inte alla konsekvenser är eftertraktade.

Ibland bör man hålla käft. Även med händerna. Där har vi dem, tankarna som gör att bokstäver fastnar på vägen. Åtminstone vissa bokstäver. Åtminstone ibland.

Sokrates

Det hördes faktiskt när den landade. Knappnålen som jag nyss höll i min hand föll till golvet och gav ifrån sig ett ljud som nådde mina öron. Det hände här. Varenda rörelse jag gör här hörs. Mina skors skrapande mot golvet. Mina andetag. Kläderna jag bär, deras hasande och prasslande. Myntens klingande i min byxficka. De knarrande brädorna under mina fötter. Mina tankar.

Det är kalt. Överallt tomma rum. Solen lyser bländande in genom smutsiga fönster. Väggar och dörrar skapar mörka skuggor längs golven, vilket ger en underlig kontrast till det skarpa ljuset. En trappa leder upp till andra våningen, en trappa leder ner i källaren. Så det finns en andra våning och det finns en källare? Det räcker med några steg upp i trappen för att se att det även där uppe är lika tomt och öde som där jag nyss befunnit mig. Källaren? Ja, även där finns bara väggar, tak och golv.

Nyckeln till entrédörren, jag har den i min hand. Det är en ovanlig nyckel. Den böjer och snirklar sig, ser nästan ut som att den formulerar ett ord. Men jag finner inget ord hur jag än vrider och vänder på den. Nu står jag på trappen utanför, med ryggen vänd mot huset. Alldeles bakom mig har jag dörren. Den är stängd. Om en stund ska jag vända mig om och låsa den. Låsa den med den underliga nyckeln som jag har i min hand. Framför mig ser jag vidsträckta gräsfält hela vägen till horisonten. Här och där bryts gräset av raka linjer - det är vägar och trädrader - och långt, långt borta till höger skär en stad ner sig i det översta skiktet av det mörkt gröna gräset. Ovanför allt detta är himlen blå, små molntussar finns här och där och solen dränker allt med sina strålar.

Nyckeln, jag, dörren, huset - alla är vi redo att göra det sista. Det allra sista. Nu är jag vänd mot dörren, min hand med nyckeln lyft mot nyckelhålet. In med nyckeln, vrider om. Nyckeln dras ut ur min hand, springan mellan dörren och dörrkarmen försvinner, fönsterluckorna slår ihop sig över alla fönster, skorstenen vrider sig inåt, väggarna blir genomskinliga, taket försvinner. En kort process, så är allt borta, allt förutom en husstor gräsfri fyrkant som skvallrar om att det varit något här en gång i tiden. För inte alls så länge sedan. Mitt i fyrkanten ligger en knappnål och blänker.

Det är en lång promenad från det där huset som inte längre finns till staden där borta. För att jag någon gång ska nå staden måste jag sluta skriva och börja gå, så: Hej då!